Tigerliljan's Weblog

på vår vita ytterdörr. Det ringde på dörren kvart i nio och jag öppnade. Utanför stod en tjej, ungefär lika lång som jag, ordentligt blåsminkad i ansiktet och sa ‘bus eller godis?’. Nej, sa jag, och stängde dörren. Och då sprutade dom tydligen min dörr med ketchup såg jag när jag gick ut nyss. Visst, bra att dom inte sprutade ner mina stolar, men jag tycker det är dålig i a f. Hon var ju tillräckligt gammal för att fatta vad som är fel, tycker jag. Och tänk om maken öppnat. Och jag undrar vad som händer med svärmors dörr. Dessutom hade det droppat ner på vår dörrmatta. Jag hoppas att det mesta är borta nu, men det tog en stund att torka rent.
Ev tonårsföräldrar – ta ett snack med era ungar. Det här var inte helt nödvändigt.

stup i ett. Flamskvävnad, knyppling, trasmattor, möbeltyg, damastdukar, stickning – alltihop. Så jag har nästan aldrig försökt, jo jag kan sticka vantar, typ. Och mamma broderade lakan med hardangersöm (?) för väldigt länge sen. Aldrig använda. Så häromdan fick jag nån sorts tanke att jag kanske kunde göra gardinkappor av dom. Fast nu har jag betraktat projektet och börjat misströsta. Det känns som om gardinerna liksom kommer att uppsluka mig. Alla detaljer som måste tänkas ut, och dom tre fönstren är förstås inte lika breda heller.
Men nu ligger tygmassorna där på ett lite anklagande sätt. Alla dessa saker som ligger i lådor, som borde tas om hand, nån gång av nån. Men är jag nån? Det känns lite tveksamt.

på både det ena och det andra. Yngste brukar kasta sig ut i julhandelsvimlet och komma hem med julklappar till syskonbarnen och säga – ‘var finns pappret då?’ så i dag har jag köpt tre rullar. Fast inga julklappar än. Och jag suckar bara jag tänker på det.
Bästa grannen skulle till närmaste ikea i helgen för att köpa en växt. Men det fanns inte en enda parkeringsplats. Ingen alls.
Men jag funderar på att cykla dit och köpa servetter. En cykel en måndagseftermiddag ska väl kunna gå bra. Och jag räknar med att få en överdos julmys på kuppen.
Förra året lyckades jag ju efter många problem köpa ett draperi av ljusstjärnor och nu i o m vintertiden tänder vi det. Kanske kan jag få nån ny oslagbar idé?

Förresten – jag såg just att ni plockat ihop exakt 19 000 kommentarer på mina inte fullt så exakta 4 000 inlägg. Inte riktigt 4 000 än.

– eller Dragos då – går på gatorna som en vanlig man. Det händer att maken, gode, vänlige, omtänksamme maken, säger enormt taskiga saker. Inte ofta, tack och lov, men det händer. Det hände i morse vid frukosten.
Och jag kan, teoretiskt sett, ha all förståelse för det. Men det gör enormt ont, det ligger kvar länge. Jag duger inte. Det är rimligt att anta att jag skulle göra totalt fel, ungefär så, och det i en situation som jag inte uppfattade som besvärlig alls. Jag trodde mig om att kunna klara saken det gällde, men maken trodde inte det. Och det behövde han tala om för mig. Han tyckte det var omtänksamt, jag var av rakt motsatt uppfattning. Sånt var svårt nog när han var frisk, och det är inte lättare nu.
Jag läser ord om det som inte har med skuld att göra, för mig, men som ändå ska bäras. En del av mitt liv, som kommer att vara det. Det får vila en stund och jag får andas, långsamt, vidare.

förstås. Jag vägde påsen med grötmjöl (grovt rågmjöl, om nu nån har missat det) och den vägde 83 g, och då var den spännande frågan hur mycket själva påsen vägde. Men jag klarar ju inte living on the edge hur som helst, så jag samlade ihop mig och gick till coop och köpte mer mjöl. Så var det löst. Frukostvanor är allvarliga saker. Och av lite olika skäl påminde vi oss i dag mannen som bodde på samma studentboende som maken med mycket annorlunda frukostvanor. Han hällde gelehallon i tallriken och så flingor och lite mjölk på det, och så köpte han nougat i kilopack och skar 3 cm tvärsöver, så det såg ut ung som en vanlig macka. Och nej, jag vet inte hur han ser ut i dag, eller ens om han har ändrat vanor.
Nu har jag förresten ställt om våra tre timrar till mera mörker. På något underligt sätt skulle det behövas mer än en timme.

