Jag har läst att det är olika hur man hanterar den ev tredje sprutan på olika håll i landet, men svärdottern är som vanligt en klippa. Hon har koll på hur det ser ut med bokning och allt sånt. Så hon visade mig hur jag kunde gå in på 1177, som jag aldrig gjort (!) och boka en tid på tisdag fm med mitt bankid. Maken har ju inget bankid, men man har drop-in samtidigt, så han kommer också att få sitt vaccin. En lättnad.

Och den fantastiska kvinnan frågade om vi kan tänka oss att komma till dom på Jul, och alla var helt entusiastiska. Förra året var det ju som det var och Äldste hade monterat upp tekniken, så att vi på bestämd tid kunde ha zoom-möte. Yngste satt på ett håll i Uppsala, Äldsta och hennes familj på sitt håll och Tvåan hade ju sitt väldigt krassliga och gipsade ben hemma hos dom, men nu kanske det lyckas igen. Om det inte kommer någon ny pest.

Nu är det bara att ta hand om rester och diska upp. Vi var bara nio vid bordet i dag, men för första gången på mycket länge tog jag ut en extraskiva till bordet och dukade upp. Det var så väldigt roligt att träffa tre barnbarn, Tvåans två pojkar är nu helt plötsligt jättelånga, eller iaf längre än jag. Och Tvåans kakor var verkligen alldeles underbara, fast den traditionella chokladtårtan gick också hem och äppelkakan, hämtad från Märit Hults kokbok som den Ulfsparreska äppelkakan, man häller kokande vatten över smeten innan man sätter in den i ugnen och det gör ytan lite knaprig, var väldigt lyckad. Och maken såg ut att vara nöjd med sin nya morgonrock, så på det hela var det väldigt lyckat. Jag är så tacksam.

Visserligen bara en kort stund, men tydligen hann Yngste sms:a mig var han var med tåget just då och när jag sen vaknade trodde jag att sms:et var helt i nutid och trodde alltså att han på något sätt tagit ett senare tåg, för det stämde inte. Men det var bara jag, det var lugnt. Han kom den överenskomna tiden, vi åt laxpaj och så har vi pratat. Sen visade det sig att han sett den där Sigurd Lewerentz utställningen, som jag verkligen velat se, och han tycket det var totalt överreklamerat. Inte ens när jag visade en uppsättning bilder från St Petri i Klippan, så förstod han att detta var makalöst. Jag medger iofs att det är en lokal, som det är väldigt svårt att få en uppfattning om med enbart bilder. Och toaletten, som jag tycker är så fin, tyckte han bara var underlig. Vi fnissade hjärtligt åt alltihop.

Sen kan jag bara hoppas att morgondagen blir bra. Yngste ska, efter besöket här, åka till Portugal och upptäckte nyss att han kunde boka biljetter till fotbollsmatch med Milan, kanske rentav Zlatan. Världen är märklig igen.

i allt matlagandet. Tvåan skickade ett sms för att fråga när jag tänkt mig, och jag passade på att sms:a svärdottern också. Jag var kanske inte helt hundra på att Äldste kommit ihåg att prata med henne, han själv och äldsta sondottern ska tydligen vara på nån sorts orienteringsträningsjox. Man kan säga att just där är det iaf inte mina gener som slår till. Och Tvåan hade förstås nån sorts kakor på gång, som hon tar med, rara hon.

Jag tänkte med den här pausen att det kunde vara läge för en liten eftermiddagspromenad. Det blev ingen under den hektiska förmiddagen. Jag hann inte mer än tänka tanken, så hällregnade det. Flexibel som jag är, så tog jag ner extrasängen från vinden då, och när det var klart sken solen. Och, fantastiskt nog, sken den hela min lilla korta promenad. Jag går inte särskilt fort, men jag tänker nu att jag kanske ska utöka sträckan lite nästa vecka, fortfarande en kort promenad visserligen. Det är rätt härligt att komma ut. Hur länge jag anser att vädret och underlaget är rimligt får vi väl se.

Det känns så iaf. Dom vanliga rutinerna, dvs maken är duschad, tvätten är nästan klar, jo så långt inget konstigt. Men jag har marinerat ett halvt kilo gröna bönor, gjort en chokladtårta och kycklinggrytan till i morgon är nästan klar. Maken och jag tar en enkel macka snart, för jag ska förbereda laxpajen vi ska äta när Yngste kommer i kväll. Och så är det en äppelkaka som ska bakas också, svenska äpplen gjorde mig inspirerad i affären senast. Jag är liksom inte van längre att kavla upp ärmarna och duka upp för fler än maken och mig, ja en eller kanske två till klarar jag väl rätt raskt, men det blir skillnad ner mer saker ska organiseras. I går var jag rätt tacksam, för i måndags (kanske) kom jag på att jag kunde skicka efter en morgonrock till maken att ha vid frukosten nu när det blir kallare, och minsann – igår låg den i postfacket. Fast jag googlade ju runt ett tag och det betyder att algoritmerna jobbar på, så på fb dyker hela tiden upp en reklam från Pelle Vävare, ett tjusigt par i makens och min ålder som sitter efter ett dopp ute, i sina snygga frottérockar och dricker kaffe. Och jag blir så oresonligt ledsen, aldrig att vi kom att ens vara i närheten av att göra det.

