Äntligen

Hoppas jag ändå. Tredje dagen hos tandläkaren i veckan. Fast i dag var det ju maken. Det betydde förstås att han var ängslig redan i går, och började diskutera hur det skulle ordnas. Vi hann iaf äta frukost i lugn och ro, och så småningom gav vi oss i väg. Visserligen är jag lättad att jag upptäckt var rampen in finns, numer tar vi rullstolen. Det fanns parkering precis lagom, så det var bara att lasta ur och plocka ihop stolen och så få ut maken ur bilen. Sen gällde det att få av rocken också när vi väl kom in i väntrummet, och det gick bra. Och det fungerade också att rulla in stolen i behandlingsrummet och sen kunde jag vänta ute i väntrummet, det gick fort och inga hål heller. När kvinnan som tog emot betalningen sade att snart ska han ju till tandhygienisten, kanske före eller efter sommaren, och då sade jag ‘efter’, för nu tycker jag att vi varit där rätt ofta. Jag var lättad när vi var hemma igen, som sagt – tacksam för att vi bor i ett land där det är relativt enkelt att få tandvård, men det har varit knepigt den här veckan. Ett påtagligt glädjeämne i dag var att jag kunde plötsligt se att dragonen börjar titta upp i planteringslådan. Förra året blev jag förvånad och det blev jag väl iofs i år också, det var fint. I morgon ska jag väl försöka plantera om pelargonerna och hoppas att de piggnar till. Uppriktigt sagt tycker jag inte att jag borde vara så trött, jag har fått sova relativt mycket, men tröttheten ligger här. I går läste jag en artikel om Pia Salming och hur det blev när Börje insjuknade. Självklart är det en hemsk sjukdom och de levde dessutom ett så offentligt liv, men när hon beskrev hur hon fick ändra sitt liv, så var det en viss igenkänning ändå. Men jag har hållit på så många år, och ibland tänker jag med förvåning på hur mitt liv såg ut innan, då när jag var ute och träffade folk, gjorde saker och försökte bidra i olika sammanhang. Nu sitter jag här, lite känsla av att vara eremit. Men jag tänker på det där uttrycket ‘väntesorg’, som jag läste om häromdagen.

 

Det oväntade

Min mobil är ibland lite trög, det händer att den envisas med att visa enbart äldre poster. I dag dök det upp ett meddelande från någons familj att han avlidit för en månad sen. Jag visste ju att han hade diverse ganska svåra åkommor, tidigare hade vi en del kontakt via fb, men på senare tid har jag inte sett några uppdateringar från honom. Vi träffades för väldigt många år sedan och så småningom blev vi studiekamrater och umgicks mycket, dagligen och stundtals på kvällar också. Min första sista april Uppsala var vi på samma fest och hur det nu blev skjutsade han hem mig så småningom, men han fick bensinstopp i korsningen utanför järnvägsstationen. Det var rätt gles trafik, så det var inget problem. Han var rolig, men ibland blev det lite speciellt, när han trängde sig längst fram till demonstration av grönsakshackare och började ställa intresserade frågor, då duckade jag. Och när vi skulle köpa present, en snygg ljusstake till en vän, och expediten sade – ‘det är nästan något sakralt över den’, och han sade – ‘är damen animist?’ och jag duckade igen. Många minnen tränger sig på, en saknad, vi pratade för flera år sedan om att jag och maken skulle hälsa på när vi var i relativ närhet, men det blev aldrig av. Tiden är en märklig materia.

 

Dagens tandläkare

Jag insåg att tiden låg väldigt nära vår ordinarie mattid, så vi åt en halvtimme tidigare. Det fungerade också. Jag var i god tid och fick traska in när det var dags. Sen satt jag i den där trista stolen och väntade en kvart innan tandläkaren kom. Tyvärr hade man nån radiokanal med reklam på, men jag anser ju ändå inte att det är trevligt att sitta just där. Hon kom in och frågade om bedövning, ja tack, absolut. Och sen tog det tjugo minuter och jag kände nästan ingenting, fast nu när bedövningen är borta känner jag att läppen tydligen sprack lite, men annars så. Nu hoppas jag det dröjer innan jag behöver dit igen. Fast i morgon ska jag dit med maken. Så vitt jag kan se på väderappen ska det inte regna, det gäller att hitta den positiva sidan.

Och på förmiddagen tog jag in pelargonerna i värmen. De två som stod i köksfönstret i somras var ju väldigt rangliga och ser nu ynkliga ut, men vid liv. De två som jag samplanterade i en stor kruka i somras och hade på uteplatsen växte ju och blommade fantastiskt, och de ser frodigare ut nu också. Vi får se hur det går. Jag har förstått att när man tagit in dem i värmen och vattnat lite ska man avvakta ett par dygn innan man ger ny jord. Ja ja, det är ett experiment, så om det misslyckas, så kan jag leva med det.

