Ur ett trött huvud


på många sätt. Jag har läst ut Wallace Stegner Vad Jag Bevarat, och den bidrog kanske till mörkret. Vänskap kan se så olika ut, förvisso. Och den skrivande huvudpersonen med sin poliodrabbade hustru, vännerna där hustrun på slutet håller på att dö i sin välregisserade cancer med ett fast grepp om hur allas tillvaro borde ordnas, jo en skvätt ångest bidrog det allt till.

Och jag tittar mig omkring i min tillvaro, jag är tacksam över pepparkaksdoften, som verkligen är påtaglig. Men annars vet jag verkligen inte alls vad jag ska göra. Jag fryser lite grann, en varmare tröja kanske. Jag märker att jag håller andan, jag kan inte riktigt hantera nuet. Samtidigt vet jag att det går över, jag kommer att ta mig samman och gå ut i köket och diska. En ren diskbänk, kompostpåsen till den bruna tunnan på gården. Ordning och reda.

Annonser

eftermiddagsslummer där i fåtöljen, framför tv:n med människor som ska köpa hus i Florida. Och jag somnar djupt. Maken tycker att jag blir så tyst. Mmmm. Och så vill han lyssna på musik, anger något som jag inte kan hitta i den ganska välordnade hyllan med cdar. Och på något sätt är det ändå mitt fel att önskemålet inte finns. Och jag frågar, möjligen lite irriterat – eller definitivt irriterat – om det där kan finnas på nån av vinylskivorna i stället. Ja, kanske. Och då är det inte mycket jag kan göra. Men jag fiskar fram något som han ändå kan tänka sig att lyssna på.

Jag är verkligen inte ett litet solsken när jag precis vaknat mitt i en alldeles för djup och för kort sovstund. Och så Buxtehude på det. Och tanken på kostnaden för glasögonen.

att rentav mycket i det som för oss räknas som ett ‘normalt’ liv är beroende av att jag är hyfsat rask. Alla detaljer där jag lyfter och fixar grejor. Och då, när jag här under eftermiddagen av okänd anledning får himla ont i höger knä, så är det vardagliga systemet plötsligt under viss press, kan man säga. Så det är bara att hoppas att nattens vila, hur den nu blir, medför att knät känner sig med igen. Jag vet inte om jag möjligen satt fel under mitt ivriga plöjande av den sorgliga situationen i forna Albanien. Så om man betänker hur dom hade det, så är inte ett krånglande knä så mycket att gnälla över. Fast just nu är det förstås mitt knä, i en kropp nära mig.

Och just nu är planen att alldeles omedelbart när mobilen piper, så ska jag skutta upp och baka limpor. Annars blir det lite magert kvällsté. Vi ska ju till Äldste på eftermiddagen, så utrymmet i tid är begränsat. Om knät är väldigt dåligt på att samarbeta, så finns det lite resurser i frysen, men jag vill helst spara dom till mer påfallande nödlägen.

och två vändor till badrummet under natten, så kom jag upp lite senare än planen. Men jag kom upp, vackert så. Och jag konstaterade att all den där chokladen som travades nyss i högar på maxi, den var nu utbytt mot vacumpackade knäckebröd. Lite komiskt, rentav.

Och jag slår på en halvfungerande autopilot och vi äter frukost, maken blir klar i badrummet och jag ordnar upp tvätt. Lax till middagen är framme och jag läser på mjölkpaketet att lax i ugn, kyckling och spagetti och köttfärssås tydligen är den svenska favoritmaten. Min också.

Och sen tänker jag att jag kanske ska totalt bryta rutinerna och gå och lägga mig en stund i sovrummet. På den bäddade sängen. Nån måtta får det vara på förändringen.

och det är inte så konstigt, än så länge är det mörkt rätt ofta och länge. Men jag skulle nog önska lite mer ljus. Och att orka lite mer. Rent tankemässigt förstår jag att jag laddat för att ordna den första Julen här, att det tagit mer på mig det här gångna året än jag velat se. Jag fungerar ju så, tar mig samman så länge jag måste, och just nu har jag hamnat i nån sorts känsla av att jag inte måste så mycket och då lägger systemet ner.

Och någonstans tänker jag att nog borde jag ringa till dom mer närboende barnen och fråga om dom inte kan komma på middag någon dag. Kanske orkar jag i morgon.

Jag funderar en del på om jag har något mål, man kanske ska ha det. Någonting. Men som det ser ut runtomkring mig och inuti mig, så tar det slut. Målet är att varje dag ställa mig upp, tända mitt ljus, för mig och för dom som behöver mig. Och vem behöver inte ett ljus i denna mörka tid?

dom vakna, slog till på eftermiddagen s a s. Jag somnade sittande, som vanligt. Det är bara att inse, jag är tröttare än vanligt, och jag har en känsla av att jag gnäller om det annars också, men nu är det värre. Och när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln så syns det också. Jag önskar mig förstås vila, men jag önskar också att ha något att se fram emot. Det är lite tomt på positiva målbilder. Och nej, jag tänker inte cykla Vättern runt eller så.

Och det är klart att jag kan sikta på att läsa fler böcker, att vara en trevligare människa, att laga mer varierad mat. Jag vet inte om någondera känns så värst uppmuntrande. Men en dag i taget.

på förmiddagen, i sht vintervarianten är lite svårmanövrerad, men det gick. Och sen började snön singla ner, stora flingor. Vi får se hur mycket det blir.

Och det behövs väldigt lite här för att jag ska däcka. Alldeles i onödan vaknade jag vid fyra och låg sen mer eller mindre vaken till sex, när maken rörde på sig och ville upp. Dom där timmarna när man ligger med tankar som flaxar åt alla möjliga håll, dom är tunga.  Funderingar om vad det kommande året kan ha med sig för alla i familjen och omgivning i övrigt. Inget vet man, jag har inga särskilda planer alls och det är lite tomt.

Nästa sida »