1


samla ihop mig nu efter en hel (!) natts sömn, ja nästan iaf, gott nog. Fast det blev lite ont om tid där, så jag kammade mig inte före frukost, men det ska bli av snart. Och jag har skickat blommor till en vän, som fyller i morgon, och efter duschen slängde jag in handdukarna i tvätten, dags att tumla nu. Fast när jag ska åka nånstans, så måste jag handdiska, så frukostdisken är klar. Nu ska jag vika skjortor och ta tag i packandet, sist ner är makens telefon och klockan som lyser i taket. I går morse när jag var uppe och tomtade, så upptäckte jag att den stod på väckning klockan sex, och det var verkligen inte meningen, så det var tur att jag hann stänga av.

Sen undrar jag förstås vad jag kommer att glömma, det är så när man verkligen inte har åkt någonstans med övernattning på mer än ett år. Fast det mest brukar lösa sig, jag är ju inte precis på vandring i Sahara.

att handla på kvällen. Det var fortfarande alldeles ljust ute när jag åkte iväg, men efter handlandet var det betydligt mörkare förstås. Inte trångt i affären och jag känner att jag hittar bättre nu. Jag hittade rentav rätt omedelbart sån där lime i plastförpackning. Och det var förstås inte en hel veckohandling, men jag vill ha grejor hemma, så jag slipper handla på fredag. Väldigt nöjd med mina tekakor och vaniljrutorna. Ett tag tänkte jag nästan avvakta med vaniljrutorna, men nu är jag väldigt tacksam att allt är klart.

Dessutom har man ju från boendet angivit att kläder ska vara märkta. I just vårt fall tycker jag kanske att det är överkurs, maken är där tre dygn och man tvättar inte hans kläder då. Men jag har tappert märkt både kalsonger och skjortor. Jag har kvar märkband från Yngste, så jag klipper helt enkelt bort förnamnet och återanvänder så. Fast strumporna struntar jag allt i. Och i morgon förmiddag packar jag klart dom där små högarna som ligger i en soffa här. Fast jag hann inte med dom där stora böckerna, kanske i morgon förmiddag eller också fredag eftermiddag. Jag fick ett samtal om det i eftermiddags och vi var väl överens. Tror jag.

på älgvandringen, och jag fattar att det är fel, man kan inte titta lite snabbt. Det blir inte mycket action då, vackert solsken mellan trädstammarna, men inte en älg i sikte. Å andra sidan såg jag min första älg vid ca tre års ålder, så det får väl gå ändå. Det är lite mer fart på pilgrimsfalkarna i Salisbury Cathedral, dom rör på huvudet iaf, och så hör man ljuden från Salisbury. Men djurlivet börjar vakna här också, i morse tror jag att jag såg en trött humla surra förbi. I går när jag steg ut på uteplatsen såg jag årets garanterat första fjäril fladdra över taket på andra sidan gatan. Samtidigt höll någon på att öva på någon sorts större blåsinstrument, en variant av Blinka Lilla Stjärna blev det, oväntat och vackert.

Och för tillfället har jag deg till tekakor på jäsning, såna där som är så praktiska att ha när man behöver lite mindre volym bröd än en halv limpa, som är det vanliga här. Äldsta ringde en stund också, det är rätt långt kvar till vaccination för henne, nu har man startat med en äldre grupp, men det rullar ändå på.

där mitt i natten under vad som enligt kriterierna måste anses som ett nytt gallstensanfall, så finns det en rubrik om vad man kan göra åt det. Man ska gå ner långsamt i vikt, påpekar experterna. Fast jag har gått ner tre kilo dom senaste fyra månaderna, så där står jag. Sen gissade jag att det förmodligen hängde ihop med en lätt överkonsumtion av cheddarost just i går. Ja, jag gillar cheddarost, och jag tryckte i mig för mycket där i nån sorts allmän trötthet. Jag hade antagligen vaknat ändå. Men jag ska ta det väldigt försiktigt med det framöver. Så jag tappade fyra timmars sömn och känner mig allmänt medtagen, men det blir väl bättre framåt dagen. Jag bestämde snabbt att jag nog inte skulle göra pannbiff med lök, även om det är gott, lite mer stillsamt för inälvorna med köttfärs i ugn. Så får det bli denna strålande dag.

