Tankar


sig, så kan man väl sammanfatta mycket. Den här morgonen t ex. Maken vaknade vid fyra, ok, jag gick upp med honom och somnade om när han var färdig. Sen ringde larmet och jag reste raskt på mig. Maken ville till badrummet igen, jomenvisst, och sa samtidigt att han inte sovit nånting sen fyra (vilket jag inte riktigt tror på, men det är hans bild av det hela) och jag sa att då är det väl bra att du får vila tills jag kommer hem och gör frukost. Ungefär så. Sen klädde jag på mig och satte den där limpdegen, som inte blev av i går, och sen klev jag ut i duggregnet och åkte till kyrkan vid sjön. Så klart fick jag någon framför mig en bit som körde i 55, där det var 80, och jättemånga mötande bilar, men jag kom fram i tid.

Vackert och glädjefullt, tacksamhet för år som gått, det röda vinet glimmade mot guldet i kalken, välsignelsen lästes över oss och jag studsade upp från min plats och greppade regnjackan och var ute i bilen, hemma igen rätt snabbt. Uppför trapporna, nyckeln i dörren, sovrumsdörren är stängd och jag undrar lite om maken hör att jag är tillbaka. Jo då, det gjorde han, för han hade gått upp och satt i sin stol inne i tv-rummet. Jag fick nästan infarkt, det är väldigt stressigt att han går upp så där, hans gående är väldigt osäkert, när han är barfota, och han kan ju inte ta på sig sandaler själv, men där satt han. Självklart är jag alldeles väldigt tacksam att han inte ramlat, verkligen, men samtidigt känner jag att då kan jag inte lita på att han ligger kvar en annan gång. Det begränsar mig.

Annonser

gäller det alltså att ställa sig upp från början, i osäker väntan på dom där som ska kolla vad-det-nu-är, det framgick inte särskilt klar av infopappret. Men hur som, så kanske dom inte kommer tidigt, men jag ska vara påklädd och kammad. Och i morgon tänker jag göra kycklingrisotto med sparris.

Och när jag ändå är uppe i morgon så ska jag ringa till vårdcentralen för ett utökat recept för makens mediciner. Han fick ju en ny medicin, som skulle hjälpa mot hans konstanta smärtor. Det är lite oklart hur han tycker att det gått med det, men jag tycker att han sover betydligt bättre och det får väl räknas som positivt. Annars är det väldigt osäkert hur det egentligen påverkar, jag vet faktiskt inte alls vad som skulle kunna räknas som en naturlig utveckling av hans problematik, han blir ju inte bättre med åren.

hörs från torget, dvs jag hör inte alls vad som sägs, men jag antar att det är orienteringsrelaterat. Och Yngste kom inte hit till lunchen, det ordnade sig tydligen ändå.

Och det här med planering är inte enkelt för någon och här finns det så många variabler, som ska med i beräkningen. Först var tanken att vi skulle åka till den numer vanligaste kyrkan i morgon, men sen gick det upp för maken att i den närmaste, så blir det en högtid för kära vänner, och då vill han så gärna delta. Jag har all förståelse för det och hade det enbart varit mitt eget val, så hade det varit ganska självklart. Men nu är det ju det här med att han behöver både tid och plats s a s. Och jag har nu redan sagt att den öppna lunchen efter kyrkan är det rimligt att vi hoppar över, det är en (för alla andra) liten bit att gå, vi kommer alltid sist i sådana lägen och då brukar det vara komplicerat att hitta någonstans att sitta, och då tar vi väldigt mycket plats och uppmärksamhet. Så än så länge är vi helt överens om att vi åker till kyrkan och sen åker vi hem och äter vår enkla lunch. Och jag vet att man kan tycka att ‘det ordnar sig alltid’, ‘ja men du kan väl be nån hjälpa dig’, ‘men det kanske bara är du som tycker att ni tar plats’. Det hjälper inte, jag lever med ett ständigt planerande, ständiga detaljer som ingen annan ser, jag måste veta var jag drar min gräns.

som pågår här. Jag satt nyss ute och hörde hur det skramlade till där inne, och genast går jag upp i katastrofläge, men det var bara maken som tappade en bok i golvet. Det var inte så att han ramlade. Och han kunde dessutom ta upp boken själv från golvet. Bra så. Och varenda natt när jag lägger mig, så undrar jag hur länge jag kommer att få sova och hur det i allmänhet blir med natten. Det nöter. Sen är jag förstås väldigt tacksam för annat, t ex när vi åt nyss, pannbiff med potatismos f ö, och maken säger – som nästan alltid – ‘så gott det här var’. Det är klart att jag är tacksam att han kan tycka det och dessutom att han säger det. Även om Yngste brukar sucka och säger – ‘men det säger du ju jämnt, pappa’. Hellre det än tvärtom.

Och nyss hittade jag en tröja, som jag trodde hade försvunnit. Jag misstänkte att jag av misstag hade slängt den tillsammans med dom alldeles utnötta sidenkalsongerna, men så var det alltså inte. Bra. Så nu ligger den på rätt ställe igen.

över vilket ansvar man har för historieskrivning. Jag fick en lista på brevförteckningar och tänker förstås på hur det har förändrats. Förr skrev folk brev i rätt stor utsträckning,  brev som bevarats. Man kan följa tankegångar. Numer skickar vi mail och sms, håller kontakt på fb, allt detta som på sätt och vis samlas och ändå skingras för vinden. Och jag sitter här med en utskriven mapp med äldre mail, en gul plastmapp, och jag funderar på hur man=jag egentligen ska hantera den. Ska den lämnas till arkivering så småningom, eller ska jag låta bli. Ska konflikter speglas? Blir bilden senare sann om man låtsas som om ingenting hänt? Är det lättare att sopa under mattan? I inledningsskedet – ja, förstås, tills mattan blir alldeles för knölig.

att det kanske (?) kan verka som om jag är överdrivet planerande, men för mig är det viktigt att ha strukturer, som jag är bekväm med. Makens minnesproblem gör ju vår tillvaro speciell, kan man säga, fast jag medger att jag alltid gillat att ha lite struktur.

Och veckan som kommer betyder avsteg från det vanliga, och det kan jag inte berätta särskilt långt i förväg för maken, för då hakar han upp sig och det blir jobbigt för oss båda. Jag har en vag önskan att vara med på nånting, som gissningsvis tar en dryg timme i morgon, sen eftermiddag, kanske går det. Och så är det en kvällsaktivitet på tisdag, kanske vill maken delta, jag erbjuder det på tisdag fm. Och på onsdag tar vi maten tidigare, och sen åker jag på en begravning med en vän en bit bort och kommer hem innan maken ska ha medicin. Eventuellt är det en kort kvällsgrej också på onsdagen.

med snöandet. Och jag försöker tänka att jag kan ju gå ut i morgon förmiddag och borsta bort det värsta, så att det inte är så mycket åtminstone på eftermiddagen. Optimismen blomstrar.

Och stickandet då? Jo tack, det går bra. Men jag tar små pauser mellan varven (ha!) även om man inte kan tro det, om man bara skulle döma efter mitt tjatande. Men just nu lyssnar maken på någon konsert, och jag har styrkt oss med var sin liten skål ostbågar. Jag undrar verkligen om februari ska bli så där snöfylld som jag har för mig att det blev förra året. Lyckligtvis kan jag inte göra något åt det. Och jag tittar nästan varje dag på schemat för solen uppgång och nedgång, det blir ändå ljusare.

Och i morgon ska jag allt ha mobilväckningen på. Det blev lite hektiskt att vakna mer än en timme senare än vanligt.

Nästa sida »