Det går an att ha lite gröt i huvudet också och uttrycka sig lite besynnerligt. Jag har förstås inte ställt om timrarna till mera mörker, jag ställt om dom för att det är mera mörker till mer ljus, dvs lamporna lyser längre. Fast det fattade ni förstås.

redan första dagen att det är vinterhalvår. Mörkret som snabbt sänker sig. Den ljusa morgonen märkte jag inte så mycket av, får jag säga. Åtminstone här var det rejält dimmigt när maken och jag satte oss i bilen för att åka till kyrkan en bit bort. En kyrkan som dom boende runtomkring har bestämt skulle piffas upp rejält under hösten, den är ren och vacker nu. Fast det betyder inte alls att de boende tänker ta sig dit, om man säger så. Tre av gudstjänstdeltagarna, kyrkvärden, vaktmästaren och kantorn, tillhör dom som bekostat uppfräschningen, vi andra var tillresta. Och kyrkvärden hade kokat kaffe, som vi fick efteråt. Eller hur man nu ser på det, man kan ju också tänka att det ingick i paketet s a s. Vilket som var det trevligt, en avspänd känsla att sitta och prata en liten stund.
Och varje gång tittar jag på den bild i altartavlan som förställer den förlorade sonen, han som burit sig taffligt åt på alla tänkbara sätt, men återvänder till sin barmhärtige far. Och där står någon med rena kläder och alldeles nya sandaler till honom. Att få börja på nytt. Jag också.

i natt, eller om det egentligen var halv tre, klockorna skulle väl ställas om tre, så halv tre då, fast mina fuskomställda klockor var halv två – nå, då vaknade jag. Ett konstigt ljud som bara blev högre, det lät som om nånting droppade eller möjligen som om nån knackade. Jag var lite omtöcknad, men fattade att nån typ av agerande behövdes, så jag smög upp för att inte väcka maken. Hah! Men i hallen lät det mycket tystare. Jag smög nerför trappan och kollade runt, alldeles tyst. Det betydde ju i a f att det inte  var nån som stod och knackade på köksfönstret. Lättnad. Upp igen, öppnar dörren till sovrummet, nu hörs det mycket mer igen. Och nu är jag lite mer vaken. Det visar sig vara maken, som just där och då inte snarkar. Han åstadkommer ett aldrig tidigare hört ljud när han andas ut, en sorts klickljud, väldigt störande. Och högt. Och jag kan ju inte börja leta efter öronpropparna heller, för då väcker jag väl honom. Och maken är förtjusande, men han kan få för sig att vi ska börja prata mitt i natten. Det vill jag undvika. Jag lyckades somna om.
Fortfarande återstår bilklockan, annars är allt omställt.

Alla klockor omställda utom golvklockan, som jag stannar pendeln på i morgon bitti så fort jag kommer ner till den och så makens älskade köksklocka, den som är ansluten till Braunschweig. Eller ansluten och ansluten, jag får peta ur batterierna och peta dit dom igen och ställa den i ett fönster så hittar den så småningom Braunschweig igen. Om nåt dygn eller så.
Och lilla pytteklockan som sitter med magnet på fläktkanten vid spisen är lite tjurig. Batterilocket hoppar loss hela tiden och då stannar den förstås. Men annars är jag beredd på att få min timme tillbaka nu.
Och sen är det bilklockan som jag brukar glömma några dagar.

läser jag vidare i boken om M Teresa. Jag som annars läser så fort. Men jag vill liksom inte skiljas från den. I bokhyllans alla kvarvarande meter letade jag upp M Teresa: Hjärtats Tysta Bön, som jag köpte i Kalmar för många år sen och inte kom mer än 28 s i den gången tydligen. Det kommer att gå bättre den här gången.
Jag läser förordet och funderar som så många gånger på hur mångskiftande kärleken är. För en tid sen läste jag andra ord om den brinnande kärleken där det inte tog sig s a s, jag förstod inte, det var kanske mitt eget fel. För att det ska brinna behövs ju ett brännbart material, annars slocknar det. Kärlek är en ömsesidighet, och här hittade jag ett par ord som klingade till för mig.
Frukter kan förstås variera i smaken – en del är söta, andra bittersöta – och på samma sätt är det med kärleken. Det bittra i kärleken är offret, självförsakelsen, smärtan och att glömma sig själv. / / …verklig kärlek. Den kostar lidande och offer. Om vi är beredda att göra detta offer, kommer kärleken att bära frukt.
För mig hör det här i hop med att förverkliga sig själv, i den yttersta meningen av det, för att bli verklig är att bli den som Gud vill. Verkligheten är inte att bli en sur frukt, verkligheten är att det mesta som växer måste beskäras för att bära mer frukt. Att med allt förtroende överlämna sig i Hans kärleksfulla omsorgsfulla beskärande. Det gör ont, vem har sagt att det skulle vara smärtfritt att leva detta rika liv? Att ta emot skönhet och  godhet, att också förmå ta emot lidandet jag inte ser meningen med. Att låta kärleken ta mer plats.

Allt som skulle göras är gjort. Limporna blev alldeles lagom gräddade när jag tog en promenad i det underbara ljuset. Att kunna ta en snabb promenad, att känna båda fötterna, att känna musklerna arbeta, att se ljuset som silar genom bokstammarna, att höra lövens prassel, att känna höstdoften – tacksamhet. Folk är ute och promenerar med sina hundar, någon som stannar till och tittar på mig som om dom tror att jag skulle kunna tänkas koka soppa på deras älskling, och så sista hunden, en vacker irländsk setter, en tik tror jag, med dansande steg och solskenet i den kastanjefärgade pälsen, svansens glada plym, den såg lika glad ut som jag kände mig, men den rörde sig vackrare.
Men jag ska tvätta håret, det är det enda som är kvar på dagens lista.