1


En mycket tröttande natt blev det, ingen extra tvätt iofs och det var bra. Men kvart över ett väckte maken mig och jag sov tungt just då. Sen kunde jag inte somna om efteråt, jag låg i halvdvala och var så ledsen över att det blev så där. Sen hjälpte jag honom upp vid kvart över fyra och hade väldigt svårt att få till någon sömn efter det också, tio över åtta när mobillarmet lät hade jag förstås somnat ändå, och det var väldigt tungt att sätta fötterna över sängkanten. Självklart ville maken upp då också och sen trodde han att det nog fanns frukost genast. Det fanns det inte. Men jag har tagit mig upp ändå, men det är väldigt tungt i dag. Det är, dumt nog, en väldig besvikelse att det blev ett bakslag i sovandet, jag är så förtvivlat trött, jag har inte ens lyckats kamma mig än. Men jag har tvättat och hängt veckans omgång skjortor och jag har gjort två minimala semlor, som står i kylskåpet. Pågens har vänligt nog bakat små bullar med kardemumma till semlor och Tvåan hade tipsat om det, så jag har fyllt med mandelmassa och grädde och förmodligen lyckas jag få till lite grönsakssoppa också när det är dags. Och i går var jag så glad över att maken var så mycket vaknare nu, men nu sitter han här och somnar stup i ett på förmiddagen. Så det är också ett fall bakåt, känns det som. Nej, i dag är det tungt. Nu känner jag den välbekanta fasan över att gå och lägga mig i kväll igen. Jag hade nästan börjat komma över det och tänkte att sängen är en plats för vila och återhämtning, nu är den känslan betydligt tunnare. Nu känns det som om jag bara ligger där för att vara beredd att hjälpa maken. Och tankarna bara snurrar runt, runt.

I morse var det rätt dimmigt och jag stod där i badrummet och tänkte att den där solskyddsfaktor 50, som jag smörjer in mig med varenda morgon var nog lite överkurs just i dag. Men man kan aldrig vara säker. På förmiddagen, när jag tittade ner på parkeringen var det plötsligt fem lediga platser, och det var det verkligen inte i går kväll. Jag parkerade på något utrymme, som nog knappt klassificeras som parkeringsplats, men nu hade jag alla möjligheter, så jag tog mig raskt ut. Solen sken så strålande på snön att den där 50+ kändes helt rimlig. Fast jag var inte ute särskilt länge, tanken att gå promenad var inte aktuell. Jag är stressad vid tanken på isfläckar, fast runt bilen i den tunna snöfallet från i går kväll, var det påfallande många kaninspår, men de har väl inte så mycket problem med halka. Och nu har vi ätit pannbiff md lök och jag tittar på nygräddade limpor och ska nog snart koka svartvinbärsmarmelad. Sen gäller det att släppa loss inspirationen och få till en veckas matsedel, så att handlandet i kväll blir rimligt.

Det gick utmärkt både att komma till kyrkan och att komma hem. Maken stressade förstås upp sig en del när vi skulle åka, men till slut kom han in i bilen ändå. Och när han väl sitter där blir han väldigt nöjd. Det var barnkör också och kantorn måste ha gjort en väldig rekryteringsdrive för det var väldigt många duktiga flickor, så det var fint. Sen fastnade förstås det lilla framhjulet på mattkanten när vi skulle ta oss ner från koret, men jag vände rullstolen och backade ner, så det gick också. En energisk kvinna gjorde ett tappert försök att hjälpa till och det var rart och vänliga människor hjälpte till med ytterdörrarna sen. Jag hoppas förstås att snön fallit ihop till nästa söndag, men det är väl inte självklart, det lär vara skiftande väder i veckan som kommer. Äldstes familj visade bilder på sitt tumlande i snön i går och det var kärt att se, både flickorna som byggde kojor och Äldste som åkte lite skidor. Fint att andra kan glädjas över snön.

