Tigerliljan's Weblog

I morgon bitti ska maken tas blodprov på. Fastande. Det är inte min favorit. Jag äter gärna frukost. Jag äter gärna vad som helst, när som helst. Inte blodpudding då, men annars, och det är väl knappast nån som äter det till frukost i a f.
Men det betyder att vi ska ta oss upp och maken ska tvättas och raka sig, vi ska i väg och tillbaka, och sen får det äntligen bli frukost. Dessutom måste jag vara på jobbet-u-h redan vid tio i morgon, annars jobbar jag 15-18 måndagar, men inte just i morgon. En olycka kommer sällan ensam.

Första gången allt lyckats! Varenda klocka går rätt nu!! Bloggklockan, mobilklockan, bilklockan, klockorna i badrummen, klockan på fläktkanten, mikroklockan, väckarklockan, den som lyser i taket i sovrummet, golvklockan, klockan framför tv:n, klockan bredvid datorn, armbandsklockan och dessutom Braunschweigklockan på väggen i köket! Och det sista är ett mindre mirakel. Förra övergången till vintertid slog den aldrig om utan vi hade en klocka som gick en timme fel hela vintern. Men i dag drog jag ur batteriet en kort stund och satte den sen i fönstret så den skulle kunna uppfånga signalerna. Och minsann – på kvällen hade det fungerat! Jag har större möjlighet att komma i tid än nånsin förr. Kanske.

Det var inte alldeles lockande med lilla promenaden i kväll, mörkare än nånsin, men eftersom jag inte riktigt vet hur det blir i morgon eller på tisdag, så tog jag mig ut. Och det var så skönt, trots dimma och mörker.
När jag kom hem hade maken dambesök – Bästa grannen. Som letade efter fredagens SvD, hon får alla korsorden i den. Så sen satt vi ute en stund och drack och rökte lite. Jag har sagt det förr – sån tur att hon finns i min närhet. Och just nu följer hon en av sina nära vänner den sista vägsträckan. Det gör hon på ett strålande sätt, hon är den enda utanför familjen som hennes vän orkar träffa, men det är klart att det tar på B G också. Snart ska hon åka till Afrika också eftersom hon sen många år är engagerad i ett skolprojekt där. Så mycket godhet det finns. Och så fruktansvärt generad hon skulle bli om hon visste att jag tyckte så.

Rätt snart när man vacklar upp på morgonen slås man (=jag) av utseendet – har en helfigursspegel mellan sovrummet och badrummet. Det är inte så att jag jublar till. Nä. Och när jag såg bilaga till SvD i dag med bild på Alexandra Charles, Grynet Mollvig och en påfallande stilig dam till så fick texten mig att gå i taket Alla kvinnor är vackra.
Jag kan hålla med, visst, i bastun är alla kvinnor vackra. När vi sitter där hela bunten, mycket slanka, alldeles jättevackra och så vi med graviditetsstrimmor, åderbråck, utan minsta antydan till -pack nånstans – vanliga begagnade kroppar, använda till arbete, lust och glädje. Men tyvärr är vi mycket sällan nöjda. Damerna på omslaget hade plockat ögonbryn, tonat hår och pysslat en hel del med sig. För eget välbefinnande? Möjligen. Men hur vet vi att välbefinnandet sitter just där?
Och så hittar jag det Ting skriver. Visst är BMI skumt på något sätt. Äldste sonen här, som är den enda i familjen som är direkt road av att träna, har ‘för högt’ BMI. Systrarna och jag tittar på honom och fattar ingenting. Och alla synpunkter som skolhälsovården ger inför alla andra gör mig rasande.
Men jag ska inte köpa hem=äta små goda kakor och ganska stora bitar ost längre. Det har mest att göra med mina misstankar att blodfetterna frodas. Men jag är oändligt tacksam att ingen står och kommenterar min kropp offentligt. Tänk vad ni vill! Tyst!

Lite optimistisk rubrik kan väl aldrig skada. Men nu har jag dammsugit (lite grann), pyntat med en vit cyklamen i utebalkongen, gått kvällspromenad, tvättat håret och alldeles snart åker limporna in i ugnen. Jättepräktigt.
Sen har jag funderat mycket på skillnaden/likheten synd och skuld. Ibland tycker en och annan att man i kyrkan tjatar om synden. Jag vet förstås inte hur det är på alla ställen, men för mig är snarast vitsen att jag har möjlighet att tänka igenom det som är och blir och blev fel i livet, och sen bli befriad från det. För att Herren vill det. Men skulden är lite knöligare. Skulden till andra. Den kan tynga ner rätt länge. Det man har gjort (kan vara lika illa att inte göra) mot min nästa (som ju är i princip alla) – och det som aldrig kan förändras. Det som ändrat andras liv till det sämre. Millimetern som går fel. Å andra sidan ser man inte den marginal som hamnar rätt. Såna finns också.

