1


Den där nattskjortan från England landade här i dag, jag är lätt häpen. Tydligen hade jag – av misstag – klickat i snabb och dyr leverans, jag trodde att det var tullen som kostade. Ja ja, nu är den här ändå. Och snart är det dags att ge maken en av alla dessa mediciner och sen åker jag och handlar. Det gick onekligen fortare när jag e-handlade, men jag föredrar att få välja själv. Nu önskar jag bara att jag hittar den torkade svampen, jag frågade en personal förra veckan och han pekade lite obestämt och sa att där finns det. Nej då, det gjorde det inte alls, så om jag ser en personal i dag (det är inte alls säkert) så får den följa med till svampen. Listan är klar förstås. Som det känns nu kommer jag att fortsätta handla på det här sättet överskådlig tid. Och jag läser om att man planerar en tredje spruta. Självklart antar jag att maken kommer att få sitta sina två dygn i karantän nästa vecka också. Jag råkar veta att en ledamot i socialnämnden här (fd facklig förtroendeperson f ö) kraftigt uttalade att den personal, som inte vill vaccinera sig, bör få sitta i källaren och sortera gem.

Äldsta ringde under sin promenad, och efter en stund tänkte jag att trots att det regnar kan jag väl gå ut lite. När jag hade gått max trehundra meter så tog regnet i riktigt ordentligt, det vräkte ner. Jag insåg att det gick inte, så jag vände och gick hem och bytte till torra byxor, lite snopet. Kanske kan man inte säga att en inställd promenad också är en promenad. Sen var jag väldigt flexibel i morse, jag insåg att risotton, som jag planerat, inte låg högst upp på listan just i dag. Det blir ett försök (säsongens första) att göra potatismos och så köttfärsröra med senap. Jag fortsätter vara matfixerad. Nu har jag dessutom skaffat mig en ny grej. Det här med att gå ut och röka en halv cigarill är inte bara rökandet, det är att komma utanför dörren, så nu värmer jag en halv mugg mjölk och vatten och rör i pulverkaffe och går ut med. Jag kan ju inte bara stå därute och titta rakt fram, det skulle kännas underligt, men med en mugg i handen är det plötsligt helt rimligt.

Jag ser ju bilder på köerna till bensinpumpar i England och jag tänkte lite primitivt att det måste väl innebära att makens nattskjorta kommer att dröja. Jag tänkte lite så att någon fick väl cykla med det lilla paketet och det kan ingen veta hur lång tid det skulle kunna ta. Så min förvåning här i kväll när det dök upp ett mail om att jag skulle fylla i en fullmakt till DHL om tullklarering för leverans på onsdag, ja nog var jag häpen. The prof is in the pudding, så mycket kan väl gå fel fortfarande.

Sen har jag, lagom entusiastisk kommuninvånare, följt ortens kommunfullmäktige, som sänds på webben, fast ffg var nu alla ledamöter närvarande i samma lokal. Någon hade föreslagit att man nästa mandatperiod kunde minska antalet och var dessutom oförsiktig nog att antyda att det kunde bli bättre kvalitet också. Det fick förstås andra att ställa sig upp och ivrigt försvara den nuvarande kvaliteten, och det är kanske inte uppenbart för den som lyssnar. Demokrati är inte enkelt.

Vi har en vana, maken och jag, att äta lite vindruvor på kvällen. Maken tar sina kvällstabletter och sen äter vi lite vindruvor. Fast när jag handlade förra veckan, så var man tydligen lite hajpad inför det här med rosa bandet och vindruvorna ingick tydligen i det projektet. Det påverkade inte kvalitén särskilt positivt, jag har fått slänga alldeles för många, så nu var dom slut. Och vi vill väl helst ha lite i kväll som vanligt, så jag gick till coop. Det fanns druvor, som såg utmärkta ut, så bra. Sen hade det stannat en sån där mindre lastbil med hiss längst bak på gatan här i närheten. Nånting hade gått fel, ett flak cocacolaburkar hade åkt i backen, så det stod tre män och försökte sortera upp dom hela igen. Många hade spruckit, det luktade cocacola långt bort, och jag är personligen tveksam till ens dom hela, det måste stänka rätt rejält om någon öppnar dom.

Jo, jag tycker fortfarande att det är lyx och nästan lite skamligt att ha lite sovmorgon på måndagen. Annars är det inte så mycket lyx över mitt liv, i synnerhet inte vad sovmorgnar beträffar. I går kväll kom jag i tid på att det hade känts lite kallt natten innan, så jag plockade fram en frottéfilt att dra över mig och det var precis vad jag behövde. I dag är det en sån där mild grå dag och jag lägger om matschemat, det känns som om potatis- och purjosoppa är som gjort för i dag. Äldsta ringde under sin promenad, så jag passade på att ta på mig fleecejackan och gå ut, jag också. Fast hon går mycket längre än jag, men jag går ändå.

Sen lyfte jag på lokaltidningen där i morse vid dörren och fnissade till – ‘men det är ju B’. En liten bild på framsidan om något lokalt projekt, som hon är involverad i. Vi var grannar för hundra år sen, och jag har verkligen inte träffat henne på väldigt väldigt länge. En del människor blir ju lite olika sig på ett par decennier, men inte hon, hon ser nästan exakt likadan ut som hon alltid gjort. Av någon anledning tappade vi kontakten, men vi hade väldigt roligt.

