Den där promenaden var oväntat halkig, trottoarerna var helt täckta av ett tunt knaggligt islager och det var illa nog, men på ett ställe hade det droppat från taket och det var alldeles klar is, som inte syntes, men jag halkade till lite raskt. Men det gick bra, tack för det. Jag dök in på systemet, jag tänkte att det var nog lite glest där just då. Och jag läser dom där små skyltarna på kanten av hyllorna, ‘ungdomligt vin’, vad betyder det egentligen?

Sen åt vi ärtsoppa och den betagande danska osten på knäckebrödet. Fast sen var jag tvungen att gå ut med soppåsen, där jag lagt kanter från osten, för det blev lite väl aromatiskt.

Och jag har förstås inget alls att göra med dom där bestämmelserna om familjekarantän, jag sitter där jag sitter. Fast jag läste nån artikel, där den som skrev tyckte att det var märkligt att vi ska gå till jobbet, men vi får inte göra andra sociala grejor. Och jag säger igen, att jag är inte alls inställd på något socialt liv alls. Det är klart, om nu personalen håller sig tillräckligt frisk, så är maken på avlastning nästa vecka och visst är jag mer social då. Men vi kan t ex inte gå ut och äta, tänker jag.

Min väderapp påstod att det skulle komma snö sent i går, och när jag tittade ut innan jag lade mig, så snöade det. Det blev kanske två centimeter och lite grann blåste det, men inte mycket, så jag förstår att vi är lyckligt lottade. Ärtsoppan i dag känns väldigt rimlig. Nu väntar jag bara på att tvättmaskinen ska skrika på det där gnälliga viset, så jag kan hänga upp det som tvättats, och sen ska jag ta en liten (väldigt liten) promenad ute i det ganska kalla solskenet. Jag är så tacksam över min varma vinterjacka, inte minst över kapuschongen som har ett väldigt mjukt lurvigt inre. Det är så skönt att det är varmt om öronen. När jag var yngre gick jag alltid barhuvad och tyckte att det inte var några problem alls, men med stigande ålder vill jag vara varm om huvudet.

när maken fått sin kl 14-medicin kastade jag mig ut i omgivningen. Det hade kommit en avisering om tempurörngotten jag skickat efter, skulle hämtas på postens lilla lokal, så då satsade jag på fler ärenden. Med munskydd på, det var inte en majoritet, om man säger så. Men jag dök in på Willys, parmesan och makens favorittandkräm och så frysta svarta vinbär (kylväska i bilen). Tyvärr verkar man ha slutat med den vita chokladmoussen, men jag har ett litet förråd. Sen dök jag in på Ikea för att köpa en extrakudde till maken, dom jag först såg kostade 450 och drygt 500, men på andra sidan hyllan fanns det en för 150 och jag tror den duger, den ska vara under tempurkudden, så jag chansade på den. Snabbt ut förstås. Och i postfacket låg dom två byxorna till maken, jag hade just undrat om jag skulle behöva åka till den lilla lokalen, när dom kom, men det var en praktisk plastpåse, som var inknölad i facket. När jag öppnade jättelådan med örngotten, så hade man ledigt fått plats med tjugo örngott. Lite märkligt. Och alltihop tog 40 minuter.

Det var inte meningen, för jag hade verkligen tanken att ta mig upp där i morse, men sen somnade jag igen. Jag tänker att den där sömnskulden, som en del talar om, den kanske inte kan minska på det här sättet, men sova behövde jag. Jag räknar ihop mina sovtimmar och en bra natt blir det sju timmar, men det är inte alla nätter som är bra, och en bra natt betyder ändå att jag varit uppe vid tre och sex och sen lyckats somna om efteråt.

Jag tittade förstås på Mandelmans i går, Gustav (och för all del Marie) som beskrev svårigheterna som uppkommer när Gustav antingen orkar precis allt eller inte orkar något, och att dessa svängningar kan vara både med längre och kortare amplitud. Till viss del är det säkert många, som kan känna igen sig, men jag tänker också att med den situation jag numer har, så har jag inte utrymme för det. Jag måste. Det är märkligt hur ens liv kan förändras, även om man varit gift länge, så är man ändå sin egen person tills något sånt här händer. Jag har inte så mycket utrymme, det här att se till makens behov tar så pass mycket. Det är inte bara minuterna det praktiska tar, dom där som samhället räknar, det är allt det andra. Att det inte riktigt finns utrymme för mig. Kanske tänker nån som känner mig att jag tar plats, men hur det ser ut inne i mitt huvud, i min själ, det vet inte någon annan, hur allt för mig vägs mot hur det blir för maken.

Ljuset som jag tjatar om, men det är så härligt att titta ut. Det är nog lite kallt, men här inifrån är det vackert. Och snart ska jag göra cannelloni med spenat och mjukostfyllning och krossade tomater runt. Det doftar så härligt och jag minns för alltid första gången jag åt det. Jag hade hälsat på maken på hans rehab under stormen Gudruns efterspel, Yngste var hos Tvåan och när jag kommer dit är det ljust och varmt och den där underbara doften av tomat och parmesan, det var så hemtrevligt, det finns inget bättre ord. Och lite av den känslan hänger fortfarande kvar.

Dagarna går rätt fort utan att jag lyckas göra särskilt mycket, men jag var ändå nöjd att jag kom på att det var läge att betala räkningar i dag, eller iaf att lägga in dom.

