Varmt i natt

och jag gick upp vid halv tre och öppnade fönstret. Inte mycket svalare där ute, märkligt nog, och nej, vi kan inte sova med öppet fönster. Har man södra stambanan utanför är det inget bra alternativ, plus allt växlande med godsvagnar. Men vi har fläkten och det är inte särskilt många nätter, men lite trött blir man.

Och sen åkte vi till kyrkan. Förmiddagstiden har återkommit, så det var bara att gå upp i tid. Dessutom vet jag ju att det tar ganska lång tid för maken att gå den lilla gången in till kyrkan, men det gick bra. Och i dag var vi nog inte fler än 16 pers, så avstånden hölls automatiskt, inga problem. Jag hade iofs önskat att den vikarierande kantorn hade spelat ett kortare postludium, eller iaf ett han hade kunnat, men man kan inte få allt.

Och det blir extra drickande på eftermiddagen, den saken är klar.

 

En så fin dag

vi fick. Gästerna kom och jag kokade pasta. Nu låter jag ungefär som makens mormor, som brukade säga – ‘ja, ni kan väl komma på en potatis’, fast i hennes fall betydde det stek och grönsaker och ostkaka med den för mig underliga kombinationen konserverad frukt och glass och jättesöt jordgubbssylt och sen kaffe och ett rejält kakfat. Riktigt så överdådigt var det inte här, men gästerna var tåliga och rara. Och det var så enormt trevligt att sitta där i skuggan (som så småningom kom) och prata. En av sommarens absoluta höjdpunkter.

Och sen ringde en kär vän, hon sa – ‘ja, jag är frisk, men jag är uttråkad’. Ungefär så är det väl. Och som hon konstaterade, när det var vår så kände man att det blir ljusare och alla växter, som började grönska och blomma, man visste att man kunde sitta utomhus iaf. Men nu, nu känns det mycket svårare att se framåt. Jag kan bara hålla med. Men jag sparar dagen i tacksamhet.

 

Tidig morgon

med våra mått, men i väg kom vi. Trots en del trassel med det praktiska, men det hade jag liksom väntat mig. Fast sen var jag så koncentrerad på andra detaljer att jag upptäckte, när jag steg ur bilen, att jag glömt mobil och plånbok, inte så bra. Fast vi gick in i kyrkan och bad dom inledande bönerna. Sen blev det en liten paus och rara människor kom fram och pratade med maken. Jag insåg att klockan var 09.37, jag skulle hinna åka hem och hämta mobil och plånbok före 10, så det gjorde jag. Jag gled in igen bredvid maken 9.55 och han hade knappt märkt att jag var borta. Sen var det högmässa, att få sjunga tillsammans med andra, så fint. Så skulle det ätas lite i en närbelägen lokal, men då tryckte jag ner maken i en lånerullstol och körde honom dit. Det gick lätt i den lilla nedförsbacken dit, men sen skulle vi tillbaka till kyrkan och det var lite tyngre, men gick oväntat bra. Vi hade tur med vädret.

Och nu sitter vi och andas ut, tacksamma och lite sorgsna ändå.

 

Vi hade tur

med vädret, eller snarare frenetisk planering med väderappen i högsta hugg, för fredagen var verkligen ett mycket bättre alternativ än i dag. Det småregnar och blåser, äta utomhus hade verkligen inte varit särskilt praktiskt. I går var det lite växlande, men då och då rätt varmt. Jag hade ju smort maken med solskyddsfaktor i pannan, men han blev lite röd där håret är mer glest s a s.

I morse slog det till med rekordsovmorgon, kanske inte oväntat. Maken var uppe halv sex, och sen hade jag väldigt svårt att somna om och när jag väl somnat, så sov jag. Tydligen. Det behövdes. Så nu tittar vi på regnet. Tvättmaskinen, som det inte var nån idé att sätta på i går, snurrar i dag i stället.

I går kväll avstod maken rentav Aktuellt, han tittade på kanal- eller snarast flodfärden. Pru och Tim åkte på Bramaputra och drack assamté. Innan hade vi tittat på första delen av ett program om människor som ska springa London maraton, som ett led i att bekämpa olika sorters psykisk ohälsa. Vi kommer att titta på del två nästa fredag också, väldigt berörande människoliv. Det är väl lite sent att börja springa maraton i mitt liv, jag springer ytterst ogärna öht, och det här tramsiga knät skulle nog tycka det var dumt. Men som princip tror jag det är bra. Det finns mycket i livet, som kan trassla, den nuvarande situationen är inte optimal förstås, men det finns mycket bagage på olika plan. Häromdagen skickade jag nån sorts mail till tre personer, den första svarade mycket positivt och fint inom en timme, tacksam för det. Nummer två återkopplade lite senare, också mycket fint. Jag väntade mig inte mer svar, om man säger så. Tredje mannen (visst är det en lite skrämmande filmtitel, eller har jag helt fel?) väntade jag ingen reaktion från, för många år sen hade vi en bra relation, samarbetade i väldigt mycket, ganska tätt, men sen gick det alldeles åt pipsvängen. Så kan det bli. Så i går eftermiddag, när jag såg att det kommit ett mail från den adressen, så sköt jag upp öppnandet väldigt länge. Jag satte mig och korrekturläste ett annat mail, som jag ska skriva ut och göra ordentligt senare, och sen kunde jag ju inte skjuta upp det hela längre. Och förvåningen när det var helhjärtat positivt och väldigt vänligt har jag väl knappt kommit över än. Ja, det oväntade händer.

