Tigerliljan's Weblog

Först – det finns problem i vårt samhälle t ex att medicinska effekter av läkemedel sällan är utprovade på kvinnor, att kvinnors hjärtinfarkter tas på mindre allvar, att samhället förutsätter (för det gör man, fråga mig!) att kvinnor vårdar anhöriga, att kvinnor bedöms och bedömer sig själva mer efter utseende, att kvinnor får lägre lön än män vid samma arbetsuppgifter – många stora och mindre problem finns det.
Men när jag läste det här – man får en halv miljon för forskning om trumpeten som genussymbol – ljudet alltså, om jag fattade den komplicerade ansökan rätt. För att skriva en så komplicerad ansökan måste man ha studerat ett tag. Jag sörjer över att inte den mödan lagts på nåt mer produktivt. Det måste finnas bättre sätt att använda forskningspengar, annars har vi mycket större problem än jag trodde.

är åtminstone en nära släkting, den saken är klar. Jag sitter och puttrar lite svagt just nu. Iofs har jag sovit hela em på soffan och så väcktes jag av telefonen. ‘Private’ i fönstret. Kan vara Äldsta, så jag andades glatt in. Nä, det var en mansröst som frågade efter maken. Nu råkar det vara så att maken alltid varit väluppfostrad och sjukligt social. Fast numer med tillägget att han kan säga till mig ‘varför släpper du fram en så hopplös människa?’ Och denne ‘anonyme’ ringde när vi hade gäst för ett par dagar sen. Då sa jag det.
OK – i dag frågade jag också efter hans ärende – och han hänvisar, precis som förra gången till att han känner maken från ett särskilt sammanhang (som står mig så nära att jag bara blir ännu mer irrterad) – han säger alltså aldrig vad han heter och han pratar alltså lätt i två timmar utan problem. Så den här gången sa jag kort ‘ja, men han behöver vila ganska snart, var så god’ och räckte över luren med den rätt högljudda kommentaren ‘det är XX’.
Jag vakande ju iaf.

I flera dar har jag legat framför tvn och sett Kattis Ahlström i kort reklam för ett nytt program. Hon är himla virrig, tycker jag då, och talat om ‘innersta drömmar som vi inte ens vet vi har’ eller nåt sånt. Och så är det en massa mödrar med små söta barn och ett ungt par i bakgrunden som tydligen grälar om hans skjorta (?) som har nyss slet av sig och sen är den på – jag fattar ingenting – och över allthop är Kattis ljuva leende och den konstiga texten hon läser.
Men jag frågade maken vad som var hans innersta dröm. Han funderade och sa ‘att springa i gräset’ och det var väl rimligt. Fast när jag tänker efter är det att sova, länge, mycket länge, och utan dessa förbannade drömmar om ansvar och misslyckanden. Det skulle jag önska.

Nu ska jag totalt släppa kontrollen och gå och lägga mig trekvart tidigare än jag brukar. Och jag nöjer mig med att borsta tänderna – ja tandtråd också förstås, det får vara måtta på hur wild&crazy man är. Men allmän hudvård struntar jag i, rynkor kommer i a f. Bara lite snabbt ta en sväng in i badrummet och sen lägga mig i sängen. Och sova, sova, och helst inte drömma. Den senaste tiden har jag tappat bort mig, inte kommit fram, försökt gå i trängsel åt fel håll och alla möjliga obehagligheter. När man är trött och lite plågad kunde väl det undermedvetna vara lite hjälpsamt och skicka fram lite ljusa behagliga drömmar, där folk är vänliga mot en.

