Förfärligt


ändå, i dag är det fjorton år sen maken fick stroke. Så här dags på dagen hade han ringt hem vid halv sex och sagt att han gått till sjukhuset, och så här dags ganska exakt ringde han igen och sa att dom ville behålla honom över natten. Han lät obestämt konstig, hade ett annat sätt att uttrycka sig, men jag kunde ju inte veta vad det var, han brukade inte precis vara på sjukhus, så det kunde kanske vara ovanan vid miljön också, tror jag att jag tänkte. Och ingen personal pratade alls med mig, trots att dom måste ha sett vad som var på gång. Han var ju tydligen, enligt vad andra sa sen, sned i ansiktet, kunde inte röra vänstersidan, såg inte åt vänster. Men jag var bara vagt orolig. Jag kunde självklart inte föreställa mig vad som låg framför oss.

Och under natten kom det sen en dryg dm snö också.

som jag någon gång har glömt inför det här med avlastningen tänker jag på. Men det finns säkert andra, som jag inte glömt än. Och så är det alla sladdarna jag själv ska ha med mig, tandborsten och datorn och mobilen och mobilhörlurar. Och så böcker jag vill ha med och ett äpple för hemfärden, och så makens prylar. Två klockor, telefonen, böcker, det finns mycket som kan gå fel.

Och jag vaknade i rätt tid och gick in i duschen, det är fortfarande bra med dagsljus som komplement där, fönster är bra. Men när jag plockat på mig kläder och stod med det tända ljuset ringde telefonen och eftersom maken har en telefon alldeles bredvid örat under natten, så blir jag förstås lite stressad, men jag tog den närmaste telefonen på andra signalen. En ungdomsvän till maken, som ville ringa och berätta att en gemensam vän till dom avlidit. Vi träffade henne för drygt två år sen, när dom hade studentjubileum, och hon var rätt dålig redan då, nån sorts tidig alzheimer trodde man och nu var lidandet över. Och när jag lagt på luren var min första tanke att vi måste berätta det för svärmor. Nej visst, det behövs inte längre, men jag vet ju att hon gillade den avlidna. Så besynnerligt.

det hörs så tydligt mot den inglasade balkongen, för det är förstås plåtdetaljer runt fönstren. Och jag är väldigt tacksam över att vara övertygad om både att huset är stabilt byggt och att den där stormen Knud, som man varnar för, inte passerar just här. Och kvällen blev förstås så besynnerlig, jag tittade på nyheterna och såg nånting, som anknyter till någon vars liv jag följer och mitt hjärta stannade nästan. Att plötsligt se hur någon annans katastrof ser ut är också förfärligt. Och sen läser jag hos en annan skrivare, vars liv också berör mig, stor sorg som inte borde ha kommit just så, nonchalans hos människor som har som uppgift att vara omvårdande, det är så upprörande i själen att svaga människor inte får rimlig hjälp.

Livet är sannerligen en brokig vävnad.

så jag är inte riktigt säkert om det var en artikel från dagens SvD. Hur som, den handlade om mobbning, mest arbetsrelaterat. Och jag får väl säga att jag varit med om det 2 1/2 gång, typ. En gång hade plötsligt någon blivit befordrad över sin inkompetensnivå och kände sig förmodligen hotad, det var en mycket speciell person, men det hjälpte inte mycket där och då. Plötsligt skulle det göras undersökningar av arbetsmiljön, och jag fattade först ingenting. Konsult inkallades och vi satt där, det var verkligen inte en jättearbetsstyrka, ca tio pers, men vi satt där och materialet skulle gås igenom. Och plötsligt inser jag att alla parametrar pekar åt mitt håll, det är jag som anses vara problemet. Så jag begärde ordet och frågade rakt på sak vad dom tyckte att dom höll på med. Tydligen var tanken att man skulle snurra runt betydligt längre, så att alla, inte bara dom två drivande, till slut skulle komma till ‘rätt’ slutsats. Men att jag frågade för tidigt gjorde att större delen av gruppen liksom kom av sig och såg vad som pågick. Så det kunde varit värre, men en del av det som förekom glömmer jag inte. Civilkurage var en bristvara där och då.