 

Min fantastiska familj

dom är det, faktiskt. Äldste och familjen där hade dukt så fint och praktiskt ute i trädgården. Maken och jag satt vid ett eget bord. Och det fanns väldigt mycket mat, inklusive dom egenodlade sockerärtorna, som omedelbart tog mig tillbaka till min älskade farmor. Bara det. Och sen det överdådiga kaffebordet, inklusive äggosten som svärdottern fick ut ur formen på det mest eleganta vis.

Och maken hurrade för Yngste, som ju fyllde nyss, och barnen hurrade för mig, som fyllde på påskafton. Och dom hade ordnat presenter, örhängen och parfym och en korg, som skulle innehållit italienska delikatesser. Äldsta gnisslade tänder, för speditionsfirman hade missat leveransen, men jag fick vin och limoncello iaf. Och Yngste fick en enormt tjusig kaffebryggare att släpa med sig på tåget sen.

Och jag är rätt rörd över dom, inte bara en liten klump i halsen. Och maken klarade att ta sig från och till bilen, som jag körde upp på gräsmattan, men det går väldigt långsamt, mycket mer så nu. Så han kämpar.

 

Man får välja

och jag valde att byta lakan i morgon. Nu står jag här och tittar på min tänkta packning, jag tror att allt kommer med. Det tror man väl alltid iofs. Maken ser prydlig ut i sin relativt nya ljusblå skjorta, han har haft ljusblå skjortor i hela vårt gemensamma liv f ö. Och jag har smort in hans panna med solskydd 50, så det hoppas jag ska räcka. Om det nu inte blir regn. Men självklart har jag regnjackor med i packningen.

Och så klart tänker jag på att det är ganska snart två år sen vi åkte samma väg för att träffa makens kusiner och försöka göra någon sorts överenskommelse om huset och egendomen. Det tog ytterligare drygt fyra månader och en hel del trassel innan det var klart, men jag minns den där känslan när vi åkte upp på gårdsplanen och gräset stod högt och rödbränt och allt såg så övergivet ut. Nu är det väldigt annorlunda, så tacksam för det, en hel del kvar att göra, alldeles oavsett att det alltid finna mer saker att göra när man har hus och uthus inte att förglömma. Men det är ett hem nu för en glad familj och vi andra kan komma dit och känna att det på något sätt är vårt hem också.

 

Varmt

och jag ska ta med mig ett glas vatten och sätta mig ute. Maken är duschad och det är ett mindre kraftprov, både för honom och mig. Och jag ändrade mig om maten, det blir inte musselpasta, det blir torsk med saffranssås.

Och jag hoppas verkligen att Yngste har en bra födelsedag, jag kan inte göra så mycket åt det. Jag har skickat honom lite extra pengar, det går väl alltid åt. Alla mina fyra barn betyder mycket för mig förstås, och jag är så tacksam att dom – så vitt jag kan förstå – har bra relationer med varandra. Det kan man inte ta för givet.

 

Vi har varit sociala

maken och jag här på kvällen. Vi anmälde oss till en orgelkonsert i närheten och vi var ca 20 pers i en kyrka som kan rymma 550, så trängseln var obetydlig. En av våra absoluta favoritorganister, så bra alltihop, och den befintliga kantorn sa med ett leende, när hon avtackade honom efteråt – ‘så där låter aldrig orgeln när jag spelar på den’, och det hade hon rätt i. Inget ont om henne, för han råkar vara extremt skicklig.

Sen var det en annan sak att vi brukar träffas den där veckan på somrarna, och det var också en så stor saknad att vi inte kommer att göra det i år. Alla dessa gånger som vi suttit och pratat, vi har ett glödande gemensamt matintresse t ex.

 

Vi fick

en fin fikastund hos Äldste. Vi kom strax efter en skur och när åskan började igen, så reste vi oss och åkte hem. Vi hann väl fyra kilometer innan det började regna och hemma hos oss regnar det fortfarande, men det kom tydligen inte till Äldste i den här omgången. Vi hade var sitt bord och fick ett överdådigt fika med jordgubbstårta och sällskaplig samvaro, så fint det blev. Och lilla hunden låg och vilade i gräset. Flickorna hade gjort fina teckningar till oss och visade sina odlingar. Lilla minsta hade fått en jordgubbsplanta av sin fröken på avslutningen, alla barn fick med blomma och kart dessutom, så roligt. Och dom nyplanterade fruktträden verkar trivas. Fast nog är det konstigt alltihop, men fint att det gick att ordna, så omtänksamt av dom.

 

En väldigt fin dag

med strålande sol. Maken och jag firade förstås Pingstdagen tillsammans i vår ensamhet, dvs som vi ser det tillsammans med alla helgon och änglar, så det var en glädje mitt i allt. Och sen, när maken vilade, kom det blommor och choklad från döttrarna. Tyvärr hade blomaffären missat att skicka med kortet, men ändå!

Och sen fick vi sms från Äldste, så vi åkte dit och åt rabarberpaj i solskenet, med rejält avstånd förstås. En glädje att träffas ändå. På kvällen ringde Yngste också, dessa rara barn vi har.

Sen fick jag syn på en glassbägare i metall på en bild i SvD, så jag googlade. Jag tänkte att den kunde vara bra till paketglassen vi nu får sikta in oss på. Fast leveranstiden var 10 – 12 veckor och då antar jag att glassäsongen kanske går mot slutet, så jag googlade vidare och fick tag på en annan, liknande – inte riktigt så designad – som hade leveranstid 3 – 5 dagar, så den kör vi på.