tacksam


bevarar man i minnet just för att det har varit en obeskrivligt god dag. Så har det varit här i dag. Jag duschade, tacksam att det fanns el överallt i hemmet, dvs där det ska finnas. Och med lite diskussion med maken så kom vi iväg i tid till kyrkan och kunde sätta oss i frid. Det hade varit bröllop i går, rara människor som jag känner och önskar allt gott i deras gemensamma liv, men dom hade bokstavligen fyllt kyrkan med björkar. Jag är inte extremt känslig, men jag kände av det lite, men det var en detalj. Och annars var det så fint.

Och mycket avhållna vänner kom med oss hem och åt en enklare middag. Maken mormor brukade använda uttrycket – ‘ja, det blir väl en potatis’, ungefär så. Fast jag får medge att den där Ulfsparreska äppelkakan, som jag lärde mig för väldigt länge sen av matskribenten Hiram, väckte viss entusiasm. Det blir så gott med lite knaprig yta över äppelklyftor, just i dag var det Signe Tillisch, köpta på torget i går.

Och att möta värme och omtänksamhet, det är en stärkande känsla.

Annonser

positivt överraskad. Jag tog tag i det här med telefon och handläggare, så fort jag kammat mig i morse. Och till min lätta häpnad svarade växeln omedelbart och kopplade mig vidare. Till rätt person dessutom. Jag lyckades sen inte fånga upp hennes förnamn, men dock efternamnet, alltid något. Och hon var dessutom ‘vår’ handläggare tydligen och bekant med vårt ärende. Nu visade det sig förstås att det inte räckte att den andra kommunala kvinnan skickat mitt mail med önskemål vidare, men nu ringde jag ju själv, så då var det klart med det. Hon kunde iofs inte lova hundraprocentigt, men man hade tydligen ändå diskuterat vårt fall, och hon ansåg att det var självklart att vi skulle få den där – ur kommunens synpunkt – icke regelmässiga helgen i november eftersom hon ansåg att vi hade så lite avlastning. Och det var första gången någon sagt så, jag är fortfarande lite tagen. Annars brukar det bara vara besvärligt för dom (!!) att vi inte inordnar oss i det schema kommunen tycker är bäst. Ah ja, vi får se hur det går.

att få hämta sondöttrarna. Lilla minsta skulle bara göra färdigt sin teckning innan vi åkte hem. Och självklart regnade det en liten skur när vi gick till bilen, och det slutade droppa så fort vi satte oss i bilen. Och hunden tjöt av glädje, men jag får inte hämta ut henne ur hundgården, dom anser att hon skulle kunna dra omkull mig i rena entusiasmen. Möjligen är det rätt. Och precis när vi svängde i sista kurvan fram till huset så skuttade två rådjur i väg över åkern. Snart är det bockjakt, upplyste mig lilla äldsta sondottern. Sen fick jag beundra deras nya pennskrin, och vi spelade ett spel med en magnetisk nyckel, lite fascinerande. Och så kom Äldste hem efter sin jobbutflykt en dryg timme bort och så kom svärdottern, och jag åkte hem. Maken hade, precis som vi kommit överens om, gått och vilat under tiden.

mobilvädret, dvs det hällregnade i morse. Men jag tog på mig min oumbärliga regnjacka och gick till coop, och på vägen tillbaka tittade jag på frukt- och grönsaksståndet på torget. Det var på väg att byggas upp, dvs den stackars mannen fick hela tiden tömma presenningen på en massa vatten och sen fortsätta. Hans energiska fru skötte säljandet. Dom hade plommon! Förra året missade jag plommonsäsongen, men nu ska det bli plommonmarmelad i eftermiddag, med en lätt doft av ingefära. Det är så gott. Och deras potatis såg så väldigt mycket bättre ut än maxis, förståeligt nog, för den här var nog mer nyupptagen. En av fördelarna med att gå tidigt till coop på lördagarna är faktiskt torghandeln.

Och maken är duschad och lakanen bytta. Det blir svamp&skinkpasta i dag. Kanske ett extra plommon också.

Och när jag stod där i mina lätt fuktiga jeans med mitt tända ljus före grötkokandet, så var jag så oändligt tacksam över all godhet jag möter.

eller oväntat är kanske fel ord, men trött iaf. Jag är inte längre så väldigt flexibel, livet har liksom nött bort det, men jag försöker ändå förhålla mig på ett flexibelt sätt till allt som händer och sker. Och jag inser att i morgon får jag ta tag i både det ena och det andra, men just nu sitter jag bara ner. Allt är diskat t ex, det blir alltid en del som inte platsar i diskmaskinen och nu är det klart. Jag har inte orkat bära upp extrasängen till vindsförrådet än, men i morgon är det också en dag. Och dom uppblåsbara är ordentligt hoppackade i sina väskor. Även om det ibland känns lite motigt innan, så är jag så väldigt tacksam när Äldstas familj kommer förbi på vägen från sitt sommarhus. Dotterdöttrarna är så betagande på olika vis, och jag hoppas att dom förstår att vi verkligen tycker så mycket om dom. Den äldsta gjorde en fin liten akvarell av en solros, som hon gav morfar, och jag råkar ha en passade ram i en låda, så i morgon ska jag ordna det. Maken blev så glad. Och jag minns ju min farmor, som bodde på andra sidan gårdsplanen och som dog när jag var sju år. Jag tänker ofta med stor kärlek på vad farmor betydde för mig.

på alla sätt. Dagen startade rätt tidigt med frukost med Äldstas familj, kära rara dom. Och vi klädde på oss och dom packade ihop alla sina tillhörigheter och maken och jag åkte till närmaste kyrkan och lilla familjen packade in i bilen och lämnade extranyckeln i brevlådan.

Vid kyrkan var det alldeles ovanligt många som behövde handikapplats och det var lite kaotiskt att ta sig in i kyrkan, men vi var i god tid. Efteråt var det en rätt originell man, som nödvändigtvis skulle prata en stund med maken, så det tog en stund innan vi var hemma. Maken fick vila en liten stund och jag plockade in disk i maskinen och sen åkte vi till Äldste, där vi fick middag, älgstek och äppelpaj. Potatisen var egenodlad, svampen egenhändigt plockad, sockerärtor och tomater egenodlade också, väldigt gott alltihop. Så nu ska jag frysa in min planerade middag, kycklinggrytan.

Och Yngste hann precis duscha innan han gick ner till tåget, som går nu. Käre han.

och jag har bestämt att det betyder ärtsoppa. Enkelt för mig iaf, och det finns flera goda ostar att välja på till knäckebrödet.

Men första augusti har förstås en särskild betydelse för mig, min Äldsta föddes då. Så lite jag visste, och så tacksam jag är för allt. Och så är det Äldstes och svärdotterns bröllopsdag, jag är så tacksam för det också. Hennes föräldrar hade ordnat en fin fest (jag hade bara gjort jordgubbssorbet) och det var en glad dag. Tvåan hade visserligen förra lilla hunden som valp med i en bur i bilen och gick ut med jämna mellanrum, och Äldstas lilla minsta var knappt två månader och skulle äta hela tiden, men på det hela var det avslappnat.

Och så flyttade vi för två år sen och det är jag också väldigt tacksam för. Mycket är enklare, precis som jag tänkte. Och min tacksamhet för all den hjälp vi fick är bestående. Jag minns att Äldste sa – ‘vi flyttar pappas fåtölj och tv:n först, så går det bra för honom sen’, och det var ganska spot on.

Nästa sida »