Fruktkakor står i ugnen

– det hade jag inte trott i morse. Så man ska aldrig ge upp, som en väns mamma brukade säga. Äldste ska få den ena. Och egentligen har jag nog haft i dubbel vikt fruktjox i dom, men det blir säkert bra. I senaste boken om Mma Ramotsve så äter dom som vanligt fruktkaka och konstaterar att den blir bara bättre med mer sultanasrussin i och det är det här.

Och jag har gjort en preliminär lista på avlastning för kommande 2016 och till min lätta stress har jag och avhållna väninnan prickat in tolv gånger. Jag undrar hur många som blir av, kommunen har ju det senaste året tagit till sig devisen att en inställd spelning också är en spelning.

Och jag slåss med dom inre rösterna, den som säger att jag är trött, att jag behöver dessa dagar och så den andra som väser att det är inte så roligt för maken. Samtidigt så tänker jag att dagens hopklappning kopplar jag ihop med stressen inför igår, jag har så smala marginaler. Och hur det blir om maken blir sämre kan jag inte riktigt föreställa mig. Och jag har läst bipacksedeln till nya medicinen, alla biverkningar som räknas upp och dessutom har flera påpekat för mig att det kan vara mycket komplicerat att hitta rätt medicin. Jag andas in och räknar till fyra och ut och räknar till sju.

 

Tur ändå

Det började regna alldeles väldigt. Fast då var jag redan hemma igen. Jag stod i tid utanför verkstan sonen skulle till, trots att morgontrafiken här är mer kaotisk än man kunde tro. En del har förmodligen fått körkortet i flingpaketet eller också skulle dom verkligen behöva verkstad eftersom blinkersarna inte tycks fungera. Men jag släppte av honom utanför hans jobb och körde bilen till min verkstad och sen en rask promenad hem, i lätt duggregn bara, och efter fyra minuter hemma hör jag maken ropa. Han vill till badrummet, så det fungerade utmärkt. Och gröten var lika läcker som vanligt, dvs nu strör jag kanel över. Det var godare med äppelmos, jag fick ju av en mycket generös kvinna för två månader sen och det har varit en njutning. Jag har en låda kvar i frysen, men jag har tänkt spara den lite så jag kan glädja mig sen. Nästa år tror jag allt att jag kokar lite eget.

Och så har jag ringt och beställt färsk skinka – för egen insaltning – till nionde december. Och julosten köptes i december förra året och fruktkakan är bakad. Det går bra det här. Limporna bakas tidigt på julaftonsmorgonen, fast jag får väl se till att ha jäst och kryddor och sirap hemma.

Och jag har ringt fastighetsbolagets telefonsvarare och meddelat att jag vill att någon tittar på den här eländiga sovrumselementet, som alltid blir så luftfyllt och som jag inte rör efter den där gången när jag fick kokhett vatten över mig och golvet. Och jag vill att dom tittar på den läckande kranen i handfatet i nedre badrummet. Och jag vill dessutom att dom fixar lamporna vid postfacken, där har mörker rått rätt länge. Jag sa inget om att dom borde sopa bort löven där nu och ta tag i sophanteringen. Det får finnas gränser för vad man orkar med en telefonsvarare.

 

Det här regnandet

var väldigt sövande i morse. Jag vet att det är lyx att kunna bestämma att då sover jag en liten stund till efter första skuttet ur sängen, som dessutom inte inträffade förrän vid halv sju, tror jag. Fast av okänd anledning nyser jag ofta och mycket i dag. Och högt, skulle maken säga. Jag tror det blir frysavfrostning i dag. Och det bör bakas limpor också. Ett mer osäkert kort är den svarta linnekjolen (en av dom), den som jag köpte i lätt panik på väg till Äldsta en sommar, när jag insåg att jag inte alls fick om mig favoritkjolen. Hur som, nu kommer jag i favoritkjolen, men den här andra skulle vara rätt användbar ändå, om jag nu får till det med att klippa av lite. Den är sydd i kilar som bildar flikar längst ner och jag känner mig inte riktigt bekväm med det längre och den blir tillräckligt lång även om jag klipper av flikarna. Så den hänger framme för att påminna mig. Vi får se om det fungerar.

Det regnar inte längre här. Och jag tänker på alla stackars människor med översvämningar och där det tydligen ska fortsätta ösa ner. En av er tysta anonyma har just en sån adress, och jag hoppas att det går så bra som möjligt där.

 

Svarta plastsäckar

– förresten, dom är tröst i livet. När det blir riktigt rörigt, tänker jag på den mycket älskade vännen för många år sen, som hade jobbig flytt framför sig ‘inga problem’  sa han ‘man köpet bara svarta plastsäckar, och sen plockar man dom fulla’. En klok man. Så har jag gjort sen dess. Just nu är lagret svarta säckar slut, men det finns fler, ständigt fler i affären. Och så länge det är så, är det inte riktig panik. Man kan alltid göra sig av med eländet under vad som ser ut som ordnade former.
Allt är inte vad det verkar vara. Inte ens svarta plastsäckar, kamouflage för oordning och elände, som innehållet i skrivbordet framför mig.