april 2015


i skogen, grannen, så hade han väl kunnat ha vilken ljudvolym som helst. Nu gör han ju inte det. Och ljudisoleringen till vår lägenhet klarar inte riktigt det här. Men man ska vara tolerant, i sht på äktsvenska fyllehelger som t ex valborg. Så jag sitter och över min tolerans, jag fattar att det inte är nån idé att ringa på dörren och berätta vad klockan är. Troligen har han pojkfest, ett antal unga män stod ute och rökte på hans uteplats för två timmar sen, rätt rejäl volym redan på konversationen s a s. Då hoppades jag att dom skulle gå vidare till fest någon annanstans. Icke så.

Men jag bytte bild på almanackan, en mammaälg och en kalv på gång över en väg. Och det är faktiskt maj redan. Jag förstår förstås inte riktigt hur det gick till, visst var det februari alldeles i går?

Och för min alldeles egna präktiga del ska jag cykla och handla direkt vid åtta i morgon bitti, det lär ska regna då. Och jag ska inte sätta på Svenska Arméns marscher innan jag åker hemifrån då, även om det just nu känns frestande.

vårsånger på vårt lilla torg om tre timmar. Jag har bestämt mig för att hoppa över detta. Alldeles nyss regnade det väldigt kallt och det blåser en del också. Jag satsar på att tvätta håret och möjligen hälla upp en halvt glas vin på uteplatsen, det får räknas som vårfest här. Och i morgon kan vi ju lyssna på sånger från Lund, vackert så.

Och svärmor hade stoppat deklarationspappren i vårt postfack, så jag har ordnat deklarationen åt henne. Det är inte så enkelt att knappa alla dessa siffror om man hör lite uselt.

Och i övrigt är jag helt nöjd med att jag samlade ihop lite kokböcker och skrev en matlista för femton dagar. Lite ny mat också och genomtänkt, så att man inte behöver äta likadant hela tiden. Det känns bra. Och i morgon bakar jag limpor. Jag kan gnola lite under tiden, kanske.

Sen har jag läst Sachs om migrän. Han är mest intresserad av auror och jag som aldrig haft minsta lilla aura vid migräntillfällen får väl skylla mig själv.

Har kommit sen jag var ute och gick senast. Så vackert, dom smala bladrosetterna står som pilar bland fjolårslöven. Och plötsligt hade busken bredvid den stora lådan med sand blivit alldeles sommargrön. Det går fort nu. Träden utanför våra fönster är också på gång att förvandla vårt stora rum till en berså. Maken är inte helt nöjd med det, han ser tågen sämre då, men jag är glad. Och jag tänker att eftersom det är almar, så kanske min glädje är kortvarig. Vem vet hur nästa år ser ut, ens för träden?

Sista dagen i april, obegripligt nog. Kungen fyller år, all lycka till honom. En vän fyllde också år i dag och han sa grattis – eller snarare ‘gratulerar’ – till kungen och tillade att han firat födelsedag den här dagen ett tag innan kungen. Min vän var utrustad med ett allvarsamt yttre, som lurade många, en man med varmt hjärta och ett oväntat skämtlynne, som inte alla upptäckte. Jag saknar honom mycket och tänker på brevet hans barn skrev som tack efter begravningen, där dom skrev att dom aldrig kunnat tro att deras far betytt så mycket för så många. Och jag tänker att det är lite sorgligt att vi vet så lite om varandra.

Och jag ska göra pasta med skinka och champinjoner. Och nån brasa blir det inte för oss.

– hur vi hanterar katastrofen förrän den är där, eller ungefär så, fick Meredith säga i dagens Grey’s. Och jag missade ju förra veckans (gäst här), men jag hade läst nån annanstans att Derek tydligen dött. Så det vet jag, fast Meredith inte vet det än. Fast hon såg bekymrad ut.

