tänker jag sällan på. Jag har Elizbeth Arden 50+, som jag tar på mig alla dagar och så är det inte mer med det. Men vi var ju ute i strålande sol ett par timmar i går, och jag såg att maken var rätt röd i ansiktet, men jag var helt opåverkad. Ändå tills jag tog av mig t-shirten på kvällen och såg hur armarna såg ut. Där hade det inte varit Elizabeth alls, om man säger så. Och jag smorde in maken med en lite svalkande kräm i går kväll, men när han gick ut i badrummet för att raka sig i morse, så säger han – ‘oj då!’, då såg han hur han såg ut. Nå ja, han brukar bli brun rätt snabbt, jag blir ju bara röd och sen blek igen, så vi får väl se hur det går. När maken var barn, så jagade hans mormor upp honom på verandataket (som då hade tjärpapp) för att han skulle bli tillräckligt brun innan svärfar kom. Det var tider.

med strålande sol. Maken och jag firade förstås Pingstdagen tillsammans i vår ensamhet, dvs som vi ser det tillsammans med alla helgon och änglar, så det var en glädje mitt i allt. Och sen, när maken vilade, kom det blommor och choklad från döttrarna. Tyvärr hade blomaffären missat att skicka med kortet, men ändå!

Och sen fick vi sms från Äldste, så vi åkte dit och åt rabarberpaj i solskenet, med rejält avstånd förstås. En glädje att träffas ändå. På kvällen ringde Yngste också, dessa rara barn vi har.

Sen fick jag syn på en glassbägare i metall på en bild i SvD, så jag googlade. Jag tänkte att den kunde vara bra till paketglassen vi nu får sikta in oss på. Fast leveranstiden var 10 – 12 veckor och då antar jag att glassäsongen kanske går mot slutet, så jag googlade vidare och fick tag på en annan, liknande – inte riktigt så designad – som hade leveranstid 3 – 5 dagar, så den kör vi på.

kan vara rätt betydelselösa, men också det som gör något rätt bra till något riktigt bra. Jag hoppas på det senare. Jag har förstås någon lagom rätt i frysen att ta fram till i morgon (kyckling lagad i lergryta med grönsaker) men så slog inspirationen till och jag har nu marinerat haricot verts och så ska dom stå i kylskåpet över natten. Till båda döttrarnas bröllop gjorde jag såna, fast då gjorde jag kilovis, det blir betydligt mindre skala till mig och maken.

Och det är en ljus och vacker kväll, jag känner mig bara lite rastlös av alltihop. Andra människor gör både det ena och det andra, dom fixar med hus och hem, träffar vänner och promenerar. Och jag vet att man får spela krocket, fast just det har jag verkligen inte gjort på väldigt länge, så det känns lite omotiverat att börja nu, alldeles förutom att jag inte kan spela med mig själv.

efter den goda lasagnen och klippte äntligen till den där svarta linnejackan. Nu ska den bara sys också. En annan dag.

Och så torkade jag borta alla små svarta linnerester från bordet, tömde alla sopkärl inklusive tidningskassen (en liten ikea) som innehöll två månaders tidningar och så bytte jag duk och löpare på matbordet. Sommarens har stora blå hortensior som mönster. Så nu känner jag mig redo både för Pingst och rentav sommar. Det är förstås det där med att göra i ordning sommarplanteringen ute också, men det blir nästa vecka på något sätt. Jag tänker att det kanske inte är så mycket folk på tisdag förmiddag i blomaffären.

Trevliga närmaste grannarna, dom som bor i vår förra lägenhet, passerade som hastigast i förmiddags också. Dom är i det närmaste på heltid i sitt sommarhus, men tittar till boendet lite då och då. I går hade dom åkt tolv mil söderut och skulle ta en sväng i dag också. Och jo, vi håller avstånd när vi står och pratar, men jag gör ju inte så omfattande utflykter.

här, ungefär en timme senare än vanligt. Jag vaknade inte av mobilen sista gången, eller också stängde jag av den, jag vet inte. Jag funderar varenda kväll på om jag nu har vant mig vid att sova tre timmar, gå upp med maken, sätta klockan på tre timmar till, gå upp med maken och så en timme innan jag ska gå upp på riktigt. Och jag har inte det, det är dessutom inte alls säkert att jag somnar om, maken gör lyckligtvis det. Och nu har jag följt det här tidsschemat i två månader, det är knepigt. Jag hoppas det ska bli bättre så småningom.

Men till slut blev det frukost ändå, och vädret är strålande och jag har gjort köttfärssås och beschamelsås till lasagnen, som ska in i ugnen om en liten stund. Jag ska rentav kamma mig också.

att kunna ta sitt glas vitt vin och den halva cigarillen och gå ut och sätta sig på uteplatsen med nytvättat hår och ingen extra tröja ens. Och syrendoften slår emot när man öppnar dörren. Kanske blir det sommar, ett par kvällar av den här sorten skulle vara väldigt välkommet i det här läget.

En kär vän ringde på eftermiddagen, vi skulle ett vanligt år ha träffats om inte ens två månader. Nu blir det inte, men det var roligt att prata. Hon och mannen har rätt mycket sysslor dom ägnar sig åt, men vi var helt ense om att det är så mycket som är trist. Dom har dessutom sommarhus söderut och vet förstås inte alls om det kommer att gå att åka dit. Vi var helt överens om att det där med mat betyder mer nu än nånsin. Parmesan! Gorgonzola!

med att ta tag i den andra svarta linnekjolen, den som sprack så förargligt (horisontellt) över skinkorna förra sommaren. Jag hittade linne av ungefär rätt grovlek i en låda här, så nu klippte jag till två ganska rejäla bitar och sydde på, på båda sidorna om sömmen bak, så nu syns iaf inte mina trosor och förmodligen räcker det några år till ändå. Så då känner jag mig lite präktig, två kjolar är lagade. Plötsligt händer det, som man säger. Alla dessa detaljer som man=jag låter ligga länge. T ex har maken haft ett litet sängbord där klockan som visar siffror i taket har stått, men det lilla bordet har varit fem centimeter för brett, så det har inte gått att öppna sovrumsdörren helt. Det har irriterat mig sen vi flyttade hit, men så häromdagen kom jag på att vi har en liten hylla, som man kan sätta upp på väggen och ha klockan på, så nu är det löst.