Idioti


inför avresan. Och då är det kanske – vad vet jag – inte det mest naturliga att börja skura runt avloppet i tvättstugan, men det kände jag var en bra idé. Och så putsade jag badrumsspeglarna. Och sen kände jag att den där koftan till lilla minsta sondottern, jomenvisst var det väl en bra idé att blocka den nu, så får den torka under tiden. Så nu är det gjort.

Och jag har bakat limpor idag, som jag har fryst in, så det ska finnas resurser sen. Och jag har lagt fram passet och gjort någon sorts planering för hur jag ska hantera tiden i morgon bitti. Allt är inte riktigt packat än, dvs tandborsten bör väl användas efter frukosten, tänker jag.

förstås, efter det där mötet på kommunhuset. Hä lön sej int å prata mä den som int begrip, var väl sammanfattningen. Allt var jättebra tänkt, vi skulle vara glada att man inte byggde sexton våningar, tyckte tjänstemannen. Och parkeringsplatser, lappri. Och skissen på huset, åttavåningarseländet, var stilfull, tyckte han. En skokartong ser trevlig ut, jämförelsevis. Så jag är inte optimistisk. Och kommunens folkmängd kommer att öka exponentiellt. Säkert. Och man hade jättemycket förfrågningar om lokaler från cykelverkstäder och yoga-dito. Suck. Den yogastudio som låg vid torget alldeles nyss klarade sig väl inte ett år, om jag minns rätt.

teknikkurs. Suck. Jag kan av oklara anledningar inte ta bilder när jag ska skicka iväg ett enkelt meddelande på messenger, jag har misslyckats förr. Men jag satt och försökte i dag och blev exakt då uppringd av den jag försökta skicka till och i pur nervositet tryckte jag fel på nånting (ja, skratta gärna), så det medförde att jag såg mina vänner och hörde dom också, väldigt bra dessutom, och dom såg tydligen mig men hörde ingenting. Det var total teknisk förnedring. Och det var lite tidspress också, det gjorde inte det hela bättre alls. Jag blir så irriterad på mig själv, jag får be någon av sönerna – eller möjligen svärdottern – att hjälpa mig.

att jag åt en alldeles onödig bit parmesan nyss. För det händer att jag verkligen längtar alldeles väldigt efter något att tugga på. Och då råkade den där parmesanen finnas i min närhet. Hade det varit Fazers blå hade jag tuggat i mig en rejäl bit av den i stället, jag gissar (ja, jag gissar verkligen) att det kan vara lite mindre onyttigt med parmesanen. I morgon ska jag f ö baka en av dom vanliga sorternas limpor, vi har nu ätit kryddlimpa sen julafton. Och det räcker i morgon också, men jag tänker att jag ska göra mig beredd på den lite mer vanliga mathållningen nu.

Planen är att jag nästa tisdag ska frosta av frysen. Det var kallt tidigare ute, då när mina lobelior frös, men då fick jag inte till det med frysen, men nu tänker jag att oavsett om det bara skulle vara runt nollan, så får det vara dags. Jag har ovanligt få färdiga middagar i frysen, så det är liksom läge. Alltså, det tycker jag nu, det är fullt möjligt att jag hinner tänka annorlunda till nästa tisdag.

morgondagens lokaltidning på nätet nyss. Man klagade på en fastighetsaffär, som skedde för så där fyra år sen. Ingen av de ledande politikerna då kom ihåg särskilt mycket, men den ena påpekade att kommunen ville köpa och att man ju fick förhandla med säljaren också. Och jag log milt. Jag råkar ju känna säljaren, en mycket speciell och avhållen vän. Jag minns dessutom nån gång för en del år sen, när sedermera säljaren satt och utlade nånting och jag viskade till min granne – ‘skulle du köpa en begagnad bil av X?’, och han tänkte två sekunder, log och svarade – ‘ja, om jag fick skriva kontraktet’. Han råkade vara erfaren advokat och konkursförvaltare och var nog den ende som skulle klarat en sån affär. Och det visste både han och jag. Så kan det gå.

eller hur man ska säga. Jag har skickat efter en sorts musikgrej och så en sån där laddare (jo, faktiskt) men dels så ska det cyklas till maxi för att hämta och sen gäller det att få tekniken att fungera. Och så makens kommentarer på det, dvs han vet inte än att paketet har kommit, för då tror jag han skulle tjata lite grann. Och när jag tänker på min förmåga att få till det med alla dessa prylar, så blir jag trött redan innan jag börjat. Det var svärsonen som visade mig saken, som jag inte ens kommer ihåg vad den heter.

