– har förstås många olika vinklar. Jag är faktiskt tacksam över att rensa undan, saker som inte behövs, saker som livet fungerar lika bra utan. Så tänker jag. Men det hindrar inte att det också finns det som känns mycket besynnerligt. Jag letade i går efter en artikel, som en god vän skrev för åtskilliga år sen, jag hittade den och den var ännu bättre än jag mindes. Men samtidigt hittade jag ett par stycken jag själv skrivit. Det första började jag läsa utan att ens komma ihåg att det var jag, jag hamnade i slutet och tyckte det var bra och bekant på något sätt. Jo, när jag vände sidan bakåt, så. Och sen hittade jag ett annat stycke, bra det också. Och jo då, jag vet att ‘man’ inte ska säga så, om det man gjort själv, men det här var så länge sen, ett annat liv. Jag skriver min dagbok här, det går bra, men jag skriver nästan inte alls annars längre. Det är inte så att jag har valt det förhållningssättet, det påstås ju ibland att vi väljer hur vi förhåller oss till kriser, men jag är inte säker på det.

Kanske var det lika bra, att det blev som det blev. Ingen saknar just min röst.

Annonser

gjorde att sondöttrarna verkligen var enormt lockiga. Och det fanns sex kassar med kläder från dom lite äldre kusinerna, lilla minsta blev alldeles förtvivlad när dom första plaggen alldeles uppenbart var mer lagom till äldre syster, men det fanns grejor till henne också. Det blir bra. Och så fikade vi lite. Och maken var mycket lycklig över dom.

Och nånstans i en bisats sa jag något om att vi kommer att ha det vita bordet i köket sen, och det betraktade jag verkligen som gamla nyheter, men maken blev väldigt upprörd och undrade om jag verkligen tänkte slänga det där bordet vi har i nuvarande köket. Och det hade jag verkligen inte sagt en stavelse om, jag vet inte exakt nu vad jag ska göra med det, eller var/om det får plats. Såna där små incidenter tar hårt på tålamodet. Jag tänker ju flytt och möblering väldigt stor del av min vakna tid, förmodligen när jag sover också.

Och häromdagen läste jag ett litet stycke, där någon beskrev en vacker relation, totalt förtroende, omsorg, gemenskap. Och sen råkade jag förut i dag läsa något jag själv skrev för ett par år sedan, i ett kaos, och jag reflekterar över hur mycket som har blivit annorlunda sen den tiden. Jag drar mig in i mig själv, jag litar verkligen inte särskilt mycket på någon. Och jag vet att den som inte räcker ut handen själv, får räkna med att stå ensam. Men det finns skador som plåster inte hjälper.

tillräckligt för att diska grötkastrullen och maken kunde raka sig också. Han nyttjar lödder och hyvel.

Och dagen började med att Äldste ringde, hans veckorytm ser annorlunda ut än vår, s a s. Men jag störtade upp ur sängen och började prata och under tiden kunde jag både klä på mig, göra frukost och mellan varven dessutom stå en mycket kort stund på uteplatsen i strålande solsken. Ja, som regel röker jag inte alls före frukost, men detta var en dag med undantag, det kände jag. Och vi diskuterade papper och pappers skickande hit och dit. Och Äldste sa, om någon som borde sätta lite snurr på just detta, – ‘ja, han är väl född i en formsvacka, som han aldrig riktigt kommit ur’. Exakt.

Och i går fick jag en bild på dotterdöttrarna, som klappade en babykrokodil. Nu tyckte jag väl att den såg ut att vara i storlek med en ordinär tax, men jag vet inte så mycket om krokodiler, det medger jag. Mammakrokodilen låter väldigt rar när äggen är på väg att kläckas, det har jag hört på radio nån gång.

maten i dag, lite grann. Tanken är att jag ska hinna köra diskmaskinen innan vi åker, för planeringen är att ta med både makens och min packning och så åka direkt, när jag har installerat hans telefon och den taklysande klockan. Jag medför förstås skruvmejsel och skiftnyckel till toarullehållaren.

