Ur ett trött huvud


på en kraftig stressnivå på kvällarna. Det är inte så lite ironiskt, för avsikten med flytten var delvis att det här med kvällarna skulle komma att fungera bättre. Än så länge är det inte alls så. Resten av tiden är bra, bättre än förut. Men kvällarna. Jag biter ihop och försöker andas, försöker lugna mig. Det lyckas inte så vidare bra. Jag måste tjata mig igenom hela läggandet, från det faktum att för att börja måste man börja. Och maken har  inte alls någon känsla för att klockan går på kvällen, varenda kväll får jag säga att nu, nu är det dags att gå till badrummet. Och varenda kväll måste jag säga att alla kläder ska tas av, flera gånger måste jag säga det. Och varenda kväll måste jag säga att man måste skölja av tandkrämen i ansiktet, inte torka av den på handduken. Och varenda kväll måste jag säga att stolen står där den står för att du ska sätta dig på den där, det går inte att dra fram den ett par dm, för då kan jag inte stänga dörren. Och varenda kväll måste jag säga att jo, fönstret är öppet nu, och jag stänger det när jag kommer förbi, om två minuter.

Och jo, jag förstår att det inte alls är bättre eftersom jag också är trött på kvällen. Det blir bättre sen, kanske, om ett par månader. Men nu är inte då.

Annonser

att det såg ganska fint ut, så kanske kunde jag ta en liten promenad, och så gick jag in på apoteket och regnet vräkte ner när jag skulle ut igen. Med min effektiva regnjacka kom jag förstås hem med torrt hår och torr i övrigt ner till knäna. Så nån mer promenad blir det inte.  Det är lättregnat, som man säger.

Och jag jagas hela tiden av en känsla att jag borde göra mer. Av allt. Och självklart borde jag ha mer tålamod, det värsta är kvällen, förstås. Jag måste hålla koll på maken, mer än förut, eftersom han inte än har tagit till sig det här att han ska ta av sig redan i första badrummet, eftersom vi inte längre har ett annat en trappa upp. Detta är det enda badrummet, där ska han ta av sig och sen borsta tänderna. Det är svårt att få till. Och på kvällen är vi båda trötta, när han då börjar med en lång och komplicerad förklaring till varför han gör som han gör, då tar jag slut. Och en annan detalj, som tröttar mig, är att han ligger halvvaken och väntar på att jag ska gå och lägga mig, så han kan säga god natt en gång till. För min del räcker det med en gång, jag blir stressad av att han ligger och väntar. Jag känner att jag stör hans sömn bara jag tar i dörren, jag gör det så tyst jag kan, men minst hälften av gångerna hjälper det inte.  Men det blir förmodligen bättre, förstås.

det ringde nyss. Jag svarade artigt. En okänd man började prata om elpriset. Och för mig är det tyvärr så, att när en dryg karl säger – ‘för man vill väl inte betala för mycket?’, så slår min hjärntrötthet till med full kraft, och jag sa bara – ‘nej du, jag tror inte jag orkar det här, tack så mycket, hej då’ och så tryckte jag av. Det är antagligen dumt, men jag kan bara inte. Dessutom har jag bara en känsla av att man blir lurad hur man sen än gör.

Sån är jag. Jag är en mardröm för dom flesta telefonförsäljare, men jag försöker låta så vänlig som möjligt. Men trött är jag. Och jag hade alldeles innan suttit och funderat över hur pass rimligt det är att jag låter mig vara trött. Det får vara så.

genom den öppna dörren. Hon pratar om matsmältningen med experter, tarmar och enzymer. Och inte piggar det upp mig nämnvärt, möjligen är det ett dröminslag för maken som har samma intresse som många män av sina fekalier.

Och dagen har börjat, inte alls bra för min del. Jag gissar att det är den stora tröttheten som slår till nu, lite omotiverat eftersom det är klart, men jag är ju sån, när det är klart med besvärligheter, så säckar jag ihop. Tröttsamt nu, verkligen. Och jag är så trött på mig själv, att jag inte kan vara positiv. Jag kan just nu bara se det negativa, inte minst hos mig själv. Och jag minns allt det negativa som fanns, då förut, när maken var frisk. Jag minns alla dessa gånger vi hade gäster hemma i olika sammanhang, ofta femton – tjugo, och jag hade ordnat och fixat. Och alltid trodde maken att det skulle vara för lite, inte bli bra, och sen när folk hade gått hem, nöjda så vitt man kunde se, så var han alltid väldigt belåten. Då. Men inte att det hjälpte nästa gång, då var det samma sak. Och den där bristande tilliten är det jag ser nu, i hans sjukdom, att han hela tiden ska kolla det jag gör, det som planeras. Trots att han glömmer, och han vet att han glömmer, men det ska tjatas ändå.  Och jag blir så ledsen över alltihop. Nästan allting blir fel.

