fast det antagligen är mitt eget fel. Eller kanske inte. Hur som, jag fick ett mail med ett bifogat brev, det var inget skumt alls med det, jag känner avsändaren sen många år och vet att det är ok. Han var inte strandsatt i Tjottaheita och behövde mitt bistånd, inget alls så, men han hade tydligen nån annan teknisk lösning för det där bifogade, för det låste min dator, som inte alls gillade vad-det-nu-var. Och jag fick trassla och det medförde också att jag hade problem att komma in här, dvs att kunna kommentera och skriva nytt. Mycket irriterande. Och plötsligt var min stackars sida dessutom alldeles nedlusad med reklam för vad som helst. Och det är det verkligen inte jag som styr över eller får minsta lilla nytta av. Så just nu är jag sur på tekniken och mig själv. Möjligen också en svag aning på bekanten.

Annonser

hur det skulle bli, när vi satte oss – lite sent – i bilen för att åka till den närmaste Högmässan, som råkade vara en bit bort i dag. Vi var alltså lite sena redan, det här att ha ett badrum kan ibland bli lite jobbigt, även om man bara är två. Ändå kö s a s.

I annonsen hade det framgått att man inte skulle vara i stora kyrkan, jag hade fattat att gudstjänsten var förlagd till sakristian, där jag varit på åtskilliga veckomässor, så det skulle betyda ett litet steg upp och sen ett litet steg ner för maken, helt överkomligt. Men det var helt fel, framför kyrkdörren står en skylt att det är i ‘kapellet’, som ligger liksom bakom kyrkan. Just den här kyrkan råkar vara väldigt lång, så det betydde ju att gången vid sidan också var väldigt lång, väldigt mycket is också. Maken kämpade verkligen, och sen var det en rejäl stentrappa, lyckligtvis med stabilt räcke på båda sidor, så vi sjönk mycket lättade ner på sista bänken. Tacksamhet när man klarar svårigheter, oh ja. På vägen till bilen kunde vi ta det mycket lugnare. Men halt var det. Black ice, som bilen brukar påpeka.

dyker ju upp. T ex nu, så här års. Solen skiner plötsligt genom den inglasade balkongen och så genom glasdörren till balkongen, så man kan knappt se tv. Men till min lätta förvåning finns ett par skruvar högst upp på karmen i glasdörren, så jag kunde lägga en överbliven gardinstång över skruvarna och så lite lakansväv vikt över, så kan man se rutan bättre igen. Jag får väl försöka ordna något mer prydligt sen.

Och maken tittade på ett förfärligt program om vulkanutbrott, ungefär 1816 eller så. Det var rätt hemskt alltihop, kolera och svält. Finns tydligen nån månad till på SvTplay.

Och tydligen hade jag inte arbetat ihop kakdegen tillräckligt, för det blev lite mycket smör i ena längden kolakakor. Men närmaste månadens kakbehov bör vara täckt ändå. Om man nu kan tala om kakbehov efter den där vulkanen.

sa kommentatorn i backhoppningen nyss, nån stackars deltagare som såg ut att väga max 42 kilo, dom är ju rätt minimala i den sporten. Så ‘tungt’ var inte ett ord jag skulle använt. Men vi tittade väldigt engagerat på damernas stafett och lutade oss framåt, så gott vi kunde. Ah ja, silver var också lysande.

Och i samband med ämnet ‘tungt’ ska jag snart baka två sorters kakor, såna som vi tar en av till kaffet. Kolakakor och torplyckor. Jag bakade senast i början av december och jag har ätit onödigt många, visst, men jag får väl tänka mig för lite nu.

har nu nästan rasslat in. Strumporna jag skickade efter häromdagen kom i dag, bra, nu har jag strumpor ett tag framåt. Alltid svarta från gustextil, inget bekymmer med hopparande efter tvätt och så lös resår runt anklarna. I postfacket låg en avi om makens skjortor också, möjligen satsar jag på att hämta senare i dag.

Och det fanns en kallelse till mammografi också, dagen före morbroderns begravning. Jag kollade tågtider, för det går väldigt raskt med tåg dit och så slipper man tänka på parkering, så antagligen satsar jag på det. Och jag går alltid på mammografi, jag vet att jag slarvar med det här att känna igenom brösten, och jag vet förstås att det inte är hundraprocentigt, men jag går ändå. Det var tid mitt på förmiddagen, så om vi äter tidigare frukost, så fungerar det hyfsat.

nästa vecka. Besked kom i morse, först med besked om avdelningen en trappa upp, och maken suckade lite, men sen ändrades det till markplanet, som han gillar bättre. Så det ordnar sig. Tacksam för det. Och det ska bli sol, påstår prognosen.

Jag hämtade ut sommarskorna också, men det dröjer innan dom kan användas. Och jag gick bort till optikern och fick glasögonen tillfixade också, väldigt bra. Jag är ju löjligt nöjd med dessa, som jag haft i snart ett år.

Det hade kommit lite snö i natt och jag känner mig bara otålig, jag vill snart ha vår, men det är jag knappast ensam om.

Och det blev en hel natts sömn, tacksam för det också.

alls om ev avlastning nästa vecka, så jag utgår från att det inte blir. Men nog kunde jag få besked iaf, tycker jag med lätt irritation.

Å andra sidan kan det vara svårt att få besked i alla möjliga sammanhang. Vi beställde ju komplettering på svärföräldrarnas gravsten och rätt snart ringde en gladlynt man och hade tittat på det hela. Jag skulle få ett prisförslag skriftligt. Det är daterat 170628. Mmmm. Sen hände ingenting. Jag försökte ringa den gladlynte, men det var bara telefonsvarare. Sen skickade jag ett mail 171105 och frågade hur det gick. Inget svar. Sen skickade en ny fråga 180212 med en lätt antydan att det kanske inte blir något mellan oss, och si! nu fick jag svar i dag. Det kommer att ske under våren (vilket år stod dock inte) och jag ombads ringa mannen, den gladlynte, nästa vecka.

Och så kom det avisering om att mina sommarskor har kommit. I morgon hämtar jag dom. Det är inte precis nödvändigt än. Kanske lagom när gravstenen blir färdig.