januari 2020


och jag är väl inte så förvånad, om man säger så. Just nu sitter jag och tänker nöjt på att jag ska göra en lasagne i morgon, det är gott, och så blir det två middagar att frysa in.

Annars tänker jag på att nästa fredag ska jag köpa en ny orkidé, en av dom befintliga ser väldigt trist ut, men jag har ett presentkort i blomsteraffären. Dom andra har knoppar. Och sen är jag tacksam över att det inte ser ut som förra året, för då var det väldigt mycket snö, som plötsligt ramlade ner, och man plogade upp en iskant mot trottoaren här och så frös isslasket på själva trottoaren. Det var väldigt jobbigt när vi skulle ta oss till kyrkan, där på eftermiddagen. Och sen hade snälle grannen skottat en glugg i isvallen, när vi kom hem, så maken klarade att ta sig in i porten utan större problem. Men i år lär det gå enklare.

Och sen skickade den effektive mannen, som hanterade den där boken jag skickade efter, en faktura på mail och man kunde swisha, så nu är allt klart med det. Teknikens under, trots allt.

tar det, från det att vi sätter oss framför gröten, tills maken är duschad, rakad och påklädd. Och sen bytte jag lakan också, fast det går på en kvart, så nu kan jag sitta ner och titta ut på regnet.

Och jag funderar på det här med förståelse. Jag pratade häromsistens med någon som hade varit på en begravning av en gemensam vän. Och jag hörde (kanske fel, den möjligheten finns förstås) en lätt besvikelse i tonfallet, att jag inte deltagit. I mitt fall skulle det betytt att maken hade fått sitta tre timmar i bil, och det går visst, men sen var det då det här att ta sig in i kyrkan. Jag vet hur det ser ut och var toaletten finns och så, men det vet inte han, så det är ett betydande stressmoment. Sen gissar jag att begravningen tog en dryg timme och sen skulle det då vara tre timmar åt andra hållet. Och någonstans måste man rimligen äta nånting, i vårt fall hade det kanske inte varit aktuellt med minnesstunden (som skulle innebära ytterligare okända saker för maken) och det gör det hela så pass komplicerat att jag valde bort. Det finns saker jag inte kan göra eftersom mitt primära ansvar är maken. Det är ju knepigt det där, man kan titta på hur svårt han faktiskt har att röra sig och tro att han är handikappad totalt, eller också kan man titta på när han sitter ner och kan prata om komplexa frågor och då tror man inte att det är så farligt, att jag mest är överbeskyddande. Men jag vet hur mycket energi det går åt för honom med sociala saker, visst, det ger också energi, men det är alltid en fråga om balansen. Och det är jag som får ta det ansvaret.

i dag för maken. Och själv satt jag nyss och irriterade mig storligen på reklamen för flawless legs, en sorts rakapparat med förgyllda huvuden, som påstås göra benen hårlösa och vackra. Hårlösa – ja det får vi väl hoppas, om man nu köper den för det, men vackra ligger väl snarast i generna och påverkas knappast av en rakapparat, oavsett förgyllning. Och personligen har jag, efter fyra graviditeter, en hel del åderbråck, så en rakapparat gör varken till eller från för estetiken. Dessutom säger nån entusiastisk dam att hon nu kan raka sig bakom knäna. Och jag får en vision av hur det kan se ut att ha en massa lurv där, inte så vanligt tänker jag. Dessutom kostar det 999 kr plus frakt att uppnå denna nya nivå av skönhet.

Världen vill bedras.

ja, inte utomhus, där är det över nollan. Och det är det iofs inomhus också, men fortfarande för kallt för att vara bekväm inomhustemperatur. +19 i köket, om jag inte bakar limpor och öppnar ugnsluckan sen, då kommer vi upp i +20, inte heller så svettigt. Och jag satt framför tv:n och frös före ärtsoppan, så då gick jag upp i vindsförrådet och hämtade ett el-element, som jag råkade se för nån månad sen. Jag minns inte ens när vi använde det, men nu står det mellan maken och mig gör luften något varmare.

tycks fungera, trots att jag satte stolsbenet på sladden häromdagen. Jag testade att skriva ut min tågbiljett till nästa vecka eftersom jag blev lite bränd av det där att bara ha den i mobilen när min incheckning på Kastrup blev så komplicerad, men det här gick bra ändå. Sen är det en annan sak att färgåtergivningen är under all kritik, trots rätt välfyllda färgpatroner, det fungerade inte när dom var sprillans nya heller. Men kanske lyckas jag rentav köpa en ny skrivare framöver.

