tacksam


men väldigt försiktigt. Jag använde vindrutetorkarna, men vi kunde gå in i närmaste kyrkan utan paraply. Och maken lyckades ta sig in, björkarna vid ingången var ställda så att räcket var nåbart iaf. Energisk psalmsång och allmänt glatt. När det var slut förmodades församlingen delta i nån sorts vandring på kyrkogården, men det var inte en aktivitet för oss.

Så nu har vi ätit oxroulader och sen lite kaffe med rabarbermuffins. Söndagsfriden vilar över hemmet. Där ingår att grannens hund skällde lite stillsamt också, det stör mig inte alls. Han är rar, lagotto tror jag rasen heter, och jag minns förstås när han var en liten lurvig valp.

Sen undrar jag förstås vem som säljer – och varför dessutom – såna där rör med exploderande konfettistrimlor, som nu finns överallt i vår omgivning, ett resultat av studentflaken.

Annonser

i dag. Det blev iofs inget regn heller, men jag orkade inte riktigt, även om tanken på parmesan kan få igång livsandarna. Och jag stod f ö där på coop och försökte få ihop nån sorts tanke på lunch, men det gick så där. Det slutade med att jag köpte nån kryddstark korv och kokade den goda färskpotatisen från i lördags. Maken fick ketchup också, och så åt vi förstås sallad med lite timjan och rosmarin strimlad över.

Men jag sitter och är tacksam i största allmänhet. Äldste skickade i går bilder på deras dörrar, dvs till toaletten på bottenvåningen återanvänder dom dörren som sattes in 1996, fast den ska målas lite, och mellan köket och glasverandan har dom lyckats hitta den gamla dörren, den som fanns före 1996. Lätt sned och med alldeles för många färglager, men så vacker egentligen. Det blir bra. Det är en tacksamhet att följa en renovering på avstånd. Jag pratade i går med någon, som nyss sålt sitt hus för att börja ett nytt projekt. Han fnissade och sa att i mäklarannonsen hade det stått ungefär ‘ett enastående objekt’, och han hade sagt till dottern att det ville han ha i dödsannonsen.

åtminstone för att vara jag. Ett ärende var att köpa nationaldagsbakelser på kondis, fast för länge sen vet jag att tidningen Allt om Mat (tror jag?) försökte lansera en särskild sorts bakelse med kolasås och grädde och vit choklad (tror jag igen), men numer tar man helt vanliga bakelser och sätter en svensk flagga i. Det gick också bra, maken fick en budapest med hallon och jag åt en blågul prinsessbakelse.

Men innan dess åkte vi till kyrkogården, jag ställde bilen i skuggan så att maken kunde hålla koll på kyrkan och mig och mitt planterande. Man ska renovera tornet och det satt ställningsbyggare i skuggan och drack vatten, dom såg lite medfarna ut. Men mitt planterande gick bra, och sen åkte vi ett par kilometer till Äldste. Dom hade satt sina trädgårdsmöbler, så vi kunde sitta och fika, årets första svenska rabarberpaj, och så kunde vi lyssna på Jussi som sjöng ‘Sverige’, allt så vackert att man blir häpen. Om det var något som var lite knepigt, så kan man säga att det blåste rejält, man fick hålla i pappersassietten, men lade man bara rabarberpaj på så gick det bra.

varför man tar slut. Ja, man=jag. När jag stod där i kyrkan i dag bredvid maken, som sjöng så vackert, så svämmade det bara över och jag som – för en gångs skull – ansträngt mig lite med mascara och allt, fick förstås rota upp min näsduk och rädda vad som räddas kunde, iaf så inte alltihop skulle skölja ner på kinderna. Och det fortsatte, om man säger så. Dopbarnets systrar som sjöng så fint. Och så skulle vi gå fram till nattvarden och just där är det en trappa upp i koret med ett räcke, som skruvas dit och inte är helt stabilt, men jag insåg snabbt att den där eleganta ljusstaken som stod där skulle maken förmodligen välta, så jag sköt den åt sidan lite raskt. Dopbarnets far såg att förmodligen skulle dopfunten vara lite i vägen när vi skulle nerför trappan igen, så han sköt snabbt bort den (den stod på hjul) och jag blev så tacksam över omtanken. Mer näsduk.

