tacksam


tänker jag på allt som borde varit bättre, alla misslyckanden, alla föresatser som gått upp i rök, allt jag borde. Det är jag förvisso inte ensam om, jag vet, men egna misslyckanden tynger ryggsäcken, även om jag vet att alla har sitt att bära.

Men jag kände mig väldigt avslappnad i dag i den f d bostaden. Jag gjorde det bra, när vi renoverade där, jag lämnade något bättre efter mig än vad det var när jag kom dit. Och nu var det andra tapeter i köket, lustigt nog en sort, som jag hade funderat på till ett annat rum, då när jag höll på. Och hon som bor där nu sa – ‘vi har sett en liten bit av tapeten ni hade i sovrummet och jag är så ledsen att den inte är kvar, den var så fin’, och jag blev glad för det. Det här är kanske ytligt, visst, men det var förstås inte det viktiga. Jag tyckte om att sjunga kvällspsalm också. Och jag tyckte om att höra det avlägsna ljudet av barnfötter, som sprang åt olika håll, barn som ramlade lite ibland, som behövde lite tröst, som slogs lite (?) stillsamt och så den lille lockige, som plötsligt stod på bordet i minimala kalsonger med en dödskalle på och spelade plasttrumpet. Sötisen.

Annonser

vi har haft. God mat och trevliga människor. I vårt gamla hem, där vi bodde så länge. Och dom som bor där nu har gjort det så vackert och bra på alla vis. När jag satt där fick jag ett sms från Yngste, han skickade en artikel han skrivit till personaltidningen där han slutade i dag, fint skrivet, och jag skickade tillbaka en bild och frågade om han såg var vi var. Och det gjorde han.

Och nu är vi hemma hos oss, bra det också. Tacksamhet.

och friden är påtaglig. Förra natten var maken uppe fyra gånger i badrummet och det tröttade förstås oss båda, men han var påtagligt trött under dagen. Vi åkte faktiskt hem före gröten i går, vi var ändå mätta, kan man säga. Och maken konstaterade att det var så skönt att vara hemma och att han blir trött av det här att ta sig in och ur bilen. Så jag sa, lite försiktigt, att han kanske ville vila och stanna hemma från Julnattsmässan, men då såg han mycket bestämd ut och sa, att dit skulle han. Så då gjorde vi det. Och det var så fint, på många sätt. När vi kom hem, så var det ganska sent men det dröjde ändå lite innan han somnade.

Fast natten blev lugn, en gång till badrummet, och sen ringde väckningen på min mobil och jag klev upp, maken sov. Jag tvättade av mig och klädde på mig och kollade maken igen, men han snarkade påtagligt, så jag åkte till tidiga Mässan, fortfarande i regnet. Jag satt bredvid till förtjusande ressällskapet till England förut i höst, en tacksamhet bara det, och sen allt annat också. Och jag har sällan kört så fort hem igen, ingen trafik alls på Juldagens morgon, och maken var nätt och jämnt vaken, så jag kunde göra frukost innan han ville upp.

här står en gran med belysning, fast när jag ligger ner i sängen ser jag den inte alls. Och gryningen börjar övergå i dag, jag har varit vaken en stund och snart ska jag plocka fram lite frukost.

Det verkar inte ha kommit mer snö under natten, annars var det snöbyar under sista biten av vägen i går, och det hade blåst en del tidigare, det märktes, för här och var hade snö drivit över vägen, men inga större problem. Det var värre efter en och en halv timmes körning, jag hade tagit det ganska lugnt och tyckte det mesta gick bra, men plötsligt stannar båda filerna, nästan åtminstone, vi körde i fyrtio ett tag, och långt fram syntes blåljusen, men när jag kom längre fram så var det troligen ett par långtradare, som inte kom uppför backen vid en avfart. Just där var väglaget verkligen inte alls bra. Och på en annan avfart längre fram stod det också blåljus.

Själv nöjde jag mig med att köra in på ett ställe och gå på toa och köpa en påse cashewnötter, det kändes lite lagom där och då.

igen. Tacksamhet för det. Och vi kastade oss ut i regnet till kyrkan i skogen. Maken sa glatt, när han tog sig in i bänken, till dom bakom att han hoppades att han inte skulle välta ner deras psalmböcker. Och den långe skäggige mannen svarade, lätt fnissande, att det gör inget – ‘då får Lilja plocka upp dom’, en bekant sen länge.  Man hade avtackning av en kyrkomusiker, som varit där länge. Mitt första minne av henne råkar vara någon helt annanstans, vi fick barn samtidigt vid ett tillfälle, så jag har ett tydligt synminne hur hon traskade i korridorerna på BB, i den landstingsrock som inte gjorde någon glad, med en kudde att sitta på fast förankrad i famnen och med luddiga tofflor, väldigt lik sig faktiskt.

Sen åkte vi hem och har nu ätit en god middag och lyssnar på regnet som fortsätter vräka ner. När dom äldre barnen var i rätt ålder brukade vi åka hit till tätorten och titta på julskyltning, dom träffade kompisar och det skulle köpas lotter och adventskalendrar och sen gick vi till farmor, som alltid bjöd på förstärkt té med sina fantastiska köttbullar. Äldste har lyckligtvis än så länge inte uttryckt nån önskan om att återuppta traditionen.

är nu, hoppas jag, ordnade. Makens favorithatobjekt, en lite lysande glob som jag haft på balkongen, är bortplockad och det står en ljusstake där i stället. Och med viss möda är adventsstjärnorna uppsatta. Fast det går ju inte att få någon uppfattning om hur det kommer att se ut innan det blir mörkt. Så än så länge är jag nöjd.

Och jag har skrivit ihop en matsedel för nästa vecka, det är också bra, då slipper jag fundera på det.

Jag hade faktiskt önskat att jag hade sovit lite längre i morse, men jag kan vila lite i eftermiddag, när jag handlat lite mer parmesan. Den har en tendens att försvinna alldeles för fort, när jag känner att det vore trevligt med något att tugga på, så händer det att jag skär av en liten bit. Eller iaf en bit.

Tvåan hade överträffat sig själv bakningsmässigt. Fantastiskt saffransbröd, kakor och en sorts kladdkaka med oreokex och så grädde bredvid. Jag kände att jag knappt kommer att kunna äta nånting förrän i morgon kväll. En lätt överdrift, men jag tog en slät kopp té när vi kom hem. Maken var lite hungrig och åt en skinkmacka och lite ostkex.

Och sen har jag försökt göra en insats med utetermometern, som faktiskt vägrat fungera sen vi flyttade. Jag hittade en alldeles likadan som den vi hittills använt, men det betydde att den hade en beskrivning, så jag har inte gett upp hoppet om den gamla än, vi får se hur det går. När vintern kommer känns det enklare att ha en termometer i köket, även om det går att kolla mobilen också.

Och lille vännen, han som fyllde år, nu är han lika lång som jag. Hur det nu gick till.

Nästa sida »