Arg


här på eftermiddagen. En vän genomgår f n en rätt komplicerad och dyr behandling och är tacksam för det. Bra så långt. Men sen skulle en bekant där skriva något vänligt, och det blev en harang om att den här personen sannerligen varit så värdefull i sitt yrkesliv att den dyra behandlingen var så motiverad. Det var då det brann i peruken här. Jag tror – eller hoppas iaf – att behandlingar sätts in av medicinska skäl, behöver man den, kan man svara på den, och att det inte beror på hus pass värdefulla insatser man gjort i livet. Och den som skrev borde ha kunnat tänka efter före. Och det gjorde mig ännu argare. Jag tänker på tavlan ‘Blir du lönsam, lille vän’, och det betyder förstås inte att jag inte skulle tycka att man ska göra rätt för sig, så gott man nu kan.

att ingen ringde tillbaka från vårdcentralen. Och jag grubblar vidare. Jag ska ringa dom på måndag igen, men annars ringer jag väl tillbaka till ortopeden och förklarar att jag betalar. Som jag förstår byråkratin hittills, så vill man att vi ska ta oss till vårdcentralen (inte särskilt entusiastisk för det i smittspridningstider f ö) och så ska man skicka ett papper till ortopeden, det tar minst tre veckor och då är vi förvisso inne i svenskarnas semestertider, sen ska vi få en kallelse till ortopeden och åka fem mil enkel resa. Där ska vi också konfronteras med ev smittspridning f ö. Sen ska man där titta på maken och sen beställa dom likadana sandalerna och den likadana ortosen (som alltså inte är specialutformad, utan en standardmodell) och så får vi åka hem igen och sen gissar jag att det kanske tar fyra veckor minst, innan vi då ska åka dom fem milen enkel resa igen och få ut sakerna. Varför kan man inte titta i makens journal, beställa och skicka hit i en eller två lådor? Jag förstår inte systemet.

Och vår gemensamma slutsats blir förstås att om vårdcentralen inte kan bidra med något förenklande, så betalar vi väl då.

faktiskt. Jag hade skickat efter 100 ml after shave till maken, av en sort han gillar. Han är mycket specifik med vad han vill ha, och det här skulle bli en överraskning till hans födelsedag, tänkte jag. Paketet kom i dag och innehöll 30 ml av något helt annat. Jag har skickat klagomail till firman, så får vi se om/vad dom gör. Jag har inte tittat, men jag gissar att prisskillnaden är betydande. Till min nackdel, om man säger så.

nu. Har just klämt ihjäl den femte larven, som befann sig i min stackars kruka med blommor. Den slätbladiga persiljan hade ju gått åt när vi varit borta och minsann hade dom ätit upp blombladen och dom gröna bladen på margueriterna också. Och gröna blad på tagetesen. Dessutom ser salvian rätt medfaren ut också. Någon skrev på fb att gröna larver också behöver mat. Jo då, men då får dom äta någon annanstans. Dom jag ser tar jag livet av. Faktiskt. Jag minns för många år sen, när jag hade en frodig och vacker krasserabatt och vi hade då också varit borta ett par dagar. När jag kliver ur bilen ser jag att det är bara bladnerverna kvar i den högra, en invasion av nässelfjärilslarver den gången (tror jag) och då var det en sån mängd och dessutom åt dom glupskt när jag stod och tittade. Jag vet verkligen inte vad man kan göra åt det här.

blev det. Maken hade fått ett rek, så han undertecknade och jag trampade i väg försedd med både hans och mitt leg förstås. Och lite motvind var det förstås.

Det var, ett år för sent enligt mitt sätt att räkna, kusinens sluträkning för hans godmanskap för gemensamma morbrodern. Inget särskilt konstigt iofs, frånsett tidsutdräkten då, och de mångordiga ursäkterna för att det förmodligen var fel här och där. Och det var det, inte så att han försnillat medel, nej då, men han har inte kunnat hålla reda på siffrorna och har inte fått debet och kredit att gå ihop. Jag ringde överförmyndaren för ett år sen och påpekade att handlingarna skulle skickas till maken, men jag har utgått från att man struntat i det eftersom ingenting hörts av. Men där ser man.

Jag får nog sticka lite för att lugna mig.

i dag med folk, som försökte sälja tjänster till mig. Den andra som ringde började precis som dom alltid gör – ‘hej, Lilja, hur har du det i dag?’, och jag blir påfallande irriterad. Jag svarade – ‘jo tack, det är bra, men vad vill du sälja?’ och då säger den stackars kvinnan – ‘nej, men jag vill bara informera dig om våra erbjudanden’ och jag sa, då väldigt irriterad – ‘du, det kallar jag för att vilja sälja, tack för det, hej då’. Så gick det med det.

