juli 2014


– men det blev kvällsmässa torsdag och inte onsdag den här veckan, fast det var ordinarie präst tillbaka från semestern. Bra så. En oändligt viktig del av mina rutiner, även om det låter trist att kalla det för rutin, mötet med det outsägliga borde kunna uttryckas bättre. Men hur det nu är med det, så är min tacksamhet stor. Att ha möjligheten att en kort stund ta ett steg åt sidan från sitt tjatiga jag, att koncentrera sig på glädjen som också finns, att också kunna landa i smärtan, att bara stå inför Guds ansikte just där jag är.

Och jag kom just ihåg att vända almanacksbladet, från juli månads förfärliga närbild på en geting (som lyckligtvis skymdes till större delen av lampskärmen på skrivbordet) till en suddigt konstnärlig bild av en dimmig äng, troligen tidig morgon. Att det nästan redan är augusti är konstigt, jag tyckte allt att juli passerade väldigt raskt. Och i morgon är det Äldstas födelsedag. Och – slår det mig – Äldstes & svärdotterns bröllopsdag. Det är ännu konstigare, hur jag räknar så måste det vara fem år sen. Kära nån.

är att svärmor inte lyssnar. Att hon inte hör är en annan sak. Men nu hade maken sitt dagliga telefonsamtal med henne och då säger hon som den mest självklara sak att hon tycker att vi ska åka ut till Äldste om en halvtimme och titta på deras ganska nya kattunge och så kan hon passa på att åka till sin bror och baka lite åt honom (dom berömda 200 bullarna som hon brukar svänga ihop). Fast hon hade förstås inte alls pratat med Äldste, som mycket riktigt hade huset fullt av andra släktingar, så i dag gick det inte, men i morgon skulle det gå. Maken återkommer till sin mor. Han försöker förklara att i morgon em kan vi åka, men då vill hon åka på förmiddagen. Det är ingen bra idé av olika skäl, bl a för att jag har lite jag måste göra och maken behöver sin vila, i sht som det blev lite mycket i tisdags, värmen tar på honom och han ligger fortfarande lite back efter förra veckan, han vilar två gånger om dagen här hemma. Och det hade hon helt plötsligt ingen aaaaning om. Jag har väldigt ofta krockat med svärmors behov av spontanitet. Jag är tråkig. Så är det.

Vi pratade om det här med matvanor för ett tag sen, Äldste och jag, och hur matvanor förändras genom åren. Han konstaterade att min mammas matvanor hade haft starka inslag av fett och socker, basen liksom. Så lite bättre har det allt blivit i mitt liv. Sen är det inte lätt att veta vad som egentligen är hälsosamt, det växlar lite med konjunkturerna, men nästan alla är förmodligen överens om att just kombon fett&socker är usel.

Veckan vi var borta satt vi ute på kvällarna med solnedgången i blickfånget och lite sammanlagda saker att tugga på och dricka till, jag hade ett rejält förråd torrostade salta mandlar och lite diverse. Och någon la fram en kaka marabou ljus choklad i bitar. Och jag tog en, möjligen tog jag en till sen, för det var så betagande gott, smälte i munnen och smaklökarna krullade sig av lycka. Och det slog mig att det var verkligen väldigt väldigt länge sen jag ätit just det. Tydligen bör det dröja rätt länge igen.

När vi var hos Tvåan pratade jag och svärdottern om det märkliga faktum att lilla nästminsta faktiskt inte tycker om choklad. Hur kan det ha blivit så? Med en mor och en farmor som älskar choklad borde ungen ha det i sitt genetiska förråd, hur konstigt som helst att det liksom hoppat över.

Och jag köpte en vattenmelon i går, när värmen kulminerat, jag är lite sen. Men det är varmt i dag igen, så jag ska tugga och känna att detta är också trevligt. Fast på ett annat sätt än marabou.

är också missöden. Jag greppade stolen, som maken sitter på när vi ber completoriet, för att som vanligt bära in den i sovrummet och var ouppmärksam, dörren stod lite öppen och stolen träffade den och jag fick ryggstödet med full kraft rakt i kanten på blygdbenet. Oerhört smärtsamt. Och dessutom stod maken och väntade på stolen och ville omedelbart veta varför jag skrek, så det var bara att pedagogiskt förklara, för han hade ju inte sett vad som hände. Det är inte det lättaste, när man egentligen vill ligga på golvet som en fotbollsspelare och rulla sig lite runt. Jag fattar att det antagligen är värre för manliga fotbollsspelare som har paketet i vägen där, men det var ändå rejält trist.

