Lugn lördag

Det är fint när morgonen kommit och man får sitta i frid och äta frukost. Jag vet att vi alla borde önska regn nu, och det gör jag på ett plan, men jag är så tacksam över ljuset. I dag hade dessutom köttfärssås i frysen, så lugnet rådde. Men eftersom jag läste att den åldriga bloggaren Dagny tydligen vid tillfälle sagt att hon slutade baka. när hon var 102, så inser jag att det är bara att dra på. Efter maten gjorde jag en plåt med vaniljrutor, vårt vanligaste tilltugg till kaffet efter maten. Jag gör dem i rimlig storlek, så jag får ut 80 stycken av en långpanna och det bör betyda att jag inte behöver baka förrän kanske i augusti, sex st/vecka och så en och annan vecka någon annanstans. Sen undrar man ju alltid över konstigheter i omgivningen; i går kväll t ex, 00.02 låg jag där i sängen och allt var ganska stilla när något faktiskt lät som ett pistolskott ute, men vad vet jag. Häromsistens hade vi ett större knivslagsmål på en gata i närheten, men det var tydligen två familjer som inte var riktigt överens om hemgiften, så det finns många konflikter att gissa på. Jag bestämde mig iaf för att ligga kvar, hade det hörts fler ev skott eller om någon skrikit hade jag väl tittat ut för att ev ringa 112. En mindre dam i min ålder har ju ett begränsat våldskapital, jag inser det.

 

Fisksoppa i dag

Det var gott. Under tiden som jag hackade och skar, så pratade jag med Äldste som ringde. Han frågade om jag hade några synpunkter på Z, som jag känner lite grann. Jag svarade att han är en trevlig person, verkligen, men jag skulle nog tveka att köpa en begagnad bil av honom. Så ungefär. Det var nog ungefär den känsla Äldste hade redan innan han frågade. Det är intressant att ha en liten anknytning till den kommunala politiken, som var en så betydande del av mitt liv ett antal år. Rätt länge sen nu, men en del saker har verkligen inte alls ändrat sig, annat är väldigt annorlunda. Ekonomin är väldigt mycket sämre numer, delvis för att man optimistiskt försökt expandera sig ur krisen, och det är sällan det går så bra. Jag minns att när jag påbörjade min del av verksamheten, sade någon – ‘kan hon räkna?’ och det verkar som om den frågan inte ställts så ofta sen. Den andra frågan var – ‘kan hon säga nej?’, och det tycks inte heller ha fungerat så senare.

 

Ändrade planer

Det blir ingen fiolavslutning i kväll, ledaren var tyvärr sjuk. Han är så otroligt duktig med alla dessa små spelare, och jag hoppas han piggnar till. Och det hade varit roligt att höra flickorna förstås. Men dagen har annars börjat som vanligt, maken är duschad, tvätten snurrar och två färdiga limpor står på bänken. Jag greps av lite entusiasm och swishade lite uppmuntringsslantar inför sommarlovet till barnbarnen, en eller annan extra glass kan de väl få, tänker jag. När jag har möjligheten att glädja dem utan att det på minsta sätt påverkar min egen tillvaro, så tänker jag att det kan vara roligt för dem med en liten överraskning. Och jag har ju bara sex barnbarn. De två yngsta har iofs inte swish, och slutar inte skolan förrän nästa fredag, så jag hoppas fixa kontanter innan dess.

