Vi hade ett bildsamtal

med Äldste och döttrarna här på förmiddagen. Så fint. Dels fick vi se eh massa detaljer, som Äldste fixat, alla dessa lister som ska till för att få ett färdigt hem. Och myggfönstren som också behövs. Äldste är lite detaljorienterad, så han vill ha ett exakt utförande också. Sen medverkade flickorna, i sht lilla minsta med sitt gyllene hår och sitt mycket exakta sätt att uttrycka sig. Det hade olyckan sig med jordgubbsplantan, som fröken hade gett en var till alla barnen. En jordgubbe hade varit mogen och svärdottern hade sparat, så lilla hon skulle få plocka själv, men då hade en fågel hunnit före.

Och så berättade Äldste lite fnissande att han häromdagen hade suttit med sin pyttipanna, när det hade knackat på fönstret. Två äldre kvinnor stod utanför, och först var det inte självklart för honom vilka dom var, men det var två av svärmors kusiner, uppväxta i granngården. Den yngsta lärde maken cykla med brinnande energi på sin tid i backen nerför från Äldste till granngården. Så många minnen för dom, när dom var rätt små och höll på med korna på sin längst bort belägna äng, så kunde det hända att dom hörde tant Frida dra upp vatten ur brunnen, och då visste dom att det skulle bli saft och lite kakor snart. Och jag gissar att kakorna hämtades ur det där skåpet, som numer står i Äldstes kök, med intakt målning dessutom.

 

Skrivbordet

stod på papper i äldsta sondotterns blivande rum och Äldste sa, lite ursäktande, – ‘ja, det är möjligt att det ska målas, det är inte jag som väljer, men en åttaårig flicka kanske väljer rosa’. Skrivbordet råkar vara min farfars, jag fick det när jag var elva och farfar dog. Det är nog köpt för ganska länge sen i Grythyttan, då var det brunt med grön skiva, och när det blev mitt målade vi det vitt. Sen togs färgen bort helt och hållet, jag minns när min pappa stod i garagenedfarten och slipade det. Så inte har jag några synpunkter på att det får en annan färg. Nyckeln hänger kvar i mittenlådans lås, nyckeln med som sitter i en ring. Den har alla barn, säkert pappa och hans syskon och jag och sen mina barn snurrat på. Det är klart att jag är glad att mitt barnbarn kommer att sitta vid det och läsa och göra läxor och så.

 

Garnet

blev verkligen knepigt. Min stickande vän hade ju proffsigt tagit reda på att det önskade garnet fanns i butiken vid det lilla torget här. Och jag tänkte, lite osäkert, att jag hade tittat på alla vackra färger som fanns på nätet, men säkert skulle det vara ett begränsat sortiment här. Så fel jag hade. Och jag tittade på det ganska mörkgröna, som jag funderat på. Och sen tittade jag på det röda, som stickande väninnan hade, och det var verkligen snyggt. Fast det var lite olika färgbad på dom som låg där, men jag plockade ihop dom som stämde, och så stod jag där med dom. Och lyfte blicken till facket över. Och lade tillbaka dom röda och tog plommon i stället. Sen fanns det en annan lila och en ljuslila också, men nu hade jag bestämt mig.

Om projektet fungerar, så kan jag kanske sticka en ljuslila kofta till sommaren. Nu slog hybrisen till rejält.

 

Bilder

finns i fysisk form i släkthuset. Äldste som mycket sparsamt förekommer på fb hade iaf i dag lagt ut ett litet album med bilder han hittat under röjandet, en fantastisk bild på makens mormor där hon står framför den mer stilfulla ingången. Hon har ett av sina randiga förkläden på sig, inte alldeles nytvättat, med någonting i fickan, och så den klassiska rockklänningen under och ett par rejäla strumpor. Och så den fasta blicken, så fint att se. Och så fanns det bilder på makens morbröder i lite olika situationer, en på älgjaktlaget samlat för en snabb macka och en slurk kaffe. Äldste berättade om övriga jaktlagsmedlemmar, som höll på att gå i bitar, när en yngre deltagare plötsligt plockade fram ett spritkök och började tillreda nån sorts mat där. Här var det rask macka som gällde, inget trams, äta varm mat fick man väl göra när det var klart.

Och mitt under dagens slit, dom rensade två kärror till tippen, ett antal sängar, 18 svarta säckar ca och så den lilla makalöst obekväma bäddsoffan av mycket åldrig modell, som makens mormor och morfar satt i när dom förlovade sig, men mitt i detta stod Äldste ute och lyssnade efter lilla hunden och då kom äldsta sondottern springande, alldeles påtagligt lycklig över att man får springa på vägen där, och så pekade hon bakom ladugården och sa – ‘där kan man bygga en koja sen!’. Jo, det kan man nog, lilla hon.

 

Lite snöslask

i luften när jag gick hem från musikskolans uppvisning. Det var iofs bara två kvarter bort, så jag blev inte särskilt blöt. Sen hörde jag väderprognosen, där man med entusiasm talade om att det kan bli SNÖ. Fast jag vill inte alls ha snö, som bekant, det blir så besvärligt för oss. Även om jag numer slipper skotta stora ytor, jag behöver bara borsta av bilen, men det kan vara nog så knepigt.

