mars 2019


att jag bara tog en slät kopp té här hemma nyss. Man får se till helheten när det gäller födoämnen. Och det finns två vägar till det avhållna huset, en lite rakare bredare, lite längre, den åkte vi hem. Men dit åkte vi den äldre, lite mer slingrande, som alltid funnits, den som makens morfar körde när han lastade barnen på kärran och åkte ner till tandläkaren, den som makens mormor cyklade för att köpa champagne när sommardanskar hade förlovat sig, den som maken åkte moped den där sommaren när han tog körkort, den jag alltid åkte med svärmor. Vi passerade gården där makens farmor föddes, lite senare är det stället där citronfjärilarna dyker upp först. Nu stod årets första trana där på en åker, vackert så. I sht när man slipper ha dom utanför sovrumsfönstret. Och det är en glädje och tacksamhet att ta sig genom den lilla biten skog och så öppnar sig landskapet och på en liten höjd ligger gården med den nästan kringbyggda gårdsplanen bakom huset. Så vackert en solig dag, verkligen. Och vi sa till varandra att för ett år sen kändes det här lite avlägset, rentav när vi satt där i slutet av juli och släktingarna verkligen gjorde sitt bästa för att vara så otrevliga som möjligt. Jo, jag tycker nog det, även med ett avstånd till det hela. Att påstå att någon avlägsen snickare sagt att maken, som snickaren träffat för mer än 25 år sen, var den otrevligaste människa han nånsin mött – jo, det tycker jag nog var uselt, faktiskt. Men vi slipper nu. Dom också, förstås.

Annonser

Det är väldigt mycket jobb som ska göras förstås, men det ordnar sig nog. Vi hade en fin eftermiddag och åt en massa våfflor. Jag var också uppe på övervåningen och tog en hel del bilder så maken fick se hur det ser ut nu. Och i det blivande öppna köket fanns väggen med alla tapeter.

är sommartiden lyckad. Solen skiner, så det märks inte att det är tidigare s a s. Och maken sov hela natten, det är nog fjärde natten nu, ett mindre mirakel. Jag undrar om det inte ändå är den nya medicinen, han säger visserligen att han fortfarande har ont, men ändå. Så här mycket har han inte sovit på hela tiden.

Och i år blev det så att kyrkan vi brukar gå i byter gudstjänsttid i april, så i dag är det fortfarande elva, smidigt när det nu blev sommartid denna helg. Förra året var det betydligt mer hektiskt. Och söndagsmiddagen är utplockad ur frysen och jag ska tvätta makens skjortor när vi är i kyrkan.

Sen har vi ett eftermiddagsprojekt. Vi ska åka till Äldstes blivande hem, makens älskade hus. Svärdottern hade hittat elva lager tapeter i tv-rummet och bara sju i köket. Det är m a o på väg att bli en byggarbetsplats, firman hade rentav dykt upp i fredags och börjat. Jag försöker förbereda maken på tanken av förändring, han är med i teorin. Och Äldste frågade om vi möjligen behöver bruna möbler. Nej. Nej. Ingenting mer behövs här.

eller iaf inte så mycket bättre. Jo då, jag satsade på köksfönstret. Och högra delen såg lite prickig ut, men jag tänkte att det skulle väl bli bra med lite energisk tvätt. Icke. Det ser ut som om små (mycket små) flugor liksom bränts fast på utsidan och det går verkligen inte alls att rubba resterna. Jag har försökt med rakblad. Så nu är fönstret rent med tydliga prickar, jag vet verkligen inte om det var en framgång. Men när jag ändå höll på, och det dessutom blir sommartid i morgon, så passade jag på att byta julgardinerna. Dom är väldigt diskreta, som julgardiner betraktade, små buketter med järnek (?) längst ner vid fållen, men nu är det min mammas knypplade som hänger där.

Det är nog lugnare att jag stickar lite.

är startat. Egentligen är det så väldigt smidigt här, fem fönster är ingen match. I synnerhet som man kan stå inne på golvet och bara öppna dom. Fast jag har bara gjort två än, sovrummet. Av någon obegriplig vindteknisk anledning, så blir sovrumsfönstren alldeles väldigt nersmutsade, mycket mer än dom i rummet bredvid och mycket mer än dom som fanns i vårt förra vardagsrum två meter bort. Det tillhör livets mindre mysterier. Kanske tar jag köksfönstret, när jag slutar skriva. Och jag vet att den inglasade balkongen verkligen är ett knepigt projekt, nästan i klass med fönstren i det stora huset jag bodde i förr. Det här att man måste ha en stege, att man måste luta sig väldigt väldigt långt ut och ändå inte lyckas helt, det är precis likadant. Men jag ska göra det, början av v 15, om det inte blir alldeles för uselt väder.

läste jag igenom mina inlägg från slutet av mars och så april för två år sen. Är så tacksam att jag ändå dokumenterar, så mycket slit det var, det där med att tömma svärmors lägenhet. Och barnen som hjälpte till så mycket dom kunde. Men väldigt många svarta plastsäckar blev det.

Sen tittade maken och jag gemensamt på Josefin Nilsson, jag hade tittat innan på play, men jag ville att han skulle se också. Det var väldigt berörande andra gången också. Och maken sa att han kan verkligen inte alls förstå män som slår kvinnor. Nej. Och jag kan fortfarande inte förstå möjliggörarna. Att den slagna drabbas av rädsla och sår i själen, det är begripligt och hemskt, men dom där som står bredvid och ursäktar, nej.

med den ljusa kvällshimlen, den där som blir nästan ljust grön när solen gått ner. Och på lördag kväll ställer jag om alla klockor, som inte gör det på egen hand. Den enda spänningsmomentet är förstås köksklockan, som jag har för mig ställde om sig själv i höstas, det har aldrig hänt förut. Maken är ju lite klockfixerad, så det finns ett antal att ändra här.

Det är allt lite konstigt fortfarande, det är två år sen svärmor dog. Även om jag på något sätt hade förberett mig på att det kunde bli så att jag var den som skulle gå in med hennes nyckel och hitta henne, så var det ändå en väldigt speciell upplevelse. Det där när ambulanspersonalen kom instörtande med sina radiogrejer på på full volym och det blev så väldigt mycket ljud och rörelser där inne, tystnaden och stillheten var bara borta och plötsligt satt jag i köket och fick ett glas vatten och var tvungen att hålla i det med båda händerna. Och sen samlade jag ihop mig.

Nästa sida »