 

En blandad dag

Det är så fint att stå i solskenet och duscha även om jag förstår att det behövs regn, det fanns inte särskilt många gräsmattor, när jag var ute och åkte i dag. Jag var väldigt trött på förmiddagen, gårdagens energi var inte riktigt med i dag. Men på eftermiddagen tog jag mig samman efter makens tvåmedicin och åkte till blomaffären och köpte blommor till gravplanterandet. Jag kunde inte se silvereken, som jag brukar plantera tillsammans med begoniorna, men när jag frågade visade det sig att det fanns tre plantor kvar, exakt vad jag skulle ha, men de hade hamnat bakom en skylt, så det var inte konstigt att jag inte såg. Sen fanns det också en fin busktomatplanta, så den ska jag plantera om i ett större kärl i morgon. Det var väldigt soligt där på kyrkogården, men det såg fint ut när jag var klar. Den här gången hade man kyrkan öppen, så jag kunde gå in och tvätta mig och tända ett ljus. Det är en så vacker väg dit och hem, så tacksam för det. Och i morgon ska jag gå och lyssna på sondöttrarna som har avslutning på terminens fiolspel, så roligt.

 

Orka

Man gör ju det, mer än man tror. Och jag är oändligt tacksam att jag bara behövde gå upp tre gånger i natt, så till lunch röde jag ihop en paella med räkor, gott. Precis när vi skulle börja tugga dök Äldste upp utanför fönstret, så han fick så småningom en mugg kaffe och en god bulle. Och vi fick sitta och prata lite med honom, det är så roligt. Sen tog jag mig samman och gjorde köttbullar på ett kilo blandfärs, så sen ska jag frysa in ett antal påsar för framtida konsumtion. Frånsett att jag lyckades doppa yttersta fingertopparna på vänster hand i stekpannan, så har det gått bra. I måndags skickade jag efter en rutig och en randig skjorta till maken och i dag kom de, utmärkta båda två, så både han och jag är nöjda. I morgon ska jag tvätta dem och sen är det klart. Jag lyckades också ta mig samman och ta den lilla promenaden på förmiddagen, så på det hela är det en mycket bättre dag än jag hade trott. Äldste, som alltid är en källa till information, visste förstås vad som hänt pappan till hans gode vän från gymnasiet. Han hade helt enkelt dött sittande i fåtöljen, självklart en chock för hustrun, men det finns många mycket värre sätt att sluta sin tid på.

 

Det blev morgon

Jag var lite tveksam där i natt, eftersom (?) jag fick ett lite hostanfall när jag lagt mig (saliv i fel strupe) så vaknade maken till och ville absolut till badrummet. Han har ju nästan alltid ont när han vaknar till och känner inte skillnad på att ha ont och att vara kissnödig, så för säkerhets skull vill han till badrummet och det kan väl vara förtjänstfullt. Fast i natt betydde det att han gick dit tre gånger, typ i onödan, och jag måste ju med upp varenda gång. Jag måste alltså hjälpa honom att komma upp från liggande, att benen kommer över sängkanten och fötterna till golvet och sen ska han resa sig och få käppen och sen går vi långsamt till badrummet, så han inte ska ramla. Sen går jag raskt tillbaka till sängen, jag vill inte stå kvar och titta på, och sen ligger jag där och försöker att inte just då somna om, och sen hör jag hur han drar i toapappret och sen ska han alltid snyta sig och det är en grundlig process och sen går jag dit och hjälper honom tillbaka till sängen igen. Eftersom han lägger sig så nära kanten, så måste jag lyfta upp först hans vänsterben och sen det högra, så att han kommer så långt in som möjligt och sen lyfter han själv upp torson så att resten också kommer lite längre in på madrassen och sen stoppar jag om täcket och sen kan jag försöka somna om igen. Och i natt så upprepade vi det fem gånger med det lilla undantaget att vid fyra så där, så undrade han varför tidningen var fastsatt i dörrhandtaget. Nej vännen, det kommer ingen tidning alls i dag och om det hade, så skulle den förstås inte finnas på insidans dörrhandtag. Jooo, hävdade maken, men jag stod på mig. Då kom han på att antagligen var det batteriet till den där öppna-dörren-automatiskt för hemtjänsten om han skulle ramla, och det var det förstås. Men en rätt lång stund hävdade han att det var en tidning. Så lite segt är det nu. Men dagen kan bli bättre. Åtminstone här, där vi inte behöver befara att någon spränger en damm i vår närhet.

