blev det här i dag. Maken hoppade rentav nyheterna halv åtta, och det får väl räknas som famous first times, liksom. Han ville till varje pris, omedelbart, höra Bachs Franska sviter, cembalo, och då får han väl göra det. Jag tror att det är drygt en timme. Han är väldigt nöjd och sitter och gnolar med bitvis. Tyvärr gnolar inte jag. Men jag inser att det betyder så mycket för honom. Vi har haft en diskussion här under hösten, där han vill skaffa en skivspelare, och jag tog upp frågan med Äldste häromsistens, och han sa – och det är alldeles så – att det är ett stort problem med det där, nämligen att maken på något sätt tror att om vi skaffade en skivspelare, så skulle han kunna hantera den själv. Det är verkligen inte praktiskt möjligt med tanke på hans olika handikapp. Så jag avskriver det projektet, tänker jag. Jag behöver inte mer saker att hantera, och faktum är att det finns en hart när oändlig – eller iaf stor – samling cd att välja på. Men jag orkar kanske inte att ha timmar med musik runt mig varenda dag. Det anser maken beror på min bristande musikalitet. Så kan det vara. Det kan också vara så att jag har ett större behov av tystnad.

Annonser

på toccata, fuga och adagio i C-dur av Bach. Ja, jag lyssnar förstås också, det går inte att undvika i vår bostad, och min koncentration är rimligen väldigt mycket mindre, men det är bra så. För ett antal år sen köpte jag Bachs samtliga orgelverk på cd till maken, så han har en del att välja på.

Själv ska jag ta hand om torktumlaren och tvätta handtvätt och mangla. Allt till ackompanjemang av Bach då. Sen ska jag möjligen göra en insats med bankärenden. Och dom glesa snöflingorna fortsätter falla.

Jag inser att fast jag var väldigt – för att vara jag – tidigt ute med julkorten, så borde jag skicka paketpåse till Äldstas flickor. Nu är det ju så praktiskt att ingen post hämtas på lördagar här, möjligen är det så på många ställen. Värdinnan skulle förresten posta en påse till en syster, så vi gick till den låda där hon postat brev förra fredagen, men den var bortskruvad utan minsta förklaring. Nå ja, vi fick gå till en annan en bit bort, som fortfarande fanns kvar.

har det vänt, ljuset. Fast det är inte särskilt påfallande i början, jag vet. Men just nu är det ungefär nollgradigt ute och enstaka snöflingor faller. Jag var ute och handlade det nödvändigaste och när jag traskade trottoaren fram, väldigt koncentrerad, så blev jag anropad av en bekant som stod och sålde kakor och matbröd till förmån för Fontänhuset här, så jag köpte en påse havrekakor och bytte några ord med dom trevliga kvinnorna.

Och alldeles nyss ringde hemtjänsten och skulle prova larmet vi har, och den här gången fungerade det smidigt. Förra gången blev det otroligt rörigt, men bra att det finns. F ö hade någon stoppat ner en av kommunens handdukar i makens tvättpåse, men jag tvättar den nu och tar med den nästa gång.

Och Äldste skickade en bild på en hare han skjutit här på morgonen, alldeles bakom hans ladugård. Kära rara, tänk att det är hans nu.

här sent på kvällen. I vanliga fall äter vi nån frukt, oftast vindruvor – ja, jag sköljer dom – men nu fanns det ingen hemma. Jag brukar ha små ananasburkar hemma som reservfrukt, men det fanns en burk musslor där jag trodde att det kunde finnas en ananasburk kvar. Det kändes inte som utbytbara storheter, så jag satsade på glass i stället. Punschrussin till maken och pistage till mig, vi var nöjda båda två.

Så nu har jag skrivit ananas på inköpslistan till onsdag och i morgon får jag väl ta mig iväg och köpa lite druvor eller nånting, och så mjölk, tomater och sallad. Det blir lite tomt när man är borta ett par dagar.

På samma gång som jag skulle vilja sova så länge som möjligt i morgon, så vet jag att jag måste ta mig upp, maken ska duschas, lakan ska kanske bytas och så ska det handlas. Vardagen knackar på.

hos Yngste. Jo, den är död nu. Och det är sorgligt, tycker jag, trots att vi aldrig träffade det lilla djuret, bara fina bilder. Men jag vet ju hur mycket han betydde för Yngste och flickvännen. Och han hade skrivit så fint på fb om det hela. I morse skrev jag till honom och han svarade att han hade som vanligt lämnat dörren till sovrummet på glänt, och sen kom han på att det inte behövs mer. Men jag tror att dom kommer att skaffa en ny katt så småningom.

Och så pratade jag med Äldste. Vi har ju fortfarande en del papper att reda ut sinsemellan och i posten här hemma låg lagfarter av olika slag, som förstås ska betalas också. Och sen ska resten ordnas. Men det är ändå betydligt lugnare nu.

Och jag kan konstatera att dom där julkorten jag tjatat så om, tydligen kommer fram iaf. Tacksam för det.

vid vanliga skrivbordet igen. Resan hem började i sol, en kort stund, så där en kvart. Men det gick bra med moln också, fast efter nästan två timmar så kom det lite snö, men det blev inte särskilt mycket. Jag åkte antagligen ifrån det. Här hemma hade det kommit lite snö vid elvatiden, sa maken.

Och nu har jag plockat upp tvätten i sina korgar och det mesta rullar på som vanligt, både för- och nackdelar, om man säger så. Och jag som vanligt haft väldigt fina dagar. Tacksam. Fast den här gången blev det inte så mycket promenader, det medges.

ändå. Men vi var redan i går ense om att vi inte brydde oss om att titta på tv:s lucia. Dom i går kväll i kyrkan sjöng så enormt vackert, jag visste inte ens att det fanns så många lucia-sånger. Sen gick vi hem och drack en mugg glögg med en granne.

Och så pratade jag lite med Yngste, han räknar med att deras lilla katt dör i dag, bara ett år gammal. Så sorgligt på många sätt, dom har varit väldigt fästa vid honom. Och det ingick förstås i den vakna tiden i natt. Tankar också på Äldsta, Tvåan sa när jag pratade med henne att operationen hade inte varit helt okomplicerad och prov har skickats, så det finns förstås där i tankarna.

Men jag ska gå ut i köket nu och koka lite kaffe till frukosten. Jag ser lite ljusblå himmel bakom tunna moln.