Men jag funderade på vad man=jag har för katastroftänk, och det är nog rätt välutvecklat, egentligen. Min pappa dog rätt raskt, innan jag fyllt 29 – det är iofs inte så extremt ungt, men min pappa var så frisk till sista veckan då. Så det var chockartat för oss runt omkring. Och för mig var det en så stark påminnelse att man alltid måste vara beredd på katastrofen. Den inställningen har kanske inte alltid gjort livet bättre, jag vet förstås inte hur det varit annars. Min brors död var också rätt kaotisk. Och en eller annan vardagskatastrof har väl också hänt genom åren, men det är klart att makens insjuknande har höga poäng på en skala. Och jag vet faktiskt inte hur jag hanterat det. Jag vet inte. Förhöjd livskänsla kan jag inte tala om i alla fall, det är jag säker på. Och sen har det varit en och annan katastrof – som faktiskt för mig kan klassas som katastrof – därefter. Och Frida Kahlos ord om att hon drabbats av två katastrofer i livet och den ena hette Diego Rivera, rinner mig i minnet. Jag har varken träffat Diego eller blivit kluven på mitten av en spårvagn, lyckligtvis, men det hindrar inte att det kan ha varit kärvt. Och det är klart att jag tänker på när någon sa till mig att jag var död. Jag ansåg mig nog vara levande, trots allt, men det kan vara en definitionsfråga, som det heter bland bildade människor. Jag är väl död för den som sa det, och möjligen är jag lite död för mig själv också. Kornet måste falla i jorden och dö för att ge nytt liv. Det är bilden. Men den livgivande döden, den som ger nya friska skördar, den är möjligen en bit bort just för mig.

Och katastrofen ja. Att varje morgon vakna och gå upp och fundera över vad dagen möjligen ska kunna innebära, att alltid snudda vid katastrofens möjlighet. Ungefär så. Och med kreativiteten påkopplad. Och medvetandet om att förmågan att hantera katastrofen, den får anpassas till mig och till vilka kläder katastrofen klär sig i.

består ju av väldigt disparata böcker, det är väl meningen, man ska väl vidga sina vyer? Och just nu är det Oliver Sachs Hallucinationer. Jag är rätt förtjust i Sachs sätt att beskriva neurologiska knepigheter öht, och han gör mig inte besviken den här gången heller. Jag plöjer hörselhallucinationer just nu, och än så länge stämmer det helt med den verklighet, dvs svärmor och hennes bror, som jag har omkring mig. Och han har beskrivit bildhallucinationer också, maken brukar berätta om en sen mycket länge avliden släkting som när han var väldigt gammal såg små människor ute på ängen och han brukade säga – ‘det är så dumt, jag vet att det inte finns nåt där, och ändå ser jag dom’. Han platsar också hos Sachs. För säkerhets skull – alla makens släktingar hallucinerar inte hela tiden, det här är helt inom det vanligas ramar i sht om man hör förfärligt illa, och dom kokar inte skojiga saker av svampar heller i släkten. Så vitt jag hittills märkt.

är irriterande, faktiskt. Det blev ingen promenad i morse, men jag sov drygt sju timmar med ett kort avbrott för makens badrumsbesök. Att somna om är ingen självklarhet.

Sen gick jag till coop och passerade en klädaffär. Förra veckan skyltade dom med ett par svart- och vitrandiga byxor och jag tänkte att det kunde kanske vara något för sommaren. Så jag gick in och provade i dag. Trevlig kvalité på tyget, men modellen, nja, nä, om jag ska köpa ett par byxor för 900 spänn ska jag kunna tycka att jag ser hyfsad ut. Dom var väldigt vida upptill, och det blev inte alls bra på mig, som visserligen inte helt fyllde ut dom, men ändå för mycket. Så kan det gå.

Och trots det lyckade chokladaskprojektet i går för maken, så kan man säga att arbetsminnet var lite trött i dag. Och jag tjatar som vanligt. Det är en helt annan sak att glatt fokusera på måluppfyllelse och att komma ihåg hur frukosten är strukturerad.

Men jag tittar på fådd choklad, rödvin, böcker, vacker halsduk och – om jag tittar i kylskåpet – en bit ost till en del av rödvinet. Fantastiska vänner!

– sen han åkte, Yngste. Och han har börjat på jobbet, tycker det känns väldigt hemtamt, trevlig chef, trevliga jobbkompisar, jobbet lika som det han hade i förra staden. Och han är energisk, det måste man säga. Just nu bor han tillfälligt hos en studiekamrat, hyfsade kommunikationer, men självklart trångt och inte en lösning för längre tid förstås. Men han har lyckats få tag på möjlighet att dela lägenhet närmare jobbet och i ett bra område, bara nu inget hakar upp sig i sista stund. Jag är lite lätt neurotisk, men jag hoppas.

Och jag inser att jag borde tvättat håret i kväll, jag är inte riktigt i toppform. Men det värsta just nu, värre än håret, är att det känns som kramp i högerfoten. Det har inte blivit så mycket med det nödvändiga tänjandet just idag, det kan vara så att det hämmar sig. Jag pratade ju med en nära vän, sjukgymnast, i helgen. Hon har också erfarenhet av ischias, och vi enades om att innan man varit med om det, kan man inte riktigt föreställa sig smärtan och känslan när benet viker sig.

Nästa sida »