Ärtsoppa som vanligt, och sen överraskade jag maken med den rejäla bakelsen. Jag hade funderat på att köpa en och dela. Det hade varit bättre.

små flingor som smälte när dom kom ner på marken här i morse. Jag var ute strax efter åtta och gick till kondiset för att köpa prinsessbakelser. En hel tårta, med texten ‘Fössta tossdan i mass’, tyckte jag blev lite för mycket för två personer. Vi hade fått äta tårta i en vecka då, men var sin bakelse kan vi väl ta till kaffet efter ärtsoppan. Och nu skiner solen igen. Yngste skickade bild på den massipantåta som fanns på hans coop i norra Stockholm. Lokalpatriotismen firar triumfer också långt borta. Det är en av dom få tillfällena jag saknar bakelsegafflar i mitt enkla hushåll, jag tror att Äldsta fick min mammas. Det går med sked också förstås. Och i går städade jag ur badrumshyllan lite grann, saker som jag inte använt på mer än ett år fick hamna i den svarta soppåsen. Sen har jag strukturerat om förrådet innanför köket lite grann, det kommer att bli ännu bättre när jag tycker att jag kan åka till tippen också. Sen undrar jag om det är läge att börja ha dörren låst även dagtid, kan det hända i Vetlanda, så vet man aldrig. Alldeles förfärligt.

att det ska vara så segt att ta tag i att slänga skräp. Tidningar lägger jag i en sån där mindre Ikea-kasse. Tanken är att det blir alldeles lagom tungt att bära ner en fylld kasse, men det händer nästan aldrig. Jag fortsätter att trava tidningar och sen, när det är en lika stor hög över kanten på kassen, så tar jag mig samman och tar fram en kasse till, så det ska gå att bära, och sen tömmer jag. Nu hade jag dessutom samlat på mig en massa kartonger av olika storlek, som jag ordentligt vek ihop, annars tar det enormt mycket plats i kärlet på gården, men nu har jag slängt alla möjliga sorters sopor och tänker, som vanligt, att nästa gång ska jag göra bättre. Den optimismen. Kanske tur att jag inte lär mig utan tror att det ska bli bättre.

Nästa projekt är fortfarande kylskåpet, och kanske den där hyllan i badrummet. Där finns det nog ett och annat som har haft bästföredatum för ett tag sen. Det här starka ljuset gör att jag känner någon sorts behov att göra i ordning. Sen tittade jag på den där toppen jag ville beställa och såg att den inte kommer förrän i slutet av mars och då gav jag upp, men sen tänkte jag en liten stund. Det kan ju vara trevligt att få något nytt där, så jag beställde iaf. Jag får överraska mig själv, om det ska bli av. Och den där listan på nästa veckas handlande, jag passade på att beställa ingredienser till halv satser choklad- och citronbiskvier, så jag har hemma.

på redigerarens urval, men när man visade en snutt från ett Köpenhamn, som öppnade upp, så var det en rätt stor andel som var kvinnor, som ville köpa lite kläder. Det är inte roligt att handla på nätet hela tiden, å andra sidan kan det vara tveksamt roligt att handla i fysisk affär också. Många kläder förefaller kunna göra sig bäst om man är 1.80 och väger ca 52 kilo, och för den som inte uppfyller något av dessa kriterier kan det bli knepigt. Och jag har absolut inget emot att handla på rea, men ibland finns det en anledning till att saker inte blivit sålda. Jag har verkligen kläder väldigt länge, det finns åtskilligt i min garderob, som jag köpte innan Yngste föddes. Och man ska ha det man trivs med och i, men för egen del vill jag tänka på mina proportioner också. Jag har tittat i Gudrun Sjödéns kataloger ett tag nu och jag konstaterar att hennes långbyxor ser väldigt bekväma ut, men jag skulle inte kunna känna mig fin i ett plagg som har rynkor och veck runt magen (trevligt att den får plats, jo, men det blir rätt mycket då) och sen har resår eller kant nere vid anklarna. Jag skulle känna mig (och förmodligen se ut) som en glad liten boll, så nej. Sen finns det jättevida byxor också och det skulle ju, med mina proportioner då, göra att jag såg ut som en kvadrat/rektangel och inte en boll. Dessutom tror jag att jag skulle kunna trassla in mig i dom vida tygsjoken i trappor och så. Förmodligen köper jag en topp i en annan färgställning än en jag har, som jag var väldigt nöjd med känslan av. Ingen mer än jag själv ser det ju, men det är lättare att sänka axlarna lite om kläderna känns bra på kroppen.