 

Lite prokrastinering

En hel del iofs. Men jag hade tänkt att börja väcka pelargonerna i dag, och det är iofs inte för sent än, kanske blir det av. Jag har aldrig förut lyckats övervintra pelargoner, men det kan bli någon gång. Jag fick så fina rosa pelargoner förra året av döttrarna att jag tänkte att jag kan ju testa. Och jag betalade en medlemsavgift för både maken och mig, det är lätt hänt att det ramlar mellan stolarna s a s, och i apodosen låg ett meddelande om en medicin som behövde förnyas senast 16 maj, men nu har jag redan gjort det. Och vår är det nog inte än, oavsett vad meteorologerna säger, men det är ju inte Jul längre heller, så jag ska byta ut en liten löpare jag har på matbordet. Nypon och grönt får flytta på sig för vitsippor och kanske gullvivor, jag minns inte längre. Jag har förresten förnyat mig, eller snarare maken. Jag upptäckte att han har minst tre nästan identiska skjortor, blå med smala ränder, så nu skickade jag efter en med små gröna rutor. Det gäller att försöka pigga upp sig i denna dystra tid. Om det räcker med små gröna rutor vet jag förstås inte.

 

Måndagssysslor

Lite av sovmorgon blev det, och det var väl tur, kan tänka. När jag skulle hjälpa maken till frukosten visade det sig att ena pluppen på sidan av näsan till hans glasögon var borta, och det är ju inte så bekvämt. Efter frukost letade jag reda på hans gamla glasögon, som han fick ha när jag gick bort till optikern, som väldigt snabbt och tjänstvilligt bytte båda plupparna. Bra så. Sen visade det sig att jag missat att anteckna en tandläkartid för maken på torsdag, så vi skulle alltså båda ha tider torsdag fm, inte så himla praktiskt eftersom jag behöver hjälpa honom. Nå, det löste sig, eftersom tandläkaren ringde strax efter och hade dels fått min nya krona och dels hade fått ett återbud nu på eftermiddagen, så jag kunde gå dit och få kronan fixad. Den passade den här gången. Och sen passade hon på att göra min undersökning också (mer av det hemska fotandet då, men jag överlevde) och upptäckte att jag hade ett annat hål, troligen en tappad lagning. Den kommer fixas på onsdag och sen ska jag då köra dit maken på torsdag. Och det är bara att betala och se glad ut, hjälpligt iaf. Sen gjorde jag veckohandlingen. Och i kväll är det läst mässa i kyrkan när maken vilar sig. Dagens positiva är väl att jag gjorde pannbiff med lök, och det är en av mina favoriter. Och jag noterade att man vid kommunhuset flaggade med svenska och ukrainska flaggan. Det missade man förra måndagen, men jag tänkte att om det inte var gjort i dag skulle jag gå in och klaga, just i dag var jag angelägen. Tre år.

 

Söndag

Det var besynnerligt, jag gick upp i tid, och allting verkade fungera smidigt, men sen vet jag inte vad som hände för när frukosten var uppäten var klockan oroväckande mycket. Men det var ju dimmigt (väldigt) och milt, så jag behövde ju inte skrapa rutor, så det blev bra ändå. Vi hade en kompetent vikarie på orgelpallen och jag blev så tacksam att han tillät sig lite tystnad också. Efteråt blev vi stående och pratade en stund med en kvinna, som var lite bekymrad över något som hänt i vår relativa närhet. Hennes mormor var bästa vän med makens mormor, så det är lite extra roligt att prata med henne, hennes mor känner jag förstås, och hennes son var klasskamrat med Äldste. Det är fint med närheten som man får när man bott länge på en plats. Så vitt jag förstår blir det dimma i morgon också, i dag var det sol två minuter, jag hann knappt med.

 

Ett dygn hemma

Nästan hela natten sov vi, bra så. Men tyvärr är det likadant som förra gången, dvs makens matsmältning har mer eller mindre säckat ihop igen, och det blir knepigt förstås. För oss båda. Men det är förstås bara att ta en dag i taget. F ö var det extremt dimmigt här i dag, och det piggar inte heller upp. Men jag åkte i väg och hämtade makens medicin och jag passade på att gå in på maxi och köpa en plastlåda. Jag började ju projektet att sortera mina verktyg i går, och nu vet jag väl lite bättre vad jag har, väldigt många olika sorters krokar och en hel del verktyg. De fick inte helt plats i den nya verktygslådan, men när jag kompletterat med plastlådan, så ser det mesta mycket ordentligare ut och jag tror jag vet vad jag har. Så länge nu denna kunskap varar.

