Tigerliljan's Weblog

Fast det var så länge sen vi bodde i Uppsala, så är det ändå så speciellt att komma dit, en sorts hemkänsla ändå. Välkända gator och i morse när jag stod vid Fyris och såg alla cyklister trampa i väg. En gång var det jag.
Vi hade lite olika åsikt, maken och jag. Han tänkte sig att när han slutade jobba skulle vi flytta ut i skogen till hans mormors hus. Det tänkte inte jag. Jag ställde mig t o m i bostadskö i Uppsala. Nu blev det varken det ena eller andra. Jag förnyade inte min plats och han blev sjuk och insåg att det aldrig skulle bli stugan i skogen heller. Men när vi sitter med vänner och äter gott och pratar känns det lite besynnerligt att vi inte bor där.
Men det gör lite ont när jag ser dom som är lite äldre än vi och som gjort slag i saken och flyttat ‘tillbaka’, dom kommer och går hand i hand eller cyklar, glatt pratande, i den ljusa ljumma kvällen.
Och maken och jag är på besök. Han ängslas och vill veta i detalj var vi ska sitta och äta frukost, exakt vilken väg jag tänker köra till Äldsta, alla tänkbara frågor och bekymmer. Och vi går ner i frukostmatsalen, jag plockar fram mat han gillar, han äter den i en sån hastighet att jag nästan inte lyckas hålla jämna steg med fil, juice, medicin, té, mackor, ägg, sill – you name it – och sen kan jag plocka fram åt mig. Men det mesta gick bra, jo då, och det var ett bra besök.
Men det kostar en del, och nu menar jag inte kronor och ören.
Någon jag träffade på sa ‘det är så roligt med dig, det var hur länge sen som helst, och ändå fortsätter vi bara där vi var’.

När vi kom upp till Äldsta berättade hon att hon pratat mycket med Tvåan i telefon. Tvåans hund, älskade rottweilern, blev höftröntgad för ett par veckor sen och förklarad frisk ‘men för säkerhets skull ska en jätteexpert, hundortoped, få titta på honom om ett par veckor’ – det blev i fredags. Tvåan behövde bara gå ett par steg med honom innan experten sa ‘det ser inte bra ut alls’ och sen röntgade dom igen och det var inte bra. Båda höfterna totalt fel. Kan opereras för trettiofemtusen styck. Hejsan.
Det är en sak att ta farväl av en gammal hund, som är sjuk, men en ung, vacker hund som ser frisk ut – det är svårt. Vi får se hur det blir.

Tänk så det blir! Ett helt år. Hon är på gång att börja gå, men ännu inte. Och är lite reserverad, men efter två dygns charmoffensiv från mormor gick det hur bra som helst att sitta i mitt knä också (en stor seger). Så nu kan jag inte låta bli – två bilder, den ena med lilla mössan som jag visade tom för ett par dagar sen, och den andra en närbild – full fart framåt – och Sus – nog är hon lite lik Alva för ett år sen?

Mjuka små fötter, underbara små naglar och fyra tänder. Och så säger hon ‘oj, titta!’

Nu är jag hemma vid datorn och civilisationen igen. Hotellet hade en dator man fick betala 3  kr/min för.
Och jag återkommer.
I morse var det underbart soligt (och resten av dan också sa Äldsta) och jag stod vid Fyrisåns kant, blankt vatten och gräsänder som vilade tryggt med huvudet under vingen, trots att sopbilen höll på att tömma glascontainern en kort bit bort. Och skogsduvan kuttrade.
Vid Norrköping började det regna, och här hällregnar det +12 grader! Men vi är framme och maken är glad och trött.