Ur ett trött huvud


och så nyser jag och hostar. Maken också. Och jag har en känsla av att jag sväljer mängder av slem. Så vi tar det väldigt lugnt i dag. Och solen skiner ute. Jag hör dessutom att det finns grannar som också nyser. Jag förstår inte riktigt vart tiden har tagit vägen nu, tydligen är jag i England om två veckor. Och rimligen har hostan och snorandet lugnat sig då.

Och alldeles nyss fick jag lite hjärtklappning, jag började undra om jag betalat hyran. Det hade jag. Vi kommer inte igång med automatisk överföring riktigt än, och jag är van vid att det bara fungerar.

Annonser

vara den där hundradagarstunneln, nu är det väl ungefär femtio dagar till Jul och sen kommer ljuset femtio dagar senare. Ungefär. Men jag vet inte, jag är verkligen så trött, det händer flera gånger när jag sätter mig ner, att jag nästan somnar. Och det sticker i halsen, tycker jag. Och huvudet är tungt. Å andra sidan höll jag ju på och pysslade ihop en massa grejor förra veckan. Jag ska verkligen försöka vila mig under den här avlastningen.

I morgon förmiddag ska jag packa ihop våra grejor och vattna blommorna. Jag har fortfarande inte plockat bort margueriterna, dom är så prunkande. Och jag tror att jag är lagom framme med tvätten också, det gäller att ha skjortor och grejor till maken förstås.

Och jag tänker en del på det där med sorg och saknad. Det finns många som funnits i mitt liv, som jag saknar djupt. Men självklart finns det också en stor tacksamhet att jag alls fick möta dom. Och sen är det min dagliga situation, maken i hans förändrade skick, jag vet – och jag säger ofta – att han är en fantastisk person, som bär sitt lidande på ett ganska beundransvärt sätt. Samtidigt som jag vet detta, så lever jag med en stor saknad efter den person han var, det annorlunda liv vi hade förut. Då. Jag sörjer. Mindfulness hjälper inte så värst. Och inte kan jag ‘välja ett annat liv’, som det heter i en del sammanhang.

han ville med iaf. I går och dagen innan hade han mycket bestämt sagt att han ville inte följa med till kyrkan på förmiddagen i dag. Så jag beredde mig på en mer okomplicerad tur, men när han blev väckt till frukosten hade han ändrat sig. Då blir det lite mer saker som ska fixas, men vi kom i god tid. Prästen där tänkte sig att det skulle bli en mycket begränsad skara, så vi skulle vara i den hyfsat stora sakristian i stället för i stora kyrkan. Och maken tog sig upp för dom tre trappstegen utan ledstång – en utmaning – och sen visade det sig att väckelsen slog till, nja, kanske inte riktigt, men vi blev iaf så pass många att vi skulle ändå flytta oss ut i kyrkan igen. Och då blir maken förstås nervös, att gå nerför dom tre trappstegen när folk sitter och väntar är väldigt jobbigt för honom. Han glömmer alldeles hur han ska göra, och då tar det ännu längre tid. Men det gick.

Och för min egen del måste jag säga att jag blir inte alls mer tålmodig eller trevligare av att vara vaken två och en halv timme på natten.

i morse, och det blev inte heller den sena eftermiddagsvilan för maken med kyrka och alltihop, så han var rejält trött nu på kvällen. Men han var ändå så lycklig, han sa att det var en sån glädje att få ha suttit och ätit frukost med familjen. Och när dom skulle åka kramade han lilla minsta dotterdottern och sa – ‘jag tycker så mycket om dig’ och hon sa, lite blygt – ‘jag tycker så mycket om dig, morfar’. Det lever han på länge.

Och sen har jag pratat med Äldste. Han måste åka söderut på måndag, och det var lite osäkert när han kan komma hem, så eventuellt hämtar jag flickorna på eftermiddagen. Det går bra. Vi får höras om detaljerna sen.

Har jag tur, så lyckas jag komma fram på en av alla dessa telefontider, som komplicerar ens lilla liv. Jag är inte alltför optimistisk. Och om övrig planering håller så har vi avlastning på tisdag.

när man är stor, visst är det så, det fanns en reklamfilm med en stor hund som satt i regnet och skyddade sin lilla kamrat med kroppen. Vackert så, och det händer att det fungerar. Det händer också att det inte gör det. Jag tänkte på det nyss när jag läste om härskartekniker – ‘osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av info, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam’. Jo just det. Att råka ut för det i det vardagliga livet, det svider länge. Och inte kan jag påstå att det är erfarenheter som berikat mig heller, annars är det ju vanligt att man tycker att man lärt sig så mycket av svårigheter. Efteråt.