Det finns ju olika tv-serier där folk vill skaffa sommarhem i varmare klimat, varmare än England är det vad som gäller i regel. Så här på eftermiddagen satt jag och tittade, paren är ofta lite gnälliga, det är ju mycket pengar förstås, men ofta har dom nog inte riktigt ens tänkt igenom sina prioriteringar. Vi satt där alltså, och någon klagade på en väg som lät för mycket, och jag tänkte att det är klart att det blir besvärligt med dessa utryckningsfordon. Dom lät faktiskt mer och mer och det gick upp för mig att utryckningsfordonen nog var live i min närhet, ganska nära rentav. Jag tittade ut genom fönstret och såg att blåljusen fladdrade i ett fönster på stationen, folk i reflexvästar sprang runt. Fler reflexvästar dök upp. Ambulansen kom. Ett av utryckningsfordonen åkte med blåljusen på söderut på gatan bredvid oss. Då började jag gissa vad som hänt. Jo då. Någon har kommit i vägen för ett X2000.

Och jag tänker att någonstans är det någon som inte kommer fram till någon som kanske väntar, någon som får öppna sin dörr och utanför står troligen två personer och den ena säger – ‘jag beklagar, men jag har ett tråkigt besked’, och livet blir förstås förändrat för lång tid där och då. Fast det kan förstås ta tid innan dom där i reflexvästar kan vara säkra på vem som ska kontaktas, också en effekt av närkontakt med tåg.

Jag bakar ju nästan alltid två olika sorter, en grahamslimpa i form som man rör ihop och så får den stå 1,5 timme innan man sätter in den i ugnen, och så är det den andra sorten, arvet efter makens mormor. Den tar lite längre tid eftersom den först jäser minst fyra timmar, men nu är dom i ugnen ändå. För det mesta bakar jag inte två dagar i rad, men eftersom det kan bli lite tätt om tid här i helgen, så tyckte jag det var bäst så här.

Sen bläddrade jag i tidningen och såg en bild av någon jag träffade oftare för länge sen. Numer är det snarast Äldste, som träffar X och han är inte särskilt glad över det, kan man säga. Men i söndags fick jag syn på X i kyrkan och det var alltså länge sen vi sågs live, jag var nog rätt irriterad den gången, för jag tyckte – rätt eller fel – att X hade betett sig fegt mot mig. Och nu där i söndags, så tänkte jag att jag behövde kanske inte kasta mig fram och vara väldigt hjärtlig utan det räckte nog med ett allmänt – numer på avstånd, tack pandemin – hälsande. Men plötsligt gick det upp för mig att X verkligen inte alls hade för avsikt att hälsa på mig, eller ens se att jag var där (och jo, det gick nog inte att undgå att se maken och mig). Så kan det också vara.

Det duggade lite försiktigt när jag var ute nyss. Jag gick inte den vanliga promenaden utan gick och köpte två biskvier, vita, till vårt kaffe sen. Det är min dopdag och då får man väl fira. Sen gick jag in på systemet också. Jag vill ju alltid ha marginal och nyss såg jag att i sherryflaskan var det mindre än hälften kvar. Det är liksom tillsats i såser av olika slag, så där vill jag vara beredd.

Några stackars optimistiska människor har med lite ojämna mellanrum ett stånd på torget här, där dom säljer munkar. När jag gick förbi såg jag alla dessa munkar med olika sorters glasyr upplagda under glasdisken. Jag hoppas det går bra för dom, jag är inte alls lockad. Och churros, som det står att dom också säljer, vet jag inte ens vad det är, men jag ska googla. Man kan ju inte leva sitt liv i okunnighetens mörker.

Fast när jag gick lilla promenaden, så var det frost i gräset en bit bort. Det närmar sig, kölden och mörkret. Nästa vecka ska jag nog plantera ljung både på gravarna och i dom egna krukorna.Men jag är väldigt tacksam över ljuset där ute. Jag jagade rent av ut maken på en minipromenad på vår svalgång här. Men nu sitter han stilla och lyssnar på Brandenburgkonserterna, gott så. Jag funderar på all städning som borde bli av, men det händer ju inte så mycket av det. Det är nog lika bra att jag går ut i köket och plockar in disk i maskinen och sen tar tag i den blivande söndagsmiddagen. Om det bara varit maken och jag hade jag sett det som tre middagar, nu fryser jag visserligen in tre påsar, men jag räknar att det går åt två till Yngste, maken och mig. F ö är det konstigt att det inte ens är två veckor tills vi byter tid igen. Och sex veckor tills jag plockar fram adventsljusstaken.

Åtminstone tror jag det. När maken hade lagt sig och jag tog den vanliga vändan ut i köket, så stod hans kvällsmedicin där. Jag hade helt enkelt missat den. Nå ja, jag hällde upp lite pro viva i ett glas och tog in till honom med medicinerna, så nu får han sova med oborstade tänder, men hellre det än utan medicin. Besynnerligt.

Annars går jag runt och försöker få till allt som ska ordnas inför helgen, så att det stämmer. Yngste kommer hit på fredag kväll och då är min tanke att han får en laxpaj, ja maken och jag äter den också förstås. Och i morgon ska jag baka grahamsbrödet vi äter, sen gör jag fisksoppa till middagen, och på eftermiddagen gör jag klart den tänkta söndagsmiddagen till oss och Yngste. På torsdag bakar jag den andra sortens limpor och kokar ärtsoppa. På fredag, när jag har duschat maken, så gör jag en chokladtårta och kycklinggrytan vi ska äta på lördagen. Sen ska det marineras bönor också och en äppelkaka blir det nog. Jag ska skriva ett enkelt schema, så jag inte tappar det helt.