december 2010


på detta året. Ett bättre nytt kan jag hoppas på, men annorlunda än jag tror, blir det säkert. och när maken, jag och gästen lagom kravlat oss upp till frukost ringde svärmor. Hon är inte riktigt i trafik än och var bekymrad. Hon behövde få handlat. Inga problem, jag fattade penna och papper och gjorde mig beredd. Nej då. Det gick inte, vad trodde jag. Hon hade skrivit en lista och Yngste skulle komma och hämta den och handla. Jo då. Fast Yngste har ännu senare vanor än mor sin, så han sov ganska mycket längre, men nu är han i väg. Lite bekymmersamt är det, men vi får lösa det allt eftersom. En dag i taget.
Och kvällen blir bra. Vi kommer hem lagom till fyrverkerierna.

På kvällen satte jag mig med två dagars tidningar, charmen med att bo ‘långt borta’ – från vad? – är bl a att tidningarna kommer lite oregelbundet. Och då läste jag Cordelia Edvardsson. Min beundran för henne är stor, det har jag skrivit om förut. Glasklara formuleringar, en förmåga att ta ett steg till, ofta det oväntade. En följeslagare under mycket lång tid i mitt liv. Och då att läsa hennes beskrivning av något som är mig kärt var väldigt speciellt. Bilden av Kristus hos birgittasystrarna i Djursholm, inga ord behövs mer. Och bilden av Guds Moder – jag har alltid undrat varför jag ler när jag ser den – och nu vet jag. Obalansen, som finns där, och som jag inte kunnat formulera för mig själv.
När någon kan ge av sig själv, kan man bara vara tacksam.
Och nästa gång, om Gud så vill, så kommer jag att tänka på Cordelia när jag sitter där. Det är besynnerligt med ord. Ord kan skilja oss åt, men också ge en oväntad närhet.

Jo då. Fast det finns kvar en hög papper, som måste (?) gås igenom med den som ska hantera pappren efter mig. Nån gång sen. Och på måndag ska jag gå dit på fm, rensa bort ytterligare papper, tömma papperskorgarna en gång till och få ett kvitto på att jag lämnat nycklarna.
Det sista jag gjorde var att stoppa ner min anteckningsbok i minsta portföljen och tänka på Torsten. Han var en mycket älskad person tidigare i mitt liv, och han hade en sån portfölj som han kallade ‘giftskåpet’. – ‘Och det ska fan i mig ingen rota i’, som han sa. Och kära nån, nu är jag lika gammal som han var då.
Jag skulle kunna tillägga att det berömda nya datasystem som skulle installeras ‘i mellandagarna’ ännu inte kommit. Och vem som ska ordna det var visst inte heller klart. Och vem som…så kan man fortsätta länge, men jag behöver inte fylla huvudet med det längre. Enough is enough. Resten av mitt liv. Rimligen inte så förfärligt många år, tror inte jag blir 150, men det som blir kan bli nog så spännande.
Min sista medarbetare sa vänliga saker till mig, bless her, och jag fick ett mail som gjorde att tre stilla tårar föll innan jag ens börjat jobba i dag. Så allt kunde varit mycket värre.

nu. En stilla natt…i går gick det inte så bra. Stress, stress. Kalla fötter, upp och leta lurviga nattsockar. Tiden försvann, ingen sömn på länge. Men nu gäller det att komma upp i morgon, frukost och tandborstning. Och sen sista dagen på en arbetsplats utanför hemmet. Underligt. Jag har visserligen bara ägnat mig åt just den här uppgiften i tre år, men jag har gått i andra ärenden i samma hus länge. Långt innan det byggdes ut till dagens mått. Yngste låg i vagn när man byggde hiss där. Veckan innan han föddes fanns inte hissen och jag, som skulle upp till tredje våningen fick gå baklänges uppför, foglossningen var lite besvärande. Och allting har ett slut, ibland vet man inte om det. Men jag vet. Och jag är tacksam.
Mycket konstigt har jag varit med om, den gången jag cyklat dit i värmen första veckan i juni och ställde mig på mjuka mattan med mitt mousserade glas och lilla kexet, eftersom det varit trist att droppa svett direkt på parketten. Eller den gången när jag trodde att en lång stilig kvinna faktiskt skulle klippa till mannen framför henne. Eller när all el i södra Sverige försvann och någon drog en sladd till reservaggregatet, så vi kunde fortsätta titta på overheadbilderna, och jag var den enda som tyckte att vi kanske borde ta reda på vad som hänt.
Och nu – inte min sak längre.

