skrivit om det här förut, men jag påminns ändå varje midsommar. Då är det ändå så, att vi aldrig under alla år tillsammans firat midsommar särskilt frenetiskt, t ex är ju Yngste född strax efter, så det året låg jag så stilla jag kunde med foglossning och alltihop. Men den mest märkliga midsommarhelgen var ändå 2005, ingen konkurrens alls. Maken hade varit hemma ett par veckor efter att ha varit väldigt länge på en rehabavdelning. Vi höll på att anpassa oss till den alldeles annorlunda situationen, det var så mycket varken han eller jag visste om hur det var och hur det skulle bli. Men han står i badrummet och borstar tänderna och någonting lät konstigt, han kom in till sängen och lägger sig ner, eller rättare – han får sitt första epileptiska anfall, ett grand mal, som varar väldigt länge. Jag var inte särskilt förberedd, rent teoretiskt visste jag att ca 40% av strokepatienter får epilepsi inom ett halvår efter sin stroke, men det hjälpte inte så mycket där och då. Jag ringde 112 och var nog rätt stressad och dom ville ha en gatuadress, som ju inte precis fanns där på landet, men trots att jag inte kunde ge det så kom ambulansen till slut, och dom frågade hur det hade varit och tog med maken till större sjukhuset. Dom rådde mig att inte försöka köra ifatt dom, men jag var förstås framme ungefär samtidigt som dom. Och maken fick fler anfall under tiden. Och i hissen upp till avdelningen spydde han som en fontän, och jag stod orutinerat nog vid fotänden av sängen och fick en massa tomatsås över mig, dagens middag. Vid femtiden på morgonen åkte jag hem, och han fick stanna kvar för observation.
På söndagen fyllde Yngste 15, det blev inte riktigt som vi planerat, kan man säga.
Och sen hade jag förstås ingen aning om att det skulle ta ca tre år innan man fick det hela under kontroll, dvs jag är trots att det gått så här många välmedicinerade år, så är jag ändå på min vakt nånstans.

Så midsommar är lite märkligt.