Tankar


och rätt svalt, alldeles lagom att cykla till maxi före frukost. Nu ser det ut att komma en skur när som helst.

Och sent i går kväll fick jag veta att någon jag höll mycket av dött i söndags. För någon vecka sen bläddrade jag i en bok och hittade, rätt oväntat, ett kort som någon – oklart vem – tagit av en grav med en massa blommor. Det råkade vara en vän till den nyss avlidne, vi pratade om den där begravningen när vi träffades för drygt en månad sen. Och han hade ett långt och rikt liv, min vän, omtänksam och rolig, ett klipp i repliken som inte många får till. Jag är så tacksam att jag fick skjutsa lite på honom sista gången vi möttes, han ville vara med på lite fler aktiviteter än vad maken orkade, så ett par gånger var det bara vi i bilen. Man får mycket av människor som själva vet vad sorg och smärta är. Och jag minns hans våldsamt bortskämda hundar genom åren, vid något tillfälle satt vi hemma hos andra vänner och han berättade om hur besvärligt det hade varit när hans stackars hund skulle försöka bli far, det blanka golvet hade inte underlättat.

Och när maken kom upp till frukost berättade jag för honom och när och var begravningen ska vara. Maken gjorde ett vagt försök med det här att han inte vet hur det ser ut där och så, men han märkte rätt snabbt att det inte var förhandlingsbart. Vi åker.

Annonser

att jag somnade sittande i dag igen. Jag börjar tänka att det där att sova på köksgolvet, som jag gjorde förr, nog var sundare ändå. Sen skulle jag önska att jag kunde hålla mig vaken dagtid. Kanske i morgon. Jag hoppas alltid på morgondagen. Och grannen passerade förbi, när jag satt ute en stund, han är glad att ha barnbarn där fn, dom bor annars i USA och är rätt vuxna. Han funderade lite så där i steget på hur fort tiden gått, och vad man egentligen gjort med sina pund i livet. Och det kan man ju undra, även om man inte har barn och barnbarn i USA. Jag funderar ibland över det också, och jag kommer inte fram till något särskilt muntert, men man gör väl inte det. Och inte kan jag göra särskilt mycket åt det nu, jag kan liksom inte räkna med att göra något särskilt epokgörande med mitt liv, det är alldeles tillräckligt att ta en dag i taget. Självklart hoppas jag på det bästa för mina barn och barnbarn och närstående, jag tänker mycket på att jag hoppas deras liv blir glädjefyllda och rika på kärlek. Och visst hoppas jag själv på morgondagen, som jag skrev nyss, men det jag hoppas för mig, är att det inte ska bli värre än i dag. Och ändå tänker jag, när jag ser framåt, att det kommer att bli värre. Jag har ingen positiv plan framåt alls, det kan jag inte ha, det vore inte realistiskt.

har jag börjat skriva på något, som måste bli gjort. Jag har tänkt och tänkt och tänkt, men det hjälper ju inte. Jag har lite skrivkramp, kan man säga, och det hjälper inte ett dugg att veta vad det beror på. Och mina enkla inlägg här är något helt annat, så där 130- 140 ord per inlägg är något helt annat. När jag ska få ihop något mer, så brukar jag vilja ha en bra inledningsmening, och den har jag väntat på. Fast sen, den här veckan vi var borta, så hamnade jag bredvid en avhållen vän, som jag nämnde det här för och hon sa – ‘men skriv bara, börja, så kan du stryka sen’ och hon var så pass uppmuntrande att jag ändå kommit igång. Och jag känner just nu, med min lilla enkla början (och en massa böcker på golvet) att det får bli på mitt sätt. Om det nu inte blir samma höga akademiska standard, som andra håller, så får det vara bra ändå. Just det här kan jag ändå rätt mycket om.

Så i morgon kommer jag att få ihop fler ord, jag har ju gjort en del tankearbete märker jag när väl sätter mig. Sen är det förstås problemet att slåss med ordbehandlingsprogrammet, som jag inte är riktigt hemma med. Tekniken, tekniken.

Men jag har f ö gjort en cheesecake, halv storlek, som får stå i kylskåpet i natt.

åtminstone lagom. Trots att det bara är fredag är maken duschad och klippt. Det hade blivit lite ojämnt förra gången, möjligen blev det det den här gången också, men det blev iaf ojämnt på ett jämnare sätt, tror jag. Och skälet är förstås att Yngste kommer i kväll och jag vill inte lägga lördagsförmiddagen på att duscha maken då. Det har varit en varm och vacker morgon, men ser ut att kunna bli det vanliga regnet lite senare.