Förra vintern kom det ju en förfärlig snömassa ganska tidigt på säsongen och alla snöskyfflar tog slut. När man fyllde på lagret köpte jag en väldigt rejäl, tillverkad i Grythyttan, det kändes tryggt. Sen kom inte särskilt mycket mer snö, så den har stått oanvänd på uteplatsen, men i dag greppade jag den. Först gav jag mig på snövallen mellan gatan och trottoaren och nu hoppas jag att maken ska kunna ta sig in i bilen i eftermiddag. Skyffeln var väldigt effektiv. Sen tog jag mig an bilen och befriande den från en dm snön, delvis frusen dessutom, och passade på att åka och tanka bilen. Kanske kommer det att fungera, jag hoppas. Innan jag lade mig såg jag ett program om demens, olika varianter av alzheimer. Väldigt intressant förstås, hur olika och ändå på ett sätt hur lika det blev. Man följde fyra personer och deras familjer under två år, det här var första delen, så jag undrar hur pandemin sen påverkade. Tydligt var det att alla anhöriga var beredda att göra väldigt mycket, och sen blev det väldigt kaotiskt förstås. En kvinna tog hand om sin nittioåriga mor, men när modern satt vattenkokaren på gasspisen en natt blev det en sorts gräns för det möjliga. En hustru blev alldeles slutkörd och grät hos sin väninna – ‘jag vill inte att barnen ska se mig så här’. Hjärtskärande. Och en del känner jag igen, det där att ha någon typ av hjärnskada är oerhört tröttande för omgivningen, självklart också för den drabbade. Möjligen var det inte ett idealiskt program att se innan sängdags, men jag somnade ändå raskt och har sovit länge och tungt. Det är något av ett mirakel att ha fått sova mer flera nätter, jag kan bara hoppas att den här nya medicineringen fortsätter att ha effekt.

En stund efter maten, när jag funderade på mina matlagningsplaner, ringde det. En vän, som hör förfärligt illa, så där så jag undrade när jag lade på luren hur mycket som eventuellt blev fel av det jag försökte säga. Det är förstås rart att h*n hör av sig, absolut, men en del saker hade vi definitivt olika minnesbild av, men jag lät det passera. Fast när jag lade på var jag lite matt, både av ansträngningen att råma i lagom tonhöjd och att försöka att inte låta mig luras in i krångliga saker. Hur som, jag började laga morgondagens middag, när det ringde igen. En annan, betydligt mer lättpratad vän, som är väldigt social och det var så mycket lättare att prata med någon, som faktiskt hör vad man säger och svarar just på det. Jag hoppas innerligt att behålla hörseln ett tag till. Under andra samtalet lyckades jag göra kladdkakemuffins, som är det traditionella tilltugget till kaffet efter maten på söndagar. Så nu har jag morgonens middag plus två, som ska in i frysen, och så muffinsen också. Det känns som ett bra dagsverke. Kanske lyckas jag hacka mig igenom snövallen i morgon också, en dag i taget, som vanligt.

Minusgrader och ganska halt ute, för jag kom på att trots mitt ständiga planerande hade jag missat lite och behövde grädde och buljongtärningar, så jag gick till coop. Samtidigt passade jag på att kolla hur trottoaren ser ut framför huset. Nu kan det iofs ändra sig till i morgon eftermiddag, när det är dags att åka till kyrkan, eftermiddagsgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Maken tjatar rätt mycket om det kommer att gå, och jag har lite svårt att veta hur det kommer att se ut i morgon, men jag får förstås skotta bort vallen mellan gatan och trottoaren. Jag köpte ju en väldigt stabil snöskyffel förra vintern, så kanske går det. Men jag kan inte utlova det i dag, och det gör maken lite stressad. Mig också.

Sen händer ju diverse fåniga saker, i går t ex skulle jag slänga lite olika skräp i olika kärl och när jag då skulle lyfta på locket till metallkärlet lyckades jag vrida till vänster lillfinger på ett alldeles oväntat smärtsamt sätt. Det syns ingenting, men det gör fortfarande väldigt ont. Jag har aldrig tänkt på att lillfingret betyder så pass mycket när man ska ta ett större grepp med handen, men det var en ny insikt. Inte heller var det så väldigt lyckat att missa kompostpåsen med tesilen, så att många teblad hamnade utanför. Det tog också en stund att reda upp. Nu ska jag sätta mig med helgnöjet, SvD och dödsannonserna.

När vi var uppe vid tre var det fortfarande grönt ute, men sen började det. Det snörar fortfarande och är väldigt vitt utanför fönstren. Maken är duschad och dessutom nyklippt. Jag vet inte precis om jag blev inspirerad av Mandelmanns, hon klippte honom med sax och jag har klippmaskin. Det var dags iaf här, även om det inte är särskilt varmt i snöfallet. Jag är tacksam att jag ändå gick ut i går, för i dag är det, ur mitt perspektiv, tydligt innesittarväder. Jag bytte förstås det smärtstillande plåstret också, jag vet förstås inte om det är det eller kombinationen med den där tabletten-under-tungan (som gick relativt smidigt igår kväll, jag vet inte om det berodde på min energiska pedagogik), men jag har larmet på till 04 och om maken behöver gå upp innan, så väcker han mig och det är en oerhörd förbättring för både honom och mig. Att han tydligen nu kan urskilja och vakna av sin kissnödighet, så väldigt mycket bättre. Och att jag kan sätta larm på 04 och inte 01.20 är också väldigt mycket bättre. Jag är förstås orolig att det bara ska vara tillfälligt, tre års kämpande är inte borta ur medvetandet så snabbt. Men än så länge är jag tacksam för den dag jag har, vi ska äta lax med vitlök och kokosmjölk, gott och snabblagat.