Nog känns det lite osäkert ändå. Jag tror inte att jag på länge kommer att vara tillbaka i någon sorts ‘normalläge’, att undvika folk, att ta ett steg tillbaka i dom flesta sammanhang jag hamnar i – det känns som att det nu snarare är det normala. Jag vet verkligen inte. Dessutom finns det ju så många andra åkommor, som man inte vill dra på sig, vinterkräksjuka och allt möjligt, som tydligen varit betydligt mer sällsynt under karantänen. Och det sociala livet har nästan försvunnit förstås. Så konstigt det blev med allting. Jag är nog lite dämpad av det här, på samma gång som jag tänker att om två månader är det dags att ta fram adventsstaken så undrar jag varenda kväll, när jag ligger där i sängen och väntar på att somna (och det tar tid) hur natten blir, kommer jag att klara mig tills morgonen kommer? Jag vet att det där är onödiga tankar, lätt tvångsmässiga dessutom, och någon gång kommer den, den sista kvällen. Det sliter en del. Jag är inte bekymrad av själva faktum, men det är mer en allmän oro.

Vi var ute i god tid till kyrkan i dag och det kändes skönt att inte ha stressen totalt i halsen. Och jag kom ihåg att ta fram söndagsmiddagen innan vi åkte i väg. Det är en sån lättnad med ljuset ute även om jag vet att det blir mindre av den varan för varje dag. Efter maten knöt jag ihop soppåsarna och tog med mig ner, samtidigt som jag tog dagens promenad. För min egen del skulle jag väl kunna sitta stilla i lägenheten hela tiden, men jag inser ändå att det inte är bra, så nu har jag kopplat på promenerandet igen. Och hälsosamheten vet nästan inga gränser, jag har inte rökt mina stackars cigariller sen i går kväll. Vi får väl se hur det blir med det. När jag väntade Yngste och sen ammade honom, så höll jag ju upp ett och ett halvt år. Utan nikotintuggummi.

Visst gjorde jag det före pandemin också, men nu är det nästan konstigt att tänka sig att handla i fysisk butik. Jag gillar ju att vara förberedd och jag inser ju att vintern är på väg, och då får jag väl räkna med att det blir kallare i sovrummet. Fn har maken en väldigt lyckad nattskjorta i flanell, så jag tog mig samman i dag och skickade efter en till från firman i England, första gången efter deras utträde ur EU. Man får väl säga att frakt och tull slår till, men jag har inte hittat motsvarande på svenska sidor. Jag har själv ett engelskt flanellnattlinne och funderade på att slå till på ett till, men sen kom jag på att maken har en nattskjorta, som blivit lite trång (ja, ja jag tvättade den i 60 grader och det gillade den inte riktigt) och när hans nya kommer kan jag ju överta den mindre, så har vi två var. Så nu är jag nästan beredd att gå i ide, ihoprullad i flanellnattlinne. Inte riktigt än, men snart. Om tre månader är det Juldagen.

Eftersom Äldste hyrde en lift i går för att byta vindskivor, så är jag väldigt tacksam för hans skull. Det var lite mer moln när jag tog den nu sedvanliga promenaden, men väldigt skönt att komma ut. Sen har jag suttit och tittat igenom alla tre programmen om Den stora Spermaskandalen, så väldigt egendomligt alltihop. Dessa barn, som plötsligt upptäcker att deras ursprung är alldeles annorlunda mot vad dom trodde. Läkaren som verkligen inte alls höll reda på sin bokföring ens och som själv var far till åtminstone nittio barn. Och så mannen som ville bygga en pyramid av ättlingar, så att många skulle komma på hans begravning, extremt underligt. Jag kan inte ens föreställa mig hur man tänkte. Sen var det nog så att när verksamheten med spermadonation började, så hade man inte reglerat det så detaljerat, jag hoppas det är bättre i dag. Jag minns att en god vän berättade att en gemensam bekant var donator (för väldigt länge sen) och jag minns att jag tänkte att det kanske vore bättre om man valde donatorer med ett rätt alldagligt utseende. Då tänkte jag inte ens på det här med ärftliga sjukdomar och den sortens problem, men den gemensamma bekanten råkade ha ett väldigt särpräglat utseende. Ja ja, det är förstås ändå speciellt med släktforskning.

När man piffar till uteplatsen måste man ju ta hand om det där som vissnat och ser allmänt tråkigt ut, så nu har jag gjort det också. Nu känner jag mig nöjd, det är dessutom lättare att känna det när solen skiner lite grann. Sen är det det här med mitt matlagande i förväg, alldeles snart ska jag ställa mig och hacka lök och morötter och så ska det bli en gryta med aprikoser och lite annat, så bra att ha i frysen. När jag har brynt det som ska brynas, så ska resten in i ugnen trekvart eller så, jag funderar på om jag skulle lägga mig antingen på den bekväma blommiga soffan eller rentav på sängen. Jag vet inte varför det känns så avlägset att lägga sig på sängen på dagtid, när vi bodde i hus hände det ju att jag lade mig på mattan i köket i stället. Barnen tyckte det var besynnerligt, nu talar jag om när dom var tonåringar, innan hade dom väl inte så mycket synpunkter just på det. Fast jag hade läst att Göran Persson brukade lägga sig en stund på lunchen på något sammanträdesbord eller så, och jag undrar än i dag vad stackars medarbetare tänkte, när dom öppnade dörren. Fast han kanske låste först.

Nästa sida »