Förfärligt


har sänt sig här. Maken och jag åt en saffransskorpa som avslutning efter mackorna till tét och vi gladde oss åt datumljuset vi fick av Äldsta. Advent har gått in, ett nytt kyrkoår.

Och sen satte jag mig och tittade klart på serien om Militärligan. Väldigt märkligt alltihop, alla dessa människor som hamnade mitt i dessa förfärliga situationer. Att bara ha gått in på banken och så plötsligt ha kulspruteeld runt öronen. Och som alla sa, där och då, aldrig trodde vi att nåt sånt kunde hända här. Sen tänkte jag förstås på att också ledaren, han som fick längsta straffet, har ju befunnit sig mitt ibland oss rätt länge nu. När jag går genom vår ingång, så händer det att jag tittar till på namnlistan i porten, och sen en tid finns det ett namn, som råkar vara likadant som någon annan som genomförde ett mycket spektakulärt brott, där många dog. Men jag antar att detta är en helt annan oskyldig person. Sen tänker jag på en av min fars kunder, som råkade heta Wennerström, han tyckte det var förfärligt när spionen Wennerström greps.

skrivit om det här förut, men jag påminns ändå varje midsommar. Då är det ändå så, att vi aldrig under alla år tillsammans firat midsommar särskilt frenetiskt, t ex är ju Yngste född strax efter, så det året låg jag så stilla jag kunde med foglossning och alltihop. Men den mest märkliga midsommarhelgen var ändå 2005, ingen konkurrens alls. Maken hade varit hemma ett par veckor efter att ha varit väldigt länge på en rehabavdelning. Vi höll på att anpassa oss till den alldeles annorlunda situationen, det var så mycket varken han eller jag visste om hur det var och hur det skulle bli. Men han står i badrummet och borstar tänderna och någonting lät konstigt, han kom in till sängen och lägger sig ner, eller rättare – han får sitt första epileptiska anfall, ett grand mal, som varar väldigt länge. Jag var inte särskilt förberedd, rent teoretiskt visste jag att ca 40% av strokepatienter får epilepsi inom ett halvår efter sin stroke, men det hjälpte inte så mycket där och då. Jag ringde 112 och var nog rätt stressad och dom ville ha en gatuadress, som ju inte precis fanns där på landet, men trots att jag inte kunde ge det så kom ambulansen till slut, och dom frågade hur det hade varit och tog med maken till större sjukhuset. Dom rådde mig att inte försöka köra ifatt dom, men jag var förstås framme ungefär samtidigt som dom. Och maken fick fler anfall under tiden. Och i hissen upp till avdelningen spydde han som en fontän, och jag stod orutinerat nog vid fotänden av sängen och fick en massa tomatsås över mig, dagens middag. Vid femtiden på morgonen åkte jag hem, och han fick stanna kvar för observation.
På söndagen fyllde Yngste 15, det blev inte riktigt som vi planerat, kan man säga.
Och sen hade jag förstås ingen aning om att det skulle ta ca tre år innan man fick det hela under kontroll, dvs jag är trots att det gått så här många välmedicinerade år, så är jag ändå på min vakt nånstans.

Så midsommar är lite märkligt.

läste jag igenom mina inlägg från slutet av mars och så april för två år sen. Är så tacksam att jag ändå dokumenterar, så mycket slit det var, det där med att tömma svärmors lägenhet. Och barnen som hjälpte till så mycket dom kunde. Men väldigt många svarta plastsäckar blev det.

Sen tittade maken och jag gemensamt på Josefin Nilsson, jag hade tittat innan på play, men jag ville att han skulle se också. Det var väldigt berörande andra gången också. Och maken sa att han kan verkligen inte alls förstå män som slår kvinnor. Nej. Och jag kan fortfarande inte förstå möjliggörarna. Att den slagna drabbas av rädsla och sår i själen, det är begripligt och hemskt, men dom där som står bredvid och ursäktar, nej.

när man tittar på programmet om Josefin Nilsson. Det går faktiskt inte. Och då tänker jag på omgivningen. I samband med metoo, så intervjuades en mycket känd och respekterad skådespelerska och sa att X var väl inte värre än någon annan. Då måste Dramaten vara en ganska förfärlig plats, om hans beteende inte väcker alla varningsklockor. Som han själv säger nu, i en intervju i dag, att ‘det var ju så länge sen och människan är ju död nu’. Ja just det. Lite eftertanke hade varit klädsamt, även om han påstår sig ha 40 graders feber. Nu vet jag visst, att man kan vara felciterad, men det förefaller stämma med den allmänna bilden man får. Så nog vore det väl dags att ta ut pension och kanske åka (cykel) till Afrika eller Asien, dit han tyckte att Josefin Nilsson skulle bege sig på den tiden det begav sig.

har vi möjligen framför oss. Äldste ringde, sonhustrun hade drabbats av magsjuka en halvtimme efter det att vi skiljts åt. Nu slumpade det sig så, för det var lite hektiskt när vi möttes, att jag inte tror att jag just i dag kramade henne, men man vet inte hur det slår till. Och Äldste, som torsdag/fredag skulle åkt en bit bort, får väl se hur det går. Just magsjuka är en stor fasa här beroende på makens medicinering, den är ju beroende av en relativt stabil magfunktion, om man säger så. Sen är jag inte särskilt entusiastisk för egen del heller förstås, men det är ändå hanterbart för mig. Hu.

än vanligt med medicindelandet i kväll. Den här nya medicinen, som långsamt ska sättas in, gör att jag koncentrerar mig lite extra och jag kände att det gällde att ha extra tid. Så nu tror jag att det är klart.

Tidigare i kväll satte jag mig och tittade på Leaving Neverland, denna förfärliga sammanställning. Jag tittade på halva första delen, sen var det annat som skulle fixas, men nog var det alldeles tillräckligt förfärligt. En trovärdig skildring, tyvärr, tror jag. Bildmaterialet var förfärande, att ingen reagerade, kan man ju undra. Eller snarare, jag förstår att stjärnglansen hos Jackson gjorde att det var enklare att titta bort, alla var ju där. Manipulativ var ju bara förnamnet, kan man säga. Det är så lätt att se det man vill se.

alltid. Yngste ringde nyss, han hade fått ett samtal från en tidig vän. Yngste och flickvännen var ju på bröllop i augusti, brudgummen var ju hos samma underbara dagmamma som Yngste. Och nu är han död. Det är så obeskrivligt sorgligt. Jag höll så mycket av denna soliga lille gosse, hans leende, alltid med lite bus i botten. Och jag tänker på hans mamma, vi var tre lite äldre mödrar där hos dagmamman, och just hon hade förlorat sin egen mamma ganska tidigt och tog sen hand om sin mormor, som hade gjort en insats i hennes liv. Och den tredje mamman, som den nu döde gossens mor var bästa vän med, dog  för snart sexton år sen. Mycket sorg där, men att förlora sin yngste son på det här sättet, jag saknar ord.

Nästa sida »