Bra


vanlig tidig onsdag, jag stod utanför maxi kvart i åtta, typ. Inget regn och lagom varmt. Och det är fortfarande så att vår tillvaro präglas av lättnad, det är ju bevars inte vi som måste låna upp en massa pengar. Samtidigt är jag helt medveten om att summan dom behöver inte hade räckt till mer än rum och kokvrå i mer folköverfyllda orter. Och vi fikade ju där på svärmors födelsedag i maj och svärdottern hade så fina planer och tänkte så mycket vad som skulle bli bäst.

Och när vi satt där i går så poängterade Äldste att den åldriga traktorn hör till fastigheten s a s, och maken sa sen, när vi satt och åt att han förstod inte varför Äldste pratat om traktorn och jag som är född på landet sa att man måste ha en traktor. Kära nån. Och så minns jag när mina svärföräldrar en Jul för mycket länge sedan kom med vår julklapp, en gul afghanmatta, och Äldste – som då var drygt tre år – var väldigt förvånad att nån gav bort en matta, men han upptäckte snart att den var idealisk att köra alla hans traktorer på. Och han åkte med i traktorn hos bonden som bodde tvärs över vägen.

Annonser

när vi satte oss i bilen för att åka hem. Fast vi skulle åka åt andra hållet, lyckligtvis. Tio minuter genom skogen till den lite större vägen, vackert med blek himmel och månskäran.

Vi firade lilla nästminsta, som blev mycket lycklig för sina presenter. Och tårtan var både god och vacker och sen blev det kvällsmat också, god kycklinggryta. Äldstes svärföräldrar är väldigt rara människor dessutom. En lyckad dag på alla sätt.

Och Äldstes svärmor, som råkar tala amarinja, är mycket engagerad i olika projekt. Just nu är dom förstås mycket glada över den fredsprocess som pågår mellan Etiopien och Eritrea, en märklig del av världen, som på många sätt är dom nära. Den stora och den lilla världen.

när jag kom hem. Annars brukar jag äta en eller annan bakelse när jag är borta, men det blev inte så den här gången. Och hemresan fungerade utmärkt, man håller på och bygger om, eller iaf renoverar en bro, och den ska vara färdig nästa månad, men annars var det raka spåret.

Det fanns bigarråer utefter vägen också, så det köpte jag. Dom är väldigt mogna, så vi får äta upp dom lite snabbt. Det kommer att gå bra.

Och jag kastade in min randiga tröja i tvätten, den som jag på tre ställen lyckades få björnbärssaft på. Jag vet förstås inte om jag fått det på dom mörka ränderna, men på dom ljusare var det tydligt.

på riktigt efter en morgon med lätt sömn då och då och förvirrade drömmar – jag tittade ju på det där första programmet om dom som köpt ett totalt obeboeligt slott, som dom – två personer – skulle renovera på egen hand och kvinnan var mycket engagerad i att det skulle bli rätt blå nyans och sen stod hon med en liten pensel till jättehuset. Undra på att man blir trött.

Själv ska jag äta fil och banan och dricka kaffe, alltså långt från mina vanliga morgonvanor. Och sen ska jag köpa fantastiska tomater och ta med mig hem.

finns det väldigt mycket som är viktigare, jag vet det, men jag blev ändå glad när jag plötsligt hittade den där förlorade grötkokarslanten. Det var inte alls en åldrig tvåöring, det var en italiensk femcentare. Att den var italiensk var klart, colosseum på ena sidan. Lite märkligt att jag tydligen har en crush på italienska pengar i sammanhanget. Och den trillade ur skåpet över spisen, hur i alla världen den hamnat där. Livets mindre mysterier.

Och limporna som jag stönade över förut blev väldigt lyckade. Bra där. Så nu ska jag rota fram den halva lilla påse med ostbågar, som finns i ett av skåpen, så att vi har något att pigga upp oss med under kvällen.

med rosa molnslöjor och flygstrimmor över en svagt blågrön himmel. Och magen har lugnat sig, tacksam för det. Jag satt ute en stund och gladde mig över att man faktiskt kunde göra det i en enkel t-shirt klockan åtta på kvällen. Och närmaste grannen, som bor i vår förra lägenhet passerade och satt och pratade en liten stund, trevligt. Och i dag är det elva år sen vi flyttade från stora huset, där vi bodde så många år. Så slitsamt det var, den där flytten. Men jag var tacksam att det blev så bra, jag minns att när jag kom på parkeringsplatsen och tittade upp mot vår dörr, så kände jag mig glad. Och det här är också bra, det går nästan inte en dag utan att maken säger att han är så nöjd.

av en massa olika sorter här på eftermiddagen, när maken hade skrivit sitt gåvobrev.  Allt är ordnat enligt alla konstens regler, så vitt vi förstår. Och släktingarna är informerade i ett mycket kort mail. Jag antar att entusiasmen blir måttlig, men för oss är det ett steg framåt.

Och vi fick en enorm regnskur också. När jag var i affären hörde jag nån stackars människa som sa att nu hade dom så lite vatten att hon hoppades det skulle regna till jul. Det tycker jag skulle vara lite trist, men jag kan förstå känslan. Jag minns en kort tid när vi bodde med egen brunn – också en varm sommar – och brunnsnivån bara sjönk, det var stressigt.

Nästa sida »