Och ett annat tillfälle var ett icke jobbrelaterat sammanhang, där jag såg att nånting var väldigt fel, och väldigt många kom en och en till mig och sa – ‘ja, du har alldeles rätt, jag ser samma sak, men jag vågar inte säga nånting’. Och jag förstår inte riktigt hur man kan se sig i spegeln, när man säger sånt. Och där fick jag också veta att ‘alla’ föraktade mig, och en kort stund var jag rätt förtvivlad, jag låg på golvet, bokstavligen, och undrade om jag nånsin skulle orka ta mig upp. Men så började jag tänka på det där förledande ‘alla’ – kunde det verkligen vara sant? Så pass många fina och allmänt hederliga personer, som jag känt länge, kunde plötsligt ‘alla’ förakta mig? Och någonstans fanns en sorts rimlighet kvar, jag kunde resa mig upp igen. Skakigt, men reste mig gjorde jag. Också där finns det saker jag inte glömmer, jag har gått vidare, men jag minns. Tyvärr.

Och så hade jag för några år sen ett mindre jobb utanför hemmet. Jag hade diskuterat en utökning av antalet timmar med dom som beslutade och uppfattat att det skulle lösas så. Nån månad senare står en helt annan människa bredvid mig och säger – ‘ja, du vet att man organiserar om det där nu, så dina uppgifter försvinner?’. Nej, det visste jag verkligen inte, ingen av dom som borde gjort det hade informerat det minsta. Och sen, när jag hörde av mig, sa man att självklart förutsatte man att jag fortsatte ett par månader till och satte in den person som den nya organisationen skulle använda till detta. Då skrev jag ett mycket kort brev att det tyvärr formellt sett var helt omöjligt, så tack för mig. Det var en befrielse den sista dagen där.

så lugnt som möjligt. Men det går lite olika, kan man säga. Vi var på väg ut från kyrkan, solen sken, det hade varit så fint alltihop och maken var lite före mig. Jag bytte några ord med en god vän och släppte honom med blicken en kort, mycket kort, stund. Och då snavar han på metallkanten på yttersta tröskeln och faller raklång i stengolvet. Det här är annars den enklaste kyrkan att at sig fram i, ingen matta som kan trassla och nästan jämn golvyta och ingen trappa ut. Nästan jämn ja, men inte riktigt. Maken var alltså så lättad över att han nästan var ute vid bilen att han tappade fokus och släpade vänsterfoten, som då fastnade på tröskeln.

Snälla vänliga – och starka – män kom omedelbart störtande och hämtade en rejäl stol och lyfte upp honom på den. Jag hämtade lite dricka, för han var påtagligt blek, men inget brutet, ett uppskrapat sår på högerhanden, men det fanns både tvättservetter och plåster till hands.

Och jag tänker att jag vet att jag inte har skuld i detta, men det jag känner är något annat. Nu vilar han och snart äter vi söndagsmiddag.

så förfärligt som jag hade kunnat ana. Om man säger så. Och jag hade servicesinnat printat ut ett ex av vår värderingsmans alster och presenterade. Till saken hör alltså att vi vid vårt förra möte kommit överens om att vi skulle ordna var sin professionell värdering och den skulle vara klar till ca 13 augusti. Då var jag rätt angelägen om att rentav kunna ha med den till mötet i dag. Men det var ett stort fel av oss. Har ni gjort det redan? Ja, Sverige i sommartider, där får man ligga på lite grann, typ. Men det var upprörande att vi var klara.

Sen var det dessutom fel på mitt kroppsspråk. Jo då. Och nån snickare dom träffat hade haft synpunkter på nånting maken sagt 1996. Tjosan. Och det sägs på bygden att dom (släktingarna) är snåla. Ja, för en gångs skull har möjligen bygden hittat ett korn av sanning.

