Jag hade väntat mig blekt solsken, men det dröjde ett par timmar. Nu är det fint, redan när jag gick min promenad, som jag startade med att lämna in den där timredovisningen till kommunen. Det har ju varit lite knepigt, den som tar emot kuvertet har sett förbryllad ut och hävdat att namnet jag skrivit varit helt okänt, men i dag gick det enkelt. Mottagaren tilltalade mig rentav med mitt förnamn och jag har inte riktigt klart för mig att vi någonsin träffats. Nå ja.

Förresten – det här med skor, mina nya, som jag köpte förra veckan, var väldigt bekväma, åtminstone när jag hade dom på mig i kyrkan i går. Det är bara att hoppas att det känns bra framöver också. Och makens nya fotortos? Den med sprillans nya kardborreband? Jo tack, lysande. Han tycker att det är mycket bättre nu, han går stadigare. Så skönt. Samtidigt är det fortfarande bisarrt att det måste till remiss från läkare och sen personligt besök. Det vore mer effektivt om man/jag kunde ringa och man sen kunde skicka i ett kuvert, man skulle spara värdefull tid både för läkare, personalen på ortopeden och oss också.

Då funderar jag på att klippa mig, så där 1,5 cm över hela huvudet. Och jo, jag tycker det är snyggt på andra, men jag har ju väldigt länge haft mitt hår till midjan och jag har dessutom lite tafflig huvudform, om man nu ska klippa sig. Men dom där fem minuterna inträffar innan jag börjar tvätta håret. Har jag bara börjat, så klarar jag det. Fast i dag hade jag ny balsam och för säkerhets skull tittade jag på den innan jag tog av mig glasögonen. Annars hade jag kunnat stå där länge, för man öppnade den, klokt nog, i botten men först stod jag och fingrade i toppen. Nu är jag klar för veckan iaf.

På många sätt, men inte minst vädret. Strålande vackert med lönnarna utanför kyrkfönstren, jag behövde inte ens ta på maken ytterrocken när jag körde honom till bilen. När vi kom hem duggade det lite när jag hjälpte honom in i porten. Sen körde jag runt kvarteret och parkerade och gick mot hissen, strålande och varmt solsken. Vi tog hissen upp, maken gick in i badrummet och när han kom ut och skulle gå och vila, så hällregnade det. Tacksam att vi slapp just det, men nog är det oförutsägbart.

Annars funderar jag på det här med hur jag har förändrats de senaste två och ett halvt åren. Jag ser vänner och bekanta i makens och min ålder, som nu tydligen gått tillbaka till livet före pandemin. Man åker hit och dit, man umgås med släkt och vänner och aktiviteter porlar. Jag är betydligt mer eremitisk. Sen kan det också bero på att maken drabbades av ytterligare problem just när pandemin bröt ut, inget samband men trist ändå. För min del betyder det att jag sover i tvåtimmarspass och det är mer ansträngande än vad jag föreställde mig. Dessutom är det inte säkert att jag somnar omedelbart när vi varit uppe och då naggas förstås sömnen ytterligare. Ibland är jag så trött att jag trycker av signalen och sover en stund till, men det är sällan att rekommendera. Jag tror att det är klokt, när avlastning fungerar, att jag nu har utökat till fyra nätter, även om jag inte sover bra dom nätterna heller, men känslan av att kunna lägga sig och veta att jag får ligga där i sängen tills det är frukost, det är en lyx. Det visste jag inte förut.

Ganska milt, förstås. Jag tog en promenad på förmiddagen. Det brukar inte bli så på lördagarna, men nu så. Märkligt nog lyckades jag tydligen gå ut samtidigt som en massa människor gick barnvagnspromenader. Jag fattar att många förmodligen inte är hemma på vardagar, men jag kan inte minnas när jag senast såg så många barnvagnar. Under tiden hade jag limpor på jäsning hemma, så vi kommer att ha något att äta i kväll också. Annars sitter jag i den ganska bekväma fåtöljen och kanske somnar jag en liten stund, jag gör det rätt ofta. På tv ser jag en kvinna som gick på en förfärligt smal hängbro som gick högt över havet, en absolut mardröm för min del.

Eller så kändes det i morse efter en natt som inte tillhörde de mer vilsamma, om man säger så. Efter frukost duschade jag maken som vanligt, och som vanligt var han väldigt nöjd när vi var klara. Solen sken så jag gick min lilla promenad, så skönt. Nu på eftermiddagen fyllde jag i förnyelse av gravrätt för mina farföräldrars grav och i går lade jag in betalningen. Jag gick iväg och lade på kuvertet för jag orkade verkligen inte lyssna på simultanöversättningen av talet från Moskva. Sen ställde jag mig och hackade grönsaker och fräste sofritton till köttfärssås, som nu står och puttrar en stund. Jag räknar med fem middagar i frysen, eller snarare fyra i frysen och en i morgon. Så jag får väl räkna det som ett bra resultat. Sen hade jag fått ett handskrivet brev från Jehovas vittnen, som ville intressera mig för att läsa Bibeln. Tack, men för den som läser igenom Bibeln varje år, så kändes det väl som lite eljest.

