en räkning från Transportstyrelsen på nio kronor också. Trängselavgift från helgen v 16, ska vara betald 07-02, så det ska vi väl försöka skaka fram. Nog tycker jag att räkningar under tian borde det vara billigare att låta bli att skicka ut, men det är jag, det.

En annan, lätt irriterande sak, är att jag inte fattade att jag borde ha smort in fötterna med solskyddsfaktor, för jag har blivit bränd mellan sandalremmarna. Det kliar. Det är inte lätt med sommar, när man inte är van. Och jag badade inte, men när vi stod där i går kväll och tittade på glöden efter solnedgången, så kom det en rask kvinna i badrock, som hon snabbt tog av sig och klev ner i det artongradiga vattnet. Jag vet att det inte precis är vinterbad, men jag hade tvekat.

Annonser

igen, med maken och den vanliga omgivningen. Gårdagen var en väldigt fin dag, jag skriver ofta att vi har roligt, och jag tycker faktiskt det. Värdinnan har lite andra vanor än jag, t ex gillar hon att stryka och nyligen gick hennes strykjärn sönder, det har varit knepigt för henne. Jag skulle knappt ha märkt det, kan jag säga. Men hur som, så åkte vi via järnaffären och hon kunde handla ett nytt. Lycka! Förstod jag.

Sen åkte vi en utflykt på vägen till kvällsmässan, allt var så otroligt vackert, den vägen vi tog är bland det mest natursköna man kan vara med om. Och rätt som det var stannade vi bredvid en åker där det var trängsel av gäss av olika slag, om jag vore bonde skulle jag nog vara lite tveksam. Och på åkern bredvid var det två gässfamiljer, mamma, pappa och tre kycklingar var, som var ute på finpromenad. Rätt betagande.

Och så kvällsmässan, om Anden och vårt ansvar. Vi sjöng ‘Tyst likt dagg som faller…’, som jag tycker så mycket om. Sen åkte vi hem och efter att ha tuggat lite ost och kex, så gick vi till sjöstranden och solen hade just gått ner, himlen var ljusblå och rosa och det speglade sig i vattnet, bland dom vackraste solnedgångar jag sett. Tror jag, men tror ju alltid att den senaste är vackrast. Andlöst vackert, oavsett. Tacksamhet.

ja, jag sov nästan hela tiden och dessutom väldigt länge, för att vara jag, men jag drömde att familjen skulle flyga till USA, och maken hade inget pass. Och hela drömmen bestod i att vi släpade oss runt på flygplats, nog så tröttsamt, med bagagevagn, och det skulle åkas hiss hit och dit. En lättnad att vakna ur detta inferno.

Och gårdagen innehöll en sån där utomhustillställning med tusentals människor, som gick runt och tittade på bilar, många väldigt gamla, och motorcyklar dessutom. Sen åt vi en varmkorv och tittade ut över sjön och tog en mer stillsam promenad där det var betydligt mindre folkmassor. Och sen satt vi i den varma kvällen och löste korsord. Och pratade.

här. Vi har ätit god ramslökssoppa och så småningom ska värdinnan gå till frissan. Det tycker jag är exotiskt, för jag kan inte ens minnas när jag gjorde det senast. Och jag tar nog en promenad utefter sjön då, sommartemperatur och – tror jag – väldigt lite blåst. Och jag tog verkligen inte baddräkten med mig, men jag ska titta på listan nere vid sjön hur kallt det kan vara.

Förmiddagen var värdinnan fylld av dådkraft och ägnade sig åt projektet ‘rensa gårdens stenläggning från mossa och småsten’, jag deltog lite halvhjärtat, men det blev väldigt prydligt, det kan jag hålla med om. Jag sopade och gjorde lite diverse. Det är så vackert, lavendeln är enorm, dragonen ser frodig ut och salvian också. Acklejorna blommar i olika färger och skepnader, den lilla magnolian tappar sina ljuslila blomblad, allt är verkligen en explosion av grönska.

jag var strukturerad i packandet. Och jag tror allt var med till maken, jag packade ju upp där och det verkade rätt. Fast den egna packningen, jag tyckte lite vagt att det såg lite fel ut, men sen fortsatte jag att vela om vad jag skulle ha med mig i denna sommarvärme och sen stängde jag locket på väskan. Och när jag skulle svänga av från E4:an så slog det mig, sidenlakan och handduk, inte kom det med. Och lakanet som dessutom var nytvättat. Förargligt. Väldigt förargligt. Men värdinnan har ett likadant, fast mörkblått, mitt är klarblått, men jag ska nog kunna sova i det också.

Och jag tog den numer traditionella kaffepausen på vägen, lite skönt att resa sig ur bilen även om det inte är så långt kvar.

Sen var det fin konsert vid sju, så nu har jag fått lite extra kultur också. Nu ska jag lägga mig en timme tidigare än hemma.

blir det, när det är nytvättat. Och lyckligtvis sitter det mesta fast på huvudet iaf. Men jag kan inte kamma det ordentligt (dvs sätta upp det) innan det är torrt, men jag räknar med att när jag skrivit klart här, så kommer det att gå. Och sen ska det packas och jag ska samla ihop sopor, som vanligt. För tänk om nånting händer mig på resan och barnen måste ta hand om mina otömda sopor. Ja ja. Det är möjligen inte ens det värsta i den situationen. Men det är trevligt för mig själv att komma hem till tomma sopkärl.

Jag funderade i går på varför folk inte tänker lite mer innan dom säger nåt. Vi stod där, jag och maken, och det kom fram en vänlig kvinna, som vi (mest maken) känt i många år, hon hälsade bl a på honom när han var på rehab, det vet jag. Och nu säger människan – ‘sjunger du lika fantastiskt fortfarande?’. Hur kan man häva ur sig nåt sånt? Nej, han gör inte det, ja han sörjer över det, är man halvsidigt förlamad, så är det så. Vad trodde hon han skulle kunna svara? Och han sa att han iaf var glad över att ha talet kvar. Och då säger hon förstås – ‘du ser alltså att du kan vara tacksam, så fint’. Och jag känner bara hur tryckkokaren liksom bygger upp inombords, men jag vände mig bort för säkerhets skull. En del förståelse har jag för att folk inte vet vad dom kan säga, men detta var ett proffs på människohantering, typ.

tvätta håret i kväll, fast jag hade tänkt mig det. Det blir inte alltid som man tänkt innan. Jag gick och köpte mjölk och lite choklad. Men jag måste nog tvätta i morgon bitti då. Lite trassligare på många sätt. Jag får skylla mig själv.

Och just i dag är det förfärligt länge sen jag tog studenten. All matematik som jag glömt det mesta av, jag lyckades hjälpa Äldste till och med andra året i gymnasiet, sen flög han själv. Och kemin och fysiken har nog förändrats sen dess, så där gör väl minnesförlusten mindre. Jag undrar lite vagt vad klasskamraterna har för sig, jag har ingen aning faktiskt, tre år tillsammans och sen ses man aldrig mer. Maken hade mer närkontakt med sina klasskamrater. Äldste hade en vän, som råkade träffa på en av mina klasskamrater, hon var duktig administratör. Och en gosse i klassen var enormt duktig på långfärdsskridskor och där minns jag ett OS, när jag undrade om han tittade, och när jag så tittade närmare på utsändningen så stod han nere på isen som ledare.