Så vitt jag förstår är det inte alls halt heller, men jag läste en notis om en långtradare som gått av vägen en bit bort tidigt i söndags morse. Chauffören hade två promille. Det är sånt man blir lite stressad över, hur många finns det på vägarna? Och så vitt det stod i tidningen har man för tillfället låst in honom, eftersom man antar att han annars lämnar landet. I övrigt är ett av mina irritationsmoment, när man kör längre sträckor, när långtradare kör om varandra i uppförsbackar. Då sjunker hastigheten för alla andra också. Men jag lovar, jag tar det lugnt.

– kan vara knepigt. Jag har just avslutat ett engagemang, som funnits i mitt liv så där fjorton, femton år. På sparlåga de senaste åren, det ska villigt erkännas, men det känns ändå lite märkligt. Jag tog mig samman och skrev ett mail, jag hade funderat mycket på lång eller kort version, och det blev en ganska kort. Sen berättade jag det för maken, som tyckte det var tråkigt och förebrådde sig själv att han är en belastning för mig. Jo vars, hade han inte tvärvägrat att åka med på en i tiden rätt närliggande konferens, så är det möjligt att min avsägelse hade dröjt lite längre.

Nu fick jag anledning att tänka till ett varv extra, och hamnade då där.

Jag skriver min dagbok här, men i övrigt har jag nästan helt tystnat. Jag kan inte längre föreställa mig att någon enda människa skulle vara intresserad av vad jag tycker och tänker och vet. Det hör förstås samman med den där konflikten jag var inblandad i för några år sen, när någon som betytt mycket för mig skrek – ‘du är död’. Trots att vi numer kan passera varandra på ett hyfsat civiliserat sätt, så förändrade det mig. På gott (kanske) och på ont. När jag tittar på min tillvaro, så ser jag förstås att det finns mycket som är tungt, men jag har hittills hela tiden tänkt att sen, om ett tag, då när den puckeln är avklarad, då kommer jag att vara friskare, jag kommer att orka mer. Nu tror jag inte längre det. Och då får man dra konsekvenser. Så ungefär. Men lite konstigt känns det ändå.

– förstås. Jag tittade sammanlagt fem minuter på Navy CIS i kväll, och såg när Jenny Sheperd (?) kom ihåg en vecka hon och Gibbs tillbringat insnöade och han sa sig inte komma ihåg det alls. Nä nä. Riktigt så dramatiska minnen kan jag väl lyckligtvis inte dra fram ur hatten. Det hindrar inte att jag läste en bisats i en notis, och plötsligt såg jag det där blanka marmorgolvet i entréhallen, det där som är en oändlighet att ta sig över, också numer när jag vartannat år eller så befinner mig där, jag mår illa när jag går där, jag tittar bort mot korridoren med skulpturen där jag satt med min lilla smörgåslunch, jag går förbi cafeterian där jag åt en gång med någon annan, vi åt röda dammsugare med vita ändar, det minns jag. Och jag skulle gissa att bara jag minns det. Jag var tacksam över hjälp då. Jag är fortfarande tacksam över just det.

Jag önskar alla att slippa vara ensamma i det svåra, fast ensam är man, ensam blir man. Och jo, jag vet att Någon står vid min sida. Det minsta ljus förjagar mörkret. Men innan den lilla lågan flammar är mörkret mycket påtagligt.

nyss. Och jag lider inte alls av den, jag tycker bara det är vackert. Tunna moln svepte fram över den strålande skivan, mycket effektfullt.

Och jag är tacksam över Julen, den som just passerat. Fortsatt vandring framåt, så här i början av året funderar jag förstås, som så många, över vad som kommer att hända, vilka möjligheter tiden har med sig. Och jag läser varje morgon så här års raderna – ‘låt mig framhärda i mitt sökande, tills jag funnit Dig och äger Dig fullkomligt’, för det är ju så också, så länge vi lever har vi längtan framåt. ‘Giv Dig själv åt mig, för med inget annat kan min längtan stillas, även om Du skulle ge mig allt Du skapat’. Att finna frid i den tillvaro som är min, det är ett dagligt arbete, ibland förefaller det enklare, ibland är det plågsamt svårt. Livet är sällan en dans på rosor, nej, och sällan bara elände heller.