är det allt, inte totalt mörker här vid halv fyra. Så våren är på väg, långsamt. Det kändes ganska långt borta iofs, när jag stod där och skottade bort en bit av snökanten mellan gatan och trottoaren, så maken skulle komma in i bilen. Fast jag lyckades pricka den biten av trottoaren när vi kom hem, så jag slapp skotta dubbelt. Alltid något. Och om det verkligen skulle bli plusgrader i veckan som kommer, så kanske jag slipper skotta nästa söndag. Detta om min inställning till snö.

Jag funderar på att ta fram hammaren och måttbandet och göra om det där med tavlorna lite grann. Ögonmått räcker inte, det inser jag. Äldste använder lasermått, men det tycker jag är fusk.

Och nu får nog efterfirningstiden för Jul räknas som avslutad här. Det betyder betydligt mindre fruktkaka, ost och choklad.

så här på morgonen. Jag är en utomordentligt frisk person, rent allmänt sett, jag vet det. Och jag är tacksam varenda dag för det. Men när något känns fel, går jag igång i all stillhet. För jag har inte precis någon att dela den här stressen med, maken skulle verkligen inte må bra av att oroa sig i onödan. Och om den dagen skulle komma att det inte vore i onödan, ja, då får vi väl ta det då. Men anyhow – jag ogillar diffusa symptom, i morse vaknade jag med tryck i mellangärdet och det är forfarande obekvämt.

Men jag har bäddat sängen, det lär vara en liten detalj, som gör att man kommer igång. Och så har man åtminstone gjort någonting. Och jag har plockat fram spenaten och dom vita bönorna ur frysen, så det blir soppa så småningom. Och tvätten hör jag snurra, lite lugnande. Och jo, jag googlar alla möjliga saker.

ligger just nu lite illa till. Jag nämnde det för maken, blotta tanken fick honom att protestera rätt kraftfullt. Han påstod t o m att han säkert skulle må sämre av lutfisk. Det tror jag inte iofs. En vän hävdade bestämt att man ska dricka chablis till, och det låter ju lovande (för min del då) och någon annan var lika bestämd på att det ska vara bacon och rödvin till. Det kan sluta i fegvarianten laxsoppa.

Och inte har jag dammat skrivbordet här heller, jag har rensat bort en del onödigheter, men dammigt är det förvisso. Och rätt många post-it lappar finns kvar på skrivbordsunderlägget, såna där med bra-att-ha noteringar. Sen har jag en förteckning på alla konstiga lösenord jag samlat på mig, och så en liten gul post-it med ett lösenord som jag inte kommer ihåg vad det var till, så dumt.

bekymrar mig förstås. Stup i ett. Fast jag väljer att inte lufta mina funderingar just här. För ett antal år sen skrev jag vad jag tyckte när han, medieskojaren i I*a*i*n, hade uttalat – jag hörde det – att jordbävningsoffer fick väl se det som en semester att tälta, alltnog, jag kände mig upprörd, men fick ganska genast skällkommentarer från fanatiska supportrar, som tydligen hade filter och kollade allt som skrevs, så jag passar mig både för att uttrycka oron för stora landet i väster, att inte tala om 80-miljonersnationen, där man fn bär sig synnerligen illa åt.

Men jag har intressen utanför lilla hemmet, jag har tidigare bekänt min passion för fiskgjusarna i Estland, jag kollar fler gånger om dagen. Och i går hade ena ungen bestämt sig för att lyfta, den kom tillbaka två gånger till boet, som jag såg, men försvann igen. Och den som var kvar verkade väldigt obeslutsam, hoppade upp en meter i luften, men nä, den blev kvar inom boets kanter. I regnet, för det vräkte ner. Och blåste. I morse när jag tittade hade den flyttat sig precis till kanten av kameravinkeln och satt inte längre i boet, utan på en gren i trädet. Och nu senast hade den återvänt till boplattformen och en förälder satt bredvid och såg lite uppfordrande ut. Nu gör ju fiskgjusar det hela tiden, så det kanske inte var personligt menat. Nästa sommar kommer jag att titta varenda dag.

Nästa sida »