Vacker kväll

fast det betyder också att jag ser hur dammiga fönstren västerut blivit under allt regnandet. Ja ja, man ska väl ha något att göra i september också. September, som börjar redan på tisdag, märkligt nog. Och nyss hade jag kontakt med svärdottern, lilla äldsta sondottern säljer jultidningar i år ffg, och jag brukar inte köpa när stackars barn kommer utanför dörren, men lilla hon – då fick jag en länk och kunde beställa på nätet. Hoppas bara att jag fick till tekniken. Dessutom fyller hon år i september, en preliminär plan finns att vi (och morföräldrarna, som också i övrigt isolerar sig) kanske kan fika där. Vi får se.

Denna underliga osäkra höst vi har framför oss. Jag är alltid, alltid beredd på att något kan bli fel, katastrofer kommer när man inte väntar det, absolut, men den här tillståndet är så underligt. Jag tycker det fungerar så bra man kan önska med e-handel, men det är ändå trist att inte få välja själv, att inte kunna handla något spontant om det finns extrapriser eller helt enkelt bara något man får syn på. Och handlandet är bara en detalj, att inte kunna planera nästan något socialt, det tär på sinnet, även om man – som vi – har ett rätt begränsat socialt liv annars också. Men trots allt brukar vi ju åka bort några helger varje år och träffa vänner, och allt sånt är inställt nu.

 

Dags igen

med mer åska. Vi har lagom ätit en god söndagsmiddag och jag satte mig på uteplatsen och mullret började åt sydost. Inget regn än, men det kommer nog snart. Vi var tacksamma att vi klarade dagens kyrkobesök utan hällregn. Jag hade förstås regnjackor med för säkerhets skull.

Och jag läste Dick Harrisons inlägg i SvD om dom låsta kyrkorna, självklart kommenterar folk på fb och somliga anser att det skulle vara alldeles för dyrt att hålla kyrkorna öppna. Då förutsätter man att betald personal måste öppna, vilket ju inte är nödvändigt. På rätt många platser kan öppnande och stängande skötas av frivilliga krafter. Självklart ska man se till att, så vitt möjligt, säkra värdefulla föremål. Man kan ju också ha hänvändelse, telefon eller mailadress, till någon med nyckel. Jag hade en numer avliden mycket avhållen vän, som tog fler bilder på kyrkor än någon annan, och hon var inte den som gav sig beträffande öppettider, hörde sig för i förväg och så, men till och med hon fick ge upp i en del fall. Viljan fanns inte hos dom bestämmande. Och jag anser att både aspekten att få gå in i en kyrka och omslutas av rummet, kanske tända ett ljus och be en enkel bön, och också möjligheten att få del av historiskt intressanta saker, borde göra församlingarna angelägna.

 

Jag räknade inte

hur många vi var i kyrkan, men rätt många var det, ett entusiastiskt dopfölje också. Avstånd hölls nog rätt bra av folk som inte var närmare släkt. Vi kom rätt tidigt, och maken var social där innan på (nästan) sitt vanliga sätt. Och vi var glada och tacksamma över alltihop, men maken var rätt trött när det var slut. Han kände det själv, även om han förstås hade velat orka mer. Men han insåg att minglandet skulle ske på en väldigt solbelyst gräsmatta också. Jag lämnade vår lilla bok till födelsedagsbarnets ömme fader och utgår från att det gick bra. Och det är klart att jag hade önskat att det hade fungerat, det är svårt att vara den som säger till slut att det inte kommer att fungera.

Och sen vilade maken när vi kom hem och vi drack det vanliga tét och han sa att han var väldigt nöjd med det. Men det sliter en del på oss båda, på lite olika sätt.

 

Mobilen

hade fel, rejält fel. Så det regnade, både när vi åkte till och från kyrkan. Min regnrock klarar ju det mesta, och maken hade jacka och sen höll jag paraply över honom under promenerandet från och till bilen. Men det var så fint att få komma till kyrkan, vi var nog ca 15 personer, så det var inte fullsatt alls. Rejäla avstånd, frånsett att maken så väldigt gärna vill vara social efteråt. Men jag morrade och drog med honom. Vi hade ju gäster – avstånd hölls hyfsat – och det var så fint, det också. Det är bara att fortsätta där vi var senast, så befriande och det ger mig hjälp att klara mig lite i vardagen också. Jag inser faktiskt att det är svårare nu för maken, allt, precis allt går så mycket mer långsamt och han är osäker i så mycket. Jag undrar förstås mycket hur det kommer att bli framöver. Ingen vet.

 

Undrar just

vad jag ska lyckas stressa upp mig över i natt då. Nu när jag både hjälpligt fick till tekniken och har åkt till återvinningen. Fast jag har ju mer återvinning att fundera över förstås, och sen borde jag skura badrummet. Det tänker jag nu är ett lämpligt projekt för nästa vecka. Men vad jag tänker i natt är en annan sak. Däremot har jag – nästan – slutat noja över att jag inte sover, när jag inte gör det. Det brukar ordna sig ändå, dagen kommer och även om jag inte är jättepigg från början, så brukar det ordna sig om jag får starta lite stilla. Fast på torsdag duger det inte att stänga av mobilen, som då kommer att låta betydligt tidigare än vanligt. Men vet jag att jag ska upp, så går det. Det gäller där också att det är bättre att få en långsam start på dagen, även om det betyder att jag går upp en kvart tidigare.

