– när jag nu sitter hemma och har slängt skräp – oh ja. Och dessa vänliga och effektiva vänner som hjälpte mig så strålande. Alla verkade mätta och nöjda, en och annan lyckades smaka på alla tre sorternas pajer och var tydligen belåtna. Sen är det ju en källa till ständig förvåning, hur snett folk lyckas skära ost. Ja ja.

Och maken är mycket trött och jag förstår det. Han kom inte ihåg var parkeringen fanns när vi skulle gå ut ur kyrkan och det var lite märkligt. Jag hoppas att praktiska detaljer fungerar för alla nu, men jag kan just nu inte göra mer. I morgon ska jag plocka fram lite mer att förtära på kvällen, men det ska nog gå.

Och mina enkla ord, som jag samlat ihop med viss bävan – jo, det gick också bra, tror jag. Människor jag sätter värde på var väldigt fina mot mig efteråt. Deo gratias.

– lite mer vill säga. Formen jag hade potatisgratäng i t ex. Men just nu har jag gjort en liten dykning i pappren jag har framför mig och känner mig stressad över detaljer. När man skickar ut en anmälningsblankett vore det smidigt om folk fyllde i de angivna uppgifterna, för det är just det man vill veta i andra änden. Varken mer eller mindre.

Jag kan bara hoppas just nu att jag kommer att vara piggare och raskare i morgon, lite grann iaf, för den här helgen tog mer än jag trodde. Samtidigt som jag också måste konstatera att jag fått mycket omtanke och vänlighet. Men kroppen är inte alltid med på noterna, jag har försökt göra mina ischiasövningar också. Fast det tar emot lite att lägga sig ner på köksgolvet och göra övningar när man vet att man väntar besök när som helst, så jag avvaktade lite där på eftermiddagen eftersom någon hade utlovat ankomst vid halv tre och sen inte kom på en timme, man vet liksom inte vad man ska göra med den där timmen. Men det gick.

att jag med entusiasm skulle säga – ‘det regnar’. Där ser man. Jag hoppas regnet ska tvätta luften från åtminstone en del av det gula stoffet. I förmiddags gjorde jag ett tappert försök att åtminstone borsta bort det ytliga från dynorna på uteplatsen, ett gult moln. Men nu så.

Och jag gick ner och hämtade posten, valsedlarna hade kommit. Man ska rösta en trappa ner och jag hoppas man tänkt på att hissen måste vara i funktion, jag ska gå dit och höra mig för, better safe than sorry. Kontrollbehovet. Jag är inte alls säker på att man handikappanpassar ingången till vallokalen. När vi röstade förra gången hade man fällt en markis precis för rampen där maken skulle gå ut och han såg den inte utan svängde rakt i den. Dessutom är den sorten styrd av ljuset, så han hade lika gärna kunnat få den i huvudet på väg ner. Ingen ‘hade tänkt’ på det.

Men det låg ett ‘vanligt’ brev också i facket, skrivet av en mycket omtänksam vän. Jag blev lite rörd att någon inte bara tänker – vackert så – utan också gav mig lite uppmuntran rent konkret.

Då är jag peelad och inoljad och smord med kräm och noppad (ögonbrynen) på det allra mest proffsiga sätt av Tvåan. Sen åt vi pestokycklingsallad från McD och kände oss hyfsat nyttiga och sen drog jag till centrum i snöfallet. Och Clas Ohlson hade flyttat sen jag var där sist, inte så konstigt eftersom centrum töms på affärer, tycks det, och det var trots allt rätt länge sen jag var på C O senast. Men när vi åkte hem körde vi om järnaffären (som också hade flyttat) och där fanns en lyckad sladd till våffeljärnet, så nu finns det inga ursäkter längre just för det. Annars tycker jag inte att jag behöver köpa särskilt mycket grejor. Fast en liten kräm till huden runt ögonen blev det också. Fåfängligheters fåfänglighet.

Och det märks faktiskt att dagarna har blivit längre, det var inte kolsvart ute när vi kom hem. Det kändes bra.

med sömnen natten som gick, det får jag bara konstatera. Fast jag var tacksam att jag kunde nöja mig med att ligga kvar i sängen, det är skillnad att vara tvungen att gå upp, och jag har av mig själv inga önskemål alls att besöka badrummet på nätterna, men det är som det är med det.

Och jag har all förståelse i världen för att makens kvällsrutiner i badrummet är som bortblåsta efter två kvällar någon annanstans, det är bara att påminna på. Det är ingen idé att hetsa upp sig. Och i morgon är det dusch och byta lakan.

F ö såg jag en påkörd älg också på hemvägen, den var väldigt död och låg i diket med bakdelen synlig och trianglar uppsatta runt. En gång cyklade jag förbi en älgko som kommit i närkontakt med en buss, hon hade bakdelen krossad och låg med huvud och framben upp mot vägbanan där jag cyklade, två meter ifrån, och hon var inte död än. Det var märkligt, det stora huvudet.

Och jag vet att andra älskar vintern, jag gör ju inte det. Dels är jag ängslig att ramla på nån liten isfläck, dels är håret inte så samarbetsvilligt och det blir en massa otrevliga hudsprickor i nagelkanterna. Och jag gissar att minst hela februari bara kommer att fortsätta, jag är redan trött.