Det är fortfarande spår efter solnedgången, himlen är så där genomskinligt blå med en rosa kant där solen gick ner, så vackert. Tacksam att såna dagar kommer också. Just nu väntar jag på att vaniljrutorna, som jag äntligen kom ihåg att baka, ska svalna så att jag får pröva att skära jämna rutor, en utmaning varje gång.

Sen kom det en informationslapp från posten. Man ska börja dela ut post varannan dag här, jag har förstås vetat att det var på gång. Men den där förklarande lappen hjälpte inte alls, jag tänker att det är väl inte meningen att någon egentligen ska veta när man rimligen får eventuell post. Och paket skulle vara undantagna från det där systemet. Men jag tror att eftersom man själv får åka och hämta på deras lilla administrationsställe (eller som jag då femton kilometer bort), så lär det inte bli så annorlunda det heller.

Väldigt härligt med det här klara solskenet. Fast i natt var det mycket blåst och jag var tacksam att bo i tätort, det är lite mer sannolikt att man slipper elavbrott då. En vän längre norrut hade haft både åska och hagel, tydligen. Jag hade kanske inte ens märkt om vi haft åska, men jag tror vi slapp.

Sen såg jag i går kväll att makens byxor gått sönder igen, dvs det blir hål där den där fotortosen nöter mot byxorna i trakten under knät, och jag lagar och lagar. Men nu kände jag att det var nog lika bra att skicka efter ett par nya. Det tog en stund innan jag kom ihåg var jag brukar hitta dom, men till slut så – ellos. Nu hoppas jag bara att man inte ändrat passform eller så, jag har skickat efter samma modell flera år, två nya par på väg nu, ett par svarta och ett par mörkblå. Såna här gånger är jag väldigt tacksam över nätet, så smidigt det går att få tag på saker som inte ens finns i någon fysisk butik särskilt nära mig.

När jag hade plockat bort granen tyckte jag att det blev så ljust och jag tänkte att nu kunde jag nog slå av timern i köket. Jag tycker det är lite trevligt att det är ljust i köket, när jag kommer upp. Det känns som om någon tar lite hand om mig, larvigt, jo visst, men jag gör så. Fast när solen sken dom två första morgnarna var det så ljust ändå. Jag kom mig inte för att slå av iaf, och det var jag glad för i morse, när jag trevade mig upp i det väldigt mycket mörkare hemmet. Nu på eftermiddagen regnar det, men när vi åkte till kyrkan var det bara kraftig dimma. Det var så väldigt fint att komma i väg, maken klarade promenaden in i kyrkan rätt bra och det var inte mer än ca 30 personer där i dag, men vi satt förstås – på alldeles vanligt svenskt vis – med rejäla avstånd. Och förutom att det var så fint att få omslutas av rummet och musiken var det roligt att se vänliga bekanta och rentav den korta bilresan hade sin charm också.

Sen hjälps det inte, jag funderar fortfarande på en formulering i en dödsannons i går – ‘valfri men vårdad klädsel’ – jag får så många bilder i huvudet. Det är ungefär som när man skriver att det hela ska äga rum ‘i stillhet’. Jo, det brukar det väl bli, jag förväntar mig inte att mina nära och kära just då ska känna ett oemotståndligt behov av tjo och tjim.

Inget särskilt händer, och än så länge är jag rätt tacksam för det. Nyss funderade jag på penséerna ju, och när jag tittade i mobilen var det tydligen 18 mars som jag planterade förra året. Det är inte så förfärligt långt till dess, jag tittade på dom späda små penséerna och kände ändå hopp. Men det är ganska jättetråkigt med det här smittläget kombinerat med vår nu (hoppas jag) genomgångna förkylning, det blir så ödsligt på något sätt. Jag läste en god vän, som skrev om att dom varit i karantän, jo dom hade varit det, hela den stora ursprungsfamiljen och farmor och mormor och morfar och syskon och kusiner och syskonbarn och oj, det blev inte så mycket karantän i min värld, även om dom mest umgåtts med varandra dom senaste två veckorna. Men det är just det där, den som på olika sätt ändå umgås med folk kan rimligen inte alls förstå den påverkan det här har på människor som mig (och för all del maken), som knappt vågar/vill/orkar träffa eller ens se andra människor än den här enda man bor med.

Så väldigt glad jag är över att båda morgnarna som gått sen jag plockade ihop julsakerna, nu varit så ljusa och soliga. Det hade lika gärna kunnat vara grått och dimma, förstås. Men nu har det inte varit det. I går blev jag så inspirerad av ljuset att jag skickade redan efter sommarens 50+ solskyddskräm till ansiktet. Det kanske är lite tidigt, men plötsligt är vi där, halva januari har i princip försvunnit redan. Så här års funderar jag förstås på när jag brukar plantera penséer, jag vet att det dröjer. Antagligen kan jag bara titta i mobilen. En del saker behöver man numer inte lägga på minnet, det finns lagrat ändå. Fast minnet är ju så konstigt ändå, viktiga saker försvinner och andra detaljer är inhuggna med förfärande skärpa. Namn har en tendens att glida ut i marginalen för mig, och om maken frågar – ‘vad var det den där hette?’, då är det definitivt kört, borta. Men han brukar fiska fram det, han kör nån sorts teknik med alfabetet, det fungerar inte för mig.