Jag borde verkligen

lärt mig. Har man nu legat vaken en och en halv timme där på morgonkvisten, så är det kanske inte en lysande idé att stänga av larmet, ens med tanken att det är ju bara en kvart kvar. För det tar ca 7 1/2 sekund innan man sover. Hårt. Och vaknar en timme senare. Dessutom hade jag en väldigt konfliktfylld dröm, maken och jag skulle in till en lite elegantare middag, maken hittade på vägen nån han ville vara social mot, servitören var otrevlig, dom lediga platserna var oändligt långt bort, folk vid bordet hade redan ätit upp köttet, jag jagade reda på grannbordets fat, där folk var vegetarianer och så visade det sig var mycket rosa ankbröst. Alls icke min favorit utanför drömmen heller. Så jag var lite utpumpad när jag vakande sen.

Men nu sitter jag upp, kammad och påklädd och med frukostgröten på väg genom matsmältningen. Jag väntar på en omgång underkläder, som postnord ska leverera till dörren mellan 11 och 13.

 

Moment 22, dagens del

För säkerhets skull kollade jag telefontiderna en extra gång. Och självklart hamnade jag i kö, men också den här gången var jag nr ett i kön, och för den som suttit i kö till Skatteverket med 254 före i kön, så är det enkelt. Ny vänlig kvinna, men självklart hade dom inte alls fått remissen från vårdcentralen, för dom får pappersremiss, så den skulle ‘säkert komma i veckan’. Och jag hörde mig för om vad som händer sen. Jo då, efter att ha tittat på remissen, så kommer man troligen att ge maken en tid där (någonstans långt i en dimmig framtid alldeles uppenbart), och jag brast väl lite där och förklarade att det enda vi vill ha är exakt det han redan har, och att vi har suttit i egenkarantän sen 22 mars, och att jag började med det här i början av juni och att kardborrebanden nu är rejält slitna. Hon sa – ‘oj’ och det var väl en adekvat reaktion, och sa att hon skulle göra en anteckning, så får vi se om man kan göra bedömningen att man kan skicka sandaler och ortos till oss. Kanske, kanske inte alltså. Och det tar väl i vilket fall tre fyra veckor skulle jag tro. I bästa fall. Och så talar man på sin hemsida om patientens egenansvar.

 

Det är väl ett framsteg

när man åtminstone sitter upp. Fast natten var inte alls så lyckad. När jag gick och lade mig vaknade maken till och mumlade – ‘är det dags att äta vindruvor nu?’, och nej, det var det inte. – ‘ska jag gå ut i badrummet?’, nej, det ska du inte, jag ska lägga mig. – ‘Hur mycket är klockan?’ – ungefär tio i tolv och jag ska lägga mig nu, sov. Hur som, somnade han rätt snabbt igen. Och halv fyra pinglade mobillarmet för att jag ska hjälpa maken till badrummet, så det gjorde jag. Vi somnade om sen. Halv sex väcks jag av att maken säger – ‘jag behöver till badrummet’ och jag svänger fötterna över sängkanten och går runt sängen och då har maken somnat igen, och är inte alls beredd att gå till badrummet, men jag säger att om du nu väckte mig, så kanske det behövs ändå. Vi går dit, jag går tillbaka till sängen och öppnar fönstret också, maken vrider på vattenkranen i badrummet för att få lite hjälp med toalettandet, och jag ligger i sängen och känner mig mer och mer kissnödig av ljudet, fem minuter går och sen ropar maken att det inte går, så han vill tillbaka till sängen. Ok. Jag går dit och hämtar honom och kan passa på själv under tiden som han går i korridoren till sovrummet. Vi lägger oss igen, jag drar över mig täcket och maken säger – ‘men nu måste jag gå till badrummet iaf’. Så då gör vi det. Sen stängde jag av morgonlarmet i mobilen, för jag kände att om jag ev skulle få en extra halvtimme eller så, så vore det bra.

Sen ringde jag ortopeden, men det tar jag senare i dag. Ingen klar framgång där heller.

