Ur ett trött huvud


– just nu, Yngste och flickvännen. Hon är betagande söt, väldigt rar. Så vi får väl hoppas att det blir bra. Tyvärr regnar det och ser rätt tråkigt ut här, men sånt är livet. Och Yngste verkar väldigt glad och avslappnad.

Fast för min del känner jag mig lite trött nu, det är väl rimligt. Jag vaknade till i natt efter en timmes sömn och hade absolut för mig att jag skulle gå upp. Maken sov, för en gångs skull, hela natten. Och sen vaknade jag till vid halv sju, maken sov fortfarande, och då lade jag i en maskin tvätt. Och trots detta vaknande så blev det ändå lite hektiskt till kyrkan. Minuterna försvann snabbt på slutet.

Jag har frusit in det som blev över av pajerna och samtidigt tagit fram det som ska ätas i morgon. Ständigt denna mat.

– om nu inte tåget är försenat, förstås. Men allting är diskat, ny rulle toapapper i badrummet, två köttfärspajer i ugnen, två limpor svalnar – ja, jag tror jag är beredd. Och sopläget är hyfsat under kontroll också, jag gick ner nyss till tunnorna och kunde konstatera att jag hade sex olika sorters sopor. Kära nån.

Och just nu ska jag försöka samla ihop mig själv lite grann, jag har en känsla av att morgondagen – den som själv lär bära sitt bekymmer – kommer att vara rätt detaljrik också. Och på tisdag ska maken och jag ge oss iväg ett par dagar. Jag kan bara hoppas jag får med mig det vi behöver och sen har jag flera dagar med lugn och relativ frid. Och jag slipper laga mat. Bara en sån sak.

– utan större anledning, men jag inser att jag är alldeles väldigt trött nu. Det här planerandet och sorterandet har sitt pris. Och det har det på sitt sätt för maken också, hans närminne blir kortare, det mesta blir svårare. När det då kombineras med min trötthet blir det inte bra.

I går t ex, var jag uppe vid halv fem så där med maken i badrummet. Som vanligt, men ändå. Och sen gick jag upp efter halv åtta för att hämta ut den där tårtan vid halv nio, jag behövde ju ta på mig och läsa laudes och så, och sen kollade jag för säkerhets skull att maken sov när jag gick iväg, så att han inte skulle behöva till badrummet när jag var borta, och det fungerade. Sen åt vi frukost, maken rakade sig och jag gjorde klart det som behövde fixas. Sen sade jag att nu skulle vi åka. Då blev maken oerhört förvånad. Skulle vi? Redan? ja, ska man vara där till lunch och det tar en och en halv timme att åka, så får man ge sig iväg, en självklarhet för mig, men en total överraskning för honom. Och när vi har tio minuter kvar av resan, så berättar han förstås att han behöver gå till badrummet så fort vi kommer fram. Ja då, ingen press alls där, nej. Och vi kommer fram, jag parkerar bilen så att han ska kunna gå ut direkt på den stenlagda gången, men han blir ändå osäker. Inte kan jag gå här? Jo då. Men dörren är ju stängd, hur ska vi kunna komma in då? – Ja, jag kan rentav öppna den, när vi kommer närmare. Och så är det två, mycket låga, trappsteg upp till dörren. Hur ska jag kunna komma upp här? (Det spelar absolut ingen roll att dessa trappsteg forcerats många gånger förut) Och jag säger, inte så behärskat längre, att det kommer säkert att gå – ta tag i min axel, så kommer du upp. Och så kommer vi in i hallen och eftersom det där toalettbesöket var högt prioriterat nyss, så styr jag oss åt det hållet, men då undrar maken vad jag håller på med, för han har sett framför sig att han ska använda toaletten, som ligger i andra änden av huset, att använda den allra närmaste blir helt plötsligt ett problem då. Men jag förmådde honom att gå in där iaf. Och sen var vi beredda att hälsa på familjen. Och jag var mentalt uttröttad. Av i princip ingenting, jag inser det, men jag är inte så robust nu. Och alla dessa detaljer, som vårt vardagsliv består av, ser ju ingen annan.

Men jag kände i dag efter kyrkan att det var inte läge att stå med en social kaffekopp, jag behövde komma hem. På vägen köpte jag på mig jordgubbar så att jag ska kunna koka marmelad i eftermiddag, att ha i vinter.

– kanske man kan säga. Ibland behövs tystnad mer än annars. Nej, inget särskilt har hänt, inte alls.

Jag steg upp lite tidigare än vanligt eftersom vi skulle till kyrkan vid sjön, och vi var alldeles medvetna om att det troligen skulle bli fler än vi där, så förhoppningen var att kunna sitta någonstans där det är enkelt för maken. Eller enkelt är det ju aldrig, men det kan vara mer eller mindre svårt. Det löste sig, även om det inte var optimalt, det kan man inte vänta sig.

