augusti 2017


en liten lista, jag tänker att den ska få plats på en luftig A4, med korta kärnfulla meningar om vilken hjälp maken faktiskt behöver. Sen ska jag stoppa den i en plastficka och sätta upp bredvid spegeln i badrummet på avlastningen. Vid ingången till avdelningen har man en affisch där man talar om hur viktigt det är med professionellt bemötande och eftersom det inte precis fungerar automatiskt, så ska jag testa det här. Jag tycker att man skulle ha en checklista, inte minst på det här stället där man tar emot folk just på avlastning. Jag har viss förståelse för att det är svårt att individualisera, men man kunde göra det enklare för alla, liksom kolla upp vilken typ av svårigheter just den här personen har.

Att man kommer ihåg människor man mött, att man kan läsa om nya saker i böcker, det är en sak. Att man inte har minne som klarar saker man ska göra, att man inte ser åt vänster – det är sånt som inte syns så tydligt, men det är precis lika viktigt.

Annonser

till avlastningen, och jo då, maken är välkommen nästa vecka. Det vore så trevligt om dom hörde av sig någon gång, bara för info, men det är tydligen inte tänkt så. Och det blir bra, hoppas jag.

Det är en väldigt grå dag, blåser gör det också, och med tanke på höger häl vågar jag inte ta en längre promenad i dag, kanske i morgon.

Sen skruvade jag isär dörrklockan, den där skylten med Friedland ser lite irriterande ut, vi heter inte så, men nu står det rätt.

Och vi satt och tittade på nåt program om förlossningar i Liverpol, människor som upplever födelseögonblicket, nog är det märkligt. Och maken frågade om jag hade upplevt fjärde förlossningen som svårare än dom andra, det var ju liksom en paus i barnafödandet här. Och det är klart att Äldste födde jag himla raskt, men Tvåan är knappt två år äldre, så kroppen hade beredskap. Rent praktiskt tog det längre tid med Yngste, och jag var ju så mycket äldre, jag hade hunnit se så mycket mer sorg och elände, visste så mycket mer som kunde gå fel. Och jag minns att alldeles på slutet där, så lade jag handen på magen och tänkte att det här är jag aldrig med om mer, att ha ett barn där inne, och ett par minuter senare var han utanför. Exakt lika stor som sin bror, 4200 g.

för självklart finns den där, mitt i allt det bra. Paniken som slår till. I morse t ex, innan jag ens på allvar stigit ur sängen (det räknas inte, det där att vackla upp och hjälpa maken till och från badrummet), men när jag låg där och kände att nu, alldeles inom den närmaste halvminuten, så måste jag upp, jag då kände jag att något hänt med vänster ankel. En yttepytteliten sträckning, gissar jag så här med några timmars marginal, men just där och då var paniken tätt inpå nacken.

Och sen steg jag upp (med ankeln) och efter badrummet så började höger öga svida, svida och rinna, och jag stod där och läste med vänsterögat i bönboken, och minsann – paniken infann sig där också, trots mitt försök att koncentrera mig på psaltarpsalmernas lovsånger. Det är tanken som räknas, jomenatt. Och jag hann tänka näthinneavlossning och blindhet och allt möjligt. Kort startsträcka, absolut.

Men nu sitter jag här ändå och tänker att det kommer att gå utmärkt i dag också, bara jag kommer iväg till coop och köper en liten bit gruyère (eller hur det stavas) till ärtsoppan.

det är ju det. Och snart har vi bott här en månad. Och det händer att jag tänker på att maken – positiv så ofta – sa, när vi flyttade in i förra lägenheten – ‘här är så fint, jag trivs, här vill jag dö’. Ja ja. Och jag tänkte redan då att det blir nog lite knepigt med trappan och allt, om man nu tänker framåt. Och det är ju faktiskt så, att en del av det som gör att jag strävat efter det här boendet är att jag tänker att det är väldigt mycket enklare om något händer, att vara på ett plan med sitt boende.

Och mitt i den här allmänna trivseln, som vi har här, så satt vi i var sin fåtölj framför tv:n förut, och så skulle maken resa sig och gå till badrummet och sen vila en halvtimme. Och han kämpade verkligen för att komma upp, det gick, och sen gick han. Och jag satt i min fåtölj och tittade på hans rygg, hans mödosamma promenad till badrummet, och det vrider om, en spark i magen är det allt. Och jag minns hur hans rygg såg ut, när han provade kavajer i ett annat liv. Och jag minns hur det lät när han, ofta lite sen, sprang ner för någon av trapporna i huset.

läste jag nyss över en stor man. Inte alls en nära vän, stora män har ju egenheten att synas över mängden, så setts hade vi. Men för den som varken är det ena eller andra – alltså kvinna och ca 1,62 – så kan emellanåt tillvaron te sig annorlunda, självklart är inte det ena perspektivet bättre än det andra, men skillnad kan det bli. Och otvivelaktigt hade han gjort stora insatser, absolut, men i en bistats nämndes någon – avliden sedan längre tid – som i mina ögon var det betydligt större, oavsett hur det fördelade sig med centimetrarna. När den andres barn skickade tack för visad omtanke i samband med begravningen, skrev dom ungefär att dom hade inte tidigare förstått att deras far var så älskad av så många. En strikt herre, förvisso, men ett så stort och varmt hjärta. Jag glömmer aldrig, när vi stod utanför Gondolen – av alla platser – och han sade adjö till en nära vän, som vi alla insåg att vi inte skulle möta mer i detta liv, hans osentimentala ömhet där och då. Det var stort.

men inget regn än. Jag kom iaf i väg tidigt till maxi. Den där mannen som alltid, alltid var före mig på lördagsmorgnarna på den tiden det fanns ett Hemköp att handla på (jag kom på att personalen släppte in honom bakvägen, fusk ju), han hade just handlat klart när jag svängde in min cykel, så vi bytte några korta vänliga ord. Han är numer pensionerad, jag försökte för länge sen förmå honom att bli rektor (jag skulle anställt honom omedelbart), men han ville fortsätta med pedagogiken. Ovanlig.

Och sen, när jag störtade runt med min lista i högsta hugg, så närmade sig en alldeles okänd ung kvinna och sa – ‘ursäkta, men du har en så snygg jacka’, och jag sa, lite rodnande, -‘tack’. Så glad man blir över oväntad vänlighet. Ja, väntad också förstås. Men där på morgonen fick jag mer spänst i steget, absolut.

Och jag har nu returnerat routern, inslagen i bubbelplast och omstoppad med tidningar. Mitt första returpaket, faktiskt.

nu, på det här att stå hukad och tvätta håret. Åtminstone tror jag det, det känns lättare. Sen är det en annan sak att det känns ungefär som en sån där bild av när sumobrottare sätter sig på huk. Och sen har jag strukit en duk i dag, absolut inte min favoritsysselsättning, men just därför känns det enklare att göra det med en gång. Jag har gett upp det där med ångstrykjärn, jag har haft flera, och det blir likadant varenda gång. Rätt som det är, när jag står där och stryker i all stillhet, så kommer det en dusch rostvatten sprutande över något vitt. Så numer fuktar jag det som ska strykas och sen får det gå som det kan. Och duken såg rätt prydlig ut. I morgon ska jag kolla dukförrådet i andra byrån, jag plockade ner dukarna från svärmor där också, rentav den där filtgrejen också.

Nästa sida »