i vår tillvaro när vi hade två våningar i lägenheten, det är väl enda nackdelen, dvs att när jag sitter vid datorn, så är jag ändå liksom mitt i vad nu maken tittar på på tv:n. En annan nackdel är iofs att bara ha ett badrum, vi har haft extratoa åtminstone väldigt väldigt länge. Men man=jag får bita ihop, eller snarare knipa. Typ.

Men maken tittar på något tekniskt där dom talar om km per hour, och jag har ingen aning om vad det är. Jag tittade på tredje avsnittet av David Batra i Indien nyss och jag fnissade ohejdat. Det där att dricka kourin föreföll, som min äldsta dotter skulle säga – ‘lite ofräscht’. Och så börjar jag undra över mitt kroppsfett, men jag bryr mig inte så förfärligt ändå.

Och så har vi en lös planering för helgens lilla utflykt, dvs vi har en starttid.

Annonser

när jag klev in genom dörren här hemma (12.51 ungefär) så fick golvklockan fnatt och slog sina tolv timslag. Det hade den tydligen enligt maken inte gjort när klockan var tolv. Fast sen slog den rätt vid ett och nu vid två också. Även gammal teknik har sina underligheter.

Och jag värmde ärtsoppan och bryggde kaffe och allt var precis som vanligt igen. Det var lite besynnerligt att vara ute och traska runt i den lite större staden, bara så där. Och jag hade väldigt bred marginal, så jag kunde bara gå och titta. Det finns t ex en bokhandel. Och diverse annat. Hade jag sett en bra väska hade jag köpt, men nu gjorde jag inte det. Men två kvinnor gillade min väldigt färgglada jacka och sa det också. Båda två sa – ‘man blir glad när man ser den’, och det tyckte jag var rart.

Hemåt nu, tåget verkar fungera. Jag provade igenom en stor del av sortimentet och sen slutade det ändå med att jag köpte samma modell som jag redan har flera av. Men jag är nöjd med det, då vet jag att jag är nöjd.

Fast det här med att åka tåg, visst är det smidigt när det fungerar. Men jag är inte van, erkänner jag. Det skulle köpas biljett i automaten och kvinnan före mig ville ha hjälp, hon hade östeuropeisk accent på engelskan, och jag var kanske inte bästa hjälpen. Jo jag redde ut hennes fråga, men sen blev jag lite stressad över mitt eget köp. Jag lyckades trycka på två biljetter, men eftersom jag åker tillbaka inom tidsram så fungerar det ändå. Och jag bör vara hemma lagom till ärtsoppan.

en bild på makens hand, när han sträcker sig efter bakelsen till kaffet, på fb och alla möjliga vänliga människor skickar hälsningar till honom och jag vidarebefordrar förstås och han blir glad. Det är fint.

Och jag tänker att vi ska ju företa oss en liten resa i helgen igen, men sen åker vi nästan ingenstans tillsammans förrän i slutet av april är det tänkt. Ja, kanske åker vi en sväng till Äldstas familjs sommarhus på höstlovet, men det är ju rätt snabbt gjort.

Och jag ska ta mig samman och fråga kommunen om hur dom ser på 2019. Fast det vet man ju aldrig, det är ju ständigt pågående organisationsförändringar. Vi startade det här för snart sex år sen och det får väl sägas ha varit lite blandad kompott, dvs det här senaste året skulle det ju bli bättre, men jag är lite tveksam. Och jag har dessutom den egenheten att jag gärna vill veta vad som gäller, jag vill veta exakt vad man kommit överens om. Jag bad min handläggare om adress till hennes chef också och då fick jag ett telefonnummer, men jag vill hellre ha en mailadress, så vi vet vad som tänkts. Men jag löser det på något sätt. Nästa vecka.

just nu med Tvåan, hon ringde för att gratulera honom på födelsedagen, rara hon. Och han använde det nya rakvattnet han fick av henne i morse. Jag hade tid för att byta till vinterdäck tidigt i morse och när jag gick hem passerade jag bästa kondiset och köpte var sin budapestbakelse. Så vi har firat i all enkelhet. Den täta dimman har lättat och solen skiner.

Och i går kväll hade vi en sån där incident, som tar så väldigt mycket kraft. Maken fick ett totalt stopp om hur mail fungerar, och han vägrade absolut att ta till sig mina förklaringar. Och jag blir otålig, obeskrivligt trött. Jag skulle verkligen önska att jag hade någon att prata med, någon som kunde trösta mig, någon som kanske kunde hjälpa mig att se att jag inte är en hemsk människa. Men nu är det inte så, och jag får klara mig så gott jag kan. Men det finns saker jag saknar. För det mesta försöker jag bara att hantera min tillvaro. Jag tänker ofta på min döde vän, han som sade till mig att maken fungerar som ett litet lok som kör på stoppbocken igen och igen.

med den där limpdoften, tacksam för det. Och böcker blev lånade. Och jag skickade ett mail till kvinnan som ska ordna våra papper och undrade om hon har något tidsschema för oss. Det vore trevligt att veta.

Och i övrigt har jag förstås tänkt på min mamma, det är hennes dödsdag. Vår relation var lite knepig genom åren men hon var en mycket entusiastisk mormor för mina äldsta barn, och det tänker jag på med tacksamhet. Sen inser jag att som det var, så kunde jag inte göra så mycket annorlunda just hennes sista tid. Jag kan önska att det varit annorlunda, men jag hade en ettåring där hemma och Tvåan som just höll på att flytta till eget boende, man kan inte dela på sig.

och jag är tacksam över att kunna se alla lövträdens skiftande färger från mitt fönster. Lite disigt är det allt, men fortfarande varmt.

Och jag sitter och läser intressanta uppsatser mellan varven. Och så tvättar jag och ägnar lite uppmärksamhet åt limpdegen, den där sorten som jag gjorde tidigt i morse och som jäst sina första fyra timmar och nu är inne på andra jäsningen. Jag får anpassa biblioteksåkandet till degen, det bör fungera när jag fått in limporna i ugnen. Och maken gläder sig åt konstiga tåg han ser åka förbi. Jag ser ingen skillnad, men han gör.