– har förstås många olika vinklar. Jag är faktiskt tacksam över att rensa undan, saker som inte behövs, saker som livet fungerar lika bra utan. Så tänker jag. Men det hindrar inte att det också finns det som känns mycket besynnerligt. Jag letade i går efter en artikel, som en god vän skrev för åtskilliga år sen, jag hittade den och den var ännu bättre än jag mindes. Men samtidigt hittade jag ett par stycken jag själv skrivit. Det första började jag läsa utan att ens komma ihåg att det var jag, jag hamnade i slutet och tyckte det var bra och bekant på något sätt. Jo, när jag vände sidan bakåt, så. Och sen hittade jag ett annat stycke, bra det också. Och jo då, jag vet att ‘man’ inte ska säga så, om det man gjort själv, men det här var så länge sen, ett annat liv. Jag skriver min dagbok här, det går bra, men jag skriver nästan inte alls annars längre. Det är inte så att jag har valt det förhållningssättet, det påstås ju ibland att vi väljer hur vi förhåller oss till kriser, men jag är inte säker på det.

Kanske var det lika bra, att det blev som det blev. Ingen saknar just min röst.

gjorde att sondöttrarna verkligen var enormt lockiga. Och det fanns sex kassar med kläder från dom lite äldre kusinerna, lilla minsta blev alldeles förtvivlad när dom första plaggen alldeles uppenbart var mer lagom till äldre syster, men det fanns grejor till henne också. Det blir bra. Och så fikade vi lite. Och maken var mycket lycklig över dom.

Och nånstans i en bisats sa jag något om att vi kommer att ha det vita bordet i köket sen, och det betraktade jag verkligen som gamla nyheter, men maken blev väldigt upprörd och undrade om jag verkligen tänkte slänga det där bordet vi har i nuvarande köket. Och det hade jag verkligen inte sagt en stavelse om, jag vet inte exakt nu vad jag ska göra med det, eller var/om det får plats. Såna där små incidenter tar hårt på tålamodet. Jag tänker ju flytt och möblering väldigt stor del av min vakna tid, förmodligen när jag sover också.

Och häromdagen läste jag ett litet stycke, där någon beskrev en vacker relation, totalt förtroende, omsorg, gemenskap. Och sen råkade jag förut i dag läsa något jag själv skrev för ett par år sedan, i ett kaos, och jag reflekterar över hur mycket som har blivit annorlunda sen den tiden. Jag drar mig in i mig själv, jag litar verkligen inte särskilt mycket på någon. Och jag vet att den som inte räcker ut handen själv, får räkna med att stå ensam. Men det finns skador som plåster inte hjälper.

tillräckligt för att diska grötkastrullen och maken kunde raka sig också. Han nyttjar lödder och hyvel.

Och dagen började med att Äldste ringde, hans veckorytm ser annorlunda ut än vår, s a s. Men jag störtade upp ur sängen och började prata och under tiden kunde jag både klä på mig, göra frukost och mellan varven dessutom stå en mycket kort stund på uteplatsen i strålande solsken. Ja, som regel röker jag inte alls före frukost, men detta var en dag med undantag, det kände jag. Och vi diskuterade papper och pappers skickande hit och dit. Och Äldste sa, om någon som borde sätta lite snurr på just detta, – ‘ja, han är väl född i en formsvacka, som han aldrig riktigt kommit ur’. Exakt.

Och i går fick jag en bild på dotterdöttrarna, som klappade en babykrokodil. Nu tyckte jag väl att den såg ut att vara i storlek med en ordinär tax, men jag vet inte så mycket om krokodiler, det medger jag. Mammakrokodilen låter väldigt rar när äggen är på väg att kläckas, det har jag hört på radio nån gång.

maten i dag, lite grann. Tanken är att jag ska hinna köra diskmaskinen innan vi åker, för planeringen är att ta med både makens och min packning och så åka direkt, när jag har installerat hans telefon och den taklysande klockan. Jag medför förstås skruvmejsel och skiftnyckel till toarullehållaren.

