vardag


– nu är dom torra och försiktigt hopvikta. Jag hänger inte upp dom här igen, jag får se hur jag gör sen. Det är lite konstigt att sitta med synliga fönsterkarmar framför mig, men jag kanske vänjer mig. Och om jag nu inte vänjer mig, så är det tjugosex ynka kvällar kvar. Då räknar jag bort ev avlastning och så dom dagar maken och jag tillsammans är någon annanstans. Så lite tid är det. Tjugosex dagar.

Vi har inte flyttat så ofta maken och jag, så jag har inte precis rutin på det. När vi flyttade mellan andra och tredje gemensamma boendet, så var det ungefär som den här gången, dvs samma våningsplan i samma hus. Fast då flyttade vi till en något större lägenhet och Äldsta var två månader. Hon hade kolik dom där två första månaderna, så då var jag trött. Men även om det just när man står där med ett kolikbarn, så känns det som om tiden aldrig kommer att gå, men man förstår ändå att det troligen går över. Tröttheten nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera.

I morgon är det en ny dag.

– på mig själv och mina diverse oförmågor att jag gjorde slag i saken och klev upp på skrivbordet och tog ner gardinerna. En sorts spetsgardiner, som jag i förra bostaden tvättade ibland. Här har det inte blivit av, men nu så. Och jag läste på om alla konstiga tvättprogram, som den nya maskinen kan stå till tjänst med, och det kan gå hur som helst. Om nu dessa gardiner klarar sig är det väl bra, om inte får jag disponera om gardinbeståndet. Vi har fn tre gardinkappor (eller vad man nu kallar det) med ett Frank-tyg och i blivande lägenheten kommer det bara att gå åt två, så jag kan nyttja den tredje i rummet med skrivbordet, om det skulle vara så.

Och jag har rensat lite mer i bokhyllorna. Jag har två kvar att gå igenom och så den lägre, långa, med mest pocketböcker i. Jag ska väl inte påstå att jag ser ljuset i tunneln än.

– och det är förstås en befrielse. Fast jag har gjort en liten till måndag, samtal som ska ringas. Och det börjar regna lite försiktigt nu, precis när jag var klar med mina ärenden. Ett barn någonstans i huset har blivit utrustad med såna där trottoarkritor och tydligen tyckt att bästa sättet att använda dom var att kleta riktigt mycket nedanför den lilla trappan upp till cykelgaraget. Lätt irriterande, för jag vill inte traska runt med glada färger under skorna.

Och jag lånade tre böcker, så helgen är räddad. Egentligen ska jag försöka röja lådorna i dom två skrivborden, dvs det lilla älskade skrivbordet ska röjas ut helt och då behövs plats för det som ska sparas. Ständigt dessa avvägningar.

Egentligen gör det inte mig så mycket, det här regnet, jag kan då tycka att den enkla ärtsoppan fungerar och så hade det inte varit i går. Men jag får väl höra med Äldste, om vi ska omdisponera fikandet.

– fast vi var alldeles i början av frukosten, men jag försöker tugga tyst och gröt är ju rätt lättuggat. Det var besked om att bouppteckningen är klar för underskrift och servicesinnat nog kommer hon bort till oss, byrån ligger ju två kvarter bort, och jag är tacksam att maken får skriva under själv. Det är bra för honom med det avslutet, när det nu är jag som traskar runt och rent praktiskt ordnar allt annars. Och en lite lustig detalj är att kvinnan som ringde och snart kommer hit, har jag haft en hel del att göra med i telefon, alltid telefon, möjligen nån gång i skrift också, men vi har aldrig träffats.

Och det är en liten detalj, som vi måste ta lite tag i, men det ordnar sig nog. Och så ska jag försöka få tag på stenhuggaren jag pratade med förut, han sa att han skulle skicka ett papper, men antingen har någon stulit det, postnord har försnillat det eller också – mest troligt – är han inte så road av pappersarbete, fast det var han som sa att han skulle skicka.

Och så ska det planteras isbegonior på gravarna i eftermiddag, har jag tänkt. I morgon var det svärfars födelsedag, och svärmor brukade vara noga med sånt. Och det blir ingen lägenhetsvisning i morgon kväll, det blir nästa onsdag. Tack för det, för jag har nu tre och snart fler svarta säckar – denna piffiga inredningsdetalj i vårt hem – stående på golvet, och då kan jag köra i väg dom på torsdag kanske.

– det här att bära ner sju svarta säckar till bilen, först bort till hissen och sen från hissen uppför två små trappor till bilen. Men nu är det gjort. Och Yngste hittade en låda med enkronor bland alla sina tillhörigheter, så jag lämnade tjugofem i kassan till tippen. Hon blev måttligt glad, men jag passade på.

Sen var originalplanen att åka till ikea och köpa fler flyttlådor, men jag gav upp det och köpte mjölk och jordgubbar på maxi. Det räckte. Och sen ska lägenheten visas på onsdag kväll igen. Då hoppas jag att jag har fått iväg en laddning säckar igen. Närmast är det klädkammaren och garderoben i hallen, kanske lite böcker också. Långsamt framåt.

Och jag börjar fundera på hur och vad vi ska äta under själva flytten. Jag förstår att i det kaos, som då kommer att råda, så är det knappast läge att stå och laga mat.

– iaf beträffande makens after shave. Den andra leveransen lyckades, jag högg paketet ganska raskt efter utdelningen. Och är fortfarande lite lättad över att den som försvann var den mindre (billigare, även om ‘billig’ är fel ord här), så nu har vi resurser.

Och Äldste tittade in en stund efter sitt tandläkarbesök, så trevligt, som alltid. Han hade med sig en faktura, som maken ska betala för skogsplantering. Och vi kom på den lysande idén att när Yngste kommer hit med flickvännen, så kan vi vara hos Äldste, så kan alla passa på att hjälpas åt att tömma dom där fyra flyttlådorna från svärmor, som vi bara packade ner. Får se om övriga blir lika entusiastiska för denna praktiska lösning.

Och sommaren, som var på hastigt besök här i går, har snabbt dragit sig undan.

– där i stolen framför tv:n. Jag var inte riktigt beredd på att jag skulle stensomna där jag satt just i dag, så jag blev riktigt förvirrad, när jag vaknade igen. Antagligen slog det till, det undermedvetna tyckte nog att jag tjatade för mycket (både här) och inte minst på mig själv om det här med möblerandet. En del människor gillar att möblera om, det gör inte jag. Jag vill ha det smidigt och trevligt och sen är det bra, sen kan jag vänja mig, så där så man kan gå upp i mörkret utan att oväntat slå tårna i nånting. Och jag blev lite förvirrad av verkligheten senast jag var inne i lägenheten, för jag hade måttband med mig och kunde snabbt konstatera, att vår blommiga soffa inte kommer att kunna stå där jag hade tänkt. Men jag löser det.

Och sen är det ju det här med min farfars skrivbord, jag måste tömma det. Det är ju inte heller så att vårt andra skrivbord, det som ska behållas, är tomt. Kanske kan jag ta tag i det där nästa vecka.

Nästa sida »