Inte vet jag vad det är för fel, men jag kan alltså inte skriva inlägg på datorn och jag tycker det är lite segare på mobilen, men är det alternativet så får det väl gå. Fast jag har svårare att se skrivfel, så jag ber om ursäkt i förväg. Jag försöker bevara någon sorts balans mellan vila och aktiviteter här. Hela tiden egentligen. Alla människor är förstås olika, men jag mår bättre med struktur i livet. Det gäller både den dagliga aktiviteten och längre tid. Det är väl en förklaring till att det här med att inte få fira, varken i kyrkan eller i familjens liv, det blir så tomt på många sätt. Den stora frågan är förstås om det kommer att bli annorlunda framöver.

Det finns inga alternativ förstås. Och dagen började soligt, lite moln nu, men fortfarande varmt. Maken hade sommarkavajen till kyrkan, och bokskogen är så vacker att det är som en norrländsk vän brukar säga ‘onödigt vackert ‘. Jag har lagat långsamt tillredd kyckling i ugn och det är en fin dag. Vi träffade en betagande åttamånaders tös i kyrkan också, det piggar också upp. Men jag tänker att det vi i vanliga fall brukar fira, i kyrkan och i familjen, det är en saknad att det bara försvunnit under mer än ett år. Det är inte konstigt att det tynger sinnet.

på nyhetssidan – ‘hur länge orkar vi?’, och jag kan bara säga att jag orkar inte längre. Men det hjälper inte, jag sitter i princip fast i alltihop ändå. Och jag kan fortfarande i princip namnge dom under trettio personer jag träffat sen förra årets mars. Tidigare i dag fick vi besked att sommarens möte med vår bönegemenskap är inställt i år också. Jag förstår det. Men att förstå nånting betyder inte att man orkar med det. Att säga till mig att ‘vi’ måste ha tålamod, ‘vi’ måste hålla i – eller vad man nu använder för uttryck, det hjälper inte alls. Och jo, jag vet att jag lever ett privilegierat liv i västra Europa, men jag börjar vara utnött nu. Inte heller hjälper det att säga att vi i vårt lilla sammanhang kanske kan träffas som planerat i början av oktober. Andra kan, men vi kan inte. Platsen som är utvald för detta fungerar inte för maken. Vi var där för kanske tretton år sen, maken var betydligt mer rörlig då, och det var inte enkelt då heller, så nu går det inte. Jag inser att andra kanske tänker att han verkar rätt pigg när han sitter ner, jo tack, men innan han kommer dit. Vi kan inte ens åka på enkla (för andra enkla) utflykter utan en väldig massa planering från min sida och beredskap på det som kan gå fel.

Det tar rätt mycket kraft att försöka ladda om. Nästa vecka är det avlastning, dom tre dygnen, och sen tror jag att jag ska försöka rensa förrådet v 21.

gärna se resultat. Jag har putsat sovrumsfönstren och jag antar att det blev klarare, men det är svårt att avgöra med lite blågrå himmel utanför. Till min förvåning var det en repa i glaset på utsidan av ena fönstret, det har jag aldrig tänkt på innan. En kort stund tänkte jag göra fönstren i rummet med tv:n också, men det blev inte av. Där måste jag flytta den stora soffan förstås, men den är rätt lätt, så jag kan väl inte skylla på det heller. Men jag tror att fönstret framför datorn nog skulle bli klarare om jag tog mig samman.

Maken tittar f ö på det här programmet om våren runt om i landet och det blir en del konstiga ljud, älgarna som plaskar över något vattendrag och så. Å andra sidan pratade jag lite med Äldsta, som var ute på promenad med flygövning över huvudet. Jag hörde också när dom drog på, perfekt väder förstås.

finns förstås kvar, om man nu inte gör det. För min del är det fönstren jag just nu funderar på, men det blir väl av till slut. Jag satsade iaf på att koka svartvinbärsmarmelad här på eftermiddagen, fyra paket frysta svarta vinbär har nu blivit marmelad. Ett kritiskt moment är när man ska hälla från kastrullen till glasburkarna. Då stänker det förstås, jag har ändå lärt mig att det behövs förkläde, men i dag stänkte det upp i ansiktet och det är ganska varmt.

Fast på något sätt blev jag lite utpumpad av det där med apoteket, att det tog så lång tid. Och det ska vara max 11 personer där inne, och det var inte så långt ifrån. Jag antar att man inte räknar personalen. Man kan väl förstå att det ligger i sakens natur att många som behöver gå in på apoteket ser lite illa och hör lite illa och kanske – inte minst detta senaste år – känner att besöket på apoteket är en social happening, som det gäller att göra det mesta av. Och personalen är beundransvärt tålmodig, betydligt mer än jag, som verkligen bara vill komma ut.

