tacksam


väldigt bra, faktiskt. Äldsta packade fina kläder, nu för små för hennes döttrar, till kusinerna nära oss, så vi har två rejäla kassar med oss. Och efter att ha trasslat oss runt ombyggda gator kom vi fram till vännerna, som bor väldigt nära Äldsta, även om vi inte kunde köra raka vägen alls. Och det fanns en handikapparkering, ledig dessutom, på deras gata och vi tog oss uppför en liten trappa och sen hissen, en sån där rejäl med galler man drar för och en riktig dörr. Och sen klev vi in i det på alla sätt varma hemmet, omtanke i detaljer och god kvällsmat. Verkligen så bra på alla sätt och till slut lite kaffe och en bit mandeltårta.

Vi kom ganska sent tillbaka till hotellet och ska upp tidigt i morgon och dessutom vara med om ett seminarium innan vi sätter oss i bilen sen eftermiddag för dom dryga femtio milen hem.

Annonser

så kan man nog sammanfatta det hela. Efter att ha kravlat mig upp, hjälpligt vaskat av mig, bett morgonbön, kokat gröt (och ätit den) och sett till att maken blev presentabel, klämde vi in oss och bagaget i bilen och for i väg. Och vi kom bara fem minuter senare än jag hoppats till lunchen 25 mil bort, det var rätt bra kört, tyckte jag. Sen satt vi länge vid bordet och pratade med avhållna vänner och sen var det bara att sätta sig i bilen och köra trettio mil till. Och det gick alldeles utmärkt. Vi lade oss en liten stund på hotellsängen och sen körde vi bort till Äldsta, där vi fick tacos. Och flickorna är så söta, alldeles objektivt. Och Äldsta blev så lycklig över vinterjackan, som Tvåan hämtat ut i en affär nära sig.

Sen hade jag inte fått parkeringsböter – man får glädja sig när man kan – och vi tog oss tillbaka till hotellet, och dörrkoden stämde och nyckeln fungerade. Fast det är klart, känslan att jag klarat det hela, gjorde förstås att jag blev lite skakig och fick lägga mig ner ett tag, jag är sån, när det är klart blir jag lite matt. Men nu är maken lagd i sängen, vi sjöng completoriet och jag öppnade datorn och anslöt till nätverket. Allt känns bra nu.

som har kommenterat mina matbilder och mitt resande. Jag har haft det så bra och är så tacksam. Just nu snurrar förstås tvättmaskinen och maken är duschad – synnerligen välbehövligt – och jag ska planera lite. Det blir middag för tio personer i morgon, maken fyller år på tisdag och nästa helg är vi borta, så det var nu eller aldrig, typ.

Och det är grått och regnigt och inte alls sol och +24°, som jag vant mig vid som det normala. Det är bara att vänja sig tillbaka.

Och det är intressant att fundera över gruppdynamik. Så kan man väl uttrycka det.

märker jag att jag rätt ofta ålägger mig lite självcensur. Någon skulle kanske tycka att det vore bättre med mer, men det behöver inte enbart vara mitt problem. Hur som, jag älskar mina barnbarn mycket, det har förmodligen framkommit. Då och då finns det svårigheter i deras små liv, förstås, att vara människa är inte att sitta mitt i en räkmacka, om man säger så. Och dom olika bekymmer som finns nämner jag varje dag, där på morgonen, när jag står och ber inför dagen som kommer, liksom många andra som finns i mina tankar då. Men hur som, när vi här i dag fick ett mms med ett av dessa älskade barnbarn, som står och sjunger i fyrstämmig kör, nog är det så att hjärtat svämmar över lite.

Och maken lyssnar på Mozarts pianokonserter. Jag lyssnar också, förstås, fast betydligt mer extensivt.

ganska ny i denna värld, har jag haft i knät i dag. Det är alldeles betagande med dom mjuka små händerna och stora blå ögon, som tittar undrande. En värld att upptäcka. Och jag minns plötsligt ett stycke i en roman av Pearl Buck (?) där den kvinnliga läkaren tittar in i ett litet barns ögon och känner att hon måste slå ner blicken, så barnet inte ser för mycket sorg och fasa speglat. Och sen en stillsam promenad i mild höst, så vackert.

Och listan, jo tack, jag betar av den. Nu har jag kort att köpa tågbiljett med och en annan punkt på listan är också under arbete. Work in progress. Jag kryper runt på golvet och bläddrar i stora böcker.  Sen tänker jag på att nästa vecka ska jag skriva ihop ett par egna papper också. Jag föredrar att ha papper, när jag ska säga något mer än fem minuter.

precis gåslever, men jag kom att tänka på någon större gourmet, som sagt – apropå gåslever – att man kan äta det utan att behöva umgås med gåsen. Lyckligtvis. Men för min del tänkte jag på det inför en bok jag skaffat mig, författad av någon som tidigare i livet stod mig mycket nära. Sen hände det ett och annat, inte så mycket i mitt liv, om man säger så, men relationen kraschade. Inte utan bestående skador, kan tänka. Och nu sitter jag här med boken, som jag inte riktigt kunde börja på utan att andas in en eller annan gång. Men jag tänker på gåslevern, och finner att det är gott och bra att läsa.

Och jag tänker på någon annan, som en gång skrev, till tröst – ‘så omsluter Guds omsorg oss, när vi lägger våra liv i Hans hand; också det som är just vår sorg och vår smärta, det som inte har med skuld att göra och därför inte ska förlåtas, utan är en del av våra liv och kommer att vara det även framgent; men som kanske blir lite lättare att bära när det fått vila en stund i böljeslagen…’ – detta som en kommentar till några ord ur den heliga Birgittas Uppenbarelser ‘Så lägger Gud sina vänner i sorgens och fattigdomens bad, men han ser till att de inte sjunker av för mycken sorg och outhärdlig smärta’.

Att fortsätta leva tills livet känns levande igen.

maken – på många olika sätt. T ex när jag avlägsnar mig så kastar han sig på telefonen, lite så. När han är på avlastning så ringer han barnen, inte när han är hemma. Med undantaget i dag då, fast jag hade gått ut för att handla, och då högg han telefonen och ringde till Yngste. För i kyrkan i dag efter högmässan kom det fram en man och pratade med maken, en relativt ung man med skägg, det visade sig att han varit Yngstes musiklärare. Så då kände maken att han ville berätta det för Yngste. Jo, för all del, det var väl rart, fast Yngste satt på café i Budapest. Så kan det vara numer.

Och här på kvällen har jag pratat med Äldste. Vi ska åka dit på söndag och fira lilla största sondottern, det blir bra. Det gäller bara att hitta en lagom present också, lilla hon. Och under samtalet – Äldste var ute och gick med lilla hunden – så fick lilla hunden syn på, eller kanske doft på snarare, en hare tio meter bort. Lycka.

Nästa sida »