på tv, maken njuter och jag sitter på övervåningen och lyssnar på mitt enkla sätt. Och samtidigt tänker jag att det är en sorts flashback till tidigare liv också, då när vi träffades, och maken just hade skaffat stora högtalare och kunde dra på sin musik. Alla hans grannar var inte uppskattande, det minns jag.

Och jag tittar på oktoberbilden på väggen framför datorn, det är en ståtlig liggande älgtjur som får vara oktober.

Och jag tänker lite på mina drömmar. Förrförra natten drömde jag en lång dröm om någon som betydde mycket för mig i tidiga tonår, någon jag aldrig mer kommer att möta. Han hade en ljusblå tröja som jag minns, känslan var vemod också i uppvaknandet. Och förra natten dominerades också av en avslutad relation. Ett lite mer positivt drömliv skulle vara uppskattat. Faktiskt.

Vardagens rutiner faller på plats igen. Maken är duschad, nyklippt dessutom, tvätten är tvättad och hängd, rena lakan på plats, dammsugaren har gjort tjänst.

Fast jag insåg att jag inte hade grönsallad hemma, men jag tänkte lite optimistiskt att det fanns tomater. Vid närmare granskning hade tomaterna gett upp, tyvärr. Men vi överlevde. Än så länge. Och nu har jag handlat igen, så i morgon kan vi äta dubbel dos sallad, om vi skulle vilja. Och jag har skickat efter makens dyra after shave också. Det är en lyx att kunna göra det, han har alltid – så länge vi känt varandra – haft väldoftande after shave av olika slag. Och det är en detalj förstås, men detaljer betyder mycket när man fått sin tillvaro så förändrad som han. Att på något sätt förbli sig själv, mitt i allt. Det är så lätt att låta sig förvandlas till någon annan. Och han sa idag, just när han skulle gå nerför trappan till lunchen, – ‘jag tror aldrig jag vänjer mig vid det här’.

just nu, det är jag. Jag tittade inte närmare på makens dosett, man gav mig den ur det låsta skåpet och jag tittade bara som hastigast på kartan med smärtstillande och där fanns det en hel rad, tre stycken, och så en ensam tablett, så då tänkte jag hastigt att då har han fått eftermiddagsdosen. Och så körde vi hem. Och nu skulle jag lägga in den i skåpet här hemma och tittade mer noggrant. Fel, fel, fel. Det fanns en rosa blodtryckstablett kvar i morgonfacket. Det fanns två (!) eftermiddagstabletter av antiepilesimedicinen – alltså hade han inte fått den vare sig i går eftermiddag eller i dag. Och den där kartan med smärtstillande var ju också helt fel, där skulle det inte varit en hel rad kvar, man har alltså låtit bli att ge honom den vid tre tillfällen.

Varför kan det här inte fungera? Varför kan jag inte vara trygg med det här? Nu känner jag att jag får lov att säga ifrån, ett litet mail på måndag. Till soc chefen.

på den vanliga stolen igen. Hemresan gick snabbt och smidigt, otroligt vackra färger nästan överallt. Så här års ser man verkligen att dom som planerat mittsträngen av E4:an har gjort ett fint jobb, omväxlande färger, rött, gult, blekgrönt – väldigt effektfullt. Sen hade jag en mil kvar och då öppnade sig himlen, ett skyfall av rejäla mått. Lite duggregn när jag gick in till makens boende, men när vi skulle gå ut till bilen, så kom det en skur, inte som skyfallet, men rejält blött ändå.

Och jag är, som alltid, så väldigt tacksam för mina två dygn. Värdinnan var uppe tidigt och vi åt frukost innan hon tog bussen till ett barnbarn, som fyller år på söndag. Och jag tog det lugnt, handlade lite ost och så hallongodis till hemfärden (en tradition, jag öppnar påsen innan jag startar, men jag äter ingenting den första halvtimmen). Sen gick jag till kyrkan och hann med att delta i en kort gemensam bön, hann rentav ge en god vän en snabb kram, och så vände jag mig om i dörren och såg ljuset jag tänt som lyste där framme.

Tranorna samlade ihop sig i dag också, en stor flock som betade mellan vägen och en sjö. Deras resa är lite mer farofylld än min.

Förr, för länge sen, var just 29 september en av dom ‘stora’ dagarna i både samhälle och kyrka, skatt skulle betalas och en massa jox. Och striden i himlen mellan Satan och Mikael och hans änglar var ett populärt motiv i medeltida bildvärld.

Och jag åkte genom slättlandskapet, tranorna är som bäst på väg söderut nu, ett gäng stod ute på en åker. Och det var så vackert. Och prästen påminde oss om kampen mellan det goda och det onda i våra liv, att varje dag göra ett val i de omständigheter vi har. Jag tänker en del på det, att alltid kunna börja om, försöka göra bättre i morgon. Sen åkte jag hem i mörkret, också vackert med ljus här och där. Fungerande lyse på bilen nu, bra.

Och jag kom hem först, så jag tände fönsterlamporna, tog mig ett kex och ett glas vin. Lite senare kom värdinnan hem efter en film där dom på raden bakom hade sagt ‘ja, jag blundade mig igenom hela filmen’. Ja ja, ondska finns på många plan. Och värdinnan duschar, sen förenar hon sig med ett eget vinglas.

– jag tog en liten promenad utefter sjökanten nyss, solen skiner och det är så vackert. Men blåsigt. Senast antecknade badtemperatur var 13 grader, inte något för mig.

Och jag har köpte lite kläder, så nu kan jag se prydlig ut. Dvs när det blåser så här ute, så försvinner ändå all känsla av prydlighet när håret står på ända. Och alldeles snart ska jag gå bort till bilen och åka till kyrkan en bit bort för kvällsmässa. Värdinnan har åkt på bio, hon har ett abonnemang och åker med vänner. Så vi behöver inte göra allt tillsammans, det går bra så här också. Och jag är, som alltid, så tacksam för denna avkoppling.

strålade ovanför mig när jag gick ut nyss, ett vackert slut på en vacker dag. Jag åkte genom åtskilliga regnskurar på vägen hit, och ganska blåsigt var det när jag kom fram, men solen dominerade. Och kvällen var, trots stjärnorna, mild och vacker.

Maken och jag gav oss till boendet i relativt god tid och det fanns ett bra rum. Vacker utsikt och så. Men det fanns ingen fåtölj att sitta i, men maken bad om en och man kom in med en rejäl. Och senare hade man plockat fram en läslampa också, bra. Och jag har ju alltid med skiftnyckel och lyckades flytta toapappershållaren till rätt sida av toaletten. Jag lyckades tappa den ena skruven på det gråmelerade golvet, och det tog ett tag innan jag hittade den, men till slut så. Och ingen hade sagt någonting vid lunchen. Det är ju så att när man väl får komma till ett boende, så är man ofta rejält dålig.

Men här är det bra. Jag ska lägga mig alldeles ovanligt tidigt, värdinnan får besök av en god vän, en morgonpigg kvinna tydligen, så vi får väl försöka se raska ut då.