Måndagen ligger kvar

som ett positivt minne i bakhuvudet. Och i dag strålande sol som inledning på september.

Jag fick ett ursäktande mail från bokhandlaren, och det var ju rart, men det hjälper inte i praktiken. Äldste befann sig i tätorten när jag skickade min hjälpförfrågan, men då hade utlämningsstället stängt två minuter (bokstavligen) innan han kom till deras dörr. Och i dag, som alla dagar, är ju hans tillvaro fylld av jobb och övriga sysslor. Hur det har gått med klockornas batterier? Ja, inte så värst där heller. Äldste hade kollat på nätet om öppettider för den affären och kastade sig dit för att hitta en lapp på dörren, där det stod att han stängde tidigare nu. Segt.

Och jag andas in och försöker låta bli att tänka för långt fram, för det finns så mycket konstigt vid horisonten, och jag beklagar – jag är inte förnöjsam i den här situationen vi har. Andra klarar det bättre, bra för dom.

 

En så fin måndag

vi fick. Gästerna hittade hit och vi hade en så bra eftermiddag, väldigt tacksam för alltihop. Och sen tog jag bort den extra skivan i bordet och vi tyckte det hade fungerat bra. Lite bisarrt är det ändå. I ‘vanliga’ fall skulle bordet rimligen kunnat dukas för tolv personer i det skicket. Nå ja, en annan tid, en annan gång.

Sen blev jag arg på något helt annat. Jag fick ett sms om en bokleverans till närmaste utlämningsställe. Fast jag hade betalat 100 kr i frakt för att få leverans till dörren och inte dom 49 kr som den här leveransen kostar. Jo, jag har skickat ett mail och klagat, väl medveten om att det inte gör någon skillnad för mig. Och rent praktiskt betyder det alltså att Äldste eller svärdottern måste komma hit och hämta mitt körkort och sen vara försedd med paketnumret och sen komma hit igen. Jag kan verkligen inte förutsätta att någon av dom kan göra detta på uppstuds, så jag får alltså vänta på det här paketet ett okänt antal dagar. Min förhoppning, som jag uttryckte i mitt klagomail, är att man är mer uppmärksam mot andra kunder.

 

Bordet är klart

Den extra skivan är inpassad. Om dagens gäster hellre vill sitta ute, så gör vi förstås så, men annars ser det ut ungefär som ett bord för engelsk överklass, alla jämförelser i övrigt är förstås inte korrekta. Men avståndet!

Och soppåsarna är tömda ordentligt, ja inte lådan för pappgrejor, det sopkärlet är alltid väldigt fullt. Jag ska hålla uppsikt i veckan som kommer och snabbt ta mig ner på gården och tömma mitt när det blir möjligt. Jag noterar att dom flesta inte alls tycks vika ihop sina kartonger och mjölkpaket, och då blir det volym snabbt.

Och jag ska bara blanda sallad och koka potatis i princip, så jag känner mig rätt avslappnad. Det ska bli roligt att prata med andra människor, inget ont om maken så, men det behövs lite omväxling.

Sen läste jag i lokaltidningen att man firat nån sorts flygdag på det lilla fältet här. När vi åkte hem från kyrkan såg jag ett litet plan och plötsligt störtdök det och jag blev lite stressad. För ett antal år sen satt vi på balkongen vi hade då, och såg ett litet plan och hörde det, tydligt gick det in för landning och så blev det abrupt tyst. Sen kom ambulansen. Det visade sig att planet störtat, piloten dog och hans lille son stod vid landningsbanan, så det där dykande planet i går var en påminnelse. Men strax efteråt såg jag det igen, en lättnad, och tydligen gjorde man många uppstigningar.

 

Jag lade undan

tidningen TÅG, som kom i går. När vi har ätit lunch ska jag plocka fram den, då blir maken obeskrivligt glad och koncentrerad. Just nu sitter han alldeles renskrubbad på inglasade balkongen och tittar ut på regnet. Och jag är nöjd med att ha torsk som marinerad lite grann i kylskåpet. Den har sällskap av salvia, citronsaft och olivolja. Sen ska den paneras och lindas med rökt skinka och ugnsbakas. Det brukar bli gott.

Och från våra förutsättningar sov vi hyfsat. Fast mitt drömliv lämnar en del övrigt att önska, nu drömde jag om en kvinna, som när hon kom hem till sitt hus fann att squatters hade tagit över. Och sen lyckades mitt undermedvetna få till den ena mer bisarra detaljen efter den andra. Jag läste för ett par dagar sen nån artikel om norska människor, som ägde ett lite hus i Spanien med den problematiken, men förvisso inte alls lika detaljerat som det där jag fick ihop i nattens tysta timmar.

 

Andra åskvädret

började här när vi drack té. Plötsligt bara så dundrade det igen och regnade kraftigt, fast inte så länge. Jag hann lagom dra upp gardinerna i tv-rummet och sen var det dags att dra ner dom igen. Väldigt ostadigt iaf.