Den lovade solsken mer eller mindre hela dagen och så snö hela dagen i morgon. Jag tog min lilla, verkligen lilla, promenad ändå. I dag räknade jag stegen och det lev inte mer än 2000, men jag tänker att det är bättre än inget och jag får frisk luft. Senare i vår ska jag ta en lite längre sväng, men så här får det vara bra. Jag ska börja koka ärtsoppa snart och jag försöker ta det lite stillsamt. Maken har ju fått en ny tablett, som verkar fungera för nätterna, men problemet är att det är en liten tunn smaklös tablett, som ska smälta under tungan. Det är en obegriplig tanke för maken. Han protesterar vid blotta tanken, han kan ju inte se den om han får den i munnen, han tror verkligen inte att det finns ett utrymme innanför tänderna i underkäken, han måste absolut prata om det här när jag har lyckats peta in den i munnen på honom. Jag bönfaller honom att bara stänga munnen och vara tyst i två minuter, så är det klart sen, men nej, det går inte. Jag försökte förbereda kvällens aktivitet i dag vid frukosten, men det var som att tala med en utländsk vägg. En del saker blir bara så underliga. Det var ungefär lika konstigt i morse, han hade varit i badrummet och efter en halvtimmes stund under det varma täcket, kände jag att det var dags att gå upp och duscha, men det betyder förstås att maken måste gå till badrummet och jag försöker säga – ‘du var där för en halvtimme sen, nu är det min tur’, men det hjälper inte alls. Han ska upp. Och sen sitter han en kvart på toa utan minsta resultat, men jag är ju blockerad. Ja, jag blir oerhört irriterad över att han inte kan lyssna på vad jag säger, och han säger att han kan verkligen inte veta. Jag väser – ‘men det kan jag’, men det tror han ju inte på. Så vardagen här har sina utmaningar. Jag vet att jag borde bara lugna mig, men nu är det så här. Jag är trött.

Kanske varken nya eller vanor, men ändå. Ganska många timmars sömn i natt, det känns lite osäkert ändå, men sömn blev det. Tacksam för det. Sen var det dags att lämna in den där timrapporten till kommunen (vi har alltså någon sorts ersättning enligt lss-lagen för knappt 20 tim/vecka), som underligt nog måste skrivas och lämnas in varje månad, så det gör jag. I dag passade jag på att ta promenad samtidigt, det regnade ju inte, så det var bra. Och under tiden hade jag räkor som låg och tinade i ett durkslag, för det blev räkor med sötsur sås i dag. jag insåg i går att den stackats zucchinin var lite för stor för minestronesoppan och då kunde jag ju ha den där halva, som liksom blev över, till räkorna i dag. Jag hade haft någon sorts tanke på att gå till biblioteket, när jag var ute, men det finns rätt många olästa böcker under vårt tak, åtminstone så det räcker tills det blir bättre väder. För nu regnar det förstås igen. Det är så pass mörkt redan här vid tre att jag funderar på om jag kommer att somna om jag sätter mig i den bekväma fåtöljen. Självklart är det bättre att ha fått sova nästan åtta timmar i natt (med två avbrott), men jag är inte säker på att jag kan ta igen det förlorade sömnkontot för de senaste tre åren så där omedelbart. Och jag kan somna även om jag håller stickningen i händerna.

Det var länge sen, det har varit snö och halka och det ena med det andra, men i dag tog jag mig samman. Det hänger också ihop med att natten blev likadan som den förra, alltså mer sömn än jag vant mig vid. Möjligen har den nya medicinen en positiv inverkan på olika sätt, jag tror kanske att smärtlindringen har blivit lite bättre. Hoppet lever. Och det är nog rätt nödvändigt att fortsätta promenaderna. I går greps jag av någon sorts inspiration och tog fram två bullar ur frysen och har just snickrat ihop var sin semla, vi ska äta soppa först.

När det är länge sen man tittat på omgivningen, så har det förstås hänt saker. Folk har flyttat in i de tre hus, som jag förra året häpnade över att man börjat bygga, när jag då startade mitt promenerande. Det står utemöbler på de stora balkongerna och allt ser bebott ut. Fast sen gick jag också förbi ett hus, där det förut fanns en av ortens revisionsbyråer. Jag minns när jag satt och pratade med chefen där och noterade hans tjusiga danska läderstol, men nu höll man på och byggde om yttertaket, det såg ut att vara dags. Tydligen ska det bli bostäder nu och då är det väl bra om taket är helt.

Nästa sida »