november 2013


av nån sorts ordning. När man tror att man har lite koll åtminstone. Och ändå vet jag att jag har två, i min värld, lite hektiska veckor framför mig. I morgon till Tvåan efter kyrkan och mat. Måndag lämna bilen tidigt – ja, jag valde själv, men ändå – tidigt, och sen telefonmöte. Svärmors ev leg:s ev ankomst svävar förstås också i tiden och bilen blir säkert inte klart förrän tisdag em tidigast. Behöver man eg kunna rulla ner rutan på förarsidan? Jo, man behöver nog det ändå. Och så en del fixande och pysslande inför resan på fredag, om allt nu stämmer. Alla detaljer som snurrar i huvudet.

Men ändå – första Advent är ändå en sorts ny början, det nya kyrkoåret, och samtidigt fortsättningen på kampen, livet. Att hålla blicken fäst mot målet långt borta, och ändå arbeta med det dagliga, de dagliga mötena med människor, både direkt ansikte mot ansikte, men också här och indirekta möten över tid och rum. Att behålla ett öppet sinne för det som inte omedelbart förstås, att kunna räcka en kärleksfull hand om så behövs. Och när behövs inte det? Mer kärlek, mer förståelse. Det önskar jag oss. Ett nytt år. Gott så.

Annonser

om man sätter sladden i kontakten eller ser till att alla lampor är iskruvade. Och nu är det också ordnat på alla håll och stjärnor och ljusstakar lyser. Och jag plockade fram Otto Olssons Advent på youtube, så maken och jag kunde lyssna. En känsla av frid här och nu. Det är inte det sämsta. Och nybakade limpor på köksbänken. Jag gäspar, nån stans fanns tanken att jag hade kunnat vila lite, men sen blev det inte av. Det var i såna lägen jag förr i tiden lade mig på köksgolvet och kunde somna där, jag orkade inte gå uppför trappan till sängen helt enkelt. Fast numer har vi insyn genom köksfönstret, sällan nån går förbi visserligen, men skulle jag ligga där kan man vara säker på att nån skulle slå larm. 

– det där med att prova en väldigt avhållen kjol som jag inte haft på länge, den ligger hopvikt i vanliga fall. Det gick inte så bra. Fast misstaget var ju inte i går, misstaget är alla dessa pepparkakor och andra ting som brukar passera tänderna utan särskilt stor eftertanke. Det blev bara så påtagligt. Men jag får väl ha det som nån sorts måttstock då, om den möjligen går att ha framöver. Går det så går det. Annars får jag väl ändra, men det vore trist och lite onödigt. Jag vet ju egentligen.

Fast jag har tagit fram var sin saffransbulle till kaffet efter lunchen.

Då är fönstren klara. Fem ljusstakar uppsatta med tajmrarna justerade. Nu vill jag har lite ljus på morgnarna också. Och adventsstjärnorna i fönstren. Den ena höll jag på med länge länge innan jag gav upp. Den får hänga lite snett. Livet är inte perfekt heller. Och i natt blev det inte lika mycket sova. Helt omotiverat vaknade jag halv två, men jag somnade om, och sen upp med maken vid fyra. Sen hade jag satt väckarklockan också, dumma jag. Är huvvet dumt, får kroppen lida. Men perfektionisten i mig klarade inte att ljusstaken på inglasade balkongen hade två lampor som inte såg likadana ut som dom andra – fem var alltså trasiga när jag testade – så jag hade bestämt mig för att vara på coop före åtta för att slippa köer. Och det fungerade.

Då är det lite extra komiskt att jag inte får till adventsstjärnan. Jag får finna mig i det.

i god tid. Alltså tvättar jag håret i kväll så att det inte känns helt fel att tvätta det på torsdag igen. Och jag har inte berättat för maken om den icke-fungerande hissen, han har redan börjat diskutera programmet för helgen och jag orkar inte ta detta extra orosmoment nu, drygt en vecka i förväg. Flexibel och förändringsbenägen, nja inte så värst jag heller om man ska säga som det är, men jämförelsevis – jo då.

Och annars har det varit en bra dag, jag flyter liksom fortfarande på lyckan att jag fixade en massa grejor både i går och i dag. Det krävs inte så mycket för att jag ska vara nöjd. Tror jag. Och på söndag em åker vi till Tvåan för att gratulera äldste dottersonen, rara han. Tvåans tårtor brukar dessutom vara i särklass, hon har fått en särskild bakningsgen, oklart varifrån.

här. Maken pratade med svärmor som visste att berätta att lilla hittills Minsta nu är hos mormor och morfar och jag undrar förstås hur det är med svärdottern. Och jag vet ungefär hur tacksam man blir om folk ringer och säger – ‘är du hemma än?’. Det här med att gå över tiden för bf är en alldeles egen kategori tid, man kan inte ta sig för någonting. Åtminstone kunde inte jag det. Man vill bara komma igång, sen är det förvisso som barnmorskan sa sista gången till mig – ‘fast mitt i vill man bara hoppa ut genom fönstret’ – ungefär så. Och ju äldre man blir, ju mer elände har man hunnit se, så jag vankar runt och hoppas att allt ska gå bra. Det är inte självklart.

av Cheryl Strayed är utläst nu. Så bra. Cheryl vandrade en sommar utefter vandringsleden Pacific Crest. Och jag har knappt kunnat slita mig från den. Jo jag har lagat mat och rest mig upp och tagit en pepparkaka eller två då och då. Det är klart att jag, som många, skulle vilja gå camino, men jag inser att det aldrig kommer att hända, inte minst eftersom jag tycker det är klart obehagligt bara att läsa om tånaglarna som ramlar av. Och jag skulle nog försöka lyfta ryggsäcken innan jag skulle börja vandra och sen rensa rätt kraftigt innan. Å andra sidan är det rätt mycket i boken som är annorlunda än mitt liv annars också. Men det är det som är så fantastiskt med att läsa, under några komprimerade timmar kämpar jag mentalt med Pacific Crest, jag också. I min fåtölj.

Nästa sida »