Fast det är klart, visst har jag lärt mig, jag har mycket svårare att lita på människor t ex, men det upplever jag inte som något positivt. Och jag visste redan innan att jag står kvar när det blåser, så det hade jag inte behövt lära mig så brutalt.

alldeles i onödan, förstås. Men det hjälps inte. Jag tillhör den tysta skara, som läser vad Underbara Clara skriver, ett annorlunda liv. Full fart, man och barn och höns och odlingar och husrenovering och böcker och matlagning och name it, det finns där. Och inte är det helt förvånande att det blev utmattande förra året. Inte är det heller förvånande att hon tar sig igenom och lär sig av sina misstag. Men ändå. Ändå. För några år sen blev jag ännu mer – faktiskt, jag är en trist person – provocerad över Patricia Tudor Sandahl, som skrev nån bok, som jag just nu glömt vad den hette, men den handlade iaf om hur förfärligt mycket i livet varit och hur hon nu kommit ut på andra sidan och mådde så bra.

Och det är kanske så, att den som kommit igenom svårigheter, känner ett behov av att berätta hur bra det kan bli. Men för mig, som lever med en lågintensiv utmattning, så hjälper det inte alls. Man berättar – och det är inte alls bara dom två nämnda – hur mycket man lärt sig, och att det blivit positivt. Fint. Och jag är helt medveten om att många människor har en förfärligt mycket mer komplicerad situation än jag, makens frontallober är lyckligtvis rätt intakta, och jag är också helt medveten om att för nästan alla, som en gång var vår omgivning, så är det så länge sen det här hände, och om det är länge sen, så har det nästan inte längre hänt för andra.

Men jag lever i detaljernas tyranni, allt det här som jag ständigt kollar, ständigt är beredd på. Det är inte bara hur makens morgontoalett fungerar, att jag sätter tandkräm på tandborsten och sen kollar så rakborsten är sköljd och hjälper honom att ta på sig, att jag håller reda på tider att vila, när medicinen ska tas, allt, allt, allt. Och jag försöker hitta mina minivilpauser mitt i dagarna som flyter förbi, jag åker bort ett par dygn då och då, jag ska snart vara borta flera dagar, men samtidigt märker jag att det sliter. Jag kan tappa ord och namn, helt otroligt jobbigt, jag kan gå flera dagar och fundera på vad det heter och lättnaden, när det sökta ramlar ner i minnet, är stor samtidigt som jag blir så irriterad på mig själv. Jag är mitt i nånting som jag har väldigt svårt att hantera. Det här att fortsätta varje dag utan att ha något hopp om att det ska bli bättre, det är så här det är, det är stundtals nästan oöverstigligt. Nej, jag kan inte skriva en självhjälpsbok om hur man får ett rikare liv när man gått igenom svårigheter, för jag står mitt i.

på en kraftig stressnivå på kvällarna. Det är inte så lite ironiskt, för avsikten med flytten var delvis att det här med kvällarna skulle komma att fungera bättre. Än så länge är det inte alls så. Resten av tiden är bra, bättre än förut. Men kvällarna. Jag biter ihop och försöker andas, försöker lugna mig. Det lyckas inte så vidare bra. Jag måste tjata mig igenom hela läggandet, från det faktum att för att börja måste man börja. Och maken har  inte alls någon känsla för att klockan går på kvällen, varenda kväll får jag säga att nu, nu är det dags att gå till badrummet. Och varenda kväll måste jag säga att alla kläder ska tas av, flera gånger måste jag säga det. Och varenda kväll måste jag säga att man måste skölja av tandkrämen i ansiktet, inte torka av den på handduken. Och varenda kväll måste jag säga att stolen står där den står för att du ska sätta dig på den där, det går inte att dra fram den ett par dm, för då kan jag inte stänga dörren. Och varenda kväll måste jag säga att jo, fönstret är öppet nu, och jag stänger det när jag kommer förbi, om två minuter.

Och jo, jag förstår att det inte alls är bättre eftersom jag också är trött på kvällen. Det blir bättre sen, kanske, om ett par månader. Men nu är inte då.

Nästa sida »