 

Dagens Moment 22, del 2

Man ringde tillbaka från vårdcentralen. Man hade konstaterat att något tydligen (?) blivit fel och NU var remissen skickad, så NU skulle den finnas hos ortopeden. – ‘Så nu kan du ringa dit’. Min fråga – ‘Är det jag som ska ringa dit?’ och svaret, inte oväntat kanske – ‘Ja jag vet inte vilka rutiner dom har’. Som om jag skulle veta det då? Och det här telefonsamtalet kom förstås ett par minuter efter att ortopedens telefontid var slut. Men jag kände mig dådkraftig och tänkte att jag ringer på eftermiddagstiden då. Men det gick inte, den tid som fanns angiven i början av juni, när jag startade det här projektet, den var inte längre aktuell tydligen. Jag får väl ringa på måndag då. Vad som kommer att bli resultatet? Gissningsvis att maken får en tid, där fem mil bort, om tre fyra veckor, så att dom kan titta på honom och nicka och skicka efter exakt likadana grejor som han har. Och sen dröjer det väl några veckor till innan vi får åka dom där fem milen enkel resa igen.

Det är inte så att jag kräver att den som uppenbarligen gjort fel, någon måste det ju vara, ska rullas i tjära och fjädrar, inte alls, men jag är inte i särskilt bra form fn, det här blev bara för mycket. Jag antar att jag andas in och på makens önskemål sätter på Brandenburgskonserterna till honom, och sen går jag ut på uteplatsen och röker en av mina cigariller, kanske en hel och inte en halv, som jag brukar.

 

Moment 22

har vi här. Styrkt av era tillrop ringde jag ortopeden i dag, när maken var duschad och lakanen bytta. Telefonkö, förstås, men jag var nummer ett. Och när jag kom fram var det en mycket vänlig och servicesinnad kvinna, bingo, men hon kunde inte hitta någon remiss alls för maken och rådde mig att kontakta vårdcentralen. Så det gjorde jag och dom ringde tillbaka efter ett par minuter. Jo då, dom hade antecknat att läkaren tittat på maken 18 juni och skrivit remiss. Och jag förklarade att den iaf inte kommit fram än, så kanske kunde dom skicka en ny snarast. Det var mycket underligt, för det stod att den var skickad. Jo, men ändå, fortsatte jag tjata. Jo, hon skulle låta en sekreterare titta på det hela. Vem som mer behöver titta på det vet jag inte, men lätt var det tydligen inte.

 

En ny morgon

blev det. Om man nu har lyckan att vakna alls, så blir det ju det. Jag hade lite vaga förhoppningar att dagen skulle bli bättre, och än så länge finns ju möjligheten förstås. Gårdagskvällen blev inte så lysande för mig som inte har så mycket tålamod kvar. Maken glömde helt bort sina kvällsrutiner och jag kollade inte från början. Dumt av mig. Så det betydde att maken ställde sig och borstade tänderna fullt påklädd, det är ingen bra idé eftersom han dräller ganska mycket omkring sig och kläderna blir våta. Sen kan han mycket väl glömma att skölja av sig efter borstandet utan helt glatt torka av tandkrämsresterna på handduken. Det stör mig men inte honom. Och han hade förstås ingen aning om att han gjort annorlunda och inte heller varför det var en sämre idé än att göra som vanligt.

Och sen blev uppstigandet i morse inte så lyckat heller, så jag försöker samla ihop mig igen. Det är nu helmulet och temperaturen har sjunkit till +20, det är en lättnad iaf. Och när tröttheten slår till så kommer hypokondrin som ett brev på posten. Det där konstiga som känns i ögat – kan det vara börja på näthinneavlossning (nej, knappast vid närmare koll), det där trycket över bröstet – är det en begynnande hjärtinfarkt (nej, knappast det heller), den där krypande känslan i benen – är det blodproppar som kommer att ge mig också en stroke (nej, sannolikt inte). Men det finns mycket att välja på. Och sen grips jag av paniktanken att om jag skulle ramla ihop, vad händer då omedelbart med maken? Vet någon vilka tider som gäller för hans medicinering och hans övriga rutiner? Nej, så klart inte, jag kanske ska skriva ett litet schema och lägga på ett lättåtkomligt ställe, så att ingen behöver fundera över det då.