Och i övrigt är jag tacksam för min lilla kruka basilika, dom små fröna kämpar på och ser riktigt lovande ut.

när vi har ätit, goda oxrulader f ö och sen kaffe och kladdkakemuffins. Och Yngste kom iväg först med buss och sen med tåg. Vi åkte till närmaste kyrkan. Någon sa, när vi var på väg in, att dopbarnet har 39 kusiner. En majoritet var där. Och maken bleknade lite vid tanken och väste när vi satt oss ner – ‘jag som tyckte det var jobbigt med två’. Jo. Men det var en fin och glad gudstjänst, mycket sång och ett vackert litet barn. Och sen fick vi byta några ord med en alldeles nybliven mormor, den unga kvinnan jag pratade med i onsdags hade fött sin dotter i går, så fint.

Och Yngste skrev i ett sms att nu skulle han vila upp sig under veckan efter den här helgen. Han hade ju först deltagit i Äldstes köksköp, dvs dom hade lastat Äldstes släp och bil och vår bil dessutom, alldeles fullt hade det blivit, och sen hade dom kört alltihop till huset. Sen var det då den döde vännens föräldrar och sen till Tvåan. Lille hunden hade varit så söt, ansåg Yngste, fast väldigt lekfull. Och glad för allt.

här i morse, för det regnade kraftigt i går kväll. Eftersom det är lite trassligt med tåg och buss här, hade vi kommit överens om att jag skulle hämta Yngste där tåget stannade. Jag kom i väg lite sent, men jag parkerade en minut innan tåget rullade in. Lite regnskurar på vägen. Sen parkerade vi bilen en bit bort eftersom det ska vara nån sorts centrumorientering här – som Yngste sa – ‘det ser ut som en brottsplats’, för hela torget var avspärrat med olika band – och vi hann bara kliva ur bilen, så vräkte regnet ner. Jag har förstås extra paraplyer i bakluckan, och det var tur. Maken blev väldigt lycklig när sonen äntligen kom. Sen åt han mackor och stekt ägg och lite dillchips.

Nu är det vanlig lördagsförmiddag igen, nu i molnighetens tecken. Bröderna är på Ikea och tittar på kök, dom skulle träffas utanför vid öppningstiden. Sen är det lite osäkert hur det blir med lunchen, men jag är beredd, om det skulle vara så. Och så har Yngste kommit överens med sin döde väns mamma, att han tittar in hos dom vid två och så åker han raka vägen till Tvåan och tittar på valpen och utgår med familjen också. Sen kommer han hit igen och i morgon åker han när vi är i kyrkan. Underbart är kort.

rentav varmt och rätt vackert. Jag cyklade till maxi före åtta och sen köpte jag (väldigt dyra) svenska jordgubbar. Jag smakade en när jag kommit hem, och visst är det skillnad. Och tanken att det snart blir frilandsjordgubbar och ett något lägre pris är faktiskt härligt. Dessutom är det rimligare att det faktiskt kommer att bli sommar också, när man tittar ut.

Jag pratade med Äldsta förut, vi pratade förstås lite om sommaren, lite vaga planer. Äldsta dotterdottern har konsert med sin kör på lördag, ett av dessa tillfällen när jag sörjer att det är så långt dit. Jag skulle suttit och strålat, absolut. Båda flickorna är så fina, ja alla barnbarnen förstås. Och jag skulle inte säga att barnbarn är livets efterrätt, för det låter lite fånigt för mig. Dessutom kan jag inte, pga dom omständigheter jag lever i, vara med dom så mycket som jag skulle önskat. Men jag vill att dom ska förstå att jag verkligen tycker så mycket om dom, med alla deras olikheter. En rikedom att få se dom.

Nästa sida »