tacksam


när jag gick upp, typ ärtsoppa, ute. Men inom en timme hade det lättat och solen strålar. Maken och jag åkte till närmaste kyrkan. Det skulle ju bevars vara ny handbok för gudstjänstlivets förbättrande i dag, men lyckligtvis märktes inte så mycket av det. Ja, jag tycker det har varit en usel process utefter vägen, och jag tycker inte att resultatet blev så lysande, men just där vi var kunde man tänka att det var rimligt ändå. Dessutom förbättrades det av organisten, han råkar vara min stora favorit vad gäller att spela psalmer. Det är alltid roligt att sjunga när han spelar, lagom tempo, registrering av orgeln på ett omväxlande sätt, församlingen släpps att sjunga a capella nån vers då och då. Och han övade dom nya melodierna på ett pedagogiskt och lagom sätt också. Tyvärr slutar han nu, det är allt lite sorgligt att den som verkligen kan nånting pensioneras, även om jag gissar att han tycker det är lite skönt.

Och vi går inte där så ofta numer av olika skäl, men jag gillar verkligen kyrkan. I dag  lade jag plötsligt märke till vägglampetterna, otroligt snygga och arbetade. En omsorg om detaljer.

Och Pingst är en fin och stor helg i mitt liv, Anden som verkar på många sätt i själens liv, tacksam för det.

Annonser

mina barn. Och jag tycker också om mina svärsöner, fantastiska personer. Och så min svärdotter då, jag håller så mycket av henne. Hennes energi, hennes förmåga att få mycket gjort, att uppmuntra Äldste och att vara positiv genom svårigheter. Åh vad jag hoppas att dom kan uppfylla sina gemensamma drömmar. Just nu ser det åtminstone möjligt ut, man vet aldrig innan the fat lady sings, förstås. Jag vet det.

Och det är så vackert ute, jag gick i rätt god tid till mannen med siffrorna, eftersom jag inte riktigt visste när Äldste skulle kunna komma. Jag stod där i solskenet med bokskogen bakom mig, ganska idylliskt faktiskt.

här och nu. Vi har ett fungerande avlopp, en detalj, men nog så viktigt efter endast ett och ett halvt dygn utan köksvask, och sen är det ju utomhus som miraklet just nu är så tydligt. Syrendoften, syrendoften. Och jag satte mig på cykeln här i kväll och åkte till maxi och köpte hallon och jordgubbar. Sen hade man kycklinglever, så i morgon blir det kycklingleverpaté och en halv form att frysa in också.

Det som borde gjorts i dag var nog det här med glasögonen, dom där flärparna på sidan om näsan, dom sitter alldeles för trångt. Jag är alltså för tjock t o m om näsan, nåja, jag försöker att tänka att det är en bisarr slutsats.

för vår del. Men det blev en fin eftermiddag. När vi svängde upp den smalare vägen såg jag att Tvåans familjs bil stod vid kanten, så jag sms:ade henne och hon och hunden och pojkarna var på promenad och kom snart till huset där vi var. Så vi satte oss allihop och fikade i stora rummet och så småningom hade svärsonen pysslat färdigt med sitt och kom också dit. En lite oväntad familjeträff så där. Så härligt, även om vi funderar mycket på hur det ska ordna sig med huset på sikt. Vi kan bara hoppas.

Och Tvåan, alltid omtänksam, hade haft med sig blommor och satt på farmors grav. Och visst var det märkligt att vi satt där i rummet, där svärmor föddes för så länge sen.

Och sen åkte vi hem, den vackra vägen under bokarnas kronor, sjön skymtade här och där, och sen kom vi fram till den lite större vägen, bron som går över ån vi paddlade en sommar för länge sen.

dvs man=jag. Jag tog på mig mina alldeles nya, väldigt snygga, sommarskor – typ sandaler med lite klack – när vi åkte till kyrkan i dag. Första dagen utan strumpor, minsann. Och kära söta, så dom klämde på mina stortår, i sht den högra kändes som om den skulle gå av. Men det gjorde den förstås inte, och jag var rätt nöjd med att jag valde ett annat alternativ i går, i dag gick jag väldigt korta sträckor, men det räckte. Lättnaden när jag kom hem och kunde ta av dom var obeskrivlig.

Men frånsett det så var det en lysande dag. Jag stod och pratade med en god vän efter Högmässan, och han sa att det är att bra fantastiskt, det vi får vara med om varje söndag, han menade att om fler insåg det, skulle många må mycket bättre. Han bör veta, han har perspektiv, har man varit överläkare inom psykiatrin har man sett mycket. Att få lägga av sig det som skaver, nog är det en nåd. Och då menar jag mer själen än skorna och kroppen, även om det är en påminnelse, det också.

förstås, och med detta förstås menar jag inte att det är självklart, utan att jag är väldigt tacksam att så mycket gått så bra. Jag stannade bilen framför kyrkan och fick omedelbart i folkvimlet syn på ena svärsonen och dotterdöttrarna, så jag kunde släppa av maken i deras händer och sen börja leta parkering. Det var inte helt självklart, första stället var helfullt, men jag hittade en annan plats rätt nära och lyckades hitta familjen i kyrkan, som vid det laget var ganska välfylld.

Och väldigt tacksam var jag för vädret, som verkligen samarbetade. Konfirmationen då? Jo då, det var modernt. Jag tycker ju det är trevligt om det finns någon sång som med någon rimlighet kan antas vara känd av många i församlingen, och annars är det hjälpsamt att ge noter. Detaljer, detaljer. Men jag var glad att kunna vara med.

Och sen åkte vi hem till Tvåan, där dom hade dukat upp den mest fantastiska förtäring, så nu känns det inte som om vi skulle behöva äta dom närmaste dagarna. Och det mest glädjerika är allt att sitta där med barnen och dom ingifta och höra dom skämta glatt med varandra.

här, solen strålar. Och jag var nere vid stationen och beundrade våra två små körsbärsträd, vackert om än i mindre skala, inte helt som i Kungsträdgården.

Och när jag följt gästen till tåget efter ett kort och intensivt besök så passade maken och jag på att dela på en del av presentchokladen, väldigt god, jag ska försöka behålla den så länge som möjligt. Min karaktär är inte så stark när det kommer till choklad, jag har uppriktigt tänkt mig att dra ner lite där.

Och jag ska sätta mig en stund med en av böckerna jag lånade senast, den första Det Är I Alla Fall Tur Att Vi Inte Är Döda av Jonas Helgesson var jag väldigt glad över, han skrev så berörande om vad det betyder att gå i kyrkan, alldeles förutom alla hans andra förtjänster. Men sen fick jag inte riktigt till det med bok två, jag har ovanan att titta i slutet rätt ofta, och här insåg jag att vägen från där jag just läste och till slutet nog inte var tillräckligt rolig för att jag skulle lägga den tiden.

Nästa sida »