Men jag överlevde tydligen. Och kommer att se mig för ordentligt i fortsättningen.

sommarhimlen utanför fönstret, jag saknar den svettiga klistra känslan betydligt mindre. Så jag får väl vara nöjd ändå, gilla läget, som man sa för ett tag sen. Och jag får också medge att den här dagen har varit nån sorts mellandag efter firandet i går. Svärmor – om någon undrar hur denna 93-åriga naturkraft klarade dagen – åkte ju med oss, med det vackra vita håret fladdrande i fartvinden, en blus i engelskt rött och en mångfärgad kjol som passade till och klackskor förstås. Och sen hade hon lite otur och spillde lite på blusen och skulle göra rent den på gästtoan och passade på att fråga Tvåan om hon ‘hade nåt lite’ och Tvåan fattade att det gällde nåt rengöringsmedel (svärmor är proffs på att ta bort fläckar f ö) – men nej, det var inte det hon menade – ‘nåt lite’ betydde just där en liten bit skinka att ge till rottweilern. För svärmor vill alltid ge lite extra, alltid vara den som månar om mest. Att rottweilern är sällsynt social och glatt sitter bredvid mig som aldrig ger extra är en helt annan sak. Han är fullkomligt nöjd om jag kliar honom bakom öronen och säger rara saker till honom. Förnöjsam är väl ordet.

Men svärmor var nöjd med dagen, tydligen. Och så fick hon ju träffa svärsonens pappa, som hon tycker är en stilig och trevlig karl.

I natt behöver vi nog inte fläkten.

– det blev hallon i dag och inte jordgubbar, jag vet att mamma alltid sparade sommarens sista jordgubbar (andra sorter då) till din födelsedag, som var i dag. För mig är det fortfarande konstigt att jag nu är äldre än vad du blev och att jag levt mer än halva mitt liv utan dig. Du var en så levande person och det händer fortfarande att jag säger – ‘som min pappa brukade säga…’ och det händer när jag tittar mig i spegeln att jag ser en hastig skymt av dig. Det händer också fortfarande, hände häromdan faktiskt, att jag ser dödsannonser med ditt födelseår, och just där och då vrider det lite grann och jag undrar hur dom haft det, dom som fått leva tillsammans med dina årsbarn så länge. Men jag är tacksam, pappa. Och hallon blir det.

Och dom där hallonen tog det tid att skaffa. Jag skulle tanka bilen på väg till maxi och passa på att tvätta den också och då vägrade biltvätten. Jag tillkallade en man från verkstadsaffären, han klarade det inte bättre än jag, dvs inte alls, så han fick gå efter en man till som tryckte på alla upptänkliga återställningsknappar och till slut gick det igång. Fast jag stod för en gångs skull kvar inne i tvätten och tittade så att inget skulle haka under tiden. Men nu ser bilen mycket bättre ut.

i Trollkarlens Hatt i morse. Regndroppar mot gräsmattan när jag var på väg nerför trappan, så jag vände och hämtade paraplyt. Fast när jag hunnit bort förbi svärmors hus, tre kvarter bort, fällde jag ihop det igen. Resten av promenaden utan regn, men nu strilar det försiktigt. Och luften är betydligt svalare.

Det gick inte att somna om när maken varit i badrummet, men jag kan sova lite sen kanske. Det går an att ta sig upp och att få morgonen att fungera, men sen tappar jag lite styrfart, det känns varmt bakom ögonlocken, trötthetskänsla. Och jag är nervös inför det här med den eventuella avlastningen nästa vecka, jag undrar om dom glömt mig, om det kommer att finnas plats någon stans. Och just där missade jag ett telefonsamtal från en biståndshandläggare. Jag ringde tillbaka omedelbart, men då var det förstås telefonsvarare och jag talade in meddelande. Jag väntar med hjärtat i höjd med anklarna, dom brukar aldrig ringa. Och då tar jag inte det som ett gott tecken.

Fast – det var den alldeles nya handläggaren som ville ha direktkontakt och som gav tid onsdag till fredag på bästa boendet, tack.

Nästa sida »