Maken lyssnar på Bachs Engelska sviter, och det är lite lugnande i bakgrunden. I måndags gjorde jag ett försök att skicka efter en bok, som han säkerligen kommer att läsa med entusiasm, från ett litet förlags hemsida, mycket kvalitetslitteratur fanns det. Nå, jag fyllde i boken och alla mina uppgifter och skulle gå vidare till betala. Då hickade hemsidan till och påstod att den inte kunde hitta den där boken. Rätt märkligt eftersom den var en av deras nyaste. Men för all del, jag började om igen och samma sak hände. Jag gav temporärt upp då. Men då hade jag plötsligt fått två bekräftelsemail på beställning. Raskt skrev jag tillbaka på ena mailet att hemsidan burit sig dumt åt, och ganska omedelbart fick jag svar från den kompetente ansvarige, han skulle se till att ett ex skickades till mig. Mycket bra. Och i dag kom den. Utan faktura. Och eftersom jag vet hur lätt det är att missa nåt sånt (och jag vill helst kunna skicka efter fler böcker utan att rodna) så frågade jag efter betalningsalternativ. Den effektive svarade inom en kvart att man tydligen slarvat, men att han ska se till att jag får fakturan asap. Så trevligt det är med folk som kan hjälpa till! Och maken har bara fått se framsidan, men verkade väldigt road. Och han vet inte att det dessutom finns ett nytt ex av tidskriften TÅG.

i morse. Veckohandla på maxi, jag har uppriktigt inte orkat engagera mig i ica:s förändrade bonussystem. Det beror inte på att jag strör pengar omkring mig, men jag antar att ica inte är en icke-vinstdrivande organisation. Man är handlare, man säljer och köper och vill göra vinst. Självklart ska dom hålla sig till konsumentlagstiftning och så, men att dom driver företag ligger liksom i idén. Och jag skriver alltid handlingslista utifrån den matsedel jag knåpat ihop, jag handlar till 95% det som står på listan, inte mycket spontanitet över det, nej. Och jag väljer den vara, som jag tycker ger mig mest för priset. Dessutom utgår jag från att Lidl, Willys och coop också driver sin verksamhet för att tjäna på den. Jag har ju ett närliggande coop med manuell charkdisk, där jag handlar en eller två gånger i veckan, och där kan jag irritera mig på att man framhåller sin goda moral och sitt ekologiska sortiment samtidigt som man säljer kött från Australien. Ja, jag köper svenskt kött och rentav svenska äpplen, även om dom idag var dubbelt så dyra som dom importerade.

Och maten, rimligt producerad lax, med pasta och broccoli, var god.

en tårta med fyrverkerier alldeles nyss utanför mitt fönster, väldigt vackert men lite oväntat.

Och sen tänkte jag lite mer på det här med skam, jag var lite väl kortfattad där. Skam är för mig den där känslan av att jag är fel, helt fel. Jag är en bluff, värdelös. Det är en känsla många kan känna igen sig i, åtminstone någon gång i livet. Sen kan det hända att man möter någon, som kan säga – ‘men kära du, du har alldeles fel, du är värdefull’, och man reser sig långsamt. Sen kan det bli så att just denna någon måste försvara sig själv, möjligen just mot dessa tankar inom sig själv, och ganska aggressivt går fram och säger – ‘du är helt värdelös, alla föraktar dig’. Där kommer mörkret. Då kan det oväntade hända, man går in i ett rum där någon av dessa ‘alla’ sitter och möter en med ett stort och varmt och kärleksfullt leende. Där finns inget svek, alldeles tydligt stor glädje, och isen i det inre smälter långsamt. Skammen smälter. Och det är jag oändligt tacksam över. Livets oväntade vändningar.

är det allt, även om det regnat hela dagen. Och dagens projekt var att röja ur soporna, dvs tidningarna också. jag samlar ju tidningarna i en sån där liten blå Ikea-kasse och tänker varenda gång att nästa gång, då ska jag bara låta den bli fylld knappt till kanten. Tidningar är rätt tungt i en sån där kasse. Men sen händer det bara att jag lägger dit en till och en till och en till. Och sen tittar jag på den och tänker att det är bra tungt det där. Just så. Men i dag tömde jag lådorna under diskbänken och tog tag i tidningarna också. När jag tittade på dom understa, så var dom från 20 november. Nästa gång blir det kanske bättre.

Och så läste jag ut boken i år, Ylva Eggehorns Mannen som aldrig byggde en veranda. Olika bibliska personer i hennes tolkning, det mesta gillade jag starkt, det kändes som att ha en diskussion med någon annan. Och så funderade jag en del på det hon skrev om skam och skuld. Jag tänker kanske att skulden är det jag själv gör, skammen är det som någon annan lägger på mig, eller försöker lägga på mig. Det finns en del smärtpunkter där i livet. Att befrias från skuld är stort, att ta sig igenom skam kan vara som att traska runt i kvicksand.

Jag hade bestämt mig för att laga en sorts soppa med lök, broccoli och vita bönor. Sen hade jag i lite prinskorv så att maken skulle bli nöjd. Men sen hade jag tittat in på kondiset och köpt semlor, när jag var ute i regnet. Jo, det regnar i dag också. Men nu är vi mätta och nöjda.

just nu på att köksgolvet ska torka. Och det gör det säkert rätt fort. Alla stolarna står framstupa på övrigt golv, så det var en upplevelse att klättra över dom till datorn. Och så har jag lyckats beställa tid för bilservicen också, 18 februari. Vecka åtta, om man tittar efter. Numer betyder det mindre att det är sportlovsveckan i våra trakter, men sen vet jag också att det betyder att ljuset är så mycket mer påfallande. Den där hundradagarstunneln av mörker, som någon talade om, är då över. Dessutom var det den veckan som vi flyttade tillbaka till huset vi bodde i så många år. Det renoverades och man sa från början att det skulle vara klart till jul. Men icke. Men det blev bra sen. Och just den veckan var det fortfarande barmark och sen kom snön det året.

Nästa sida »