december 2012


– än så länge. Men jag antar att det blir som vanligt, dvs hur många människor som helst tränger ihop sig på lilla torget här och skjuter i väg sina raketer. Det är inte helt stabilt att bo högst upp kvarteret bort, kan jag säga. Och lite av ett under är det allt att ingen hittills, så vitt jag vet, skadats under dessa övningar. Torget brukar se ut som en smärre krigszon på morgonen efter. Folk som klättrat upp på skulpturen och ställt sina tårtor och så.

Och jag vet att jag redan berättat om året när jag slarvade med våra egna raketer och lyckades skjuta Yngste i armen. Det var rätt förfärligt och han har ett ärr fortfarande. Men just därför vet jag hur fort det händer, och jag gissar att rätt många är mer onyktra här senare än vad jag var.

Och jag orkar inte riktigt fundera över hur året som gick var egentligen. Makens två akuta infektioner aug/sept och sept/okt var inga höjdare, inte heller hans minneslucka 1 april. Och besöket vid födelsehuset var förfärligt. Och sorg och saknad.

Det är klart att det fanns goda stunder, det gjorde det visst. Och resan till Yngste var vidunderligt vacker. Och barn och barnbarn och vänner och närstående. Vänliga och omtänksamma människor.

Men nej, jag orkar inte riktigt tänka ett helt år bakåt eller framåt heller för den delen. Det gör ont.

Och just nu trodde jag att jag skulle få en raket på balkongen.

Det har faktiskt inte det. När jag skulle ge maken hans medicin här på eftermiddagen blev jag bara stående och stirrade på dosetten. Jag hade faktiskt inte kommit ihåg att ge honom hans fyra morgontabletter till frukosten. Han hade självklart inte kommit ihåg det. Men jag kom inte ihåg.

Och jag tömmer ut de fyra morgontabletterna i stället för de två eftermiddagstabletterna och ger honom i stället. Jag har inte den blekaste aning om ifall det är rätt och jag har ingen att fråga. Ingen alls. För det är nyårsafton och vårdcentralen har säkert gått hem och sjukvårdsupplysningen får så klart inte svara på såna frågor, förra gången jag ringde dit kunde hon ju bara säga att han fick väl ta en alvedon, och det var inte rätt svar då och skulle inte vara det nu heller.

Och jag försöker andas lugnt. Och jag tänker på honom som alltid svarade på mina ängsliga mail, som jag skickade för att inte störa. Men han svarade alltid fort och lugnande. Och jag försöker föreställa mig att han skulle gjort det nu också. Och jag gråter. Till ingen nytta alls.

att dagen började? Halv fyra ville maken till badrummet, så nån gång efter fyra somnade jag igen. Och sen vaknade jag kvart över sju. Och somnade om. Och klev upp kvart över nio. Sant.

Och efter frukosten muttrade jag en del över tandborsten, den har slutat indikera att laddningen är på upphällningen, så plötsligt ger den bara upp, men i dag hade jag åtminstone hunnit svepa över alla tänderna. Det är snopet om man bara hunnit en fjärdedel, kan jag säga. Men i kväll blir det ordentligt gjort.

Och vädret är bra, ur min synpunkt. Ingen snö, regn visserligen, men ingen snö.

Maken och jag ska vara hemma i stillhet – ha! med dom fyrverkerivanor som man har runt omkring oss är stillhet kanske inte ordet, när jag tänker efter. Nån började just, och även om det är lite dunkelt nu också, så tycker jag nog att raketer gör sig bättre senare än tio över elva på dagen. Och nån champagne – eller mousserande – blir det inte. Det finns andra dagar. Det hoppas jag på. Andra dagar.

Och jag kan konstatera att allt detta choklad- och kolaätande i kombination med mer och annorlunda mat har betytt ett kilo mer. Nå, jag tror ju faktiskt att det betyder något vad och hur man äter, så förvånad är jag inte. Andra dagar kommer där också.

om jag är helt dum i huvudet eller nåt, jo då – valet är fritt att bedöma. Jag vet, oh jag vet, att människor säger till mig – ‘men du måste glömma, du måste gå vidare, du måste ta hand om dig, du måste, det måste du, du skulle må så mycket bättre då’.

Men jag är här. Jag är faktiskt det. Sån jag nu är. Och lite grann tror jag att man kan lära gamla hundar sitta, Caesar säger ju det. Men vi har aldrig träffats, han skulle kanske ändra sig då, vad vet jag. Min förste biktfar sa lite tankfullt – ‘innan jag träffade din mamma tänkte jag att du kanske överdriver, men nu är jag inte så säker längre’.