Så vitt jag förstår är det inte alls halt heller, men jag läste en notis om en långtradare som gått av vägen en bit bort tidigt i söndags morse. Chauffören hade två promille. Det är sånt man blir lite stressad över, hur många finns det på vägarna? Och så vitt det stod i tidningen har man för tillfället låst in honom, eftersom man antar att han annars lämnar landet. I övrigt är ett av mina irritationsmoment, när man kör längre sträckor, när långtradare kör om varandra i uppförsbackar. Då sjunker hastigheten för alla andra också. Men jag lovar, jag tar det lugnt.

– kan vara knepigt. Jag har just avslutat ett engagemang, som funnits i mitt liv så där fjorton, femton år. På sparlåga de senaste åren, det ska villigt erkännas, men det känns ändå lite märkligt. Jag tog mig samman och skrev ett mail, jag hade funderat mycket på lång eller kort version, och det blev en ganska kort. Sen berättade jag det för maken, som tyckte det var tråkigt och förebrådde sig själv att han är en belastning för mig. Jo vars, hade han inte tvärvägrat att åka med på en i tiden rätt närliggande konferens, så är det möjligt att min avsägelse hade dröjt lite längre.

Nu fick jag anledning att tänka till ett varv extra, och hamnade då där.

Jag skriver min dagbok här, men i övrigt har jag nästan helt tystnat. Jag kan inte längre föreställa mig att någon enda människa skulle vara intresserad av vad jag tycker och tänker och vet. Det hör förstås samman med den där konflikten jag var inblandad i för några år sen, när någon som betytt mycket för mig skrek – ‘du är död’. Trots att vi numer kan passera varandra på ett hyfsat civiliserat sätt, så förändrade det mig. På gott (kanske) och på ont. När jag tittar på min tillvaro, så ser jag förstås att det finns mycket som är tungt, men jag har hittills hela tiden tänkt att sen, om ett tag, då när den puckeln är avklarad, då kommer jag att vara friskare, jag kommer att orka mer. Nu tror jag inte längre det. Och då får man dra konsekvenser. Så ungefär. Men lite konstigt känns det ändå.

– förstås. Jag tittade sammanlagt fem minuter på Navy CIS i kväll, och såg när Jenny Sheperd (?) kom ihåg en vecka hon och Gibbs tillbringat insnöade och han sa sig inte komma ihåg det alls. Nä nä. Riktigt så dramatiska minnen kan jag väl lyckligtvis inte dra fram ur hatten. Det hindrar inte att jag läste en bisats i en notis, och plötsligt såg jag det där blanka marmorgolvet i entréhallen, det där som är en oändlighet att ta sig över, också numer när jag vartannat år eller så befinner mig där, jag mår illa när jag går där, jag tittar bort mot korridoren med skulpturen där jag satt med min lilla smörgåslunch, jag går förbi cafeterian där jag åt en gång med någon annan, vi åt röda dammsugare med vita ändar, det minns jag. Och jag skulle gissa att bara jag minns det. Jag var tacksam över hjälp då. Jag är fortfarande tacksam över just det.

Jag önskar alla att slippa vara ensamma i det svåra, fast ensam är man, ensam blir man. Och jo, jag vet att Någon står vid min sida. Det minsta ljus förjagar mörkret. Men innan den lilla lågan flammar är mörkret mycket påtagligt.

nyss. Och jag lider inte alls av den, jag tycker bara det är vackert. Tunna moln svepte fram över den strålande skivan, mycket effektfullt.

