Bra


nu har vi ätit julbord. Jag påstår att vi var ganska behärskade, maken och jag. I sht som man ser andras tallrikar. Det var dessutom ny regim på maten, så lite annorlunda var det, t ex var Janssonen bra. Och det var inget godis som avslutning, så det känns nästan nyttigt nu.

Och det är snöblandat regn, kan man säga. Jag känner lite bävan inför morgondagen, men det går säkert bra.

Men lite trött blir jag, mentalt. När vi kom hem gick maken in i badrummet och tog snabbt av sig allting, trots att det nästan var trekvart kvar till läggdags. Jag medger att jag suckade när jag hjälpte honom på med kläderna igen. Men nu är det snart dags ändå.

Annonser

kvar innan jag ska börja skrapa bilrutor. Och jag undrar förstås om det blir leverpudding, som jag gillar. Och jag har lärt mig att det är ingen idé att ta av Janssonen, eftersom det är för lite ansjovis i den, och potatis kokt i gräddmjölk är inte så gott att det är värt det. Men köttbullar är ok, så det blir det, och sillen är också bra. Det är onekligen ett lyxproblem. Kanske julmust också. Och mandelmusslor.

Det värsta är att jag gäspar redan. Men jag piggnar väl till i kylan.

Och maken lyssnar på den livliga debatten i engelska underhuset. Lite mer drag där än i svenska riksdagen. For better and worse, s a s.

så här långt. Det är bra att vakna tio minuter innan mobilen skulle hört av sig. Det känns som om man har vunnit ett par extra minuter. Så jag tvättade lite handtvätt och lade in en omgång i maskinen redan före frukost, och nu har jag limpor som står och jäser. Dessutom tittade jag i lådorna jag rensade vid flytten och hittade en underkjol, som jag trott kanske blev slängd, men desto bättre att den faktiskt fanns här.

Och i kväll ska maken och jag äta julbord, så det blir väldigt enkel lunch. Man måste hålla totalintaget i balans. Det är fortfarande snö därute, och jag kan bara anta att den kommer att ligga kvar, även om det inte är mycket. Sen ska jag passa på att kolla om den där mikron jag utsett möjligen finns i någon av dom två fysiska butiker jag passerar i morgon, det vore lite smidigt.

stämde det inte alls. Fb påpekade för mig där i morse att jag skulle vara beredd på snö. Nej, jag är aldrig beredd på snö. Och det kom ingen heller, åtminstone inte än. Just nu är det blekt solsken, den finns där iaf, solen.

Men när jag skulle åka och hämta den där färska skinkan – det tar ungefär en halvtimme – så hällregnade det större delen av vägen. Och när jag kom in i affären tog det en stund innan jag lyckades påkalla uppmärksamhet hos någon person bakom charkdisken och sen tog det ännu längre tid innan man hittade min stackars lilla skinka. Men nu så ska den tas om hand.

På vägen dit lyssnade jag dessutom på Spanarna, Göran Everdal som var rätt ironisk inför att nästa år ska Ingmar Bergman uppmärksammas särskilt – ‘det är ju precis vad vi behöver’, tyckte han alldeles tydligt inte.  Men jag fick veta att det är pepparkakans dag, så maken och jag lyxade till det med två pepparkakor var till kaffet.

annars inte vanligt här. Men Äldste hade varit söderut och ställt bilen på parkeringen här och kunde då få lite kaffe och dom där nybakade saffransbullarna, så roligt att han tittade upp.

Och efter mail från min sida fick vi veta att det blir avlastning nästa vecka, dessutom på avdelningen i markplan, som maken gillar bättre. Och på torsdagen ska det enligt listan bli fisksoppa på vitt vin, tro det, för maken. Famous first times, kan man säga.

Annars är det bara att försöka hålla sig vaken, att hålla ut i mörkret. Och Yngste ringde nyss, rara han, det var ledig dag i dag där, så han passade på. Det ska bli så roligt att han kommer hit över Julen, han har inte sett den här lägenheten. Han får sova på den blommiga soffan, tänker jag.

en befrielse att komma till avslut med ett litet projekt, även om det för min del ofta betyder att jag kryper runt på golvet och bläddrar i stora böcker. Möjligen skulle jag kunna lägga dom på köksbordet, men då skulle jag vara tvungen att plocka undan, när vi ska äta, och vi äter ju stup i ett. Så det har sina praktiska fördelar att använda golvet som arbetsyta. Jag har ju tur på så sätt att jag inte har särskilt stora besvär av det här att krypa runt på golvet, fast när jag suttit för länge så känns det lite stelt, men nu är det bra igen.

Och jag får väl ta tag i Vasa-prinsessorna igen, för den där om att cykla i motvind är jag klar med nu. Men jag har kvar en bok om den jugoslaviska upplösningen, så det finns lite att ägna sig åt.

Lite hungrig är jag allt, men jag tänker redan nu på morgondagens lasagne, det ska bli två middagar att frysa in också.

i läsandet mellan en bok om Vasa-prinsessorna, som inte hade det så roligt, och Barnéus Att cykla i motvind, också ett liv. Han skildrar sin barndom, till min lätta häpnad utspelar sig den i min närhet, hans mamma sålde ägg till Kuno Olssons affär för att dryga ut kassan, och när vi åker till Äldste åker vi förbi den numer tomma affären. Det blir lite mer exotiskt sen, han var på plats när Vita Huset i Moskva besköts t ex, det såg vi mer eller mindre i direktsändning iofs, men han stod där och fick lock för trumhinnorna. Å andra sidan berättar han om när han blev utskälld av Markus Wallenberg, tydligen också något som trumhinnorna tog stryk av. Tyvärr var det lite slarvigt korrekturläst om årtalen han nämner för Alexander den store och konflikten Öst- och Västrom. Och hans kunskaper om fornkyrkan är inte heller påfallande, eller snarare präglade av en forskning som nog ses som passerad av fackfolk. Men Ryssland av i dag och i går och möjligen framtiden har han lite mer kläm på, tror jag.

Och jag är fortfarande rätt nöjd med att sitta inne i värmen och titta ut på fönsterrutornas regndroppar.

Nästa sida »