Tigerliljan's Weblog

Det är inte bara det här att jag har lätt telefonfobi, jag tror ju hela tiden att om jag ringer upp någon, så skulle dom egentligen behöva gå på toa i stället. Det drabbar andra sektorer i livet också. Jag minns förstås när maken insjuknat och jag insåg att jag skulle i fortsättningen vara tvungen att öppna all post med hans namn på, räkningar och annat lika. Jag minns att jag gick flera dagar runt högen som växte, innan jag kunde ta mig samman. Nu har det varit det här pappret med kommande avlastning som någon (oklart vem) kom in på hans rum med, senaste gången han var där. Han la det i en av böckerna han hade med, och jag har inte kunnat förmå till att titta på det. Men i dag så andades jag in och plockade fram det. Frånsett att jag helst hade velat att det skulle finnas namn på beslutande och nån sorts kontaktuppgift, jo jag tycker det vore rimligt, så andas jag lättat ut nu. Jag önskade två tillfällen utanför det här fyraveckorsschemat, och det förefaller som om man kan tillgodose det. Med lite tveksamhet förstås. Ena tillfället har man tagit i för många dagar och jag tänker inte låta maken fira födelsedag där, i sht som det inte behövs. Och det andra tillfället är kanske lite snålt tilltaget, jag skulle alltså gärna tala med (eller skriva till) någon ansvarig person. Dessutom har man antagit att han lämnar avlastningen kl 10 på sista dagen, och det är aldrig rimligt. Jag måste ha tid att ta mig från var jag nu är. Jag har alltid hämtat 14.30 – 15.30, och vill fortsätta göra det, för annars försvinner liksom rätt mycket tid.

Nu önskar jag bara att jag i mitt prokrastinerande liv kunde komma på en inledningsmening till nånting annat jag ska skriva.

och för säkerhets skull tog jag regnjackan, när jag cyklade till maxi. Och där var det verkligen tidigt på dagen, rätt tomt i ostdisken, ingen köttfärs – den beräknades komma efter 14 – och min favoritjuice fanns inte i storförpackning och rätt många andra sorter sakandes också. Detaljer, men jag funderar på hur sårbart vårt konsumerande är. Och jo, självklart har jag en radio man kan veva igång, jag har konservburkar av diverse slag, jag har vatten i dunkar. Och jag ska just skriva upp stearinljus på nästa handelslista. Man borde nog ha ett par påsar torrmjölk hemma också.

I övrigt har jag halkat in i en sån där utmaning att lägga upp en bok varje dag i sju dagar på fb, som min första valde jag Snorre Säl, som verkligen var en av mina första böcker, förmodligen övertagen från min tio år äldre halvbror.

att jag satt ute i går kväll och tog vara på den varma kvällen, men också väldigt tacksam att det är svalare i dag. Det har regnat nästan hela dagen dessutom, och det behövs säkert.

Och i går mediterade maken och jag över att det var ett år sen vi hade ett av alla dessa sorgliga möten med hans kusiner på gården som nu, trots allt, Äldste äger. Det som ändå kändes konstigast var att dom var så aggressiva och kom med både det ena och det andra, att maken var född i stan och därför automatiskt korkad, att nån snickare sagt till ena kusinen att maken var den otrevligaste människa han (snickaren) träffat på etc. Att dom inte litade på oss, att det var fel att vår värdering redan var klar (vilket jag hade trott var en självklarhet och hade slitit lite för att få till) och ingenting vi gjorde eller sa var bra. Dystra minnen, faktiskt. Men detta är historia nu, och jag kan bara hoppas att dom känner sig glada och positiva nu då.

Och sen tänker jag på den där snickaren – om maken var den otrevligaste människa han träffat på, så har han levt ett väldigt skyddat liv.

När jag tittade i en bok från mitt föräldrahem så låg det en del bilder där, bl a den här av min pappa och en av tjurarna i hans liv. Pappa var yngst av sju syskon, fem bröder och en syster hade han, när dom flyttade in i barndomshemmet, som syns bakom honom. Då var han ungefär tre år. Några år senare dog en av bröderna i benröta. Detta var innan antibiotikan kom. Så småningom kom mamma in i hans liv och dom flyttade först till Örebro och sen till Malmö och sen tillbaka hem igen, där jag föddes. Och pappa byggde ett eget hus bredvid dom på bilden.Pappa kunde bygga hus, han kunde svetsa, han snickrade en vagga till mina barn. Han var alltid uppmuntrande och rolig. Han läste mycket, det var viktigt. Och han lärde mig att alla människor är lika mycket värda, ingen har rätt att tycka sig vara förmer.Och jag saknar honom fortfarande.

varmt inomhus, ca 28°, även om det ute är betydligt svalare i det kraftiga regnet. Jag gick tidigt till coop och då duggade det bara lite grann, men nu är det rejält regn.