Och jag är tacksam över Julen, den som just passerat. Fortsatt vandring framåt, så här i början av året funderar jag förstås, som så många, över vad som kommer att hända, vilka möjligheter tiden har med sig. Och jag läser varje morgon så här års raderna – ‘låt mig framhärda i mitt sökande, tills jag funnit Dig och äger Dig fullkomligt’, för det är ju så också, så länge vi lever har vi längtan framåt. ‘Giv Dig själv åt mig, för med inget annat kan min längtan stillas, även om Du skulle ge mig allt Du skapat’. Att finna frid i den tillvaro som är min, det är ett dagligt arbete, ibland förefaller det enklare, ibland är det plågsamt svårt. Livet är sällan en dans på rosor, nej, och sällan bara elände heller.

blev bilden lite fel i förra inlägget, dvs den blev för stor, så högra tredjedelen försvann, men det gör inte så mycket. Lucian var ju med iaf. Och det är en mild och väldigt molnig dag här. Jag fick en bild från Äldsta av hennes yngsta, som efter krasslighet nu var på väg till f-skolan i fin overall med en massa snö och så granen på gården. Och jag minns förstås hennes farfars begravning för fyra år sen, när snön föll och vi var på väg från graven, lilla hon åkte pulka i sin då randiga overall och sjöng ‘ja, må han leva’. Det var fint, mitt i alltihop.

Och jag har kopplat fönsterljusstaken i köket direkt till kontakten, det känns som om vi behöver allt ljus vi kan få, så timern är lite onödig just nu.

Och jag läste nyss en artikel om negativt ältande, hur man hanterar det. Det finns förstås många svar på det, kbt var ett, och det är ju inte mitt. Sen pratade man också om att konfrontera sina fasor, det kanske jag ändå kan säga att jag gjort. Inte för att jag kan påstå att det varit helt framgångsrikt, men vad som är framgång är lite osäkert. I synnerhet i livet. Men så länge vi är mitt i det, så går det an att ta ett steg i taget. Och ibland att vila lite före nästa steg.

– är så tyst, så avkopplande, nästan oavsett hur dagen i övrigt var, så är det ändå befriande att sitta här i mörkret. Frukostporslinet står framme (så har jag alltid gjort), kläder för i morgon är framlagda, maten är bestämd (lammfärsbiffar) och en lätt bedräglig känsla av kontroll lägger sig över tillvaron. Och i morgon kommer jag kanske att klara det jag inte kunde i dag, annars får jag börja om en annan dag. Att pendla mellan misslyckande och det som ändå går bra, livet är ju så beskaffat, oavsett hur jag tycker det skulle vara. Det händer att jag längtar efter det ouppnåeliga. Det händer också att jag kan se det goda i det jag nu har.

Och när jag åkte efter skinkan i fredags, så var det förstås oundvikligt att jag tänkte på andra gånger jag åkt den vägen och fortsatt en bit till, känslan då av att vara på väg mot hjälp och förståelse, rannsakan av det pågående livet. Den vägen åker jag inte mer, så kan det också bli.

Och nu ska jag gurgla med fluor, det ingår i söndagsnöjena. Ett stillsamt liv.

tycker jag om att sitta i stillheten på kvällen – ja, ja, det är snarast natt nu, jag vet – och tänka över dagen som gick. Det som varit bra och det som varit mindre bra. Vänner långt borta och nära. Och avstånd är ju något relativt, på många sätt. Och jag önskar att resor ska gå bra, att någon annan ska kunna lämna sorg och besvikelse, att oro inte ska ta överhand. Jag tittade på mitt dopminne förut i dag – det är min dopdag – det var en tidig variant, men det var ett litet barn som sov med en vacker ängel som vakade.

Vi undrar förstås varför änglarna inte alltid vakar överallt. Jag såg en liten snutt med ärkebiskopen av Canterbury, som fick frågan varför det onda finns, den stora frågan. Och han svarade fint, han sa att det finns inget svar, inget intellektuellt svar som gör att vi kan säga – ‘så är det förstås’ och sen är vi klara med det. Han talade om att fångas av Guds armar, när man tror sig inte orka mer. Att vara sedd, också i mörkret, tänker jag. Om jag får en dag till, att ta vara på glädjen och skönheten.

Och änglar förresten, jag tänker på en serie, som jag inte ens minns vad den hette, med en liten gosse som hade en liten vänlig ängel på axeln, en sån där liten rundkindad rar varelse. Och en gång förklarade ängeln att den såg bara ut så för att annars skulle den lilla människan bli skräckslagen och så visade den en kort stund sin verkliga gestalt, tio gånger större och rätt skrämmande.