Förra året tog jag en bild på en större magnolia, men den här var fin och med rabatten bakom. Jag var på väg till apoteket och det tog förstås hur lång tid som helst, men när jag kom hem satt maken fortfarande på uteplatsen. Det är så bra att han får lite utomhustid också.

med värmen. Vår lilla utflykt blev väldigt lyckad. Jag köpte lite blommor till svärmors grav och det var lite trist att rådjur (eller kaniner kanske) ätit upp rätt mycket av penséerna jag planterade före påsk. Lite svårt att göra något åt det förstås. Sen åkte vi en liten grusväg som var en viktig del av makens sommarlov, han har cyklat där så ofta med sin mormor, det var fint. Mängder av fjärilar fladdrade runt överallt. Sen när vi kom hem planterade jag den nya rosmarinen och timjanen. Det ser prydligt ut och jag hoppas bådadera tar sig nu. Äppelträdet nere på gården är verkligen på gång nu, så vackert. Och det är otroligt att bara kunna gå ut i värmen, måtte vi få flera såna dagar och kvällar.

och man klippte gräset ffg på innergården här. Jag hade glömt hur fruktansvärt mycket det låter, men nu känns doften av det klippta gräset ända upp till mig på tredje våningen. Och det dök upp en bild på fb, fem år gammal, och svärmor var här och tydligen åt vi tiramisu till efterrätt. Det bör ha varit gott. Planen är nu att en stund efter maten, så gör vi en utflykt med en liten bukett jag kan sätta på svärmors grav och så kan vi ta en liten tur i omgivningarna. Bara det här att se något annat än lägenheten blir bra. Men i går tänkte jag igenom alla olika detaljer, som betytt förändringar för maken det gångna året, kudden han numer behöver för att kunna ta sig upp ur stolen, hans svårigheter under nätterna, hans stora trötthet när han ska ta sig någonstans, bara det här att han accepterar rullstol ut ur kyrkan, allt betyder en förändring på något sätt. Jag vet verkligen inte hur det ser ut framåt, det gör man iofs aldrig, men det här känns vemodigt. Alla dessa år han levt med sin motvilliga kropp. Jag minns när han inte längre kunde gå i drömmarna heller.

här på eftermiddagen. När vi satte oss i bilen hade den stått i solen och visade +21, och det var allt lite oväntat. Och nu, nästan halv sex, är det +17 i skuggan. Alldeles märkligt. Vi satt där hos Äldste och svärdottern och fikade i all stillhet och maken var så nöjd. Sen skulle vi ta oss ut till bilen och det är ett äventyr. Det har inte precis blivit enklare, jag kände mig lite sorgsen när vi sen satt i bilen, att det är så svårt för honom. Men det gick ändå. Innan vi åkte i väg hade vi ett litet bildsamtal med Yngste också, och det var förstås också en höjdpunkt för maken. Allt som allt en fin dag. Men jag undrar hur det blir framöver. I morgon tänker jag att vi gör en liten utflykt med bilen, så maken får se lite omgivningar.

vädret, förstås. När vi åkte till kyrkan var det +5 och duggregn. Utsikten att det ska bli varmare i eftermiddag verkar inte så lovande, men man vet aldrig. Jag minns första maj, det året Äldsta var ett litet knyte, född första augusti. Vi skulle gå till högmässan i Heliga Trefaldighet och gick över stora kyrkogården. Hon låg där i sin bruna manchestervagn med gult frottéfoder i sin lilla bruna vadderade overall med yllemössa på sig. Det var alldeles lagom där och då. När vi sen, en dryg timme senare klev ut ur kyrkan så hade det blivit nästan sommar och den bruna overallen var inte alls lagom längre, att inte tala om yllemössan. Jag läste ju frenetiskt Vi Föräldrar och där fanns bild på en söt liten solhatt med brätte, pris 9,75, så dagen efter gick jag till Forum (som konsum hette då i Uppsala) och hittade en liten solhatt i rutig bäckochbölja, grön och orange, passade perfekt och när expediten klippt av hakbandet sa hon – ’29 och sjuttiofem, tack’, och jag nästan svimmade. Fast jag betalade förstås. En dagens kostade en femma ungefär då, så det var en stilig liten hatt. Nu kunde hennes syster så småningom ha den också. Fast nån solhatt kanske jag inte behöver köpa än.