Tigerliljan's Weblog

– hur fort tiden går just nu. Och notera, då har jag inte precis köpt högar med julklappar eller stoppat korv eller nåt sånt. Jag förstår bara inte att det är sista november i dag, att vi i morgon ska fira äldsta barnbarnet och innan dess lämna in tidrapporten till kommunen, den som f ö inte är ifylld än. Och just nu sitter jag och prokrastinerar lite som ska skrivas ut också.

Och för säkerhets skull köpte jag i dag två såna där saker att klämma på sladden till adventsstjärnorna, om dom skulle få för sig att snurra. Hittills ser dom så raka ut, men jag är misstänksamt lagd.

Och maken blev förvånad, när jag sa att jag ska skaffa ett presentkort till barnbarnet – ‘men lådorna som står på golvet?’. Nej, det står ‘Nintendo’ med stora bokstäver, men dom är Yngstes och ska transporteras till honom i helgen. Vilket också verkar bisarrt.

Och jag tog bilen. När det ska handlas hushållspapper och toapapper blir det lite trångt på cykeln. Och jag är fortfarande vilse i ommöbleringen på maxi, men jag kom hem med allt jag hade på listan och lite till. Och när jag virrade runt efter toapappret så sprang jag på den mycket avhållna f d grannen för länge sen, familjen tvärs över vägen som ett år råkade ut för att deras hus drabbades av soteld, så dom bodde hos oss ett par dygn innan det ordnades annat boende. Hon är så himla rar och vi stod på en rymlig plats, så vi var inte i vägen för någon annan. Äldste älskade familjen, han brukade få åka traktor med mannen, och han fick en liten egen overall att ha i deras ladugård och inga plättar var så goda som deras. Sen var det en annan sak (preskriberat) att han och den något äldre sonen i huset sköt fladdermöss med luftgevär på deras vind.

– s a s, jag skulle skära upp skorporna och det blev i stort sett väldigt läckra smulor av alltihop. Men jag torkar plåten med smulor över natten. Så kan det gå med ambitioner. En bild av livet m a o. Har jag nämnt att årstiden gör mig lite lätt svartsynt?

Och vi fick en inbjudan till ett julbord. Trevligt. Fast det råkade vara onsdag den vecka det ev blir avlastning före Jul. Maken såg lite dämpad ut, förstås. Sen visade det sig att han glömt att vi är bjudna på treårskalas kvällen före, så det var ändå positivt, det kändes som en kompensation. Jag nämnde inte att värdinnan har berättat att vi ska äta julbord, om jag kommer dit. Vi får avvakta vilket det blir för mig då.

Och jag förstår att den eventuella resan i oktober nästa år kommer att bekymra maken en del, men han reagerade på ett väldigt generöst sätt, när vi pratade om det.

Saffransskorpor i ugnen,  och jag greps av misstanken att jag förut använt hälften så mycket saffran som det ska vara. Men nu så.  Och äggen var inte ekologiska,  men å andra sidan var mandeln ekologisk,  så det får väl gå jämnt ut. 

och står där i hallen, så tvärvägrar dragkedjan i vinterjackan nånstans på mitten, så där så man absolut inte kan krypa ur den. Houdini kanske hade kunnat, men inte jag. Och man öppnar skåpet där det ganska nyss fanns en ljusstump, men den finns inte längre, den slängdes i ett försök att städa och ordna. Men ett rejält blockljus fanns det, man gnider undersidan mot dragkedjan. Ingen effekt alls. Totalstopp. Men i tvättutrymmet fanns dels en rejäl lampa, dels olika tångvarianter. Ja, det var en liten tuss från en vacker sidenhalsduk, som fastnat. Och jag är fäst vid halsduken, så jag ska fålla kanterna, för fransarna trasslar. Men känslan av instängdhet var obehaglig.

– maken och jag. Gott. Nu ska jag cykla till biblioteket och hoppas att nationella insatsstyrkan inte dyker upp utefter vägen i dag. Men blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe, kan tänka.

Och så apoteket, jag behöver fluorskölj. Förra gången lyckades jag byta sort och den nya smakade annorlunda, jag har inte ens vant mig, trots att den nästan är slut nu. Fast flaskorna är så lika, så risken är att jag kommer hem med den där konstigt smakande iaf.

Jag skulle gett mig ut på förmiddagen, när solen sken, nu känns det som att gå in i natten redan. Klockan är inte ens två. Den där tunneln, den är tydlig nu. Mörker.

