Fast jag har tillbringat så många timmar med att tömma svärmors lägenhet, att det nästan är klart nu. På onsdag lämnar jag nycklarna. Men det är ändå konstigt att hon är borta. På söndag fyller hennes svåger hundra, jag hoppas blommorna jag skickade kommer fram.

Men Yngste tittade sig omkring och sa – ‘så konstigt det här är’ och jag låste dörren och tänkte på alla gånger han gått bort till farmor och pratat med henne. Hon var verkligen en så avhållen farmor för alla barnen.

Och maken försöker hålla reda på vart allt har tagit vägen och det lyckas inte så vidare, kan man säga. Och den här komplicerade transporten i dag och i morgon kan han inte riktigt få till, så han frågar om. Och frågar om.

Nu är jag trött. Men i morgon är det en ny dag.

– men Yngste och svärsonen lyckades få in allting i släpet och bilen. Hur dom bar sig åt förstod jag inte riktigt, men det gick. Men sen ska det ut också, men det får väl lösa sig på något sätt.

Och i morgon ska jag gå bort till lägenheten och samla ihop lite skräp, som föll ur lådorna och dra runt dammsugaren innan jag packar in den i bilen. Det ramlade granbarr ur ena mattan och jag minns inte när svärmor hade julgran senast, men ett par år sen är det allt. Ständigt dessa granbarr.

Och nu är dom på väg söderut till sommarhuset för att lasta ur saker som skulle dit och så sover dom över där, innan resan norrut i morgon. Och hur dom ska få ut sakerna förstår jag inte heller, men det löser dom väl, mig förutan.

Och rabarberpajen gjorde stor lycka.

Jag gick upp ganska tidigt i morse, för jag köpte rabarber i går. Det stod på kartongen att dom var odlade alldeles bredvid kyrkan där jag går i kvällsmässa när maken är på avlastning. Så jag gjorde den här pajen, som nog Linda Skugge hittade på från början, smör och grädde och havregryn. 

Och sen åkte maken och jag till kyrkan vid sjön, och när jag stängde av mobilen såg jag att Äldsta hade smsat att svärsonen åkt iväg häråt. 

Sen kom jag på att jag kan göra pizzaiolasås till middag, så nu är det bara att hoppas att allt annat också ordnar sig. 

i lokaltidningen i morse gjorde dagen, tja, inte så bra, kan man väl säga. Den rörde upp för mycket. Det stod om hur framgångsrikt man nu kan behandla stroke, man kallade det rentav för ‘lasarusbehandling’, Lasarus uppväcktes ju från de döda. På samma gång som man prisade behandlingen (att man går in i ljumsken och följer blodkärl uppåt och suger ut proppen ungefär), så förklarade man hur svårt det var, att man behöver ha ca 50 – 100 operationer om året för att hålla precisionen uppe och det kan man inte nära oss, så patienter får forslas en bit, ev med helikopter. Och jag kan bara säga att det är fint för dom som får denna andra chans.

Och samtidigt så tänker jag förstås på oss, hur maken själv promenerade in på akuten och hur man verkligen inte gjorde särskilt mycket dom första tolv timmarna, och hur ingen ansvarig pratade med mig om vad som var på gång. Maken fick ringa upp själv och han lät så konstig. Och den där behandlingen fanns redan då, fast på den tiden skrevs det om den som om det var ganska okomplicerat, om man bara kom i tid, inte att man skulle forslas i helikopter.

Nå ja, nu är det som det är, men det vrider ändå om kniven. Det går nästan inte en dag utan att jag undrar hur det hade varit om. Och inte hjälper det, jag vet, och jag försöker leva i det liv vi nu har. Men en del dagar är det tyngre, det är ensamt.

– jag vet inte så noga, men när man själv bestämt dag och tid, så tycker jag att man dyker upp eller ringer om något akut dyker upp. Men så tyckte uppenbarligen inte sjätte personen. Jag väntade i 35 minuter, sen gick jag hem. Det var bra väder, så det var inte synd om mig, men lite snopet var det allt. Ett tag stod det en för mig okänd kvinna i trapphuset, så jag frågade henne, men hon bodde redan där och dessutom talade hon skånska och det gjorde inte hon som ringde mig.

Och annars tittade jag på grannarna, som pysslade med sin uteplats, så jag cyklade iväg och köpte sommarblommor till mina krukor och under tiden hann Äldste titta in på väg från tåget, trevligt. Och när jag kom hem från den uteblivna visningen, så planterade jag.

Och fler flyttlådor är inköpta. Grannen sa dessutom att dom har kvar, så jag får låna av dom. Rara människor.

hade utgångsdatum 2007, då är det kanske rimligt att slänga det. Det fanns annat också, som med bred marginal passerat bästföredatum. Och slutklämmen blev att jag slängde en hel del från skåpet, som är skafferi. Det är inte heller nödvändigt att ha tre sirapsflaskor med en knapp deciliter i vardera.

Ja ja, då är det tre skåp plus tvättutrymmet att rensa. Det kommer att gå utmärkt.

Och i dag hände en sån där ovanlig incident, men när det händer blir jag alldeles stressad efteråt. Maken ropade på mig – ‘jag vet inte hur jag ska göra nu, det går inte’. Nej, då hade han försökt resa sig men på något sätt fått den förlamade foten bakom den friska, och då kom han ingenstans, och han känner ju inte heller vad det är som hänt och han kan inte se det så bra. Och jag trasslade ut fötterna och sen gick det igen. Men jag tänker förstås att om han gör så när jag inte är hemma, så kan han ramla. Men antagligen skulle han sätta sig ner igen och börja om från början. Jag vet inte.

att jag var raskare förra året, jag hade planterat sommarens pelargoner i utekrukorna detta datum. Det kan bli en annan dag, tänker jag. I dag var jag nöjd med att receptförnyelsen för maken hade fungerat, trots min tafflighet med telefonen.

Och sen har jag bakat limpor. I all virrighet här hade jag glömt att skriva upp vetemjöl på listan, så den här gången blir det mer rågsikt än vanligt, men det ordnar sig utan algoritmer.

Och jag känner en viss otålighet, jag tycker att jag borde göra i ordning skåpen här, så att allt som ska slängas blir gjort ordentligt. Samtidigt känner jag att det håller inte riktigt att köra samma tempo hela tiden, intervallträning i livet s a s.