 

Vi tittade klart

på det andra avsnittet om dom där människorna i Storbritannien, som hade som mål att springa London Maraton 2017. Det var ganska fantastiskt, både dom tappra som fullföljde och dom, som av olika skäl, inte kunde springa. Mannen som avbröt själva springandet, men som ändå tog sig dit, till den väldiga folkmassan trots sin panik i början för att möta främmande människor, eller människor öht. Och det är klart, dom hade tryggheten i sin grupp, som faktiskt var rätt rörande att se, människor med mycket olika bakgrund, men ändå den gemensamma viljan att ta sig igenom sitt egna mörker. Det läkande i att tala om svårigheter, något jag önskar att fler kunde få uppleva.

 

Ständigt på vakt

kan man väl säga om min tillvaro. Det är alltid svårt att se förändringar i närmiljön förstås. Jag undrar lite grann här över att det tycks ha blivit svårare för maken med förflyttningar, jag vet inte om det är så, eller om det blir bättre en annan dag, men det har varit påtagligt långsamt den senaste tiden, svårt att komma ur stolen och så. Och en del minnesluckor dyker upp. Det är ännu svårare att bedöma förstås, vad som verkligen är en förändring och vad som är min ängslan. Jag vet inte.

Och Yngste sa i dag till maken – ‘det var lite märkligt i går, pappa, när du klingade i glaset för att fira min födelsedag, alla vi andra var där för att fira mamma, och det märkte du inte ens’. Lite så är det. Och det är inte så att jag är besviken för min egen del, men det är en del av ett mönster. Han har frågat oändligt många gånger hur Yngste egentligen åker, vad han gjorde i dag och så, och vi pratade om det rätt många gånger i går. Och när Yngste gått ut genom dörren, så frågade maken vart han tog vägen och om han skulle åka tåg. Nej, vi hade ju nyss sagt att han lånade vår bil för att åka till Äldstes familj och att han sen tar tåget härifrån i morgon. Jag vet inte.

 

Alla detaljer

för i morgon, dom bekymrar mig väl inte så mycket, men det vore trevligt att inte glömma något viktigt. Maken ska ju duscha, denna lätt utmattande process. Samtidigt är jag förstås glad att det är just i morgon, så att han har nytvättat hår och ser pigg ut för barnen. Ja, det är lite dumt av mig, men jag vill så gärna att allt ska vara så bra som möjligt. Jag har lagt hans eftermiddagsmedicin i väskan redan. Sen är det kycklinggrytan, sallad, tomater, äggosten och sylt till den. Och kanske lite tidningar till Tvåan.

Och så hoppas jag på en lugn natt, i går var det inte bara kräftkokande som var ett problem. Nästa dröm skulle jag jobba tillsammans med två obekanta och rätt otrevliga kvinnor och vi skulle ha nån sorts ljusblå rockar på oss, och jag var väldigt obekväm och tänkte att jag ville inte alls vara med.

Är det för mycket begärt med en trevlig dröm med snälla människor och kanske lite tårta eller nåt, en snygg klänning också, när jag ändå är orealistisk?

 

Nästan midsommar

då. Och jag satt och tittade på bröllopsprogrammet förstås, rätt rörande. Sen kunde man ju konstatera att rätt många deltagare dött eller skiljt sig, livet tröskar på för oss alla. Och jag funderade på den där formuleringen i vigselritualet – ‘i glädje och sorg’, när maken och jag gifte oss hette det – ‘i nöd och lust’. Möjligen är skillnaden inte så stor, men ändå. Och vigselförrättaren skötte sig bra, det tyckte jag ändå, mycket länge sen vi åt lunch varenda dag tillsammans.

Och i morgon kan det bli åska, eller inte. Vi ska ändå testa med lunch på föreskrivet avstånd hos Äldstes familj. Det är jag väldigt tacksam för. Den här gången ska jag ge maken en omgång solskydd 50+, för säkerhets skull. Och jag ska klippa honom innan duschandet i morgon. Jag vet inte säkert om jag orkar byta lakan, men det kan hända. Och i vanliga fall skulle jag ha tänkt att visserligen vänder ljuset nu, men vi har iaf veckan i juli, men nu har vi inte det. En omställning, som jag inte riktigt kan ta till mig, men jag måste ju.

 

Det fortsatte

vara kallt och blåsigt och regnigt. Och jag somnade i fåtöljen här på eftermiddagen, inte helt oväntat. Och jag konstaterade i går att man hade en lång och detaljerad artikel i SvD om corona och alla symptom (eller många iaf), och jag orkade inte ens läsa den. Så fort jag behöver snyta mig känner jag mig stressad redan. Och minsta lilla känsla av att nånting är annorlunda gör förstås att man börjar fundera på vad det kan bero på. Då vill jag inte läsa om hur alla möjliga organ kan tänkas påverkas. Så mycket hann jag fatta av den översiktliga bilden av artikeln att det är dystert, och det hade jag väl fattat innan också. Men jag vill inte ha för detaljerade beskrivningar. Jag vet inte om det är att sticka huvudet i sanden, eller om det är ett rimligt självförsvar.