av sina misstag, påstås det. Och jag försöker att åtminstone glädja mig åt att jag upptäckte mitt misstag rätt snabbt, det gäller stickningen förstås. Det blir till att repa upp ca  sex varv, så det kunde varit mycket värre. Mönstret ska förskjutas och det hade jag inte gjort, jag kände mig väl lite kaxig i onödan där. Men i morgon tar jag mig an det på nytt, just nu är det för mörkt och jag är lite trött faktiskt. Jag är inne på tredje nystanet nu, fortfarande roligt.

Och jag har skurit upp vaniljrutorna och lagt in dom i frysen, den storlek jag skär till gör att dom bör räcka ungefär 50 dagar. Lysande. Precis lagom till en kopp kaffe efter maten.

Annonser

har hållit. Grahamslimporna blev klara och sen gjorde jag vaniljrutor, som står och svalnar nu. Jag rådgjorde med mitt kakorakel aka Tvåan, och hon sa att det var bäst att låta dom svalna innan man skär upp dom. Och så berättade hon att svärsonens åldriga farmor just avlidit, väntat och ändå är det förstås konstigt. Och svärsonen hade f ö varit ute hos Äldste i går och hjälpt till att riva köket. Äldste skickade en bild i förmiddags och skrev att nu är det rymligare i köket. Vi hade gemensamt – han och jag – förundrats över att man har haft ett så minmalt kök i detta rejäla hus, men nu ska det bli annorlunda är tanken. Och maken blev väldigt häpen över bilden och sa oroligt – ‘men ska dom inte ha nån spis?’. Jo då, det ska dom, men den ska stå på ett helt annat ställe, väggar ska rivas och så. Men maken kan inte visualisera det okända.

någon morgon i veckan unnar jag mig lyxen att inte ha på mobilväckning. I morse t ex. Lite senare än vanligt, men det gick ändå att få ihop en frukost, det brukar göra det. Och när jag äntligen kom upp, så sken solen in genom badrumsfönstret, en extra bonus att ha österfönster i badrummet. Så att den där tunna hinnan snö fortfarande ligger kvar stör mig inte särskilt, dessutom ska jag inte ut. Och jag kände stor sympati för mamman i huset mittemot, hon har tre barn, två flickor som förmodligen går några timmar per dag i nån barnverksamhet och så en liten gosse, som fortfarande ligger i vagn. Nå, yngsta dottern fick ett rejäl utbrott, så där så hon ylade inne i trapphuset, när dom skulle gå i väg. Och den stackars mamman försökte och försökte och sen stackars lilla flickan som bara skrek. Men det löser sig ju till slut.

Och så slog jag upp tidningen. Maken och jag pratade för ett par dagar sen om en bekant, som försvann ur vårt liv för rätt många år sen. Och där i tidningen fanns en runa över just honom. Vi visste självklart inte alls att han var död, då när vi pratade om honom. Och jag konstaterar att det är en svår bransch, det där att skriva sånt. Om de döda, intet annat än gott – så säger man ju, eller åtminstone sa man det. Samtidigt kan det bli märkligt, när rätt tragiska och underliga saker hänt, som väldigt många vet om, och det inte ens antyds att det funnits problem. Men många minnen ramlade ner ur minnesbanken, märkligt.

av snö på parkerade bilar, när jag tittade nyss. Men – tack och lov – inget påtagligt snöfall just nu. Och vi avnjöt den där svartvinbärsmarmeladen i dag med stor glädje. När jag träffade maken för hundra år sen och han bjöd på té, så hade han just sån. Han brukade få ett antal burkar av sin moster, för hennes familj gillade inte marmeladen, fast sen – när det visade sig att maken gillade den – så började dom äta den. Ett kanske tidigt tecken på de känslor, som var i svang där, och som vi sen fick så tydligt demonstrerade förra året. Ja ja.

Och maken fortsatte i dag att fundera över det där än så länge gemensamma ägandet med Äldste. Maken var bekymrad över vindskivor, som bör bytas på det lilla torpet, som maken f n äger. Han undrade om han skulle göra nånting och i så fall vad. Och jag försäkrade att han kan ta det lugnt.

och det är säkert väldigt positivt, det här regnandet. Och jag är ändå glad att gårdagens prognos om en dm snö ännu inte fallit ut (ha!), och det är bara februari, jag vet. Det dröjer innan man kan plantera penséer. Just nu är det nog inte ens läge för maken att sitta på den inglasade. Men det är ändå märkligt så mycket piggare jag känner mig om solen syns, jag vet att det finns andra som drabbas av vårdepression, vi är alla olika. Jag vill ha ljus. Och gärna lite värme, om man nu får önska. Jag ska ta på mig en liten tröja.

Och apropå tröja, så fortsätter jag förstås stickandet. Nu har jag stickat upp första nystanet, det är nio, så en bit kvar. Och jag begick misstaget att läsa beskrivningen av framstycket, jag fattade inte alls, men jag tänker att när jag kommer så långt, så sänker sig säkert insikten i ett litet moln över mig. Lite osäker på det är jag nog ändå.

och kokade svartvinbärsmarmelad. Dom stackars paketen bär har legat i min frys rätt länge, jag är nästan säker på att dom nog inte skördades förra sommaren, om man säger så. Men nu står burkarna där. Och jag kom ihåg att förra gången jag kokade, så hade jag en vit t-shirt på mig. Det var dumt, för hur det är, så stänker det alltid lite, små irriterande stänk. Nu hade jag satsat på svart, betydligt enklare. Och egentligen gick det väldigt fort, så jag förstår inte varför jag dragit ut så väldigt på det. Prokrastinering helt i onödan.

Och Äldste kom och åt lax och så pratade vi om det stora projektet. Det är spännande.

igenom hela den långa listan med biverkningar för makens nya medicin. Då blir man lite blek, kan jag säga, men jag hoppas på det bästa. Och han är ju inte gravid i af och inte ammar han heller, så det var alltid något som kunde strykas från oroslistan. Sen funderade jag på det här med att man byter ut läkemedel, ‘för det är ju samma’, som man alltid får höra. Men här fick jag strikta förhållningsorder att den får absolut inte bytas ut mot annat fabrikat, det måste vara just den här. Ja ja, då gör vi så.

Och det är väldigt soligt ute, en strålande vårdag. Kanske tar jag en promenad i eftermiddag.