Men Yngste skickade en bild på dom tre plåtar (!) lussebullar han bakat. Kära nån, imponerad moder.

– den senaste boken i bokklubben Clio. Maken sa att jag skulle avbeställa, men han sa samtidigt att det var ju en intressant bok, Marco Polo, så jag låter den komma och så lägger jag undan den. Vi pratade i dag om den där resan i höst, maken och jag, och han sa att jag skulle åka. Vi är inte där än, men jag har preliminäranmält mig, och då tänker jag att jag under tiden till dess får samla på oss en del böcker som han skulle tycka om.

Och jag pratade ju med Äldsta om det här med örhängen till flickorna och nu är det ordnat, och plötsligt ringde Äldsta igen. Vad håller ni på med? – sa hon och fnissade lite grann. Tydligen en nyhet i mobilen att det höll på att hända nånting på gatan två kvarter från oss, och jag som i ren slapphet lät bli att gå till coop, när gästen gått hem, jag hade kunnat hamna mitt i ett smärre kaos. Sen tonades nyhetsrapportering ner betydligt, men Yngste hade en gissning att det hade med en tidigare, ganska dramatisk incident, att göra och därför gjorde man säkert ett rejält pådrag. Men jag kunde handla mina vindruvor i frid sen ändå.

– blev det. Som alltid så trevligt. Vi satsar på nästa måndag också, jag förutsätter alltså att vi överlever, annars kan det väl kvitta.

Och jag har ordnat julklappar till dotterdöttrarna, med visst tekniskt stöd från Äldsta. Det vill ju till att det blir ungefär vad dom små varelserna önskar sig. Här ska det glittras, eller åtminstone glänsas. Och jag lyckades handla på cyber monday, så fånigt.

Och övrig planering för dagen gick totalt fel, men det gör inte så mycket. Det gäller att vara flexibel, som han säger, Äldste.

Märkligt nog är himlen alldeles rosa i öster och det borde vara fel, men vackert är det förstås. Sen har vi teknikens under i vår närhet, den nyinvigda järnvägsövergången har ju pelare, förstås, och i mörkret har man ordnat nån sorts ljusspel, så det växlar färg hela tiden. Jag hoppas det piggar upp dom som reser.

att man=jag borde ta en promenad. Senare, kanske. Det finns lite att ta tag i här inne, och nu menar jag inte städning, fast det skulle man kunna tro. Men det ska slås i böcker lite grann, påbörjat men inte avslutat, skulle man kunna säga.

Och i morse vaknade jag av att jag drömde att maken sa att det ringde på dörren. Det sa han inte, och det gjorde det inte heller. Det var väl bra, jag gillar absolut inte att öppna i nattlinnet. Nu är jag bara okammad och det syns inte så värst. Tror jag.

Och sen funderar jag på det automatiska reaktionsmönstret att bland det värsta man kan säga till nån, är att dom inte har humor, man skämtade ju bara. Jag försöker att vara en hyfsat vidsynt människa, jag tycker man har det ansvaret, att inse att alla är olika, min nia är din sexa om vi står med ansiktena mot varandra. Men en del saker skämtar jag inte om, det jag uppfattar som det heligaste, där går min gräns. Och jag tror faktiskt att nästan alla har nån sorts gräns. Då är det rimligt att tänka efter var och varför den ligger där den gör.

den där tjänsten med SvD:s arkiv. Lite oprecist blev det, jag slog in maken namn och fick upp en massa annat också, en mängd människor med makens inte särskilt ovanliga förnamn och så ett antal antikrelaterade artiklar på efternamnet, men det fanns det som var han också. En annons där han skulle sjunga var rolig att se, och en artikel av den mycket avhållne skribenten Leif Carlsson, som uttryckligen hänvisade till något klokt maken skrivit i annat sammanhang var också rolig. Sen var det lite märkligt att Yngstes födelseannons hade angivits med fel datum i bredvidtexten, men det stod rätt i själva annonsen, när jag tittade efter. Ja ja.

Och jag medger att jag gruvar mig lite för bilåkandet nästa helg, trots att jag gissar att det kommer att gå utmärkt, jag gillar ju att köra och har inga problem med mörker och så. Och jag ska ha med ett litet emergency kit. Nu tänker jag inte på det där First Aid Kitet jag köpte, utan mer något hyfsat nyttigt ätbart. Och kanske lite choklad.