1


Åtminstone hoppas jag det. Grannarna med den högljudda musiksmaken tystnade än så länge. Och jag har tagit fram jordgubbar från kylskåpet, så att vi kan äta lite senare. Och så sitter jag och stickar på min ylletröja även om det just i dag verkar vara lite överkurs, årets hittills varmaste dag. Jag har gjort en bit på sista framstycket och jag funderar på alla trådar som måste fästas sen. Nå ja. Och jag ställde mig och strök linnehanddukar när jag nu inte klarar av att få till den nya mangelduken, väldigt trist, jag hade faktiskt trott att det skulle gå.

Utan bild, men det var varmrökt lax, värmd i mikron, Lallerstedts romsås sallad och färskpotatis. Sen klämde vi i oss rabarberpaj och lite av den där glassen jag gjorde. Så nu sitter jag här i skuggan på uteplatsen med en mugg kaffe. Jag kan bara hoppas att det blir en hyfsat bra midsommar i värmen för alla människor. Jag läste Ann Heberleins sorgliga skildring av midsommarfiranden och kan konstatera att våra erfarenheter är lite, eller mycket, olika. Hos oss har det alltid varit en stillsam upplevelse. Inte ens när jag var 18 och firade midsommar i Rättvik i sockendräkt liknar det alls. Men så sitter jag inte nu vid Medelhavet och dricker vatten, det vore iofs helt ok. Jag minns en midsommar när en tonårsdotter mycket energiskt hävdade att hon minsann skulle fira i Halmstad (tror jag det var) och sova i bakluckan på någon kompis bil. Det var inte ett projekt jag uppskattade. Alls. Sen kunde jag inte hjälpa att hon hamnade på sjukhus med kombinationen halsfluss och nästan sprucken blindtarm dagen före. Lite lättad var jag ändå.

Eller kanske inte, men just nu känner jag att husligheten får ta en liten paus. Det står en rabarberpaj på diskbänken och den tänker jag att vi äter till kaffet efter den varmrökta laxen i morgon och på Midsommardagen efter den långsamt tillagade kycklingen. Och jag tänker att vi tar lite av den där glassen jag gjorde till pajen. Midsommar är vackert, men vi har liksom aldrig firat så där traditionellt hos oss. Ok, vi har dansat runt stången när barnen var små, typ. Men vi konstaterade att det inte blir någon kyrka på Midsommardagen för oss eftersom allt är utomhus och det är inte vår grej. Ah ja, det blir söndag ändå. Och kanske deltar jag på söndag kväll i en musikkväll.

Så här i början av sommaren blommar det, både det ena och det andra. Jo, jag vet att varken gräslöken eller salvian egentligen ska se ut så där, men jag tycker det är vackert. Och nu ska jag ta ut vaniljrutor ur ugnen. Vi ska så småningom äta ärtsoppa och sen kokar jag plommonmarmelad, plommonen frös jag in i augusti. Lite ingefära brukar jag tycka piggar upp också. I övrigt ska jag ta det lite lugnt, jag somnade om hela tiden i morse och det tyder ju på sömnbehov. Nå ja, det är molnigt men varmt och jag tog en promenad före vaniljrutorna, så allt är rätt bra.

Det går alldeles utmärkt med mina små glas också, jag gav upp dom ryska torpederna på tv. Jag utsatte mig ju för Tjernobyl programmet i går och känner mig riktigt trött på detta samhällssystem. Men nu sitter jag här och det är lagom varmt fortfarande, men jag tror inte jag behöver vattna i kväll. Jag tittar på min minimala tomatplanta, men den kanske växer upp. Grannen längst ner har tre och när hon satte ut dom undrade hon om det var tillräckligt ljust där, men det ser väldigt prunkande ut, så vi hoppas väl på det bästa.