på många sätt. Jag har delat medicin i den lite omorganiserade dosetten och kan bara hoppas att just det kommer att fungera. Jag är lite svagt skeptisk till personalens förmåga, men jag kan ju bli positivt överraskad. Och jag har pratat med min värdinna, och vi enades om att det kommer att gå utmärkt. Jag har kört bil dit förut, fast då satsade jag på bilens gps och den var inte helt bra, så det blir mobilen och öronsnäckor (av den åldriga sorten med sladd in i mobilen) den här gången. En sak som är positiv med bil är ju att jag inte behöver känna stressen att passa tågtid. Eftersom det är första gången på mer än ett år, som jag ska organisera makens alla prylar (inklusive takklockan), så vet jag inte exakt hur lång tid det tar. Kanske finns det någon personal att prata med också, ofta brukade dom vara på möte eller fika när jag kom förut, men det kanske också är bättre. Min positiva livssyn tar över. Nja. Och kvällens solnedgång är så vacker, rosa himmel och den vackra kyrkspiran. Och fikonträdet får bo utomhus nu. I morgon ska jag baka vaniljrutor och kanske lägga mina stora böcker på köksbordet en stund.

att jag somnade i fåtöljen här på eftermiddagen, jag gör ju ofta det. Sen brukar det ta en stund innan jag är helt vaken, jag vacklar runt en stund och sen brukar det vara bra. Men den här gången är jag rätt låg, snarare väldigt ledsen, och inte finns det någon särskild anledning. Fast jag är förstås lite bekymrad för den här avlastningen i kommande vecka, hur det ska gå för maken, att jag ska komma ihåg alla detaljer. Det är så mycket som ska kommas ihåg och nyss var maken orolig för att det kanske inte fanns kontakter i väggarna för hans takklocka och hans telefon. Jag är övertygad om att just det ordnar sig. Sen är det lite osäkert hur det går med min egen vistelse, kanske är min värdinna lite krasslig (icke corona då) och då vill jag inte vara en belastning. Jag har förstås möjlighet att för egen del omorganisera, så för mig löser det sig väl. Och jag funderar på om min gps kommer att fungera, och så är det dessa fantastiska parkeringsappar, som stressar mig också.

Sen vet jag hur det är, fast ändå, när maken nyss skulle sätta sig vid kvällstét, så sa han – ‘vi har det så bra’, och jag har – många gånger – sagt att jag är så tacksam att han kan vara positiv, verkligen, men just det där ‘vi’. Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för, och det är jag också, men jag vet inte varför jag blir extra sänkt av det, kanske att han så självklart förutsätter att ‘vi’ har det bra.

på söndagsmorgonen, jag tryckte av larmet och sen hade plötsligt en halvtimme gått, en halvtimme som jag så väl behöver där. Men jag samlade ihop mig och kvart i tio klev maken och jag ur bilen vid kyrkan. Man hade organiserat om gudstjänstschemat, så det var helt ok för oss att delta.En sån där otroligt ljus och vacker tidig vårdag, så tacksam för det. Sen skulle jag klämma in maken i bilen igen och då kom en liten familj gående, jag var ju koncentrerad på maken, så jag tittade inte närmare på mannen med skägg, keps och solglasögon, men då tog han ett par steg närmare och öppnade munnen. Men lille vännen! En mycket avhållen klasskamrat till Äldsta, hans syster var klasskamrat med Tvåan också. Deras far dog när den här gossen gick i sexan i en komplicerad cancer. Och deras alldeles underbara mor dog för åtta nio år sen, så han skulle sätta blommor på graven, mammans födelsedag i morgon. Vi stannade och pratade lite, jag tyckte så mycket om honom, och blev så glad över att han verkade ha en fin liten familj. Det var så mycket som blev komplicerat där ett tag.

