som man borde, kan jag ju lägga motionerande. Och min stackars kropp är rätt tålig, det får man nog säga, men ibland råkar jag väl göra fel. Det här att duscha maken t ex innebär rätt mycket konstiga rörelser och kanske sträckte jag mig i går, eller också var det något av allt det andra jag gör. Bara att skjuta in makens stol till matbordet kan ibland vara lite ansträngande. Men iaf, i dag fick jag en lätt känning av ischias på höger sida, och det är jag ganska angelägen att mota på ett tidigt stadium, så när jag satt mig i kyrkbänken så tänjde jag så gott det nu gick. Fast nu har jag nån sorts sträckning lite högre upp, i midjetrakten ungefär, och där har jag ingen bra rörelse att mota det med. Det kanske rättar till sig när jag sover. Det kan hända.

Annonser

varför man tar slut. Ja, man=jag. När jag stod där i kyrkan i dag bredvid maken, som sjöng så vackert, så svämmade det bara över och jag som – för en gångs skull – ansträngt mig lite med mascara och allt, fick förstås rota upp min näsduk och rädda vad som räddas kunde, iaf så inte alltihop skulle skölja ner på kinderna. Och det fortsatte, om man säger så. Dopbarnets systrar som sjöng så fint. Och så skulle vi gå fram till nattvarden och just där är det en trappa upp i koret med ett räcke, som skruvas dit och inte är helt stabilt, men jag insåg snabbt att den där eleganta ljusstaken som stod där skulle maken förmodligen välta, så jag sköt den åt sidan lite raskt. Dopbarnets far såg att förmodligen skulle dopfunten vara lite i vägen när vi skulle nerför trappan igen, så han sköt snabbt bort den (den stod på hjul) och jag blev så tacksam över omtanken. Mer näsduk.

Och i övrigt är jag tacksam för min lilla kruka basilika, dom små fröna kämpar på och ser riktigt lovande ut.

när vi har ätit, goda oxrulader f ö och sen kaffe och kladdkakemuffins. Och Yngste kom iväg först med buss och sen med tåg. Vi åkte till närmaste kyrkan. Någon sa, när vi var på väg in, att dopbarnet har 39 kusiner. En majoritet var där. Och maken bleknade lite vid tanken och väste när vi satt oss ner – ‘jag som tyckte det var jobbigt med två’. Jo. Men det var en fin och glad gudstjänst, mycket sång och ett vackert litet barn. Och sen fick vi byta några ord med en alldeles nybliven mormor, den unga kvinnan jag pratade med i onsdags hade fött sin dotter i går, så fint.

Och Yngste skrev i ett sms att nu skulle han vila upp sig under veckan efter den här helgen. Han hade ju först deltagit i Äldstes köksköp, dvs dom hade lastat Äldstes släp och bil och vår bil dessutom, alldeles fullt hade det blivit, och sen hade dom kört alltihop till huset. Sen var det då den döde vännens föräldrar och sen till Tvåan. Lille hunden hade varit så söt, ansåg Yngste, fast väldigt lekfull. Och glad för allt.

För rätt många år sen fick maken den här som present. Det är i princip en ruta för varje vecka och vi har haft den i våra olika kök. Den stämmer ungefär där vi bor och jag tycker fortfarande väldigt mycket om den.

hörs från torget, dvs jag hör inte alls vad som sägs, men jag antar att det är orienteringsrelaterat. Och Yngste kom inte hit till lunchen, det ordnade sig tydligen ändå.

Och det här med planering är inte enkelt för någon och här finns det så många variabler, som ska med i beräkningen. Först var tanken att vi skulle åka till den numer vanligaste kyrkan i morgon, men sen gick det upp för maken att i den närmaste, så blir det en högtid för kära vänner, och då vill han så gärna delta. Jag har all förståelse för det och hade det enbart varit mitt eget val, så hade det varit ganska självklart. Men nu är det ju det här med att han behöver både tid och plats s a s. Och jag har nu redan sagt att den öppna lunchen efter kyrkan är det rimligt att vi hoppar över, det är en (för alla andra) liten bit att gå, vi kommer alltid sist i sådana lägen och då brukar det vara komplicerat att hitta någonstans att sitta, och då tar vi väldigt mycket plats och uppmärksamhet. Så än så länge är vi helt överens om att vi åker till kyrkan och sen åker vi hem och äter vår enkla lunch. Och jag vet att man kan tycka att ‘det ordnar sig alltid’, ‘ja men du kan väl be nån hjälpa dig’, ‘men det kanske bara är du som tycker att ni tar plats’. Det hjälper inte, jag lever med ett ständigt planerande, ständiga detaljer som ingen annan ser, jag måste veta var jag drar min gräns.

här i morse, för det regnade kraftigt i går kväll. Eftersom det är lite trassligt med tåg och buss här, hade vi kommit överens om att jag skulle hämta Yngste där tåget stannade. Jag kom i väg lite sent, men jag parkerade en minut innan tåget rullade in. Lite regnskurar på vägen. Sen parkerade vi bilen en bit bort eftersom det ska vara nån sorts centrumorientering här – som Yngste sa – ‘det ser ut som en brottsplats’, för hela torget var avspärrat med olika band – och vi hann bara kliva ur bilen, så vräkte regnet ner. Jag har förstås extra paraplyer i bakluckan, och det var tur. Maken blev väldigt lycklig när sonen äntligen kom. Sen åt han mackor och stekt ägg och lite dillchips.

Nu är det vanlig lördagsförmiddag igen, nu i molnighetens tecken. Bröderna är på Ikea och tittar på kök, dom skulle träffas utanför vid öppningstiden. Sen är det lite osäkert hur det blir med lunchen, men jag är beredd, om det skulle vara så. Och så har Yngste kommit överens med sin döde väns mamma, att han tittar in hos dom vid två och så åker han raka vägen till Tvåan och tittar på valpen och utgår med familjen också. Sen kommer han hit igen och i morgon åker han när vi är i kyrkan. Underbart är kort.

här och jag hoppas lite pollen kan spolas bort, men det är väl inte säkert. Och jag har gjort mina ärenden. Inne på coop sa en lite ytligt bekant kvinna att hon tyckte min regnrock var jättesnygg, och vi blev stående en liten stund och bytte vänligheter. Vi har träffats i lite andra sammanhang och jag blir glad, när folk är oprovocerat vänliga. Nu råkar det vara så, att jag har en betydligt närmare bekant som vid tillfälle uttalat sitt starka ogillande av den här kvinnan, hon är en satkärring enligt hans sätt att se. Och jag kan bara konstatera att alla människor kemi verkligen inte stämmer. Nog är det märkligt.

Och märkligt var det också när jag läste i etikettsspalten (eller vad man ska kalla den) i SvD i dag. Någon hade ordnat ett rejält kalas på sin födelsedag, och det hade minsann både tagit tid och kostat pengar (ja, kalas har den egenheten för den som ordnar) och en nära vän hade varit med och haft med present. Bra så långt. Men nu skulle vännen fylla år och tänkte tydligen inte alls ordna en lika stilig fest. Behövde nu det första födelsedagsbarnet köpa present? När det nu inte blev nån kalasutdelning? Jo, kvinnan som svarar, tyckte allt det, alla behöver inte göra likadant. Och jag är fortfarande förvånad över att man bara kan tänka så där.