Det blev bil i st för promenad. Minus 10 är ingenting för dom som bor i Älvsbyn, kan jag förstå, men nu gör inte jag det. Och det är nog både jag och dom som bor i Älvsbyn tacksamma för. Detta var en underdrift, ur alla synpunkter.
Och sen undrar jag varför kvinnor, ca 40, som ska ha fest tillsammans på nyår nödvändigtvis måste gå alla fyra-fem till Maxi och samlas runt en kundvagn, som dom långsamt fyller under komplicerat samspråk om vad och vem som ska göra hit och dit. Det blir liksom ett isberg, som långsamt flyttar sig runt i affären. Man kommer inte undan.
Men när jag väl kom loss tittade jag in hos fina grannen (bästa grannen var redan där) och vi åt pepparkakor och någon grönmögelost och drack (för min del) lite whisky. Fina grannen hade äntligen vinkat av sin svåger och hans hund i dag. Dom skulle åkt i går, men nånting hade hängt upp sig med transporten. F G har alltså varit tvungen att gå ut med svågerns pudel i en vecka. Hundar är inte hennes grej. Knappast svågerns heller, för han är lite bräcklig och släpper ut hunden med sitt åttameterssnöre på morgonen, så att den får kissa. Em kommer det en hunddagisvakt och tar stackars hunden på en lite längre promenad. Men nu har grannen fixat det, så Bästa Grannen och jag fnissade rått och sa – ‘han kommer, när han nu kommer hem, att komma på att det är bättre att han skänker dig hunden’. Stackarn – hon nästan svimmade. Släktkänsla och Julhelg är en explosiv kombo.

– dvs något annat än skinka, julmust och choklad. Tanken slog mig när jag kravlat mig upp ur soffan för nån timme sen. Efter mycket slående i kokböcker så har jag nu skrivit en lista. Så när vi har doppat ostfonduen klart tar jag lilla kärran på hjul och promenerar till Maxi. Så mycket enklare det är att cykla. Bil vore ett alternativ, om det inte vore så att det måste borstas snö då. Tvåan är ju ute och går med hunden varje dag, oberoende av väder, men jag har inte hund. Ingen slump.
Men jag har tanken att när mitt annorlunda liv börjar, då – nästa år – ska jag minsann ta mig ut en förmiddagspromenad och ev en tur på kvällen. Och jag ska skriva matsedel och följa den. Nån gång under senvåren kommer jag att behöva nya kläder. Eller också kan jag leta fram något mindre storlekar ur garderoben. Om jag inte hunnit röja ur den först.

När maken och jag läst aftonbönen satte jag mig med ett litet stycke ur boken om lidandet. Det man inte vill. Det man efteråt kan se användas på ett oväntat sätt. Det som ingen annan kan förklara, man måste gå ensam en del av vägen. Och ändå inte ensam. Sen, när jag skulle stänga av tv:n var det femtielfte delen av Pirates of the Carribean och jag uppfångade repliken – ‘the trick is not to live forever, the trick is to live with yourself forever’. Just så. Att återupptäcka det som är jag, den som jag är och skulle bli. Det jag varit med om det senaste året, det jag mött i arbetet utanför hemmet, det som makens sjukdom inneburit och innebär, hela paketet – hur jag använder det så att det på något sätt kommer till nytta, kanske inte så jag ser det eller kan peka på något, men för mig är det viktigt att fortsätta framåt. Ingen bitterhet, minnena intakta men insatta i något annat, en rörelse framåt. Mot frid, kanske, den som man kan dela.
Kärlek.

Nästa sida »