En sån här grå dag, med regnet i går i färskt minne, känns det verkligen att vintern kommer att hända. Förra året var jag lite sent ute och försökte hitta fårskinnstofflor när vintern hade kommit. Jag kunde inte hitta några alls, dom jag ville ha var slut. Nu tittade jag förra veckan, men hade någon sorts optimistisk livsinställning att det kanske inte blir så farligt. Men i dag är optimismen betydligt lägre, så nu har jag skickat efter ett par. Och man kunde få leverans till en sån där box i kvarteret bredvid mig.

Dagen startade rätt uselt på olika sätt, men det har blivit bättre. Och jag bad maken om förlåtelse för att jag var otrevlig, så dumt av mig. Jag tänker på någon som hjälpte mig i början av makens sjukdom. Han sade ‘du ska inte slå på dig själv när du inte orkar, du kommer att säga – ditt jäkla ben’. Men du hade fel, min vän, det har jag inte sagt. Benet är så klart att det är sjukdomen, men huvudet, det där arbetsminnet som är så väldigt bräckligt, och när plötsligt saker hakar upp sig, det är mycket värre att behålla lugnet där. Det äter mig inifrån.

Självklart vet jag att jag har mat och tak över huvudet och värme, men det blev ändå trist. Jag hade en vag förhoppning att kunna gå till morgonmässa efter duschen, men sen stämde det inte med makens dygnsrytm. Jag lagade frukost som vanligt och sen var det lite hektiskt för maken och när jag äntligen satte mig vid bordet lyckades jag välta mitt alldeles odruckna juiceglas. Det blir väldigt blött och allmänt kladdigt. Och jag blev på väldigt dåligt humör, det var inte ens lysande innan. Sen ringde en avhållen vän för att fråga vad jag tyckte, när någon annan blivit lite oförstående inför det här med att inte vilja utsätta sig för risken av covid. Jag tycker att det är väldigt rimligt att man vill vara försiktig och att man självklart har den omsorgen om andra. Ah ja, nu har jag hängt tvätten och ser fram emot att värma ärtsoppan. Jag har en väldigt god dansk ost till knäckebröd också.

Den där incidenten vi hade när vi var borta i somras, när maken ramlade och vi fick låna en rullstol och att han då för första gången tyckte att det var praktiskt, det har underlättat mycket här den senaste tiden sen vi fick en mer lätthanterlig rullstol här hemma. Besöket på vårdcentralen, förtidsröstning, id-kortet och så nu det här med ortosen i dag i regnet, allt har ändå gått bra. Det hade, alltihop, varit mycket svårare utan rullstolen och maken är så nöjd. Och jag är så tacksam för att vi klarade dessa planerade projekt.

Jo då, det regnar. Kanske inte dom där 100 mm, som man pratade om igår, men ändå. Vi begav oss iväg mot ortopeden fem mil bort, när vi hade ätit en enkel soppa och trots min ambition var vi lite sena, men jag körde på i regnet och sen hade vi tio minuter till godo, när vi var framme. En väldigt omtänksam vän stod där vid porten med ett paraply och tog in maken och rullstolen i entrén. Ja skulle försöka hitta parkering, men jag lovar, det fanns inte en enda plats, inte på gatan utanför parkeringen heller. Men jag greps av inspiration och ställde mig tvärs över gatan på den rymliga parkeringen utanför polishuset, där vi ju var för id-kort förra veckan.

Sen kunde jag ta rullstolen och traska bort till ortopeden. Samma servicesinnade man som för två år sedan, han fixade snabbt en ny ortos och bytte kardborreband på den gamla, som vi också fick med oss, så nu känns det bra. Fast när han sade att om det var problem, så var det bara att ringa. Så ser det verkligen inte ut, när jag har försökt, men det borde vara så.

Hemfärd. Jag lämnade maken i rullstolen i entrén och gick ut i regnet och hämtade bilen. Inte så enkelt, visade det sig. För plötsligt var det flera transporter som stod vid porten för att hämta folk i rullstolar. Bra så, men chaufförerna blev väldigt provocerade av att min lilla bil stod där och att jag faktiskt tänkte köra fram och hämta någon där. Kan du inte läsa, skrek en man, och pekade på skylten med taxizon, och en annan hytte med näven och en tutade. Ja ja, så enkelt är det inte, trots vad myndigheterna ansåg när man avslog parkeringstillståndet. Jag ska leta reda på det där lagrummet man hänvisade till att man har rätt att stanna för att släppa ut och ta in en person i bilen.

Häromdagen funderade jag ju på att det är tre månader till jul, men så gick jag in på IKEA i dag och där hade man förstås redan börjat fälla upp sina plastgranar och adventsstjärnor. Det var visserligen mest på slutet nere vid växterna och så, men det kändes ändå lite konstigt. Och jag lyckades köpa det jag tänkte, inklusive en ny vitlökspress. Sen satsade jag på ett par nya skor och lyckades. Jag hade sett dem på nätet men det är bra att prova. Sen passade kvinnan som sålde dom på att berätta för mig att eftersom det är läderskor, så kan man putsa dom. Och jag kände mig förvirrad – nog måste man kunna gissa att jag, vid min ålder, har haft läderskor förr?