september 2014


Ja. Hon gjorde det hon kunde. Vackert så. Sen har vi henne, Marta, hon som var aktuell i söndags. Hon som ville göra mer än hon kunde. Och jag undrar faktiskt hur man vet skillnaden själv och vad man i så fall gör åt det. Den där tunna skillnadens linje. När man brännande vet att man gått över den. I dag har det hänt ett par gånger att maken ropat på mig, han har velat ha hjälp med någon detalj, t ex var i tidningen det stod om fisken på drygt två meter. Nej, det var inte i dagens tidning. Nä hä, då var det därför ingen nämnde det i lokala nyheterna. Men tidningen hittade jag.

Och sen, nyss i badrummet, var det det där konstiga med manschetterna. Varför såg det ut som det gjorde? Hur knäpper man upp den? Jo, jag har redan knäppt upp den, det där som syns mellan knapparna är ett knapphål som man bara använder om man i stället använder manschettknappar och det har vi inte gjort, knapparna är uppknäppta av mig alldeles nyss dessutom. Ja, men varför ser det så konstigt ut? Jo, för det är ett knapphål man bara använder osv. Och jag tar fram manschettknapp och visar hur man gör och förklarar igen att vi inte använt den i dag, allt är klart för att ta av den. Och denna underliga detalj tar en stund. Och sen tar maken av sig skjortan och borstar tänderna, jag hjälper honom på med nattskjortan och tar en tops för att rensa hans öron. Då undrar han om det är den lilla öronskeden jag använder. Nej, vi har ingen öronsked. Men det fanns en i Uppsala. Nej, det fanns det inte alls, på handfatet där låg den lilla spatel jag använder till ansiktskrämen. Men var det inte en öronsked jag använde? Nej, det var det inte, det var en spatel etc.

Och sen går vi vidare i rutinerna, vi går in i sovrummet, vi börjar be completoriet och den tysta delen läser maken, som alltid numer, så fort att jag inte alls hinner med. Förut var vi så anpassade till varandra att vi läste lika fort, men så är det inte numer. Och tillvaron brister där och då för mig, jag kan helt enkelt inte sjunga vidare särskilt bra. Men vi fortsätter förstås med mig inte ens på halvfart. Och jag undrar fortfarande vad man gör, när man gjort mer än man kunde. Någon annan hade förstås kunnat mer, men det hjälper inte mig. Snarare tvärtom. Att veta att man gör fel, är fel, är inte precis någon garanti för att göra rätt. Inte just i dag. Kanske i morgon. Kanske. Det kan vara så att jag vaknar i morgon, utvilad, med ett större tålamod, med förmågan att se bortom alla dessa detaljer, att jag nästan är någon annan i morgon. Det är möjligt. Men inte så sannolikt.

Inte brukar jag tvätta håret på tisdagar, det var nära att det inte blev av i kväll heller, fast jag orkade inte klippa mig. Nästa vecka. Kanske måndag kväll då. Så nu sitter jag här med nödtorftigt avtorkat hår där de längsta stråna når nånstans till midjan. Det var tjockare förr, inte oväntat. Och jag kom iaf ihåg att det är ny månad i morgon, det betyder att det ska lämnas in timrapport på anhörigvårderiet, så jag har tagit kopior på underlagspappren. Jag kan fylla i dom sen. Med blå penna, så inte handläggaren tror att det är en kopia och låter bli att skicka den vidare, har hänt.

Jag fortsätter läsa den jättetjocka boken om änkekejsarinnan av Kina, Cixi, mycket märkligt liv. Kina var, och är väl fortfarande, rätt märkligt också. Åtminstone för mig.

Och sen läste jag i tidningen att man fångat en fisk på 40 kilo här, drygt två meter lång. Man släppte tillbaka den. Nu badar jag mycket sällan där. Inte lär det bli oftare efter detta.

– sen är det förstås en öppen fråga när jag lyckas samla ihop mig till att bära undan väskan. Men tvätt snurrar. Och jag tänker på att om två veckor hoppas jag att jag är någon annanstans, med en annan väska iofs, så det är inget skäl att låta den stå kvar. Och maken är ordentligt duschad och jag har handlat, en avkopplande cykeltur, ingen motvind åt något håll, märkligt nog.

Och klyftpotatisen står i ugnen, tomaterna ligger och blir lite rumstempererade och jag räknar med att vi äter lite tidigare än vanligt, maken vill titta på riksmötets öppnande. Jag också, för all del, drottningen brukar ha piffiga hattar.