Och så funderar jag över logistiken i helgen, men det ska väl ordna sig. Det är lite knepigt med alla sovplatser, men man får vara lösningsorienterad. Och på torsdag ska jag testa att göra den där cheesecaken, som jag siktat på ett tag.

I dag skulle min pappa firat födelsedag om han inte gått ur tiden för länge sen, men datumet är alltid här för mig. Jag saknar honom ofta.

men jag misstänker att sömnen kanske ändå blir lite usel. Det är varmt på nätterna (fortfarande) och jag sover utan täcke, men det är klibbigt ändå. Och fläkten står på tills jag släcker lampan. Men i natt påstår mobilen att det ska bli åska vid tre, hundarna som bor under oss brukar inte gilla åska. Maken antar att dom hör mullret så mycket bättre än vi. F ö kan jag bara säga att en granne längst ner i huset har en sån där pinglande grej på sin uteplats, och jag försöker känna mig tolerant, men ibland blir jag lite svagt irriterad. Fast det är värre med festivalen på torget, iofs mitt på dan, men hög volym och den håller inte på så många dagar till.

Men i morgon måste jag skärpa mig och ta tag i ett projekt, som borde varit färdigt nu. Om det blir lite svalare blir det enklare. Tror jag nu.

är möjligen inte vad det varit. I veckan som gick träffade jag någon, som sa att han hade ett gammalt kort på mig och nyss skickade han det. Och skjortan jag hade på mig minns jag, bäckochbölja i många färger, min mamma hade sytt den och den var mycket älskad många år. Fast så var det dom andra på bilden, jag tror mig kunna identifiera tre, någon som stod bredvid råkade få en son som sen blev god vän med Äldsta, och någon annan var senare studiekamrat. En märklig glimt av en annan tid. Undrar vagt om någon av dom andra skulle känna igen mig. Jag tycker jag har ett hyfsat ansiktsminne, sämre med namn, men ibland blir det ändå stopp. Veckan som gick passerade jag en kvinna, som glatt sa – ‘men hej’ och så mitt förnamn, så hon hade koll, men jag hade inte den blekaste aning om vem det kan ha varit.

här i dag, men det är ändå 28°, ganska klibbigt. Och jag kollar blomkrukorna förstås, och dom stackars hänglobeliorna blev förmodligen räddade i sista stund, för det ser ut som om dom hämtar sig. Det var ett projekt det här. Jag ska lägga frön i blöt till mer persilja, kanske lyckas det bättre den här gången. Sommaren är ju inte slut än. Det är inte ens augusti förrän på torsdag.

Och jag hoppas mina svärsöner har bra födelsedagar, dom råkar ju båda fylla år just i dag. Den äldste besökte jag på BB efter ett par dagar, man fick stanna länge på den tiden. Och dotterdottern hade tydligen gjort amerikanska pancakes till frukost. Andre svärsonen jobbar på, det var en av hans lägenheter som behövde bli klar. Och då är det bara att ta på sig handskarna och jobba på.

Jag har f ö inte hört något om den berömda trappan än. Suck.

titta på konstiga youtubefilmer, i går såg jag en om den f d hertiginnan av York, stackars människan. Någon borde från början försett henne med en ekonomisk ‘rådgivare’, dvs överrock, och dessutom borde hon ha fått träffa sin lagvigde mer än 45 dygn under deras första två gifta år. Så tänker jag, men det är ju för sent.

Fast i dag fastnade jag i en film om drottning Elizabets svärmor, prinsessan Alice. Ett så otroligt märkligt öde, och för att citera D L Sayers igen – ‘well, we die as we live, my dear’, hon överraskade (milt sagt) familjen hela sitt liv och avkrävde till slut Philip, som hon lär ha kallat Butterpumpkin, att hon ville begravas på Oljeberget, inte helt lätt att få till. Men efter 19 år lyckades det ändå.

sen, efter den väldigt korta regnskuren. Och sen somnade jag sittande i fåtöljen och det är inte alls optimalt, jag känner mig lite svullen runt anklarna, det syns inte (?) men det känns. Jag fick hämta en liten pall att ha fötterna på sen. Och nu snurrar fläkten framför maken.

Och apropå dom där sista hertigarna, så var jag tvungen att leta upp avsnittet i D L Sayers En Sky av Vittnen, där hertigen av Denver ska dömas av Grand Jury i Överhuset, hur man ska ställa upp inför processionen in, alla ska på rätt plats och en hertig med fem ränder hermelin ställer sig fel först. En fantastisk skildring förstås.

Och just nu ser jag att fönstren på den inglasade verkligen borde putsas igen, fast det var så svårt. Ständigt dessa husligheter.