Jag tror inte att jag hade särskilt tydlig bild av hur vårt liv skulle se ut nu, tillsammans 2017, men det här hade jag förstås inte kunnat föreställa mig för femton år sen. Och jag tror att jag nånstans naivt hade trott att jag skulle lära mig mer av livet, bli en mer förstående, givande, mer kärleksfull person. Och nu sitter jag här och förmår nästan ingenting.

om höger häl, det känner jag nu. Men det var så skönt att ta en promenad förut, så det får ordna sig sen. Solen sken precis lagom och det var väldigt få andra människor ute och rörde på sig.

Och nu ska jag sätta mig och läsa lite, jag har två böcker på gång. I går tittade jag på Barnmorskan i East End, där Jennys pojkvän dör på det mest sorgliga vis, och någon säger ungefär till henne – ‘keep on living till you feel alive again’, för det är verkligen inte samma sak. Och jag försöker ta vara på dom där stunderna när livet är ljusare, faktiskt, men det är verkligen inte så att nuet alltid är så mycket att jubla över.  Nog skulle jag önska lite jubel då och då, men i brist på det är det bara att keep on. Ett steg i taget. Lite mer tålamod skulle jag önska, om det fanns en lista.

väldigt trött. Och jo, jag är trött på vår allmänna situation förstås. I morse när frukosten var klar, gick jag in i sovrummet och hjälpte maken med strumpor och sandaler och han reste sig upp och sa – ‘jaha, nu går jag till badrummet och rensar och borstar tänderna’ och jag sa att det gör du väl ändå inte, vi ska ju äta frukost först. Och då börjar han nån sorts argumentation, som om det är förhandlingsbart. Knappast, när jag står där och just har hällt upp gröten. Och det är det där, som trasslar till det. När han inte minns och inte kan resonera sig fram till vad som är rimligt, så blir han väldigt självsäker och ska förklara för mig varför jag har fel. Och det är egendomligt, minst sagt. Och jag kan inte bara säga ‘jaja’ och traska vidare, jag försöker få honom att förstå, och det går inte där och då. Sen fortsatte trasslet om rutiner en stund, och sen gick han ut den lilla promenaden på svalgången och träffade på grannen längst bort på väg förbi vår dörr, och då stod han en stund och hade ett trevligt och helt normalt samtal.

Tidigare menade han också att det är konstigt när jag säger att han ska testa saker han inte gjort innan. Och jag menade att annars blir han ju sittande. Då kom han plötsligt på att han skulle kanske kunna åka tåg nånstans, och där blev jag ställd. För det är rätt komplicerat att ta sig ombord på tåget, men sen då? När man kommer fram, vart man nu åker, vad gör man då? Att ta sig från tåget är inte heller så enkelt. Det behövs något rimligt i den änden också. Jag frågade honom om han ville åka till den närmaste större stationen och så vänta en timme och åka tillbaka hit, men det tyckte han inte lät som något han ville. Och för min del har jag suttit där alldeles för många timmar redan av livet, men hade han velat så hade jag varit tvungen förstås.

och ganska snart ska jag gå till badrummet och sen sängen. Hur nu natten blir. Det händer att jag önskar mig en hel natts sömn. Det händer iofs att jag får det också, kanske en i månaden, jag vet inte så noga. Och numer konstaterar jag att inte ens när jag sover ensam klarar jag av att sova en hel natt. För det mesta vaknar jag någon gång av mig själv och ligger och funderar. Och eftersom jag alltid måste vara beredd att lite raskt hjälpa maken till badrummet, så kan jag inte be om insomningstabletter eller nåt i den branschen. Det är bara att acceptera. När Yngste hade en period med störd sömn, så brukade jag ha en extramadrass bredvid hans säng, och sen låg jag där och tänkte på alla stackars människor i Sarajevo (det var under kriget där), och det hjälpte väl inte upp sömnen heller.

Och jag vet att jag är lyckligt lottad, som oftast inte har särskilt ont nånstans, inte mer än vanligt iaf. Och maken har ständigt ont, jag vet, och i kväll när jag gick ut från sovrummet sa han – ‘jag vet inte, men jag tror jag har strumporna på mig’. Det är klart du inte har, sa jag, lätt irriterad. Men han hävdade att han inte kunde veta, för det kändes inte. Nänä, men sannolikheten att jag skulle låta honom traska runt i bara strumporna och sen sova i dom tycker jag inte är så stor. Men det är jag. Vi hade också en diskussion om hans skjorta, det var en nyhet att jag tar hand om den varenda kväll och lägger den i tvättkorgen. Såna detaljer gör mig mentalt utmattad.

Men, som vanligt har jag ställt fram frukosttallrikarna på bordet, och jag tänker att i morgon är det en alldeles ny dag. Kanske har ett alldeles nytt tålamod spirat då.

Nästa sida »