En av mina favoriter i Tage Danielssons ‘Sagor för barn över 18 år’ är ‘Sagan om busschauffören som tänkte att va fan’.
Den helt vanlige busschuffören Hugo Berglund, 47 år, i juni månad i Stockholms förorter. Hans ansikte har skakat ner mot hakan under 23 års körande, och han ser inte glad ut. Så när han släppt av sista passageraren kör han bara söderut. Efter Nyköping visar det sig att det finns en passagerare kvar, Lisa Bodén, 43, frånskild. Hon råkade ha handlat mat, så dom äter upp den och kör vidare. Lite pengar får dom genom att i städer dom passerar lägga sig mellan två ordinarie bussturer och köra några vändor. Så raggar dom upp övergivna flygpassagerare i Köpenhamn, 27 st. I Amsterdam stiger dom in på ett hotell och äter, sen får dom diska och städa sig ut. Alla nöjda.
I Paris sjunger dom på en flodbåt, där ägaren presenterar dom som Ingmar Bergman-kören, vid den Okände Soldatens grav står nån med en teckningslista för de anhöriga, som han sen inte hittar utan kan gå på restaurang utan att diska. Så åker dom vidare till Monte Carlo, sjunger så vackert för furstinnan att dom får bo på slottet, sen skrapar dom ihop pengar, bl a ur fontänen, sen vinner dom rubbet på casinot. Samtliga får flygbiljetter hem i första klass av Hugo – utom Lisa Bodén, som hellre åker buss hem med Hugo. När dom väl kommer tillbaka till Stockholm visar sig att ingen saknat dom. Hugo fortsätter köra buss – men nu med Lisa i livet.
‘Ty i en storstad som Stockholm är det ingen som mäker om en enstaka liten buss smiter iväg ett tag på egen hand. Så underbart kan livet vara inrättat med avseende på försnillade bussar!’
Nu åker jag sällan buss, men nog händer det att jag sänder en längtans tanke till Hugo Berglund. Läs den!

Vi har en bok med engelska skämtteckningar med munkar av typen arg munk stirrar på kollega och fräser ‘it would be a miracle if you’d stop blowing your teeth’. Eller han som säger ‘actually, I had a pretty uneventful Easter’ (Påsk är den stora jättegrejen i en normal munks liv, om man säger så).
Men fastan finns också med. Två munkar sitter och dricker té. Artiga engelsmän. Den ene serverar och säger självklart ‘-and how many lumps do you go without?’
Själv kan jag fnissa åt den om jag är tillräckligt trött, men jag undrar om den platsar här eller här?
Men jag tvekar om den går under rubriken ‘Te-o-logi, hos en kopp-tisk kristen’ eller om det är troligare med ‘Mitt liv som skenhelig’.

i morse igen. Fast då hade jag varit vaken länge för en gångs skull. Å andra sidan somnade jag halv två, så det jämnar väl ut sig på nåt sätt. Där jag låg och snurrade och försökte slappna av (min kropp är lömsk) – tänkte jag allvarligt på att sjukskriva mig. Och det har aldrig hänt. Inte ens tanken har jag låtit sätta sig på huvudet. Men sen gjorde jag ett överslag och kom på att det blir nog rätt jobbigt också. Så jag gick i väg och skrev en liten skrivelse på två sidor med tio bilagor, allt i två exemplar. Sen ringde jag dit den skulle och frågade om jag skulle åka dit med den (6 mil enkel resa) eller om jag kunde skicka med post. Den underbara, förtjusande kvinnan med en röst så mild, sa att det gick med post. Kanske får jag se solen gå ner också.

Texten i aftonbönen var:

Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är en flammande eld, en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?

Livet är randigt, precis som tigerns päls. Svarta ränder och gyllengula. Stor smärta och tomhet i ena randen och gyllengul tacksamhet i andra. Ett gott och glatt besök under eftermiddagen, vänliga ord och tankar, kaffe och förfärande brist på det hembakta området. Numer är jag så avslappnad inför mina tomma skåp. Vaddå – konsum på gångavstånd funkar. Också i hällregn. Det viktiga är mötet, inte nödvändigvis omramningen. Och jag försöker på allvar att göra upp med ambitioner att ständigt på livets alla områden ligga ett steg före. Man kan inte plåga sig hur länge som helst, eller rättare – jag kan inte. Det får gå det också. Att acceptera mina brister tar emot, men hallå – jag får påminna mig om att detta enda liv slutar inte med att jag är utvilad, men att tömma ut alla resurser är dumt, bara dumt. Det hjälper ingen.

Men jag vore inte jag om jag inte delade med mig av samtalet vid matbordet i kväll. Y sonen är en hängiven Simpsonfrenetiker. Han kan alla avsnitt och varför just detta dök upp nu vet jag inte. Han brukar ju klaga över att vi har så konstiga samtalsämnen, men nu var det hans eget fel. Mr Burns intervjuas i radioprogram. 
Intervjuaren – Have you ever murdered anyone?
Mr Burns – Murdered? No. Some  mistakes have been made.
Och sen fnissade vi hejdlöst. Så har vi det. Också.