Och lite lätt förvånad blir man=jag ändå när vi är på väg in i kyrkan och någon anropar maken (från ‘fel’ håll förstås), någon som själv har erfarenhet i familjen av problem, men det gör ju inte att man automatiskt blir en empatisk människa, alltnog – han tillade ‘välkommen hit’ och där undrade jag allt. Vi, maken och jag, har väl befunnit oss just där flera tusen gånger och så vitt jag kan påminna mig går det väl att räkna på ena handens fingrar dom tillfällen som den välkomnande varit just där. Men frånsett det, så var det bra förstås. Genomtänkt förkunnelse om Treenighetens väsen, som kan behöva eftertanke och tillbedjan. Gott så. Mycket musik. Sen skulle många av de närvarande äta smörgåstårta, men det avstod vi ifrån, i synnerhet som dagens sittande var extra ansträngande för maken, så horisontalläge var absolut att föredra en liten stund.

Sen skulle jag titta på reprisen av Grey’s, men jag fegade ur sista kvarten, det blev så väldigt dramatiskt. Och att Owens syster skulle återkomma har jag misstänkt rätt länge.

Nu ska jag återgå till att titta på mina bokhyllor och alldeles för fyllda skåp. I morgon tar jag ett tag igen.

gjorde att sondöttrarna verkligen var enormt lockiga. Och det fanns sex kassar med kläder från dom lite äldre kusinerna, lilla minsta blev alldeles förtvivlad när dom första plaggen alldeles uppenbart var mer lagom till äldre syster, men det fanns grejor till henne också. Det blir bra. Och så fikade vi lite. Och maken var mycket lycklig över dom.

Och nånstans i en bisats sa jag något om att vi kommer att ha det vita bordet i köket sen, och det betraktade jag verkligen som gamla nyheter, men maken blev väldigt upprörd och undrade om jag verkligen tänkte slänga det där bordet vi har i nuvarande köket. Och det hade jag verkligen inte sagt en stavelse om, jag vet inte exakt nu vad jag ska göra med det, eller var/om det får plats. Såna där små incidenter tar hårt på tålamodet. Jag tänker ju flytt och möblering väldigt stor del av min vakna tid, förmodligen när jag sover också.

Och häromdagen läste jag ett litet stycke, där någon beskrev en vacker relation, totalt förtroende, omsorg, gemenskap. Och sen råkade jag förut i dag läsa något jag själv skrev för ett par år sedan, i ett kaos, och jag reflekterar över hur mycket som har blivit annorlunda sen den tiden. Jag drar mig in i mig själv, jag litar verkligen inte särskilt mycket på någon. Och jag vet att den som inte räcker ut handen själv, får räkna med att stå ensam. Men det finns skador som plåster inte hjälper.

– när jag satsade på matjessill till i dag. Det är varmt och väldigt sommaraktigt ute, och sen är det extremt enkelt att laga. Jag köpte färsk potatis i går och kom ihåg att koka äggen vid frukosten, så det bör väl ta max tjugo minuter att få ihop.

Jag tog bilen och åkte bort till svärmors lägenhet, en av dessa ‘sista gånger’, för jag kommer att gå eller cykla på måndag och onsdag. Och nu är dom där små detaljerna utröjda. Det betyder visserligen att jag har en del i bilen, jag satsar på att åka till tippen på måndag. Och jag lyfte ut dammsugaren och tittade in i lägenheten innan jag låste dörren. Oavsett städningen och nyckellämnandet, så är jag klar nu. Med mycket hjälp av familjen förstås, men jag har gjort mycket. Jag ser det och jag vet det. Och jag vet också att den stora tröttheten, som jag känner nu, den går över. Fast jag drömde att jag städade i natt.

– fast det är nära, kan man säga. Det händer att jag tänker att jag ger upp, inte närmare specificerat, jag bara ger upp. Alldeles för många detaljer staplas på varandra, nånting går sönder inom mig. Jag blir förstås väldigt besviken på mig själv när kraften, viljan bara inte finns längre.

Och jag vet att det inte finns något val alls. Snart sätter jag datorn på säkerhetskopiering, jag går in i badrummet och borstar tänderna, jag kammar fläta till natten, jag går in i sovrummet, läser kanske tio minuter, släcker lampan. Och sen kan jag antagligen inte sova. En kvalificerad gissning. Slutet på kvällen var inte särskilt lyckat. Jag vet att det är sjukdomen jag hanterar, eller snarare inte hanterar, det här när det hakar upp sig. Och sorgen över både sjukdomen och min oförmåga att hantera det hela gör att det inte kommer att bli en bra natt. Och sen är det morgon, alldeles oavsett att jag inte har fått alla dessa sömnminuter, som jag skulle önskat, behövt – en ny dag ska hanteras ändå. Och jag ska försöka komma ihåg att ta ett – minst – steg bakåt när det blir för plågsamt.

Nästa sida »