Sen skickade jag en smshälsning till Äldsta, och hon sa – ‘men vilken gata dom bodde på, tänk så mycket tragiskt som hände där’, och så började hon räkna upp, och det var verkligen en underlig samling med jättetragiska grejor, betydligt mer än tvärsnittet av befolkningen, får man säga. Tragiska tidiga dödsfall, ovanligt taffliga skilsmässor, människor som levde i förnekelse av både det ena och det andra, ja milde tid, när man börjar minnas. Så visst är det extra fint, när någon kan se glad ut. Det skulle ätas medhavd lunch i en blåsippsbacke, det var åtminstone förhoppningen, jag hoppas dom hittade ett fint ställe.

är det här, lite disig, men träden långt borta vid min horisont har den där svaga gröna början nu, det som snart är späda blad. Snart, men inte riktigt än. På diskbänken står limpdegen och jäser första gången, drygt en timme till får den jäsa. En dag av vila här. Jag har tagit fram en påse köttfärssås och det är också bra. På måndag kanske jag vågar ställa ut fikonträdet, vi har haft så många nätter med frost, men det börjar se rätt frodigt ut nu, så jag tänker att det vore bra att ställa ut det. Svärdottern skickade en bild på blommande päronkvistar, som hon hade satt in, när hon beskar. Som hon skrev – det väcker hopp om päron ett kommande år. Hon är en duktig och energisk odlare, det är roligt att se hennes entusiasm. Nu hade dom för någon vecka sen sett tecken på vildsvinaktivitet rätt nära och det är ett gissel. Jag är ju en entusiast för att skjuta av så många vildsvin, som det bara är möjligt. Det beror inte bara på att jag krockade med ett på väg till Tvåan på hennes födelsedag för några år sen, men det bidrar kanske. Klockan var två på dagen då, och jag hann se ett djur i vägkanten och tänkte ‘en så ful hund’, innan jag insåg att det var ett vildsvin och stampade på bromsen, en liten spricka i kofångaren blev det.

risken för gräsbränder, och lite fnissar vi. Maken var en entusiastisk gräseldare i sin mer aktiva period. Vi hade ett fritidshus, som vi renoverade rätt energiskt. Ingen hade egentligen bott i huset på länge, mannen som ägt det innan han dog, hade bott i den större tätorten många år och inte gjort något åt varken huset eller trädgården. Det fanns mycket torrt gräs, som maken tyckte det vore en lysande idé att elda. Så han tände på, och vinden tog i, oj så det brann. Det slutade med att brandkåren kom. Och lokalpressen. Dagen efter var det en notis om elden och det klassades som ‘barns lek med eld’, jag kan säga att barnen var klart missnöjda. Dom kan fortfarande hetsa upp sig över detta. Så gräsbränder har en speciell klang hos oss.

just nu iaf, det kanske börjar snöa igen, vad vet jag. Fast maken är klippt och duschad, så det känns bra. Sen läste jag att man plötsligt kommit med nya riktlinjer, man ska kunna krama folk redan efter första sprutan. Jag hoppas att det här betyder att maken inte ska behöva sitta i karantän två dygn av sina tre på avlastningen. Jag bifogar förstås en kopia på hans vaccinationsintyg, men vad vet jag. Och i dag tipsade han mig om att det vore bra om jag packade kalsonger. Jo, tack, jag vet. Och alla dessa detaljer, som jag håller reda på, och som han bokstavligen inte har en susning om. Det skulle vara komiskt, om det inte var så förtvivlat tröttande.

Det ligger f ö räkor och tinar i det där nya durkslaget, tacksam för det. Och någonstans i huset håller någon på och snickrar, det stör mig inte alls, jag bara noterar. Häromdagen hade f ö en elev på skolan där Äldste jobbar, ertappats med en kniv, som han tänkte skära en lärare med. Det var lyckligtvis inte Äldste han hade tänkt strimla, men det är rätt förfärligt. Och självklart är den ca 20-årige eleven omedelbart tillbaka i undervisningen igen. Det känns inte helt stabilt, kan jag tycka.

Nästa sida »