lite grann i kommande vecka. Äldste ska vara borta onsdag – fredag, dvs han sover hemma men åker härifrån vid sju och är tillbaka vid sju på kvällen. M a o knepigt med barn och hunden, och barnen kan jag göra en mindre insats för, så dom får komma hem lite tidigare iaf, annars jobbar svärdottern till fem både torsdag och fredag. Och jag som inte har kunnat hjälpa till nästan något är så tacksam att få göra det här. Sen har ju barnen en fantastisk mormor, som ställer upp i alla väder, men kan jag göra något lite så känns det fint.

Och den här festivalen pågår ju lyckligtvis rätt långt från mig så här dags på dygnet, men nog var det ovanligt mycket folk ute på byn också. Och på flera ställen såg jag folk som hade öppna fönster och kräftskivor på gång. Själv cyklade jag och handlade vid sju, varmt och ljust fortfarande. Jag har verkligen svårt att tänka på att det blir mörkare hela tiden. Mig tröstar inte alls tanken på en pläd i soffhörnet och en god bok och tända ljus och en kopp té. Jag känner mig snarast uppgiven, trött och ledsen. Och jag gillar Advent och Jul, det gör jag, men jag har svårt för den enorma kommersiella exploateringen av Jul, den som startar i mitten av oktober. Och mörkret, mörkret. Fast inte riktigt än.

– jag fick i går bild på yngsta dotterdottern, hon är så otroligt söt och så lik sin far, fast hon är blåögd men ändå. Och så var det hela klassfotot med lilla hon i mitten längst ner och hon ser mycket seriös ut, och håller upp båda tummarna, det ger plötsligt bilden ett lätt skimmer av fniss. Lilla hon. Och så jag önskar att hon får en bra skoltid, hennes lite äldre syster får byta skollokal stup i ett eftersom man är så trångbodda i skolsystemet och dessutom behövde riva en möglig skola. Elände.

Och maken och jag har lagom ätit den goda pastan. Tidigare på förmiddagen passerade grannen, han hade varit på torget och konstaterade att den där festivalen låter mycket. En stackars man hade stått och sjungit nån Sinatra-låt, lite lite falskt, och grannen såg fortfarande plågad ut.

– ja, inte ut på golvet, det var vattentanken som läckte ner i själva toan. Rätt som det var satte den gång och spolade lite och det gjorde att det blev ett märke, som var jättesvårt att få bort, förutom att det lät stup i ett. Nåja, den händige vaktmästarmannen ordnade det, men nu låter den i stället väldigt klagande när den fyller på vatten efter spolning. Jag får väl finna mig i det, ett i-landsproblem, verkligen. Men jag skulle i all enkelhet vilja ha en toalett som spolade och sen fyllde på vattentanken i tystnad.

Och det pågår nån sorts talangjakt på vårt torg, mycket bas behöver tydligen dessa talanger. Och dom har tur med vädret, lite svalare i dag, men strålande sol. Fast det är klart att när man hör utryckningsfordon alldeles i närheten, så känns det lite osäkert. Men musiken har fortsatt, så det kan väl inte vara katastrof just där.

– något som nästan aldrig händer. Och dessutom beror det på att han tittar på SM. Ännu märkligare. Men det finns förstås en förklaring. SM går på Sollentunavallen så han sitter klistrad och tittar på omgivningen runt tävlingarna och si! då och då dyker barndomshemmet upp i nån kant och vi skriker unisont ‘DÄR!’ och det är ungefär så spännande det är. Huset som målades gult när vi kom dit efter att ha förlovat oss, vi satt i trädgården och drack kaffe med målarna på ställningar runt omkring när svärmor fattade att vi förlovat oss. Jag kan, så här i efterhand, förstå att hon nog tyckte att det var lite raskt. Å andra sidan har vi klarat rätt många år nu.

Och mobilen berättar för mig att det blir sex grader svalare i morgon.

– en av sommarens varmaste. Och jag gissar att nu går det bara åt andra hållet igen. Jag inser det, även om jag inte vill. Jag läste nyss nånstans någon som tyckte hösten var så underbar, för man tänker så bra då. Inte bättre då än annars här, tack så mycket. Att det blir mörkare och kallare påverkar mig inte alls positivt. Men alla är olika, jag förstår det.

Men jag tänker glädja mig åt denna varma kväll, i sht som den där torgfesten nu dragit vidare till betalområdet. Det hoppas jag innerligt, för under eftermiddagen hade man full volym på, med rejäl bas. Det kändes i fötterna när jag stod ute på uteplatsen. Och förresten är det ganska underbart att kunna gå ut barfota på mattan, visserligen, men ändå barfota.

Så, grannen får ursäkta, jag tar med en cigarill och ett litet glas Bristol Cream (tantvarning, men vaddå, jag är tant).

är den nu, fisksufflén. Den var god. Fast när tingen är emot en, så är dom. Bechamelsåsen (eller vad man ska kalla grunden för) gick alldeles utmärkt, och sen skulle jag dela äggen och det gick bra till sista, då droppade gulan ner lite bland vitorna och jag suckade. Men det gick utmärkt att vispa dom hårda ändå, så det blev bra.

Och sen hade jag ett avspänt samtal med grannen (dock ej om cigariller, jag tänker inte väcka den björn som ev sover) där vi snarast avhandlade torgfesten, just nu med trummor f ö. Men kvällarnas musikevenemang sker lyckligtvis inte på torget utan på inhägnad plats längre bort. Så köper man inte biljett, så ska man väl slippa det mesta. Tvångsunderhållning.

Och i dag fick vi en extra lokaltidning, så jag ska väl sätta mig med dagens tre tidningar och försöka känna mig informerad. Jag gillar att läsa papperstidning.

– visst är det bra? Frågar jag med rätt trött röst. Trött på mig själv. I går lade jag en bit torsk i kylskåpet, så det skulle tina lagom för tillagning i dag. Jag skulle bara lägga in den i ugnen med lite citron och salt och kryddor och sen ska den delta i en fisksufflé, tänkte jag. Det gick lysande rätt länge, dvs jag lade in den i ugnen och ställde på låg temp och drog fram klockan. Och gick upp på övervåningen och glömde bort alltihop. Till alldeles nyss. Nå ja, den har inte brunnit upp iaf, så det var alltid något, och jag kan använda den. Men den är inte den perfekt tillagade torskbit jag tänkte mig.

Och ganska tidigt (för att vara jag) var jag uppe och tog en mindre (mycket mindre) promenad och kände den förfärliga doften av munkfritering. Bakverket, inte martyrskap, här hos oss. Och jag kan inte minnas när jag åt en sån senast, tack-och-lov, men maken minns sin senaste. Han var på avlastning när det pågick något torgjippo och nån snäll personal hade köpte munkar. Maken påstår att dom vägde ett kilo styck och han hade svårt att se entusiastisk ut, men det var ju snällt tänkt. Och min minimala promenad beror på att när jag för några dagar sen rökte min halva cigarill (det tar ca fyra minuter), så hörde jag hur grannen reste sig häftigt upp och sa till hustrun där – ‘nu luktar det cigarr’ och så gick han in. Jag vill självklart inte begränsa mina grannars liv, men ändå.

Och det startar torgfest i dag då. det lär ska komma tiotusen personer över helgen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.