på Mandelmans och deras höstfest, förhoppningarna inför det nya året, det vi just nu har påbörjat. Och förhoppningarna är väl inte så stora här hos oss. Kommer det att bli annorlunda än året som gick? Jag vet förstås inte alls, ingen vet, jag vet förstås att det finns dom jag aldrig träffar igen, men alla andra – hur går det? Men jag försöker, trots talet om den tredje vågen, att tänka mig in i att den trettionde mars ska jag kunna handla själv i affären. Jag tänker förstås att jag ska gå dit väldigt tidigt, absolut, men jag undrar hur det ska gå. Man har ju byggt om affären sen jag var där senast t ex. Jag hoppas man har fixat det här med lista i mobilen som kan kopplas till scannern, men jag vet inte riktigt. Kanske kan jag fråga svärdottern, hon vet säkert. Och som vanligt ska jag sätta mig i morgon och göra en lista för nästa veckas e-handlande.

Jag var så trött i natt, jag hade bara stängt av mobilen, men maken väckte mig och det gick bra det också. Jag försöker göra så gott det går, men visst är jag tröttare än jag ville. Varenda kväll när jag lägger mig, så tänker jag bara att ganska snart är det nog morgon i alla fall. Jag längtar efter morgonen, ja mer än väktarna efter morgonen, som det står i Skriften.

ett antal burkar med svartvinbärsmarmelad på diskbänken, makens absoluta favorit. Jag hoppas den blir bra. När vi bodde i huset hade vi buskar, som gav rätt bra skörd. Svärfar brukade plocka den där veckan vi var borta på sommaren, så när jag kom hem med en veckas tvätt i bagaget, så stod det stora bunkar med inte särskilt rensade svarta vinbär på köksbordet. Det var rart av honom, det var det, men det hände att jag kände mig lite matt när jag stod där och rensade och frös in i kilopåsar. Numer får jag köpa i paket på Willys. Hur som, så doftar det underbart.

Och när vi åt våra enkla köttbullar och ett väldigt lyckat potatismos, så mindes vi förstås vår färgstarka vän. Om man är väldigt känslig och samtidigt lite som Grynet – ‘ta ingen skit av någon’, så kan livet bli mer komplicerat än det hade behövt bli. Men jag minns med stor tacksamhet en hyfsat jämn födelsedag, när hon kom och gjorde en insats, verkligen, och det trots att Tvåan var här med sin dåvarande rottweiler – en förtjusande hund, men rätt stor onekligen – och goda vännen trots sin betydande hundrädsla just då inte sa nånting om det, det var ganska beundransvärt. Och väldigt mycket roligt hade vi genom åren, en saknad blir det.

och ibland är det både oväntat och ändå väntat. När jag tittade på mobilen för att sätta på ljudet såg jag att jag hade två missade samtal från någon, som jag inte pratar så ofta med. Jag ringde upp förstås och fick veta att en gemensam vän gått ur tiden. Någon som alltid hade full fart framåt, stod f n mitt i en renovering av sommarhuset, pandemin var verkligen alldeles förfärlig för henne, även om hon upprätthöll ganska många kontakter. De senaste åren har vi haft lite glesare kontakt, även om vi för ett par veckor sen utbytte tankar och det är jag tacksam för. Under en period hade vi daglig kontakt och hon var ofta gäst hos oss. Vi är alla komplicerade, mer eller mindre, och allt livet ger oss är inte lätt att hantera. Kanske är det ändå lättare för den som ibland kan ta ett steg tillbaka, avvakta lite, men alla har inte den gåvan. Det måste fort gå framåt och alla kanske inte hänger med i tempot. Det kan leda till stor besvikelse förstås. Jag kommer att sakna detta färgstarka lilla kraftpaket och jag kan bara önska frid av hjärtat.

