februari 2012


gav sin trötta mor en massagedyna i födelsedagspresent för ganska många år sen. Fast det är rätt länge sen jag plockade fram den ur garderoben, men i dag blev det av. Och minsann – sladden räckte till kontakten – vi har inte särskilt välplacerade kontakter i sovrummet. Den ger både värme och massage i definierade punkter utefter ryggen. Man kan ställa in intensitet och tidsintervall och det är mycket behagligt, när jag väl kom mig för.

Fast jag hade ju inte varit jag, om jag inte legat och oroat mig samtidigt. Det är alltså ett par år sen jag använde den senast, och tänk om nu sladdarna inuti på något sätt trasslat till sig så att jag plötsligt skulle börja brinna eller nåt. Jag har varit med om att bilsitsen började brinna, så jag är inte bara paranoid.

Men det gick så bra. Jag får ta fram den lite oftare. Och jobba på min avslappning.

Annonser

– jag passerar tv:n. Så jag får inte en total bild, det vill jag inte just nu, tack. Det verkar som om Janne Josefsson ägnar sin betydliga energi åt problemen med ambulanstransporter norrut. Och man kan väl säga att även om jag inte precis bor i Norrland, så vet jag att ambulanser inte står som spön i backen här heller. Det hjälper inte.

Och just i dag har jag redan aktualiserat dom tankarna. Och jag vet att om så behövs, så ringer jag 112. Och jag väntar på den ev ambulans som möjligen kommer, sannolikt kommer, hoppas jag. Något annat kan jag inte göra. Jag diskuterade det här med min numer döde läkarvän, på den tiden jag försökte skaffa mig nån sorts beredskap för möjliga situationer, jag som alltid gjort saker själv ‘för att det blir bäst så’, som jag brukar säga. Men han sa att jag fick inte, under några omständigheter, själv lasta maken i vår bil och åka i väg mot vården. Aldrig nånsin. Och jag har tänkt igenom alla möjliga och omöjliga alternativ och utfall av dom. Och jag kommer att göra som han sa.

Fast jag önskar, verkligen önskar, att jag hade kunnat ringa honom. Och höra hans vänliga – ‘ja, serru, det är klart att det är knepigt’. För knepigt är det. Ensamt.

– den där när marken skakar. Maken ropade på mig förut och han lät alldeles halvkvävd, jag gick försiktigt nerför trappan. Han såg rädd ut och sa – ‘jag är så varm’, men jag kände på hans panna och den kändes alldeles som vanligt, men han var obekväm, det var tydligt. Jag sa att han kunde väl gå och vila lite, även om det var tio minuter innan han brukar gå (ja, vi har regelbundna vanor) och han reste sig ur fåtöljen och jag lade handen på hans rygg för att hjälpa den sista centimetern. Och hans rygg var alldeles fuktig av svett. Så brukar det inte vara.

Han gick uppför trappan och jag stod kvar nedanför och kollade. Jag hörde att det gick bra för honom att gå in och lägga sig och stänga dörren. Och jag stod kvar, med alla katastrofsystemen påkopplade. Hur kommer det här att gå? Vem ska jag ringa? Vad ska jag säga? Vilka rutiner finns det? Väldigt många tankar som snurrar, mycket fort. Ska jag gå upp till honom? Ska jag låta honom vila i alla stillhet?

Och jag hade svårt att se bokstäverna i bönboken. Men jag kokade té, som vanligt, och jag gick upp till honom och hämtade, som vanligt, och han tittade upp och sa – ‘nu känns det mycket bättre, det gjorde så ont förut. Hur kan det komma sig att jag inte har någon känsel, men att det gör så ont?’.  Och jag vet inte, jag vet verkligen inte så mycket.
Men jag tänkte igenom en hel del olika scenarior, då, nyss.

skulle kunna fylla hyllmeter. Men häromdagen såg jag nån notis om att dom börjar få vårkänslor nu, hormonerna brusar.
Och i dag såg jag en som satt på grannhusets tak – jag har faktiskt inte lagt märke till nån på väldigt länge. Dom kanske flyttar någon annan stans när det är kallare? För i så fall skulle man ju kunna se den som ett vårtecken. Det var i o f s bara en som satt och såg spanande ut. En nackdel att vara först om nu hormonerna forsar.

Sädesärlorna dröjer en månad till, åtminstone brukade den första klocka in så där 5-7 april där vi bodde förut. Här verkar det inte som om det bor så många just på min gård. Min pappa hade halvtama, såna som han matade med smulor när han satt och fikade. En var enbent, men återkom år efter år, lite tjockare eftersom den inte hoppade lika mycket som dom andra förmodligen. Aj, där kom tanken på motion igen. Just det.

blev det i dag, efter en natts sömn. Inte helt obruten, för all del, men jag kan böja mig ner nu utan att stöna. Ett framsteg. Och blåmärkena på vänster arm är gula. Också ett framsteg, antar jag.

Och jag samlade ihop mig och satte mig ner och skrev de femhundra ord jag borde gjort för länge sen. Att gå runt och fundera är en sak, att bara gå runt och gruva sig för att man inte räcker till, är något helt annat. Prestationsångest light kan vara nog så besvärande, när man vet att man borde, rentav att man kan också, men känslan att det nog inte räcker, att andra säkert är så väldigt mycket bättre och klokare, kan förlama det mesta.

Det finns alltid någon som är bättre och klokare, visst. Men här står jag. Det får räcka. Med blåmärken.

– jag svalde nyss en voltaren. Så möjligheten finns att jag målar hallen lila eller börjar plantera gula tagetes. Det är ju det folk gör i reklamfilmerna. Fast maken ville inte ha lila hall och han sa att han tyckte att tagetes luktar skumt. Och för all del, jag är nöjd om jag kan sova. Vackert så.

Och förresten såg jag penséer i lådor utanför ena blomsteraffären i dag. Det kändes lite tidigt, jag tror jag väntar minst tio dagar. Men det var lite rart ändå. Och ett par minusgrader brukar dom klara. Snart är det dags. Och nån oidentifierad buske hade bladknoppar som absolut skiftade lite i grönt. Det börjar.

beskriver han bra, Leif GW. Möjligen är vi rätt många som har åtminstone någon sorts egen relation till fenomenet. Lyckligtvis inte i samma omfattning, kanske, och vi handskas lite olika med det. Varken mat eller alkohol i den omfattningen är min grej. Lyckligtvis där också.

Och min lilla mamma var inte en blåkopia på hans. Men lite tendenser åt det hållet hade hon nog. Inte stoppade hon i sig dessa mängder medicin, men enterovioform knaprade hon flitigt och till slut hann väl den konsumtionen i fatt henne. Och visst ville hon styra med subtila medel. En del kände jag igen, allt för klart. Men det var inga problem med pappas begravning. Alltid något.

Fast den kvinna som lyckades vara min svägerska bortåt fyra månader och som alltså hade lagen på sin sida, lät kremera min bror och strö hans aska i minneslund. Jag bad henne att få gravsätta honom, kremerad eller inte, i mina föräldrars grav, men det gick hon inte med på. Vi träffades aldrig och varför hon inte kunde gå med på det övergår faktiskt mitt förstånd. En del måste utöva makt på de mest besynnerliga områden.

Nästa sida »