Ur ett trött huvud


är tyngre. Som i dag. Och jag kan bara hoppas att det blir bättre i morgon, men man vet aldrig. Jag känner att jag sitter och håller andan då och då. Och jag kan inte hitta någon särskild anledning till att det är så tungt just nu, möjligen är det helt enkelt så att det gångna året varit tungt och nu är det nya komplicerade faktorer, som ska redas ut. Men jag försöker titta över kanten och tänka att det kommer ta slut, allt det här komplicerade. Men kroppen vill inte riktigt, jag borde ha tagit en promenad sent på eftermiddagen, när det blev varmare, men jag hade inte energi nog. Och då får det vara bra ändå. Att vara snäll mot sig själv, kanske.

Annonser

skinka, mer än det behövdes galgar iaf, så jag tog den lilla dragkärran och gick till coop, med en ganska obehaglig känsla av tröttheten i hela kroppen. När jag kom hem lade jag mig på älskade soffan, oj så många timmar jag sovit där genom åren, och oj så länge sen det var jag lät mig lägga mig ner där. Nu hann jag inte precis somna, för maken ville lyssna på Bach. Så toccata och fuga porlar på här. Det är helt klart så att vi är väldigt tighta här rent rumsligt, och jag kan sakna möjligheten att se på ett eget tv:program nångång, men jag inser att det är ett i-landsproblem. Och ja, det är i princip alltid makens val som gäller. Jag har liksom inte så mycket att sätta emot.

om man nu känner att orken tagit liksom slut, utan påtaglig anledning, vad kan man då göra? Möjligen inte så mycket, jag sitter still helt enkelt. Jag var mer tacksam än vanligt över våra vanor, dvs ärtsoppa i dag, jag behövde varken tänka eller hacka och skära.

Och kopian på makens deklaration kom med posten. Och jag förstår den inte, väldigt frustrerande, i sht som jag inte ens orkar ringa och fråga. I morgon är också en dag, kanske med mer energi.  Det är skillnad på fyrsiffrig och femsiffrig kvarskatt, om man säger så.

Konstigt nog sov jag mer än vanligt i natt och är ändå så förtvivlat trött. Egentligen hade jag tänkt cykla till Ikea och köpa galgar, det lär finnas drygt 500 kvar av den sort jag skulle ha, så möjligen finns det kvar ett par stycken sen också.

och det finns verkligen inget lättare än att vara efterklok. Det var ju virrigt förut i dag, men ibland är det så. men när jag stod och skulle dra för gardinerna, när maken gått mot badrummet, så slamrar det till och han ropar. När jag kommer till badrummet, så ligger han på rygg bredvid toaletten. Och jag får inte upp honom, jag försöker och jag lyfter och jag kan bara inte. Så 22.44 får jag ringa Äldste igen. Och han kom så fort han kunde, vilket tog en stund förstås, vägombygge och viltfara. Och jag hämtade en kudde till maken, det enda jag kunde göra. Jag tror inte ens att det skulle hjälpa om jag var mer åt kroppsbyggarhållet och nu är jag inte det. Men Äldste fick upp honom och 23.22 låg han i nattskjorta i sängen.

Av detta lär jag mig att jag tydligen måste gå med och kolla så han kommer ner rätt på toan. Varje dag en ny kunskap, för det har brukat fungera.

Självklart förstår jag att det är värst för honom, men det är inte så roligt för mig heller. Eller för Äldste.

till beräknad avfärd och jag tror att allt är med, inklusive tången som jag kan hjälpligt skruva ihop glasögonen med. För tyvärr har inte optikern hört av sig än. Visserligen har dom också den där halvtimmen på sig, men jag tvivlar.

Och maken är renskrubbad och blommorna är vattnade. En humla surrade runt i dom gula penséerna, dom som doftar svagt av honung.

Det är strålande sol ute och jag gissar att vi kan stänga av sitsvärmen nu. Fast det ska visst kunna bli lite kallare sen, ständigt denna ångest inför packandet. Men jag försöker tänka på att vi är under tak.

är det som gäller nu. Alla dessa papper som ska skickas åt olika håll. Och sen ska det träffas igen, ständigt dessa möten med människor som biter ihop och säger att vi inte är överens. Nej, vi är ju inte det, men till slut måste vi ändå avsluta våra gemensamma affärer. Och ju förr dom inte är gemensamma, ju hellre, ur min synpunkt sett. Och eftersom känslorna är ungefär lika entusiastiska på alla håll, så borde det innebära att man försökte komma till avslut. Jag känner mig helt dränerad på energi, men i eftermiddag – efter ärtsoppan – ska det planteras. En lättnad.

brukade resa sig upp och vissla, när han tyckte något blev pinsamt på tv. Maken tittade på Solsidan förut och fast jag satt i köket, kände jag mig beredd att resa mig upp och börja vissla lite stillsamt. Det är rätt genialiskt att lyckas packa ihop så mycket pinsamhet på så kort tid.

Och annars då? Jo tack, jag känner mig stressad, det gör jag allt. Veckan som kommer är jobbig, absolut. Dels ska jag försöka peta ihop ett stycke text, som jag iofs börjat fundera runt och det är både roligt och intressant, så det gör inte så mycket. Men det här andra, att konfronteras med andra som möjligen inte alls vill en väl, det är jobbigt och det inte minst jobbiga är förstås att jag vet hur mycket det betyder för maken och för flera i min absoluta närhet.

Nästa sida »