 

Fortsatt varmt

och jag var väl lite lat i går kväll och orkade inte kånka fram fläkten till sovrummet, men andra gången maken vaknade klagade han – fullt begripligt – på att det var varmt, så då dök jag in i förrådet. Fläkten måste pallas upp på vår gamla barnstol för att effekten ska bli bra i sovrummet, och jag tror inte vi gjorde det hela förra sommaren, så det hade liksom ackumulerats saker framför. Det var inte helt enkelt att lite halvsovande få fram den, men det gick. Och sen kom jag inte heller ihåg att det ska helst till en skarvsladd, men inför natten är jag beredd.

Och när jag stod i köket förut kom det en svart (nästan iaf) fjäril och fladdrade runt mig. Den hade säkert tagit sig in via det öppna fönstret på inglasade balkongen, och lyckligtvis återvände den till den inglasade. Och jag stängde snabbt dörren till rummet och lyckades fäkta ut den genom fönstret igen med en bok i högsta hugg.

Och om en dryg timme ska vi göra oss i ordning och åka till kyrkan. Prästen har annonserat på trädgårdsmingel efteråt för att fira sin nyliga födelsedag, han skickade ett särskilt sms också om det, och det vore väldigt roligt. Men jag vet inte, dels vet jag förstås inte hur många som dyker upp, och sen vet jag inte om maken orkar eller för den delen om jag orkar. Det är en apparat för maken att ta sig fram. Vi har ju vår stadiga hopfällbara stol, inköpt för säsongen, men jag vet ändå inte. Alla dessa beslut.

 

Det lilla växelloket

som s a s sorterar makens tankar, körde på stoppbocken rätt flitigt här förut. Jag nämnde det här att man numer kan hämta ut en del paket i särskilda fack vid maxi, där man tydligen får en kod via sms. Men det här omvandlade maken till utlämning av dom beställda varorna på maxi, och det gick i princip inte att få honom att förstå att det var paket från alla möjliga firmor som skickar ut varor. Han fortsatte tjata om maten jag handlar. Och så påpekade han att han inte sett det här, och jag sa förstås att det har inte jag heller, jag har ju inte varit inne på maxi sen slutet av mars. Det visste han inte heller nu, trots att jag visat dörren där jag hämtar varorna. Alldeles otroligt underligt och tjatigt blev det. Ingenting av det jag sa kunde ändra det han trodde och tänkte. Det händer då och då och jag blir lika matt varenda gång.

 

Någon

frågade mig i torsdags vad jag egentligen gör på dagarna. Det undrar jag själv också egentligen. Jag går upp, jag lagar mat, jag tvättar, ibland städar jag lite, jag planerar framåt för handlande och så, jag hjälper maken med det han behöver, jag ber regelbundet, jag letar efter saker på nätet och sen somnar jag ofta nån timme i fåtöljen. Men särskilt mycket produktivt blir det förstås inte. Men jag undrar om jag gjorde något förr heller.

Jag skulle önska att jag fick till promenaderna lite bättre, att jag läste mer böcker, kanske rentav att jag städade lite mer. Men jag har tappat styrfart känns det som. Då och då överraskar jag mig själv och lyckas med något litet projekt, men sen blir det tomt igen.

 

Lergrytan

står i ugnen med vad jag hoppas blir sex söndagsmiddagar, kycklingbitar och sofrito och vin och buljong.

Vi åt citronrisotto i djupa tallrikar till middag, rätt lyckat faktiskt. Och nu är jag rätt nöjd när alla kastruller och stekpannor och allt möjligt annat är diskat och jag bara kan sitta still. Jag testar just nu nån sorts hallonsmakande lätt kolsyrad dryck som man fick som extraprov för nån vecka sen, riktigt bra, och jag var väldigt törstig efter allt hackande och skärande i värmen. Äldstes familj planerade att bada i dag och det är väl klokt, bäst att passa på. Det kan bli regn lite senare.

Jag slarvade och tog inte på mig förkläde, det var dumt ser jag nu.

Och så funderar jag förstås på den inte helt lyckade morgonen, nackdelen med att ha en toalett, dvs jag inser att maken är prioriterad, alltid, och i morse önskade jag mig verkligen att han skulle börja gå mot badrummet åtminstone, men det hakade upp sig. Det blev inte alls bättre för någon av oss att han – säkert helt rätt – påpekade att han kommer igång mycket fortare om jag säger vänliga saker till honom. Det är inte helt lätt, när jag sovit illa, min kropp är också motspänstig, fast på ett annat sätt.