Jag som inte ens har varit i nån enda affär – coop gills inte, dom spelar inte julsånger än. Tack och lov. Och tre helger till man pallar upp granen på torget. Man dagen har bara flutit på i blekt solsken.
Kan det ha något med vintertiden att göra? Jag menar – man får ju liksom tillbaka den timme man blev bestulen på i våras och kroppen kanske redan i förväg omvandlar det på sitt eget vis. Så i  morgon måste inte bara klockorna utan lamptajmrarna sättas om. Och eftersom maken tror på Braunschweig (har kommenterat det förr) så är B-klockan liksom vår riktklocka. Jag gissar att den håller reda på minuterna ordentligt därifrån Braunschweig, men timmarna är den dålig på. Den kör sommartid året om, så nu måste man komma ihåg att dra från en timme det närmaste halvåret.
Men den är så bra tycker familjens klockfreak.

just nu har Keno. Tycker jag. Tisdagen. Paret som slår sönder väckarklockan varje morgon och sen gör vad dom vill. Och på tisdagen går dom på gym eller spinning kanske. Och cyklar helt i sin egen takt och hon matar honom med varmkorv. Det är underbart. Inga problem med hur man ska bete sig.
Lite mer av det önskar jag mig. Inte varmkorv just, men förmågan att strunta i omgivningens förväntningar. Måste det till Keno för det? Räcker det inte om jag över lite försiktigt hemma??

Fredag em. Ingen slummer i soffan. Efter lax med wokgrönsaker och sesamfrön var det dags för psykologsamtal. Min lättnad över att inte ha just nuvarande jobbet-u-h efter jul är stor. Det känns som en tyngd lyfts. Faktiskt. Nu gäller det bara att göra sitt bästa två månader till. Fast jag anser att man hanterade mig väldigt taffligt, och det känns inte bra.
Men livet tickar framåt och samtidigt är går inte tiden bara rakt fram s a s, årstiderna och minnena återkommer. Och nu är det fortfarande minnena av hur det var för sex år sen, jag åkte bort en helg, tänkte över saker som smärtade mig, kom framåt i tankarna, fick mycket hjälp – kom hem och kände att det här blir bättre, gladare och starkare – och där, just där, blev maken sjuk.
Ensamheten som slog till med full kraft efter så där åtta månader, när han kommit hem och de flesta inte bryr sig längre. Och skulden. Min skuld. Har jag lagat fel mat? Några år innan hade han höga kolesterolvärden och företagshälsan plockade in MIG för att berätta vad jag skulle laga och vad han skulle äta. Mitt ansvar alltså i deras ögon. Ett par år efteråt gick han ju ner en massa kilo och alla jublade. Men det här hände. Det gjorde faktiskt det.
Alla har ansvar för sig själva och det man stoppar/häller i sig – det tycker jag. Men ändå. Om jag bara – ja, vad då vet jag inte, men – om jag bara…
Och om jag nu bara orkade aktivera och stimulera mer. Tulipanaros here we come.

Torsdag är den kväll jag nästan alltid åker till lilla kyrkan i skogen för kvällsmässa. Nu är det mörkt redan när jag åker. Det är alltid tankar på kampen mellan mörker och ljus, ute och inne. Och i dag var det så vackert när jag åkte hem förbi ett brett vattendrag med lampor som speglade sig i blank vattenyta. Tacksamhet och stillhet.
Och sen tog jag mycket stilla ett steg bakåt och sade definitivt nej tack till tidigare erbjudanden. Mentalt tog jag också ett steg bakåt om var gränsen för mitt ansvar går i andra sammanhang. Jag har sagt att kvicksand är kvicksand, nu får dom som säger att det är fast mark ta sitt ansvar. Jag fortsätter be i tysthet. En annan dag kanske någon lyssnar.
Klok och förståndig är jag. Men det gör ont. Jag skulle velat kunna göra skillnad.

har jag 16 gamla orkidéer och en alldeles ny fräsch blommande. Eftersom en del av dom äldre ser rätt ynkliga ut tänkte jag i dag göra en utrensning och tittade närmare på dom. Fyra stycken har INTE knoppar. Det var oväntat. Tåligaste blommorna man kan hitta. Nu kan jag inte slänga nån, det skulle kännas grymt när dom anstränger sig så. En hamnade på ena fönsterbrädan i sonens rum. Jag vet att han inte bor där nu, men det kan dra ihop sig till ett kortare nedslag efter jul.
Sen har jag två mörkblå S:t Paulior också som f t blommar strålande. Och om 29 dagar kan man sätta upp adventsstakarna.