F ö läste jag i går en artikel om en kvinna (vars namn jag redan glömt) som skrivit en bok om långvarig sorg av olika slag. Hennes bror försvann och familjen fick inte besked om att han blivit mördad förrän efter bortåt tjugo år, man hade förväxlat fingeravtryck och så, och hennes mor gick in i en djup depression. Nu vill hon belysa olika sorters sorg, också den som drabbar anhöriga till personer som får besked om svåra sjukdomar. En del kunde jag känna igen förstås, men jag vet inte. Det är klart att vår situation förändrat mig också, det förstår jag, men jag har väl inte riktigt perspektiv på vår situation. Jag funderade lite på det när jag var borta, och någon kanske tyckte att vi kunde göra lite utflykter, maken och jag. Nja, det är numer mycket svårt, det är en förändring, men vad den egentligen betyder kan jag inte veta.

 

Hemma igen

Resan gick bra, väldigt dimmigt bitvis, och hemma låg dimman tung. Jag stod ute en liten stund efter frukosten och konstaterade att det väldigt tunna snötäcket nu var bortregnat. Runt den stora kastanjen är det så fint med vintergäck och snödroppar, som verkligen lyser upp. Och utefter början av hemvägen finns det väldigt många påskliljor, och minsann – man kunde se gula knoppar på väg att slå ut, så vackert. Sen kom jag ju hem senare än vanligt, men jag hade en bit rökt lax i kylskåpet och kokade lite gröna ärtor, så jag blev mätt. Ungefär i vanlig tid hämtade jag maken, han blev glad, och jag blir lite uppgiven varenda gång. Han har väl inte rakat sig på två dagar skulle jag gissa, han vill/behöver påminnas och det gör ju ingen där. Och det behövde tvättas när jag packat upp väskan. I kväll duschar jag honom, tydligen är det inte muren utan fotbollsmatch, inte vårt val alls.

 

En vacker dag till

Men det blåste kallt. Jag kände att jag borde ha tagit den tjockare vinterrocken, visserligen inte en mammakorv, som det heter numer, men den är varm ändå. Nu var det som det var. Vi hade en lugn morgon och sen åkte vi till kyrkan och bad mitt på dagen och sen raskt hem eftersom värdinnan dels ville laga god mat (lax) och dels förbereda sitt spelande på en andakt här på bostadsstiftelsen. Jag hade dessutom sån tur att gästparkeringen fungerade utmärkt. Det är trevligt att i all hast träffa andra som bor här också dessutom. Sen har vi löst korsord, något som jag aldrig lyckas med hemma. Det lär vara så nyttigt som hjärngympa, men jag är väl lite trög, när jag sitter ensam. Sen sov vi en stund eftersom korsordet var lite motsträvigt, och sen var det i princip dags att åka till kvällsmässa. Jag är så tacksam att träffa dessa glad och positiva människor här. När vi sen kom tillbaka blev det en värmande mugg té, det var välbehövligt, och sen Antikrundan och italiensk matlagning. Och så har vi pratat och möjligen var det väldigt välanpassat att ta ett glas vitt vin här också, matlagarna gjorde ju det. Och eftersom man varnat för blixthalka, också i min hemtrakt, så skjuter jag en timme på hemresan i morgon.

 

Det blev bättre

Dagen började med rejäl dimma, det såg kallt ut, men sen kom solen fram och det har varit en vacker dag. Vi fortsatte provsitta soffor i dag också, jag t o m provlåg, och det gick utmärkt. Innan vi ägnade oss åt soffor var det dags att montera upp en taklampa ovanför matbordet här. Med en rejäl stege gick det utmärkt. Min insats inskränkte sig till att stå bredvid och vara moraliskt stöd iofs. Jag höll i en sladd en kort stund, men det var mer symboliskt. Sen har vi slitit med ett korsord, jag löser sällan korsord på egen hand, men som gemensam aktivitet är det roligt. Fast det är väl snarast så att där är min medverkan också symbolisk. Fast ibland gör även jag en insats. När vi höll på med det där provsittandet kom jag på att man kan ju hämta ett måttband och mäta höjd och bredd eftersom Ikeas måttangivelser är lite märkliga, så när vi kom hem kunde vi se hur mycket det skiljde mot den befintliga soffan, och det verkade bra. Det är i alla fall lite uppiggande att se vintergäck och snödroppar här. Och ljuset är så befriande. Även om jag verkligen inte har personlig relation till sportlovet v 8 längre, så är det ändå någon sorts startpunkt för våren. Jo tack, jag vet att det kan komma snö men ändå. Min värdinna har en strålande förmåga att få till växtlighet i sin omgivning, så det kommer att bli spännande.