väldigt bra, faktiskt. Äldsta packade fina kläder, nu för små för hennes döttrar, till kusinerna nära oss, så vi har två rejäla kassar med oss. Och efter att ha trasslat oss runt ombyggda gator kom vi fram till vännerna, som bor väldigt nära Äldsta, även om vi inte kunde köra raka vägen alls. Och det fanns en handikapparkering, ledig dessutom, på deras gata och vi tog oss uppför en liten trappa och sen hissen, en sån där rejäl med galler man drar för och en riktig dörr. Och sen klev vi in i det på alla sätt varma hemmet, omtanke i detaljer och god kvällsmat. Verkligen så bra på alla sätt och till slut lite kaffe och en bit mandeltårta.

Vi kom ganska sent tillbaka till hotellet och ska upp tidigt i morgon och dessutom vara med om ett seminarium innan vi sätter oss i bilen sen eftermiddag för dom dryga femtio milen hem.

Annonser

med tanken att maken skulle ha god tid på sig. Ungefär så. Och sen tog vi en kort biltur till närmaste kyrkan. Jag har liksom inte valt hotell av en slump. Väldigt mycket folk blev det, många som vi känner, och det var en glädje. Texten handlade om den lame mannen som vännerna hissade ner genom taket till Jesus. Många tankar snurrar förstås.

Och nu ska vi åka till Äldsta och sen ska vi till vänner på kvällsmat. Allt är ganska gott, och jag tänker på det där att jag gör så gott jag kan. Mer går inte.

när jag gick och hämtade bilen. Så många gånger jag suttit i domkyrkan och hört den. Lite märkligt. Och nu har vi ätit ostfondue hos Äldsta, länge sen sist, men dom bodde ju en kort tid i Schweiz så det kändes väl som ett naturligt val, första gången jag gjorde det var Äldsta två månader, det minns jag.

Och Yngste tittade upp en stund, flickvännen behövde vila, lilla hon. Och vi fick se bilder på den kommande lägenheten, så roligt. Det blir bra.

Och maken fick en egen liten skål popcorn.

är det. Maken sov till fem i första vändan och sen somnade åtminstone jag om. Och frukosten här är bra, ingen choklad i müslin. Men vi lyxade till oss och delade på en croissant till slut. Och sen har maken vilat en del och jag tog en promenad i det ganska vackra höstvädret, jag rekade parkeringsplats till måndag och gick in i domkyrkan, som är mig mycket kär. Under några år gick jag där en eller två gånger varje dag. Förblivande tacksamhet för det.

Sen gick jag förstås över kyrkogården tillbaka till hotellet, en hel del gravstenar står förstås kvar och först gick jag förbi den mycket avhållna vännens, en annan gång på motsvarande promenad mötte jag just honom just där, lite märkligt är det allt.

Och nu ska vi ta oss samman och åka bort till Äldsta där Yngste och flickvännen också ska dyka upp.

så kan man nog sammanfatta det hela. Efter att ha kravlat mig upp, hjälpligt vaskat av mig, bett morgonbön, kokat gröt (och ätit den) och sett till att maken blev presentabel, klämde vi in oss och bagaget i bilen och for i väg. Och vi kom bara fem minuter senare än jag hoppats till lunchen 25 mil bort, det var rätt bra kört, tyckte jag. Sen satt vi länge vid bordet och pratade med avhållna vänner och sen var det bara att sätta sig i bilen och köra trettio mil till. Och det gick alldeles utmärkt. Vi lade oss en liten stund på hotellsängen och sen körde vi bort till Äldsta, där vi fick tacos. Och flickorna är så söta, alldeles objektivt. Och Äldsta blev så lycklig över vinterjackan, som Tvåan hämtat ut i en affär nära sig.

Sen hade jag inte fått parkeringsböter – man får glädja sig när man kan – och vi tog oss tillbaka till hotellet, och dörrkoden stämde och nyckeln fungerade. Fast det är klart, känslan att jag klarat det hela, gjorde förstås att jag blev lite skakig och fick lägga mig ner ett tag, jag är sån, när det är klart blir jag lite matt. Men nu är maken lagd i sängen, vi sjöng completoriet och jag öppnade datorn och anslöt till nätverket. Allt känns bra nu.

jag kunde öppna garderobsdörren och sticka in handen, utan att ens titta, och få tag i exakt det jag behövde. Det är så konstigt att jag har nån sorts ny ordning, som jag kan hantera. Jag har tillbringat ett halvår med att rensa och slänga, saker har fått ett nytt sammanhang, så mycket är annorlunda. Och det kändes konstigt att se den bekanta bilden av brassrubbingen plötsligt i en ram, plötsligt på väggen vid sängens fot. Den brukade ju hänga utan ram över pianot och sen i tio år i trappan här bredvid. Och allt som plötligt har nya platser, nya sammanhang.

Jag tittar på underlägget till tekannan och är plötligt så tacksam, Äldste gjorde det i slöjden för länge sen. Vad i all världen har jag gjort med mitt liv? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte alls.

Och under kvällen här packar jag min och makens lilla väska och duschar honom innan han lägger sig. Och jag vill egentligen inte alls åka bort. Som vanligt. Men det blir bra.

glasskivor, ca 50 x 82 cm, står nu bredvid mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dom, för alldeles tydligt kommer dom inte att gå ner i sopglascontainern. Kanske kan man lyfta på locket? Det har jag aldrig testat. Men det viktiga är att bilden, som funnits mellan dom i många år, nu i stället finns innanför en Ikea-ram, som jag köpte i dag. Så när maken slutat vila ska jag hänga den på stora sovrumsväggen. Det är en brassrubbing, som vi gjorde för många år sen i London. Lustigt nog hade vänner gjort en exakt likadan, det fanns liksom en hel del att välja på, men vi hade valt samma. Svart papper fick man köpa och så gnuggade man med guldkrita. Och glaset gick sönder lite grann på baksidan när vi flyttade för tio år sen, men den här senaste flytten blev för mycket för glaset och sen har den stått bredvid skrivbordet, men nu har jag gjort i ordning den.