Och jag ser mina grannar packa bilen igen, dom bär sina saker fram och tillbaka, när dom åker till sitt sommarhus. Och jag undrar förstås i mitt stilla sinne hur det känns att ha det så där, att båda kan hjälpas åt, att man gör saker tillsammans. Nyss tog dom tåget norrut. Sen vet jag förstås att inga relationer är enkla, eller nästan inga iaf. Häromdagen läste jag ju på den där hemsidan för benediktinerklostret, om att det var viktigt att man två gånger om dagen, lades och vesper, läste Fader Vår tillsammans och särskilt tänkte på ‘och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro’. Lever man tillsammans på ena eller andra sättet, så finns det konflikter. Det finns glädje, tacksamhet och ömhet också, men vilket som väger över kan vara lite olika.

är nu och då och så länge jag lever förstås, min mammas födelsedag. Min mamma och jag hade inte, på det hela taget, nån särskilt lyckad relation. Hon var en entusiastisk småbarnsmamma, både till mig och så småningom till mina barn, en mycket glad mormor. Men jag inser förstås att hon hade mycket bagage, som gjorde hennes liv rätt komplicerat. Tystnadskultur var min mamma bra på, hon var ju änka med två söner (mina halvbröder) när hon gifte sig med min pappa, men aldrig att hon nämnde sin förste man. När jag var 30 frågade jag henne hur det hade varit, och då berättade hon, men hon hade minnesluckor, hon mindes t ex inte var mannen var begravd. Och hon hade rätt mycket krav på mig om vad jag borde göra och tänka. Argumentet hon ofta tog till var – ‘men pappa tycker…’ och han var i regel inte tillfrågad.

Numer har jag förstått mer hur det kunde bli som det blev, så jag känner att det blev som det kunde.

lite svalt ute, kanske, men vackert. Just nu är jag bara en svag aning irriterad över att det är så svårt att putsa fönstren på vår inglasade balkong, men det är ett världsligt problem. Kanske försöker jag på måndag, det beror på dagsformen efter helgen.

Och jag funderar på det här med att vara lycklig. I den situation jag har, så är jag ändå ganska lycklig. Jag tror, men det vet jag förstås inte, att många människor verkar räkna sin lycka som om den berodde på att ha nån sorts perfekt relation med partnern. Nu råkar jag kanske inte tro att det händer hela tiden, jag minns att någon annan frågade i en text hur andra såg på sina relationer (alltså med make/maka) och en överväldigande majoritet svarade att dom var jättelyckliga och att deras make/maka var deras bästa vän, dom kunde prata om allt och så. Fast jag är kanske konstig, maken och jag har en annan relation än vad jag skulle kalla ‘min bästa vän’, vi är gifta. For better and worse, in sickness and in health – som man väl säger på andra ställen. Lyckan för mig är mer ett sammanhang, hela vår numer utvidgade familj, barnen och ingifta, barnbarnen, vänner och närstående, som man också kan säga. Att vara en del av ett större sammanhang samtidigt som det är en nära kontakt med dom som gått före, generationerna före oss. Och självklart kan det här också beror på min/vår underliga situation – vi kan sitta och prata om ganska komplexa sammanhang och skämta om saker, och så plötsligt är det något relaterat till det vardagliga som maken helt bara tappar, han minns inte vad jag sagt nyss, han minns inte rutiner och allt är plötsligt alldeles annorlunda. Och jag kan inte låta det vara hela min värld, inte ens hela vår relation. Att låta livet vara så komplext som det är, inte är det lätt, men det är mitt enda alternativ.

sig, så kan man väl sammanfatta mycket. Den här morgonen t ex. Maken vaknade vid fyra, ok, jag gick upp med honom och somnade om när han var färdig. Sen ringde larmet och jag reste raskt på mig. Maken ville till badrummet igen, jomenvisst, och sa samtidigt att han inte sovit nånting sen fyra (vilket jag inte riktigt tror på, men det är hans bild av det hela) och jag sa att då är det väl bra att du får vila tills jag kommer hem och gör frukost. Ungefär så. Sen klädde jag på mig och satte den där limpdegen, som inte blev av i går, och sen klev jag ut i duggregnet och åkte till kyrkan vid sjön. Så klart fick jag någon framför mig en bit som körde i 55, där det var 80, och jättemånga mötande bilar, men jag kom fram i tid.

Vackert och glädjefullt, tacksamhet för år som gått, det röda vinet glimmade mot guldet i kalken, välsignelsen lästes över oss och jag studsade upp från min plats och greppade regnjackan och var ute i bilen, hemma igen rätt snabbt. Uppför trapporna, nyckeln i dörren, sovrumsdörren är stängd och jag undrar lite om maken hör att jag är tillbaka. Jo då, det gjorde han, för han hade gått upp och satt i sin stol inne i tv-rummet. Jag fick nästan infarkt, det är väldigt stressigt att han går upp så där, hans gående är väldigt osäkert, när han är barfota, och han kan ju inte ta på sig sandaler själv, men där satt han. Självklart är jag alldeles väldigt tacksam att han inte ramlat, verkligen, men samtidigt känner jag att då kan jag inte lita på att han ligger kvar en annan gång. Det begränsar mig.

Nästa sida »