Först tänkte jag att dagens schema var helt blankt utom de vanligaste rutinerna. Sen kom jag ihåg att om det ska bli vaniljrutor till kaffet i morgon, så var det läge att sätta igång. Eftersom jag brukar skära dom så att det blir 80 stycken, så räcker det till efter Påsk.

när morgonen kommer. I morse gick jag upp lite tidigare än vanligt, jag visste ju att maken varit två gånger i badrummet, så jag kunde kosta på mig att känna mig lite avslappnad. Jag har övergått till att ha väckning strax före fyra och sen hoppas jag på att somna om. För det mesta gör jag det. Det var väldigt fuktdisigt där i morse, men nu har solen jagat bort dimmorna. Jag ska alldeles snart ta mitt kuvert med timuppgifter till kommunen och gå ut i solskenet, blekt och rätt kallt, men solsken ändå. Jag borde ta tag i nåt litet projekt, inte låta mig totalt förslappas. Det är alltid en avvägning, vad är förslappning och vad är berättigad och nödvändig vila? Jag har svårt att dra gränsen. Men eftersom jag vet att jag har tagit fram den frysta spenaten och dom likaså frysta prinskorvarna, så har jag ändå koll på maten. Jag ska göra cannelloni med spenat och färskost i tomatsås, något som jag tycker är väldigt gott, comfort food för mig, och då vill maken ha lite prinskorv eller något annat animaliskt till. Jo, jag äter två prinskorvar själv också. Dom där knepiga franska matmänniskorna, som vill leva länge, som jag klagat på förut, var nu på nån konstig halvö i Grekland och tittade på folk som åt – i mitt tycke – överkokta grönsaker och hade bikupor. Den 88-årige bimannen påstod att hans honung var så mörk för den var naturlig. ‘I fabriker bleker man honungen’, påstod han, totalt oemotsagd. Jag väntar fortfarande på att dom ska landa i Markaryd och äta spettekaka och isterband med dom lokala åldringarna, att inte tala om ostkaka kanske. Jag såg en annan kväll en exotisk kvinna, som var i Sverige, och som påstod att hon gjorde ostkaka. Makens mormor hade väl inte helt känt igen sig.

och det är rätt avkopplande. Det finns saker jag mycket sällan gör en söndag, inte för att jag anser att andra gör fel om dom gör annorlunda än jag, men det är rätt skönt att göra lite skillnad på dagarna, inte minst nu när så mycket flyter ihop. Vi åt en god söndagsmiddag, kommen ur frysen, och solen skiner. Om det vore lite varmare, så hade jag kunnat tänka mig att göra en bilutflykt med maken, men det kommer väl varmare dagar sen. Jag börjar ändå känna mig lite optimistisk att det ska bli bättre. Vårljuset påverkar mig, vaccinationen kanske också, fast egentligen inte så mycket. Det känns som om ändå rätt mycket inte kommer att påverkas av just det, man ska fortsätta att sitta inne hos sig själv väldigt mycket verkar det som. Och det här att kunna gå i kyrkan verkar ändå inte påverkas, den här berömda åtta-regeln oavsett hur lokalerna ser ut.

Men jag är tacksam för mina rutiner, tacksam för ljuset i badrummet i morse, när jag duschade, tacksam för att det var roligt att titta på damernas skidåkande, tacksam över att – trots knackigt ljud – det var roligt att se en mycket ung person spela flöjt i den fb-sända högmässan vi tittade på. Det finns många små detaljer som ger olika sorts glädje.