är dagens sociala evenemang avklarade. Och det är roligt, jag menar det. I sht när allt har fungerat. Sista gästen gick nyss till sitt tåg och återkommer om tre veckor. Han vill lära sig sjunga av maken, och trots makens påtagliga svårigheter, rösten vill inte längre riktigt – men ändå, gästen tittade på honom och sa – ‘det låter så väldigt lätt och naturligt när du gör det’ och så är det. Det finns många andra som är duktiga, jag menar verkligen inget annat, men det händer att jag saknar makens sång. Just den där förmågan han att alltid sjunga rätt och att det alltid lät som om det bara inte kunde låta annorlunda.

Och förmiddagens besök gick också bra, den gästen kom mycket senare än han sagt, och gick så att maken fick en kort, men ändå, vila före lunch.

Men i morgon vill jag inte ställa väckarklockan, en sorts lyx jag kan kosta på mig. Sjukdomsvinst, skulle maken säga.

utanför mitt fönster. Halv tio kvällen före nyårsafton. Och jag har ingen aning om vad vi ska äta i morgon, jag hoppas inspirationen infinner sig innan jag lägger mig. Det blir varken hummer eller oxfile tror jag. Då har man begränsat valet lite ändå. Och ingen champagne. Det är gott, jo då, men jag kan knappast hälla i mig varken en hel eller halv flaska på egen hand. Ett glas vitt vin kanske. Då kan man sätta vakuumkorken på och det går bra. Eller ett mycket litet glas grappa. Ständigt dessa val. Man vänjer sig, men det händer att jag skulle önska att inte alltid vara den som väljer, att bli positivt överraskad är en lyx. Och jag vet att så mycket kunde vara värre, på många plan, jag är tacksam för makens milda vänliga sätt. Samtidigt som jag blir så trött när jag står och pysslar med det plockande och diskande och fixande som måste till när elva personer ätit och haft trevligt tillsammans, det praktiska som ska ordnas, jag gör det gärna – men just det där att maken omedelbart glömmer efterarbetet, han sitter i sin bekväma fåtölj och tycker att jag kan komma och titta på just det här intressanta på tv:n som fängslar honom. Att så mycket i vår värld fungerar för att jag hanterar det praktiska, det kan han inte se eller komma ihåg.

Alla dagar ligger jag inte på soffan och äter choklad. Men man ska inte dö utvilad, som Kallifatides skrev.

– utmärkt väglag, man kan nästan inte fatta att det var samma väg som vi for med sån möda för tio dagar sen. I princip ingen snö kvar.

Fast ett tag trodde jag inte att det skulle bli alls. Jag gick upp tidigt för att komma igång och komma i väg med maken till boendet med katten. Vi samlar ihop oss och tar oss dit. När vi kommer innanför dörren ser personalen mycket bekymrad ut, dom var redan belagda, någon störtar efter chefen, det tar ganska lång stund innan han kommer och då med beskedet att maken ska vara på ett annat boende med samma namn, långt ut i skogen. Nå, vi samlar ihop oss igen och åker ut tjugo minuter i skogen till nästa ställe och där hr man skrivit fel att maken ska komma mellan kl 16 och 18, dvs det är ju datumen, men någon har skrivit det på timmarna. Och sängen är alltså inte bäddad och rummet inte städat, men man ska ta tag i det genast. Så jag plockar upp makens klockor och böcker och telefon och fixar och donar och säger hej då och åker tjugo nya minuter tillbaka hem och plockar ihop mina egna saker och ger mig äntligen i väg, en timme senare än jag tänkt.

Men det gick och jag har det mycket bra. Och jag talade med maken när jag kommit fram. Han ska klara det, säger han.

– jag tänker som så att det inte är konstigt om maken trasslar till det lite för sig efter den här veckan, så intensiv, så många möten, så mycket minnen, så mycket praktiska ting. Jag försöker tänka så.

Och vi mötte förstås dom som säger – ‘men han ser så mycket bättre ut nu’, och jag vet ju att det handlar om dom, dom minns rentav inte längre hur han såg ut som frisk, dom minns sin egen rädsla över hans svårigheter och är lättade över att finna att så pass mycket finns kvar. Och han som stod en lång stund och berättade hur väldigt ledsen han blivit när maken blev sjuk, jo tack, det var ju besvärligt. Inte heller blir jag särskilt genomlycklig när människor jag faktiskt inte känner, kommer fram och säger att det är så fantastiskt att se oss.

Och en kväll gick vi på kondis, öppet sent i år, och jag kunde köra bilen ända fram och tack vare en lokal förankring kunde jag parkera lite olagligt, och vi kunde sitta ute med vänner runt omkring och maken var rörande lycklig – ‘jag trodde aldrig att jag skulle komma dit mer’, som han sa. Och nya människor som jag kan se som vänner. Omtanke och värme. Och dessa underbara solnedgångar.

med det här med avlastningen. Väldigt mycket. Och hur jag ska hantera det nästa gång vet jag inte riktigt. Jag känner en viss uppgivenhet inför just det. Och själv är jag trött i största allmänhet, det är liksom därför vi har avlastningen. Moment 22.

Och förra gången jag åkte i väg var jag lite stressad på vägen, för jag blev plötsligt övertygad om att jag säkert glömt kammen. Det hade jag inte. Fast den här gången upptäckte jag sent första kvällen att lite andra nödvändiga ting var glömda. Extra strumpor och trosor t ex. Men det finns affärer förstås. Ansiktsrengöringen var inte heller med. Man får improvisera lite. Flexibel och förändringsbenägen, jo då.

Och väldigt mycket har vi skrattat. Det nästan viktigaste. Människor som kan se det stora allvaret med ett leende. En skatt att bära i hjärtat. Och eftersom äggklockan håller på att ge upp så köpte jag en ny där, en daglig påminnelse om ett annat liv.