Och jag kan säga att maken fnissar tacksamt i bakgrunden, han som nästan aldrig kan säga nej till nånting i telefon. Tur att vi är olika. Å andra sidan kanske jag hade tjänat jättejättemycket på dessa erbjudanden. Det lär jag aldrig få veta.

inte så vidare värst på avlastningen, maken. Och jag tror inte att han vilar som han behöver heller, jag har uppfattat saken som att personalen inte tycker att det är deras sak att se till det. Nä, men han kan ju inte det själv. Det är en del av just hans problematik. Men varför i all världen skulle någon bry sig om det? Ja, jag blir trött. Och maken sitter i sin fåtölj här hemma och håller på att somna hela tiden och jag hojtar, för det är inte rimligt att han lägger sig väldigt mycket tidigare än vanligt. Han ska ju t ex ha sina mediciner med jämna mellanrum.

Och någon personal hade påpekat för honom att om vi följer kommunens tidsschema, så får han samma rum, då står det och väntar på honom. Och jag blir alldeles obeskrivligt irriterad. Man ska inte gå på honom med sånt. Det är inte juste. Inte på något sätt. Men det är ju så, har jag läst i tidningen, att man håller på och omorganiserar den sociala sektorn i kommunen och man ska flytta kontorsutrymmen också, så det är klart att dom har det jobbigt. Så jag avvaktar att besvara handläggarens senaste mail lite grann, jag blir fortfarande arg när jag läser det, och det är nog bäst att tiden får gå lite grann, så jag känner mig mer obesvärad eller så.

som blev minnesvärd på ett helt annat sätt. Någon fyllde femtio år, någon som jag var högsta chef för, så det skulle uppvaktas med rejäl blomsteruppsats. Fast jag visste inte var födelsedagsbarnet bodde ute bland träd och buskar, så jag kom överens med den närmaste chefen att han skulle vänta på mig på en parkeringsplats. Jag hämtade blommorna och åkte till parkeringen. Tomt. Ingen där. Ingen kom. Tiden gick. Desperationen steg, mobiler fanns inte då. Plötsligt kom en av mina närmaste vänner körande och stannade omedelbart, när han såg mig. Han var på väg för att kolla en valstuga i närheten och tog med mig dit, så jag kunde få låna en telefon och en telefonkatalog (så länge sen) och jag ringde hustrun till den där chefen som skulle väntat på mig. Jo då, han hade nog åkt, trodde hon. Och jag lyckades ta reda på vart jag skulle och gav mig i väg, rätt arg var jag. När jag kom fram satt ringklockan så högt att jag, som stod där med blommorna i ett stort lertråg (modernt då) ett tag undrade om jag skulle behöva trycka på knappen med näsan, men jag ordnade det på något sätt. Och jag har en bestämd känsla av att jag tittade mycket svart på honom som inte väntat.

brevet, som tackade för min beställning av nyckelbrickor. Det där telefonsamtalet som maken svarade på. Och jag har nu korsat över texten och skrivit ‘Bestrides’ och returnerat, med egen kopia bevarad förstås. Och så har jag skickat ett mycket tydligt mail att jag inte vill ha någon som helst kontakt med dom i fortsättningen. Firman heter u security om någon undrar. Och längst ner på brevpappret står det att de stöder vi-skogen med trädplantering. Om jag vill göra det, så gör jag det själv. Och jag undrar om vi-skogen är medvetna om att deras namn blandas in i sånt här.

nu att jag nästan inte kan beskriva det. Jag skulle gå ett kort ärende till banken och på vägen träffade jag på en bekant, som jag blev stående och prata med en stund. Så när jag kom fram till baken hade dom stängt två och då var klockan sju minuter över. Lite irriterande.

Men när jag öppnade dörren hemma säger maken – ‘ja, nu har jag förlängt ett nyckelabonnemang’. Och jag säger – ‘vadå???’. Det hade ringt när jag var ute (okänt nummer på presentatören förstås) och maken hade svarat. Mannen i andra änden, som talade snabbt och lite sluddrigt, hade påstått att vi hade att abonnemang för att upphitta nyckar (no way!!!) och att det skulle förlängas nu. Och maken säger ja. Och jag blir alldeles vansinnig. Det skulle kosta 300 kr dessutom och jag gissar att det inte stannar vid det innan jag kan avboka och uttrycka mitt starka missnöje med alltihop.

Nästa sida »