Idioti


förstås, efter det där mötet på kommunhuset. Hä lön sej int å prata mä den som int begrip, var väl sammanfattningen. Allt var jättebra tänkt, vi skulle vara glada att man inte byggde sexton våningar, tyckte tjänstemannen. Och parkeringsplatser, lappri. Och skissen på huset, åttavåningarseländet, var stilfull, tyckte han. En skokartong ser trevlig ut, jämförelsevis. Så jag är inte optimistisk. Och kommunens folkmängd kommer att öka exponentiellt. Säkert. Och man hade jättemycket förfrågningar om lokaler från cykelverkstäder och yoga-dito. Suck. Den yogastudio som låg vid torget alldeles nyss klarade sig väl inte ett år, om jag minns rätt.

Annonser

teknikkurs. Suck. Jag kan av oklara anledningar inte ta bilder när jag ska skicka iväg ett enkelt meddelande på messenger, jag har misslyckats förr. Men jag satt och försökte i dag och blev exakt då uppringd av den jag försökta skicka till och i pur nervositet tryckte jag fel på nånting (ja, skratta gärna), så det medförde att jag såg mina vänner och hörde dom också, väldigt bra dessutom, och dom såg tydligen mig men hörde ingenting. Det var total teknisk förnedring. Och det var lite tidspress också, det gjorde inte det hela bättre alls. Jag blir så irriterad på mig själv, jag får be någon av sönerna – eller möjligen svärdottern – att hjälpa mig.

att jag åt en alldeles onödig bit parmesan nyss. För det händer att jag verkligen längtar alldeles väldigt efter något att tugga på. Och då råkade den där parmesanen finnas i min närhet. Hade det varit Fazers blå hade jag tuggat i mig en rejäl bit av den i stället, jag gissar (ja, jag gissar verkligen) att det kan vara lite mindre onyttigt med parmesanen. I morgon ska jag f ö baka en av dom vanliga sorternas limpor, vi har nu ätit kryddlimpa sen julafton. Och det räcker i morgon också, men jag tänker att jag ska göra mig beredd på den lite mer vanliga mathållningen nu.

Planen är att jag nästa tisdag ska frosta av frysen. Det var kallt tidigare ute, då när mina lobelior frös, men då fick jag inte till det med frysen, men nu tänker jag att oavsett om det bara skulle vara runt nollan, så får det vara dags. Jag har ovanligt få färdiga middagar i frysen, så det är liksom läge. Alltså, det tycker jag nu, det är fullt möjligt att jag hinner tänka annorlunda till nästa tisdag.

morgondagens lokaltidning på nätet nyss. Man klagade på en fastighetsaffär, som skedde för så där fyra år sen. Ingen av de ledande politikerna då kom ihåg särskilt mycket, men den ena påpekade att kommunen ville köpa och att man ju fick förhandla med säljaren också. Och jag log milt. Jag råkar ju känna säljaren, en mycket speciell och avhållen vän. Jag minns dessutom nån gång för en del år sen, när sedermera säljaren satt och utlade nånting och jag viskade till min granne – ‘skulle du köpa en begagnad bil av X?’, och han tänkte två sekunder, log och svarade – ‘ja, om jag fick skriva kontraktet’. Han råkade vara erfaren advokat och konkursförvaltare och var nog den ende som skulle klarat en sån affär. Och det visste både han och jag. Så kan det gå.

eller hur man ska säga. Jag har skickat efter en sorts musikgrej och så en sån där laddare (jo, faktiskt) men dels så ska det cyklas till maxi för att hämta och sen gäller det att få tekniken att fungera. Och så makens kommentarer på det, dvs han vet inte än att paketet har kommit, för då tror jag han skulle tjata lite grann. Och när jag tänker på min förmåga att få till det med alla dessa prylar, så blir jag trött redan innan jag börjat. Det var svärsonen som visade mig saken, som jag inte ens kommer ihåg vad den heter.

är det allt, inte totalt mörker här vid halv fyra. Så våren är på väg, långsamt. Det kändes ganska långt borta iofs, när jag stod där och skottade bort en bit av snökanten mellan gatan och trottoaren, så maken skulle komma in i bilen. Fast jag lyckades pricka den biten av trottoaren när vi kom hem, så jag slapp skotta dubbelt. Alltid något. Och om det verkligen skulle bli plusgrader i veckan som kommer, så kanske jag slipper skotta nästa söndag. Detta om min inställning till snö.

Jag funderar på att ta fram hammaren och måttbandet och göra om det där med tavlorna lite grann. Ögonmått räcker inte, det inser jag. Äldste använder lasermått, men det tycker jag är fusk.

Och nu får nog efterfirningstiden för Jul räknas som avslutad här. Det betyder betydligt mindre fruktkaka, ost och choklad.

så här på morgonen. Jag är en utomordentligt frisk person, rent allmänt sett, jag vet det. Och jag är tacksam varenda dag för det. Men när något känns fel, går jag igång i all stillhet. För jag har inte precis någon att dela den här stressen med, maken skulle verkligen inte må bra av att oroa sig i onödan. Och om den dagen skulle komma att det inte vore i onödan, ja, då får vi väl ta det då. Men anyhow – jag ogillar diffusa symptom, i morse vaknade jag med tryck i mellangärdet och det är forfarande obekvämt.

Men jag har bäddat sängen, det lär vara en liten detalj, som gör att man kommer igång. Och så har man åtminstone gjort någonting. Och jag har plockat fram spenaten och dom vita bönorna ur frysen, så det blir soppa så småningom. Och tvätten hör jag snurra, lite lugnande. Och jo, jag googlar alla möjliga saker.

Nästa sida »