Nej, som Äldste sa efteråt, många såna här dagar behöver man inte. Och vårt nästa inspirerande möte blir 18 september. Hu.

som barndomen bestod av. För min del är det minnet av gårdsplanen hemma, badplatsen en liten cykeltur bort, lekstugan pappa byggde. Det är borta, finns inte ens rent fysiskt, min kusin som äger det har låtit allt växa igen till en ogenomtränglig skog mellan husen, och det var förfärligt när jag åkte dit senast.

För maken är det förstås hans mormors hus, som var sommarloven. Han var alltid där hela tiden och dessutom en termin, när han hade varit krasslig. Mormor och morbröderna. Höbärgning, köra traktor, bada, frukostarna i glasverandan, ta hem korna på kvällen. Och tryggheten med den mycket älskade mormodern. Och om ett par timmar ska vi åka dit igen och maken ska, med viss möda, ta sig uppför trappan och in i huset där vi ska träffa släktingarna, som sagt att då var då, men nu vill vi ha så mycket pengar som möjligt för det. Och vi har förvisso ingen önskan att lura dom på minsta sätt, vi följer dom olika – vid det här laget tre ganska likalydande värderingarna – och är beredda att ge det rimliga priset.

Och jag medger att det här är svårt, jag är rätt trött i grunden och så värmen på det. Och jag sörjer för makens skull att han ska behöva mötas av oviljan och en sorts misstänksamhet och missunnsamhet. Dessutom är det känslan att oavsett vad vi säger och vilka papper vi kan lägga fram, så är det ändå inte tillräckligt. Jag såg till att jag kom upp rätt tidigt, och nu ska jag resa mig upp och be dagens morgonbön och koka gröten och hjälpa maken att göra sig klar.

än jag befarar, mötet maken och jag alldeles snart ska bege oss till. Visserligen finns det väl inget i historien, som direkt visar på något positivt, men man ska aldrig ge upp. Inte ens om man ändå nånstans är övertygad om att mänskligheten inte alltid styrs av logik och förnuft.

Så jag sitter här och tänker att om två timmar vet vi mer, och hur som helst närmar vi oss den punkt när vi kan säga att vi är klara med en del relationer. Men vi är inte där än.

inte varit ett dugg bättre om fru Hoxha hade haft fler skor, för troligen hade hon inte just den passionen, men ett så förfärligt samhällsbygge. Även om man medräknar alfabetisering och elektrifiering så är det alldeles hemskt att läsa om det formaliserade angiveriet och den mentalitet som var naturlig i sammanhanget. Och det är så lätt att tänka att dom där gjorde så, samtidigt tänker jag på alla gånger jag suttit i olika sammanhang och efteråt, då när man kommer utanför dörren, så finns det alltid dom där som teg därinne och sen säger – ‘men du vet att jag håller med dig’. Så feghet finns här också.

Nästa bok handlar om sekter. Kanske borde jag sticka emellan med nåt lite roligare.

man alldeles tydligt inte har, men som kan ramla över en. Förut satt jag plötsligt framför kunskapskanalen och fick lära mig om en begravningsplats i York för gladiatorer. Rätt förfärande alltihop. Åttio skelett, prydligt begravda, hälften halshuggna, men allihop starka vältränade unga män, med många läkta skador runt om skelettet. Och dom kom från alla möjliga delar av den romerska imperiet, en av dom absolut största hade smidda metallringar runt fotlederna, förmodligen som en sorts handikapp inför striderna, någon hade dödats av lejon, det kunde man avgöra. Och detta tyckte folk var skoj att titta på. På den tiden.

Något senare påannonserade en annan kanal programmet ‘Gladiatorerna’, det kändes lite sjukt, faktiskt.

« Föregående sidaNästa sida »