är alldeles förfärligt. Bara att se bilder av förödelsen är obegripligt. Och jag kollade på nätet när den enda sprängning jag varit i närheten av hände, 29 oktober 1964, i Gyttorp. Jag är uppväxt i närheten. Det var förmodligen studiedag just den dagen, för jag satt i min säng och plötligt skakade huset till, 12 km från Gyttorp. Mina dalahästar, som stod i fönstret ramlade ner och jag gick ut på gården och hörde tryckvågen rulla. Jag kunde inte alls föreställa mig vad som hänt. Min mamma råkade befinna sig med en väninna i den allmänna tvättstugan som fanns i Gyttorp, en sån där med marmormangel. Hon stod vid det stora fönstret och såg explosionen och dök under bordet innan fönstret ramlade in. Och min ena bror arbetade där det small ungefär, fast just han klarade sig. Åtta dog. Och dagarna efter fick arbetskamraterna söka igenom området efter kroppsdelar, det var inte särskilt stora bitar som hittades. Och inte hade man nån sorts beredskap för PTSD för dom som var med heller.