– får man väl säga. Jag har just läst ut Alexandra Charles’ självbiografi. Mycket glitter, mycket slit och släp, sorger och bekymmer, glädjeämnen också. Och väldigt långt från min tillvaro. Intressant. Sen kan man ju tänka en hel del annat också. Hon skriver i sitt förord att den samarbetande journalisten först skrev om första halvan av hennes liv och hon var inte nöjd, så hon skrev delvis om själv. Det märks, om man säger så. Det hade varit till fördel för boken om hon haft en sträng redaktör, det blir för mycket upprepningar, för ostrukturerat för min smak. Och på slutet alldeles för många kända namn, som är hennes nära vänner.

Och själv gick jag till coop för att handla lite skinka (rökt alltså) och just när det är mitt nummer i kön, så säger paret som står en bit bort – ‘ja, vi ville bara fråga en sak’. Mmmm. Den enkla frågan tog tio minuter att få svar på, jag lovar. Och inte hade jag väl haft så vansinnigt mycket värdefullt att göra dom tio minuterna, men det kändes som om livet bara rann bort. Jo, jag vet att man i den situationen kan göra knipövningar eller be Jesus-bönen, eller både och. Men ändå.

När jag precis svängde in på parkeringen vid maxi, för att lite smidigt byta almanackan innan jag hämtade flickorna, så ringde mobilen. Det var Äldste, som fått ändrade dispositioner s a s, den där människan som ställt till planeringen för honom, hade redan avlägsnat sig, så han hämtade flickorna i stället, det gick bra. Och jag fick en ny almanacka, sorten fanns kvar med alla veckorna den här gången, jag kollade innan jag gick därifrån. Och nu är det mesta ifyllt igen.

Och lite hungrig är jag nu, men jag inser att dom goda pepparkakorna har blivit lite för många på sista tiden. Jag är inte särskilt självhatande för det, men jag vill kunna ha mina kläder i fortsättningen också. Ungefär så.

– så nu andas jag ut beträffande just det. Sen vet jag inte vad jag ska säga. Kommunen. Ja. Jag skickade alltså mail om den första tid jag önskar nästa år och flaggade samtidigt för att jag troligen kommer att vilja ha flera dagar i oktober (den preliminärbokade resan). När jag kom hem med skinkan hittade jag ett svar från handläggaren. Nu hade man kunnat skaka fram ett rum åt maken nästa vecka. Och det meddelas alltså fredag förmiddag. När jag redan har bokat av mina dagar och dessutom anmält oss till lokalt julbord här, så jag kan inte säga till maken att jag har ändrat oss. Det vore inte särskilt bra för honom. Jag är visserligen himla flexibel, men det finns gränser för hur kort startsträcka jag – och maken – har.

Jag är ledsen.

– snart då. Jag ska bara kamma mig lite. Ovanligt milt och enkelt att köra i dag. Och jag kom ihåg att laga fisken, som ska ätas i fisksufflé senare i dag.

Svärdottern ringde, deras schema hade trasslat till sig, så jag jag hämtar flickorna i eftermiddag. En sån glädje att jag kan hjälpa till lite.

Och i går såg jag att en av orkidéerna har börjat blomma, så fint. Fast den ganska dyra amaryllisen jag köpte är lite trög, men man ska aldrig ge upp. Jag tittar på den och säger uppmuntrande ord till den.

– så känns det. Och jag har talat med värdinnan jag brukar åka till, och vi har kommit överens om hur vi ska se på januari, så i morgon skickar jag ett litet mail till kommunen igen. Och vi var båda besvikna att det blev inställt den här gången också. Annars hade jag t ex kunnat gå på en fin konsert en av kvällarna.

Och trots den milda temperaturen ute, så fick jag inte till det med spolarvätska. Men jag började bläddra runt i nästa års almanacka och skriva in barns och barnbarns födelsedagar och annat minnesvärt. Och jag började bakifrån, andra halvåret är det flest festdagar i familjen. Sen visade det sig att det fattades februari – mars – halva april. Så då måste jag gå tillbaka med den och klaga, sånt som jag tycker så väldigt illa om. Jag hade bara noterat att den var mycket mer lättbläddrad än detta års, men inte trodde jag att det berodde på det.

börjar man om, fast inte är det nån blank canvas, som dom säger när dom tittar på hus i England. Inte här åtminstone. Gårdagen och många andra dagar också finns inbrända i minnet. Jag vill verkligen inte belasta någon enda människa. Här skriver jag – delvis – vad jag tänker, men i det verkliga livet, mötet med andra, så försöker jag förstås vara till så lite besvär som möjligt. Inte ta plats i andras upptagna och värdefulla liv.

Och det är blandat, det här livet jag har. Maken är, precis som alla andra, en sammansatt varelse. Han säger – och menar det – att han är så tacksam för det jag gör, att jag ordnar positiva saker för honom, att jag ger honom så mycket. Och samtidigt är han alltid väldigt skeptisk innan något ska hända ‘det går aldrig, jag kan inte’ är saker han säger ofta ofta inför det som sen är så positivt. Det är lite svårt då för mig att hålla motivationen uppe, tyvärr. Jag hade förut nån sorts tanke att vi skulle åka bort en helg i slutet av januari, men sen kände jag att jag orkar inte alla dessa diskussioner innan. I synnerhet som jag inte varit mer än flyktigt där vi skulle vara. Dom oändligt många frågorna om hur praktiska saker skulle ordnas, gör att jag lägger ner hela projektet. Och det är förstås inte bra, men jag måste hela tiden väga det här fram och tillbaka – vad är det positiva, vad tar mer energi än det ger?

Och så känslan av att jag själv egentligen är osynlig.

När jag passerar någon av husets speglar, så ser jag hur jag ser ut. Det är inte uppmuntrande alls. Trots att jag försöker säga till mig själv att så väldigt oväntat var det väl inte ändå, jag har varit med om det rätt många gånger nu. Och maken säger tröstande – jag tror han menar väl – att han trivs så bra här hemma.

Och jag vacklar. Jag vet ju att om jag skulle prata med någon annan i min situation, så skulle jag vara absolut klar på det hela – ‘naturligtvis måste du få avlastning ibland, naturligtvis är det inte själviskt, naturligtvis orkar du mer om du får en paus ibland’, jag hade en gång en vän som brukade säga att jag behövde anapausin psyche, så pass mycket grekiska kommer jag fortfarande ihåg, och det går an att säga alla dom här kloka sakerna till någon annan.

Men jag sitter här och det gör ont när jag andas. Och det är möjligen ett lyxproblem, jag har ett stabilt tak över huvudet, kommunen har hittat den senaste vattenläckan, jag har mat i skåpen och annars kan jag gå eller cykla och handla. Maken är vänlig och på sitt sätt en tålmodig människa i sitt lidande, jag har en älskad familj. Och i morgon reser jag mig förmodligen upp och försöker långsamt att göra det som finns på min mentala lista. Men just nu, just här, gör det ont.

Och för den som undrar, jag hoppas förstås fortfarande att den där kommunala omorganisationen ska bli bättre än vad det är nu. Men jag har svårt att tro på det egentligen.