Det gällde att hålla ihop tillvaron där i morse. Vi kom iväg till kyrkan med bevarat lugn och det var så fint att kunna göra det. En påfallande ung församling just i dag, men jag är så tacksam för det och för att det inte längre är min uppgift att hålla reda på små barn. Jag ägnar mig åt maken, det räcker. Sen gjorde vi ett snabbstopp i det egna badrummet innan vi kastade oss mot Äldstas födelsedag. Maken lyckades med viss ansträngning ta sig in dom två låga trappstegen och sen fick han sitta i en stadig stol. God mat och långt bord med alla bänkade. Svärsonen höll ett vackert och gripande tal till henne, och så småningom drack vi kaffe med överdådigt mycket fika till och jag sa några tacksamma ord. Hon blev glad över farmors ring och syskonen hade samlat ihop sig till örhängen från Svenskt tenn, väldigt stiligt blev det och vackert pärlhalsband från hennes svärmor. Det var så fint att träffa dom alla och vädret höll sig hyfsat. Sen lyckades maken ta sig ut till bilen också, en lättnad det också. Vi skrev förstås i gästboken och en tiondels sekund höll jag på att skriva makens namn också, men sen insåg jag att självklart skulle han skriva själv, fast han inte ser raderna och alls inte skriver som han gjorde när han var frisk. Nu sitter vi hemma i frid och det finns inte något mål framöver.

Höger tumme är inte riktigt med i matchen just nu. Den har iofs trasslat flera år, och jag brukar sova med ett sånt där handskydd och det brukar fungera. Men ett par dagar nu har det varit lite knepigare än vanligt. Duschandet av maken betyder också att det där att ta på honom strumpor är mer ansträngande för tummen än vanliga morgnar. Jag försöker vila den och tänka mig för. Det går inte att hälla upp juice ur paketet med högerhanden t ex. Sen såg jag ett program om handens och tummens utveckling hos hominider. Nu är den senaste teorin att den mänskliga tummen är äldre, apornas kortare tummar lär ska vara en effekt av att dom utvecklade långa fingrar i stället. Inte vet jag, men jag får väl kämpa på med den tumme jag har.

Hela tiden, ha! Jag läste en artikel av Jenny Aschenbrenner i SvD häromdagen, det här om att få barn med lite åldersskillnad. Igenkänningsfaktor på mycket. Nu var jag yngre när jag fick Äldsta och sen fick jag Tvåan två år senare och Äldste knappt två år efter det. Sen var dom 19, 17 och 15 när Yngste föddes. Samma far till alla barnen dock, men nog blev omgivningen förvånad, helt klart. Jag minns den ytlige bekanten, som när vi och Äldsta och Yngste traskade ut ur Uppsala domkyrka, och han självklart sa – ‘jaha, ni har redan fått barnbarn’. Äldsta svarade att det var hennes lillebror och han rodnade, stackarn. Jag hade hunnit vänja mig. När jag var gravid där, sista gången, så skulle det vara en större ekonomisk kommunal föredragning, som jag skulle presentera. Så jag knäppte upp den relativt döljande koftan och ställde mig vid apparaten längst fram och kunde raskt notera att jag hade kunnat säga precis vad som helst. Ingen lyssnade, koncentration helt på mitt midjemått. Så småningom ammade jag honom under sammanträden och det gick utmärkt. Nu är alla fyra vuxna och har, så vitt jag vet, utmärkta relationer, så tacksam för det. Och i morgon fyller, obegripligt nog, Äldsta 50. Om planerna håller träffar vi alla barnen och alla barnbarn (kanske inte äldsta barnbarnet för han vaktar förmodligen hunden i deras hem), men det är lite konstigt ändå. Jag noterade att nästa år är det äldste svärsonens tur, året efter Tvåan och året därefter hennes man. Sen blir det både Äldste och svärdottern med någon veckas mellanrum. Men jag inser att jag knappast kommer att delta när det är dags för Yngste. Det är ändå dags att räkna ner. Nog är det konstigt hur fort det gått, livet. Att ta vara på det man har ändå.

När jag växte upp hände det att jag tittade på min mammas händer. Hon hade elegant formade händer med vackert kupade naglar. Det hade inte jag, det såg jag. Men det dröjde många år innan jag såg att mina händer var ett arv från pappa, betydligt mindre, men annars alldeles lika. Och i dag är jag tacksam för denna tydliga påminnelse om honom. Dagens datum är hans födelsedag. Det hade varit rätt osannolikt att han skulle varit här och kunnat fira den med oss, men han fyllde inte ens 62. Det hindrar inte att jag ofta tänker på honom med stor tacksamhet, han gav mig så mycket, inte minst den fasta övertygelsen om allas lika värde, ingen har rätt att tro sig vara förmer. Men nog saknar jag honom, han kunde göra allt praktiskt som behövdes i livet. Han fällde förstås träden, som sågades till brädor till huset han byggde, han tillverkade betongstenen, han svetsade oljetanken, han snickrade och murade. Och han kunde använda integraler och han läste Heinrich Böll på tyska. Min pappa.