Och jag har tvättat håret och är rätt nöjd med det, man kan fortfarande ha ytterdörren öppen och bara gå ut i hyfsat varmt väder. Jag börjar fundera på att packa ihop fläkten i sovrummet, tror knappast att den kommer att behövas mer den här säsongen. Och saker som man plockar undan – för nån vecka sen ställde jag äntligen undan min dramaten. Jag har ju inte precis användning för den längre, kanske kommer bättre tider. Och i morgon är det söndag, veckans höjdpunkt på många sätt, det gäller bara att komma upp i tid.

 

Ingen påtaglig åska

här i natt. Det har utlovats/hotats komma. Fast vad jag jag, jag sov ju större delen. Halv fyra hjälpte jag maken till badrummet och då hördes ett mycket avlägset muller, när jag öppnade fönstret, och jag såg en horisontell blixt, men det var allt.

Och det är klart att om man är uppe och traskar vid halv fyra, så ser man kanske inte ut som en persika på morgonen. Noga räknat kanske inte ändå, och det är väl bara att fortsätta gå framåt, även om gårdagen var påfrestande. Under dagen här ska vi försöka ha lite familjegemenskap via dator, hur det nu ska gå. Och i dag är det väl fem månader sen vi satte oss i den här karantänen, som alltså sedan en månad bryts lite grann på söndagarna med kyrkobesök, men annars inte. Vi sitter här. Och jag ser med viss förståelse, men ändå lite förvåning, på bekanta som umgås rätt mycket mer än vi.

 

Kudden

som jag beställt till maken kom till dörren med en servicesinnad man, så nu kan vi bara hoppas på det bästa. Sen dök grannen förbi och vi pratade lite. Jag funderade just om jag skulle fråga honom om han hade erfarenhet av nätbeställning av vin, och just då sa han – ‘och nästa vecka ska jag få en nätleverans av vin’. Great minds think alike, tydligen. Så då diskuterade vi det, han hade valt en annan firma, så vi ska jämföra sen. Vi var båda rätt tacksamma över allt som numer kan beställas på nätet. Och i morgon eller nästa kommer apoteksleveransen, nu har jag gått bananas och köpt handsprit och dito servetter. Så dags efter fem månader, kan man tänka. Och så har jag köpt Mepilex, en sort tryckavlastande svindyrt jox, som jag klipper till i lagom bitar och sätter på två av makens tår på vänsterfoten. Och nej, ortopedens besked lyser med sin frånvaro. Jag börjar fundera på att ringa och fråga, jag som verkligen inte gillar att ringa och störa.

 

Det ska bli svalare

i eftermiddag, ännu är det väldigt varmt. Svärdottern skickade en bild på flickorna, som stod och väntade på skolbussen för första gången. Man såg hemmet i bakgrunden och så ett stråk dimma över åkern, så fin bild, och jag blev obeskrivligt rörd. Livet.

Och kanske sätter jag mig en stund på uteplatsen, det är fortfarande rätt varmt, men som sagt – troligen på avtagande. Häromdagen såg jag något bisarrt matprogram med två män som åker runt i världen på motorcykel, nu var dom i Finland, och den ene skulle bada bastu ffg. Hans min när han satte sig på laven var gripande, ungefär så är det att sätta sig på utefåtöljerna. Men jag är ju mer van.

Och i morgon fm kommer kudden till makens stol. Kanske fungerar det bättre då.

 

Handlandet

har sina små knepigheter. Jag behövde nagellacksborttagningsmedel, så jag beställde det. Trodde jag. När jag packade upp nyss, så visade sig att jag beställt och fått medel för att ta bort från lösnaglar. Jag visste inte ens att det fanns, och jag grubblar förstås på om det kommer att betyda att inget lack alls kommer att gå bort, eller om det innebär att mina stackars naglar ramlar av. Ah ja, vi får väl se.

Och sen greps jag av självständighetsönskan. Notera – Äldste och svärdottern är väldigt tjänstvilliga, det är jag som inte vill besvära i onödan. Så nu gick jag in på en sida som säljer och levererar vin till dörren. Nästa torsdag ska jag få leverans av fyra flaskor. Jag testar, så får vi se hur det går. Och det är fortfarande +25 ute, snart åtta på kvällen.

 

Flexibel

is my middle name. Nja, kanske inte, jag har ju min planerade matlista som jag följer, men i dag skulle maten innehålla lök, och lök hoppas jag verkligen finns med i veckohandlingen i kväll, men det är då det. Alltså feltänkt av mig, men det gick att laga något annat, så vi är mätta ändå. Och det är fortfarande väldigt varmt och lite fuktigt. Maken lyssnar på Bachs Triosonater, han är nöjd och sa när jag satte på musiken – ‘jag är så tacksam, jag har det så bra’, och det är en beundransvärd livsinställning. Verkligen. Att ha en kropp som inte alls vill är en börda, jag är helt medveten om det. Och så det där lilla växelloket som slår till i huvudet då och då, nej det är knepigt. Att han lyckas vara positiv mitt i det är rätt märkligt. Den senaste tiden har han haft väldigt svårt att resa sig ur favoritfåtöljen, men nu har det gått bra flera gånger. Dessutom väntar jag ju på att Schenker ska leverera den där underlättande kudden jag har beställt.