Kanske är jag lite osunt beroende av att kolla vädret, men det känns helt ok att äta ärtsoppa i morgon. Sen får jag väl dra igång med vaniljrutor, i dag gav jag upp, men om jag satsar på förmiddagen blir det nog bra. Och eftermiddagen är preliminärt vikt åt att koka plommonmarmelad, all denna huslighet. Kanske (det är lite osäkert) tar jag mig samman och ringer tandläkaren, en tand i underkäken har haft lite trassel, som jag försökt intressera tandläkaren för vid andra tillfällen, men då har man bara sagt att jag skulle gurgla med något rosa jox och det har hittills inte hjälpt. Nu känns det lite mer. Men känns det tillräckligt för att ringa?

Och makens planerade eftermiddag med riksdagsdebatten kom ju av sig. Min spänning var verkligen obefintlig, för jag utgick från Kakabave skulle rösta som hon gjorde. Att hon själv påstod att hon bestämde sig när hon precis skulle trycka på knappen tycker jag inte bär sannolikhetens prägel.

Man kan ju ha det. Fast i morse sprack planeringen redan när jag svängde fötterna över sängkanten. Maken hade varit i badrummet 40 minuter innan, så jag ansåg det ytterst osannolikt att han skulle behöva igen, men han delade inte min uppfattning utan blockerade badrummet så där 25 minuter och då försvann min lugna morgon, där jag skulle duschat, läsa lite tidning och komplettera handlandet med ett snabbt besök på coop, mandelmassa och grädde till dagens projekt. Nå ja, jag fick handla det där senare på förmiddagen. Och jag bakade kolakakor, rörde ihop en sorts glass med grädde och dulche de leche (eller hur det stavas) och så bakade jag en sorts mazariner med rabarber, fast jag avstod från glasyren. Väldigt många skålar blev det och jag skulle ju också få till lunch, två sorters lax med pasta och broccoli, men nu är vi mätta. Och jag är lite trött nu. Och maken tänker sig att lyssna på hela budgetomröstningen.

Det är väl trivsamt att bo i ett litet samhälle i skogen och numer kan man handla det mesta på nätet. Häromsistens skickade jag efter en topp, som jag tänkte skulle se lite somrig ut och så småningom, 11 juni, fick jag besked att den var skickad. Bra. Sen hände ingenting. När jag tittade på leveransvillkor, så stod det att det tar mellan tio och tjugo dagar innan den kommer. Så i går gick jag in på Camilla Thulin och skickade efter en där, och minsann – nyss fick jag avisering att jag kan gå och hämta i kvarteret bredvid. Dessutom fick jag avisering att duken till mangeln, som jag beställde i lördags, också kommit. Till samma ställe. Sen väntar jag på ett par skor som tydligen har motsvarande leveransmöjligheter som den där första, ännu osynliga, toppen.

Väldigt minnesgoda personer kan erinra sig när jag efter mycket trassel lyckades skaffa ett id-kort till svärmor, det tog flera månader och det var långt innan kaos drabbat utfärdaren, men t ex kunde inte jag, som känt henne då över 40 år, intyga att hon var hon. Hade hon haft en mer eller mindre tillfällig kontakt inom äldreomsorgen hade den kunnat intyga. Jag blir fortfarande arg. Men nu gäller det maken som ska förnya. Det lär ta fem dagar från fototillfälle, men att komma dit är svårt. Jag tittade på det närmaste stället och man påstår att det inte finns en enda tid före september och där gav jag upp.

En stund kändes det så här hemma, jag skulle tvätta dom nya underlakan, som kom i ett litet paket när jag var borta, och så fanns det ett extra lakan, som också skulle tvättas. Och så bytet av lakan i lördags och ett madrasskydd och frottéhanddukarna och mitt sidenreselakan. Sen den vanliga tvätten också, men nu ser jag nästan slutet på det hela. Jag insåg ju att dom där fönstren på inglasade balkongen inte skulle tvätta sig själva, gårdagens regn hjälpte inte alls, så nu har jag iaf försökt. Dom allra översta fönsterrutorna, som dessutom är vinklade, gav jag upp om. Jag tog bort den synliga fågelskiten, men att putsa var rätt omöjligt. Man får välja. Nu väljer jag stillhet en stund.

Nästa sida »