Och möjligen spökar också min förmåga att kunna tänka mig in i andras olika underliga situationer, jag gör det på mitt underliga vis. Men mina skor är mina. Och det händer ganska ofta att jag testar att andas ut och mentalt sätta mig bredvid Herrens vänstra fot och bara förbliva där en stund. Men sen måste jag resa mig upp igen. Det måste jag faktiskt.

Och maken sa, när jag hjälpte honom ur sängen till kvällstét, – ‘jag är så tacksam för mitt liv, att jag har dig’.

på Lars Lerins vinterprat i P1 tycker jag ska göra det. Så snart som möjligt. Maken och jag lyssnade på sista timmen till vår middag. Han är helt sanslöst bra, trevlighetsraseriet var strålande. Och den blida värmländskan till detta. Och när han stillsamt konstaterar att han och en vän inte är bra för varandra, senast dom sågs fick dom inte gå ombord på flygplanet. Man får en massa bilder i huvudet.

Och jag, som råkar vara född i Karlskoga, kom plötsligt att tänka på socialchefen här, på den tiden jag var engagerad i det kommunala, han som på samma vänliga värmländska kunde säga – ‘men inte ska du sitta där – till vänster om mäj finns bara avgrunden’, han som sa till blivande hustrun för länge sen – ‘du förstår att när vi gifter oss, så betyder det att vi har en extrasäng där det ibland kommer att sova lite oväntade människor’. Det är inte utan att jag längtar lite efter honom ibland. Modellen görs nog inte längre.

– det finns hopp om evigheten, sa prästen i dag. Jag hoppas dom andra nickade. Jag gjorde inte det, vi är alla olika. Jag har hopp om evigheten, det har jag, där tiden tar slut och allting är alldeles annorlunda än mina ord kan spegla, så mycket tror och vet och förstår jag.

Men framtiden? Jag ser mig runt omkring och jag hoppas det allra bästa för min älskade familj, för dom mycket avhållna osläktade som står mitt hjärta nära. Mycket gott kan vila i deras – er – framtid. Men vilket hopp jag rimligen skulle kunna ha om min framtid, just min, det förstår jag inte alls. Så mycket ork och kraft, som nästan inte finns, går åt till att överleva varenda dag. Sorgen, den gnagande oron, otillräckligheten, otåligheten – allt det där som är min vardag.

Många har gjort erfarenheten att det första året efter ett nära dödsfall, förälder, barn, äkta hälft, är mycket svårt. Man ska ta sig igenom allt utan den älskade, utan att kunna säga – ‘ser du? ska vi? tycker du?’ om det vanliga, vardag eller helg. Men man vet att så är det, någonting är slut. Punkten är satt.
Någon sa till mig – och jag förringar inte alls med det den sorg som är just slutet på och i en relation – men någon sa – ‘din sorg över det du förlorat pågår hela tiden, länge nu, det är inte underligt att du är trött’.  Så framtiden – oavsett om 2013 är nån sorts framtid, inte vet jag vad jag ska tänka om den.

Och jag tänker också att kanske ser någon ner på mig för min brist. Var så god då. Jag tänker på henne som skrev till mig – ‘där ser man att du är inte alls så from som du låtsas’, eller hon som sa – ‘du ska passa dig’, eller hon som skrek – ‘du vet inte vad det är att ha en sjuk man’ eller rentav han som skrev – ‘Lilja är död’ och hon som duckade för det. Men jag lever inte andras bilder av mig, jag är trött och trofast. Också i den där framtiden.

Nina Lekanders mamma i dag, boken alltså. Och Ninas vrede över vårdsverige kan jag helt dela. Alla dessa nivåer, som inte vet vad varandra gör.

Men annars har det varit en bra dag, Yngste bestämde sig för att hälsa på Tvåans familj och det gläder mig.

Och sen ägnade jag en lång stund åt att leta efter receptet på långsamt tillagade kycklingklubbor på nätet, jag klippte nog ut det, men vart det tog vägen sen har jag ingen uppfattning om. Och på SvD fanns det inte. Fast lyckligtvis kunde jag rota fram det från tidig september här på bloggen, så nu vet jag att det tar fem timmar. Jag trodde fyra, så det var bra att jag kollade. Kanske nyårsdagen, vi får se.

Sen tog jag mig samman och klippte mig en dm. När håret svallar neråt midjan är det dags, då är det lite slitet i topparna i regel. Fast väldigt mycket är grått när jag tittar på det som fastnar i kammen. Inget annat att vänta. Tiden som går där också. Och snart är det Downton Abbey. Jag läste att eftersom det verkar gå bra för serien i USA, så kommer man att sälja sidoprodukter t ex servisen till hugade tittare. Jag antar att det är familjen porslin det gäller.

Nästa sida »