Och i morse öppnade jag den ena burken äppelmos, som var en gåva jag fick under helgen. Alldeles underbart, konsistens, färg, smak, doft – det är förvisso tio år sen jag åt äppelmos till gröten. Möjligen får jag koka eget nästa höst, för det här förhöjde frukosten. Dessutom, omtanken i detta.

ska jag se till att maken får ligga så att om man står vid fotänden av sängen att han lägger sig från vänster sida. Annars blir det väldigt svårt för honom att slänga upp den förlamade sidan i sängen, jag skulle ha vänt på bäddningen där vi var, så hade det varit enklare för honom. Och för mig, som fick hjälpa till att maka honom rätt. När han sen ska upp på natten eller tidig morgon till badrummet, så är det betydligt smidigare också. Jag kan medge att oron för hur det skulle gå, gjorde att jag inte sov helt avslappnat. Men nu är det den egna sängen som gäller igen. Och toapapper på rätt sida. Det fanns inte där och hållaren gick inte att flytta, opraktiskt nog. Jag förstår inte varför det inte är standard att man ska kunna skifta sida på en handikapptoalett. Liksom jag inte förstår varför man inte har räcken på sidor av en trappa, vi var båda rätt lättade när han tagit sig uppför ingångstrappan sista gången.

I morgon är det en ny dag, nya möjligheter. Matlistan är tom igen, men jag tror jag startar med något som finns i frysen. Fast tomater och sallad finns inte hemma. Vardag.

– det riktiga nere vid porten – var rätt fullt när vi kom hem. En massa reklam, vi har ingen lapp mot reklam, vore nog en bra idé, ja. Ett meddelande från SPP att jag kommer att få 90 kr/mån från dom nån gång i en osäker framtid och så fakturan från tandhygienisten, dom hade fel på betalsystemet när jag var där och sen ta da! en blommig påse, med en jätterar lapp och en liten påse Gott & Blandat från bokmässan. Och jag blev verkligen jätteglad! Dessutom var det den färskaste påse jag ätit (nästan halva, den var inte jättestor, så) och det var ungefär som skillnaden mellan färsk och mer åldrande engelsk lakritskonfekt, en ny och bättre upplevelse.

Och inte fick jag till det med att tvätta håret här i kväll heller. Äldste ringde och berättade om makens kvarvarande morbror som i dag hade lyckats sätta på en kastrull gröt, som han somnat från. Damerna som ska hjälpa honom med stödstrumporna hade kommit till ett rökfyllt hus, där han sov. Bekymmersamt, kan man säga. Timer bör installeras. Och min förhoppning är att han inte ska lyckas tända i vedspisen heller, det hade tydligen inte gått när han försökte en gång i somras, och bara det är djupt sorgligt iofs, han har väl eldat i spis i detta kök sen Hannibal gick över Alperna.

en timme. Allt gick lysande, frånsett att jag missade lite i Stockholm, så maken fick en extra rundtur – jag också förstås, fast jag hade lite svårare att njuta av eländet innan jag befann mig på E4S igen. Men det har varit solsken och flammande höstfärger och jag måste säga att dom som planerat och fixat mittplanteringen på E4S har verkligen gjort ett otroligt fint jobb så här års, omväxlande färger och former.

Och sen försökte jag ge lite matalternativ åt maken, men han hade bestämt sig – kycklingsallad med pesto och pasta på McD. Så då tog vi det. Och det är smidigt att slippa trappor och att det finns handikapptoa. På det här stället hade man dessutom en avdelning med lösa stolar och då kan maken sätta sig lättare och jag kan skjuta in stolen till bordet. Och jag stod bredvid bilen på parkeringen och rökte lite avkopplande och läste middagsbönen i mobilen. Och jag tänker att jag kan vänta med att tvätta till i morgon.

och se ganska många människor som har svåra liv. På andra sätt än mitt liv, men jag har fantasi nog – och kanske rentav realism – nog att veta och förstå att det är så. Jag behöver verkligen inte tävla i elände med någon. Men jag klarar inte riktigt när andra överöser mig med väldigt underliga framtidsscenarior om sitt eget elände utan att andas in en kort sekund och tänka efter – ‘varför vill jag säga det här? Vill jag ge andra dåligt samvete? Hur har dom det som sitter bredvid?’. Nej, jag klarar det inte. Mitt perspektiv är förstås mitt, jag trampar runt i min – och vår – underliga situation, t ex hade vi för bara ett par minuter sen en ny diskussion om den ofta omtalade klockan med siffror i taket. Nu hade maken t ex för sig att vi hade haft den här i natt och undrade vart den tagit vägen nu då. Och jag, som fortfarande minns den ganska tjatiga stund vi hade runt detta i fredags kväll, när jag – tydligen utan minsta framgång – försökte förklara och ge skäl till varför den inte kan vara med i detta sammanhang, jag blir rätt uppgiven här och nu. Jag har haft en fin helg, mycket bra på många sätt. Men jag har också haft en tröttande helg, rent praktiskt körandet och alla praktiska detaljer, kläder och mediciner och bra-att-ha saker. Alltihop i en ständig blandning, alltid mitt ansvar, bara mitt. Är det så svårt att förstå? Är det så svårt att komma ihåg? I sht för den som läser här. Så tänker jag.

Nästa sida »