 

Maten

Nyss handlade jag veckohandlingen, en lättnad när det är klart. Jag köpte två budapestbakelser, packade i dag, som jag tänker att vi firar nationaldagen med i morgon. Sen ska jag göra köttbullar av ett kilo färs också, jag tog sista påsen köttbullar till canellonin i dag, och det är så praktiskt att ha i frysen. I går tittade vi på Historieätarna och deras bild av 70-talets mat. Jag var iofs i gång med matlagning redan då, men inte har jag något minne av att just vi åt en massa rätter med gelatin, nej. Fast ostfondue åt vi. Och det var roligt att se Den Bruna Maten, som var en blogg som jag följde med stort nöje för ett antal år sedan. De hade ju en omgång receptkort från 70-talet som de lagade sig igenom och jämförde bilden, som receptet hade, med hur det såg ut när de själva lagade. Där var det nog en hel del gelatin förstås.

 

En tunn linje

Det är det, märkte jag i natt. En natt när jag går upp två gånger är rätt möjlig att hantera, men när det som i natt blir tre gånger är det betydligt svårare. Hur som, jag kom upp ungefär när jag tänkt mig. Det var viktigt att få till en tidig morgon. Vi skulle som vanligt till kyrkan, men eftersom det råkar vara en väldigt välbesökt gudstjänst just i dag, så ville jag vara ute i god tid, så att det skulle vara hyfsat enkelt att parkera. Det var alla tre körerna, efteråt var det hoppborg, hölass, ponnyridning och diverse förtäring. Inget av det var förstås vår grej, men det var fint i kyrkan, så jag gläder mig åt andras aktiviteter. Vi åkte hem och åt vår enkla mat förstås. Man hade tur med vädret. Och jag tänker just i dag på att det är ungefär arton och ett halvt år sen maken blev sjuk. Han var där i morse så trött på sin motvilliga kropp, som inte är särskilt samarbetsvillig. Han är oändligt tapper.

 

Nu så

Det blev ingen plantering i går, men i dag tog jag mig samman efter lunch. Det tar en stund att röja upp och sen sopa bort all jorden, som lyckas hamna överallt. Men nu har jag planterat och vattnat och dessutom skurat händerna, så jag ser rätt ren ut. Och självklart hade jag kunnat flytta på fåtöljerna och städa bakom och gjort rent mattan, men nu har jag inte gjort det. Det är ändå skönt. Och jag är också belåten över att vi åt gott här mitt på dagen, så det mesta känns bra nu, en hyfsad natt – jag tycker det är det om jag bara behöver gå upp två och fyra. Egentligen tycker jag nog att det är lite skevt, men nu är det så här.

 

Besvikelse

Förra gången jag pratade med Yngste hade han lite vaga planer att ta sig hitåt, helgen i slutet av vecka 24. Det visade sig vara rätt omöjligt. Jag misstänkte det eftersom man tydligen just den veckan ska reparera spår, men han hade tittat på alternativ. Frånsett att det skulle kosta rätt mycket skulle det dessutom ta 12 timmar. I vanliga fall tar det så där 3,5 timmar, så det blir inget av, tyvärr. Jag förstår att man måste göra det någon gång, men trist var det ändå. Så vi får se när det bli.

Annars funderar jag på det här märkliga fenomenet med tiden. Förr, när jag var yngre och raskare, gjorde jag saker liksom i förbigående. Numer blir det ett projekt och jag klarar inte för många projekt om dagen, det är besynnerligt. I dag har jag duschat maken, bytt lakan och håller på med tvätten. Sen står limpdeg och jäser inför eftermiddagen, det ska lagas en sorts fisksoppa och sen är frågan om jag får till det med planteringen, kanske lite vila på eftermiddagen. Men det är så vackert bara man tittar ut, så tacksam över denna skönhet.