Bra


när jag gick och hämtade bilen. Så många gånger jag suttit i domkyrkan och hört den. Lite märkligt. Och nu har vi ätit ostfondue hos Äldsta, länge sen sist, men dom bodde ju en kort tid i Schweiz så det kändes väl som ett naturligt val, första gången jag gjorde det var Äldsta två månader, det minns jag.

Och Yngste tittade upp en stund, flickvännen behövde vila, lilla hon. Och vi fick se bilder på den kommande lägenheten, så roligt. Det blir bra.

Och maken fick en egen liten skål popcorn.

Annonser

är det. Maken sov till fem i första vändan och sen somnade åtminstone jag om. Och frukosten här är bra, ingen choklad i müslin. Men vi lyxade till oss och delade på en croissant till slut. Och sen har maken vilat en del och jag tog en promenad i det ganska vackra höstvädret, jag rekade parkeringsplats till måndag och gick in i domkyrkan, som är mig mycket kär. Under några år gick jag där en eller två gånger varje dag. Förblivande tacksamhet för det.

Sen gick jag förstås över kyrkogården tillbaka till hotellet, en hel del gravstenar står förstås kvar och först gick jag förbi den mycket avhållna vännens, en annan gång på motsvarande promenad mötte jag just honom just där, lite märkligt är det allt.

Och nu ska vi ta oss samman och åka bort till Äldsta där Yngste och flickvännen också ska dyka upp.

glasskivor, ca 50 x 82 cm, står nu bredvid mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dom, för alldeles tydligt kommer dom inte att gå ner i sopglascontainern. Kanske kan man lyfta på locket? Det har jag aldrig testat. Men det viktiga är att bilden, som funnits mellan dom i många år, nu i stället finns innanför en Ikea-ram, som jag köpte i dag. Så när maken slutat vila ska jag hänga den på stora sovrumsväggen. Det är en brassrubbing, som vi gjorde för många år sen i London. Lustigt nog hade vänner gjort en exakt likadan, det fanns liksom en hel del att välja på, men vi hade valt samma. Svart papper fick man köpa och så gnuggade man med guldkrita. Och glaset gick sönder lite grann på baksidan när vi flyttade för tio år sen, men den här senaste flytten blev för mycket för glaset och sen har den stått bredvid skrivbordet, men nu har jag gjort i ordning den.

som jag tejpat över höger tumnagel i drygt två veckor. Mycket plåster har det gått åt, men hellre det än att riskera att fastna i nånting och sen stå där med en nagel uppfläkt ner i köttet. Men när jag skulle byta i dag följde den lösaste bit med plåstret och jag kunde klippa jättejättekort och sen fila jämnt, så jag fortfarande inte ska fastna i nånting. Jag sitter och känner efter med nageln mot underläppen för att vara säker på att det verkligen inte finns något hack. Detta är en extremt liten detalj i ett liv i välfärden. Men fransiga naglar är ett elände, även om det är ett mindre elände.

Och vi åt vår lax alla fiorentina och var väldigt nöjda med det. Och jag är fortfarande så nöjd med att jag numer skalar tomaterna, för det blir så mycket bättre.

Och jag ska gå en (kortare) promenad, som jag tänker avsluta med att gå och köpa mig ett par nya örhängen. Jag köper inte skor och väskor – särskilt mycket iaf – och örhängen tar så liten plats.

och saltimboccan, det som blev över, ligger i frysen.

Vi hade en fin lunch med lilla hunden närvarande. Ett så förtjusande djur, gladlynt och vänlig, man ser att hon är effektiv, lätt kropp och mycket muskler. Och både saltimboccan och äppelkakan och vaniljsåsen var så lyckade. Barnen har ringt, Äldsta och familjen sjöng rentav, och många har skickat hälsningar. Maken är nöjd. Och jag också förstås.

Dessutom har jag läst Marianne Lindeberg de Geers självbiografiska På drift, en ganska förfärlig historia, men välskriven.

Fast i dag har jag inte tagit nån promenad som jag gjort dom andra dagarna efter hemkomsten. Jag tänker mig åtminstone att börja en ny vana. Igen.

före frukost. Och sen tänkte jag att det vore gott med vaniljsås, men lättjan slog till och jag tänkte köpa sån där vaniljvisp på coop. Väl där läste jag innehållsförteckningen och det lät inte så aptitretande, så jag gick hem och kokade egen. Så nu är vi beredda.

Maten blir kycklingsaltimbocca, enkelt och gott. Och alldeles nu ringde Yngste för att gratulera maken, så rart, och samtidigt berättade han att dom fått en lägenhet. Det är ett smärre mirakel, faktiskt. En sån lättnad.

Och jag köpte en liten vacker bukett till maken, men trisslotten föll inte ut den här gången heller.

jag fortsätter tjata, men jag var ju lite stressad för det där med packningen. Jag var väldigt målinriktad om att jag skulle klara mig med handbagage och fick ner det hela till 6,5 kilo. Självklart betydde det att jag fick tvätta ett par gånger, och det var jag beredd på, så inga problem med det. Och det var en lättnad att veta att jag hade allt med mig. Men alla andra kvinnor hade piffiga klänningar med sig, som dom bytte om till middagen med. Snyggt och stilfullt, jo då. Fast när jag tänker efter har jag inte så många klänningar, noga räknat har jag nog två, alltså lite rockliknande som jag brukar ha över en längre kjol och nån sorts t-shirt, och det är inte samma sak som dom stiliga klänningar, som andra packade upp. Detta stör mig inte så särskilt, faktiskt. Jag minns att för ett par år sen såg jag en väldigt stilig klänning i ett skyltfönster här, men jag tänkte att jag kommer ändå aldrig att använda den. Trots att jag vet att det finns dom som har synpunkter, att jag har lite för lite kläder, så bekymrar jag mig inte särskilt. Jag har så pass mycket att jag kan skyla kroppen hyfsat. Och nu har jag tvättat allt jag hade med ordentligt.

Nästa sida »