Vi har inte än iaf fått översvämningar i närheten, men jag letade efter vår kommun på tv4-listan över vilken beredskap man har, och jag kunde inte hitta oss alls. Jag antar att det behövs rätt mycket vatten, men stackars grannen, som gått före frun till bilen och hamnade mitt i en störtskur innan hon kom med nyckeln såg lite trött ut. Här är jag tacksam att maken nu är både klippt och duschad. På fredagar ser jag alltid till att ha mat som är enkel att laga, för jag är alltid rätt utslagen efter badrummet. I dag fick maken dessutom på kranen med armbågen, när vi var nästan klara, och det plötsligt forsande vattnet gjorde ingenting enklare.

Det gick två timmar och sen blev det ett nytt åskväder och regnet forsade. Sen såg det soligt ut, så jag bestämde mig för att köpa jordgubbar igen. Och plötsligt är det 15 grader ute, lite oväntat ändå. Häromdagen när mattan på uteplatsen blev totalt dränkt, tänkte jag att det kunde vara dags att byta ut den. Den har klarat 14 år, och mer kan man nog inte begära. Jag har tappat en cigarill, eller snarare tre, på den genom åren också. Så jag åkte till affären där jag köpte den, och visserligen hade man inte längre den mörkgröna färgen, men jag beställde en mer gräsgrön, som kommer så småningom. Jag vänjer mig väl.

En dryg halvtimme åskade det rätt kraftigt här, jag stod ute och såg blixten flera gånger. Den här gången lyfte jag undan petuniorna för säkerhets skull, men det hade nog inte behövts. Men hellre det än tvärtom. Snart äter vi ärtsoppa, det känns relativt rimligt med 19 grader ute. Och frånsett att det tog en timme innan jag somnade där i natt, så var det ändå bättre än natten innan. Marginalen är rätt smal här. Men jag var nöjd med mig själv att jag ringde ett samtal om fakturor till mobiloperatören och att jag äntligen gick upp på vinden och hämtade en pärm. Dessutom hålslog jag alla papper, som skulle sättas in, så nu är det dags för ärtsoppa och knäckebröd med västerbottenost.

Klibbiga vissnade petunieblommor har jag just plockat bort. Sen har jag rensat en halv liter jordgubbar, som var kvar från i går, fantastiskt goda, men jag antar att det inte blir så många mer. Och jag kan bara hoppas att den kommande natten blir bättre. Jag känner mig lite uppgiven, men det hjälper ju inte. Det är knepigt, värmen gör det väl inte lättare, men jag kan inte veta om det blir enklare när temperaturen sjunker. Och av andra anledningar tycker jag att det kommande mörkret är påfrestande, men jag får försöka klara alltihop så bra jag kan.

Det tog längre tid än jag trodde, det där med att få igång mobilen, men till slut blev jag desperat och då lyckades jag. Desperationen berodde delvis på att strömmen gick igen och då ville jag komma åt eon via mobilen. Ungefär då kom strömmen tillbaka igen. Fast routern och tvn var, som vanligt i det läget, lite svårövertalade att allt skulle tillbaka till normalläget. Sen underlättar det inte särskilt att maken klagar och däremellan kommer med små tips om vad som kunde göras. Dessutom var natten osedvanligt tröttsam. Jag har vant mig, mer eller mindre, vid att ta mig upp en gång, men två gånger är mycket mer tröttsamt. Inte heller blev det bra att jag sen sov längre än vanligt, och att maken liksom förutsätter att frukosten ändå ska serveras i vanlig tid.

Någon som bor någon annanstans skrev i går att det blev svalt och skönt efter åskvädret. Inte här, det blev snabbt varmt igen och ännu fuktigare. I dag har vi 83 procent. I går kväll lyckades jag vädra ner temperaturen i sovrummet till 26 innan vi lade oss, men rätt fort var det 28 igen. Det är kvalmigt. Och väderappen visar regn om två timmar. Dvs den flyttar hela tiden dom två timmarna framåt, så jag vet inte hur det går. Och skrivaren har fått leveransdatum framflyttat, mer än två timmar dock.