Men jag lyssnade alltså på äldsta sondottern. Hon har spelat fiol i tre månader, men hon var mycket koncentrerad. Och jag väste till Äldste att det antagligen inte var alla barnen som hade en farfars farmors far, som var riksspelman, för det var han. Och vän med Kristina Nilsson, den äldre, inte hon som sjöng nyss vid Nobelfesten förstås. Kanske kroknade gårdagens festföremål lite, men hon var tyst i svärdotterns knä.

 

Han ringde

ändå, från Rom, Yngste. Det är vad han uppfattar som ordinär sommar där, fast romarna har vinterjackor, det tyckte han var lite komiskt. Och dom har ätit gott och bott i en del av Rom där vi inte traskat så mycket, men i morgon åker dom tåg till Florens. Där har jag inte varit, men han lovade att skicka nån bild. I dag hade dom gått runt på Palatinen, åh så härligt det låter. Rom i hjärtat. Att promenera utefter Tibern med platanerna, mina favoritträd. Och jag kunde snabbt googla mig fram till deras hotell, nog är tekniken rolig. Och det gläder mig att flickvännen har gillat det hela.

Och maken tittar på nån sorts naturprogram där honan bygger boet och hanen bidrar med att sjunga vackert. Jo jo. Förmodligen hotfullt för artfränderna.

 

Glad Påsk!

är det nu. Och jag tog en vacker bild när jag kommit in i kyrkan och skickade till barnen. Inte visste jag att Äldstes familj satt snett bakom oss. Och sen blev vi raskt bjudna på middag hos dom, så det var både gott och oväntat, lammstek minsann, Och det betyder att jag har dagens middag till i morgon, det går också bra.

Det var väldigt fint att få fira den stora dagen med familjen, obeskrivlig glädje. Rätt många andra människor också, och lotteriet med det jättelika godispåskägget vanns av den unge mannen som satt i vår bänk. Hans fru fnissade glatt, för han gillar inte ens godis, stackarn. Men det fanns rätt många familjemedlemmar, som nog kunde tänka sig en bit.

Och det är kallt än så länge.

 

Om en kvart vänder det

och börjar bli ljusare igen. Det är väl inte så påtagligt i början, men tanken är bra.

Och här öppnade jag den mycket lilla flaska prosecco, som stod i kylskåpet – Äldsta säger att man alltid ska ha en sån beredd – eftersom Yngste alldeles just fick besked att han fått ett jobb han sökt. Dessutom ett jobb som han väldigt gärna ville ha, som mer tangerar hans utbildning. Och med kontorstider, lediga helger. Han ringde till flickvännen och hon blev alldeles lycklig över att han kommer att komma hem tidigare på dagarna. Visserligen börjar han tidigare också, men det får väl gå. Och det är alltid bättre att få ett par tusen mer dessutom, även om han sa att det var inte det viktiga för hans del. Enklare med pendlingen också, nog så viktigt där norrut.

 

Det mesta är klart nu

fast jag ska stoppa in saker och diska en maskin, tror jag. Det blir ett antal tallrikar och skålar, även om man äter lite enkelt, men är man tio runt bordet så går det åt. Och vi hade så roligt, åtminstone hoppas jag det. Och jag är f n så mätt att jag tvivlar på att jag kommer att äta mer i dag, vi får väl se.

Dagen började med att jag köpte dricka på coop kvart i åtta och sen gick jag med raska, mycket raska, steg till kondis för att köpa tårta och lite biskvier och så. Och där upptäckte jag att drickan låg kvar på coop. Väldigt snopet, men det var ju på vägen hem, så inga problem.

Och sen åkte vi till kyrkan vid sjön och det var så fint, rätt många deltagare i högmässan, och maken var översocial efteråt och jag ville hem och förbereda middagen. Det ordnade sig. Ett litet problem är att jag inte lyckas dra ut bordet ensam för att lägga i skivor, så jag ställa fram allt porslinet, och när Äldste kom fick vi dra lite snabbt och sen kunde jag duka. Det är lite lättare att få ihop det sen, så det klarade jag själv.  Och nu är jag lite matt. Och vi sjöng och hurrade för maken, som fyller år på tisdag.

 

Svårt att somna i går

– inget fel på sängen, men kudden var lite låg, ett i-landsproblem. Sen drömde jag att jag skulle vara med på övning i Uppsala Domkyrkokör och jag satt på en gradängbänk och väntade och kände att det här var verkligen inte alls bra. Sen skulle maken till badrummet och efter det drömde jag att någon i vårt sällskap hade glömt en sköldpadda, storlek som min ringfingernagel ungefär, i en liten plastpåse och nu var frågan vad vi skulle göra med den. En lättnad att ingendera var på riktigt.

Och vi åt en god frukost och jag samlade ihop packningen och vi åkte till kyrkan. Så vackert och bra på alla sätt, jag satt mellan maken och en nu ganska åldrad vän, mycket avhållen. Och sen åt vi underbar mat, lokalproducerad. Och det regnade. Och regnade. Och jag kan bara säga att varenda gång jag närmar mig Öland så regnar det. Ja, inte den gången vi var där v 8, då snöade det förstås. Så den där regndansen man hade för sig i fullmäktige i Kalmar, den kan dom låta bli, det är bara att bjuda in mig, så ordnar det sig.