Bra


också. Väldigt mycket damm blir det. Men jag har tänkt till och insåg att jag kommer att få plats med frukostdisken i maskinen i morgon, så behöver jag bara diska av middagsdisken för hand.

Och räkningar har jag betalat.  Alldeles lagom tid för det. Fast lite konstigt är det att februari är så pass kort. Och apropå tid, så kan jag se att solen går ner två timmar senare nu än när jag var borta förra gången. Det känns bra. Och jag ska komma ihåg att gå på toa innan jag sätter mig i bilen. Som jag minns det blev jag så nervös förra gången att jag stannade en knapp timme innan jag var framme, och passade på att ta en mugg kaffe och nyttjade deras toa. Utsikten var liksom dold i mörker, men den här gången skulle det kunna vara ett motiv också.

Annonser

sa kommentatorn i backhoppningen nyss, nån stackars deltagare som såg ut att väga max 42 kilo, dom är ju rätt minimala i den sporten. Så ‘tungt’ var inte ett ord jag skulle använt. Men vi tittade väldigt engagerat på damernas stafett och lutade oss framåt, så gott vi kunde. Ah ja, silver var också lysande.

Och i samband med ämnet ‘tungt’ ska jag snart baka två sorters kakor, såna som vi tar en av till kaffet. Kolakakor och torplyckor. Jag bakade senast i början av december och jag har ätit onödigt många, visst, men jag får väl tänka mig för lite nu.

har nu nästan rasslat in. Strumporna jag skickade efter häromdagen kom i dag, bra, nu har jag strumpor ett tag framåt. Alltid svarta från gustextil, inget bekymmer med hopparande efter tvätt och så lös resår runt anklarna. I postfacket låg en avi om makens skjortor också, möjligen satsar jag på att hämta senare i dag.

Och det fanns en kallelse till mammografi också, dagen före morbroderns begravning. Jag kollade tågtider, för det går väldigt raskt med tåg dit och så slipper man tänka på parkering, så antagligen satsar jag på det. Och jag går alltid på mammografi, jag vet att jag slarvar med det här att känna igenom brösten, och jag vet förstås att det inte är hundraprocentigt, men jag går ändå. Det var tid mitt på förmiddagen, så om vi äter tidigare frukost, så fungerar det hyfsat.

nästa vecka. Besked kom i morse, först med besked om avdelningen en trappa upp, och maken suckade lite, men sen ändrades det till markplanet, som han gillar bättre. Så det ordnar sig. Tacksam för det. Och det ska bli sol, påstår prognosen.

Jag hämtade ut sommarskorna också, men det dröjer innan dom kan användas. Och jag gick bort till optikern och fick glasögonen tillfixade också, väldigt bra. Jag är ju löjligt nöjd med dessa, som jag haft i snart ett år.

Det hade kommit lite snö i natt och jag känner mig bara otålig, jag vill snart ha vår, men det är jag knappast ensam om.

Och det blev en hel natts sömn, tacksam för det också.

Äldste och jag igår. Han berättade att han varit på ett föredrag med fika efteråt och han hade suttit och pratat med en trevlig karl då en dam passerade förbi. Och hans samtalspartner greppade damen och pekade på Äldste och förklarade att han var min son. Entusiasm utbröt. I vanliga fall är det så att alla – i princip – hänvisar till att han är sin fars son. Iofs begripligt där han bor, makens 75 % genetiska material finns ju där i trakten och m a o en alldeles väldig massa släktingar, mer eller mindre avlägsna.

Och jag har monterat den där toapappershållaren nu, förvisso inte som det visades på bilden. Någon hade tänkt fel där, man kan inte trä en skruvmejsel genom ett metallrör, men jag var kreativ och hämtade en sorts jättetejp och det tycks fungera. Jag undrade en kort sekund vad min pappa hade gjort. Han hade förmodligen skruvat fast skruven med tumme och pekfinger eller också hade han svetsat fast det hela eller gjort om skruvmejseln. Inget av det var alternativ för mig, men så länge det fungerar får jag vara glad. Och maken var nöjd.

förstås, maken och jag. Och först åt vi en god risotto, jag har kommit på att jag faktiskt har torkade trattkantareller i förråden, och det piffar till betydligt. Fast jag var hungrig och hann inte ta nån bild av semlan. Den unga kvinnan på fiket undrade om det skulle vara en vanlig eller en nutella. Vanlig tack, annars hade nog maken tyckt att det varit sorgligt.

Och Äldste hade varit på nån sorts intervju en bit bort och passat på att få en kopp kaffe hos Tvåan, där dom stod beredda att gå på utvecklingssamtal med äldsta dottersonen. Han verkade kanske inte övertaggad inför tanken att få äldste morbror i den pedagogiska verkligheten. Ja ja, vi får se.

Och vi får – hoppas jag – samla ihop oss inför Askonsdagen i morgon.

är mitt nya middlename. Makens tempurkudde har kommit, även om jag inte hämtat ut den än. Och snart kommer sandalerna och jag har just fått bekräftelse att två nya skjortor till maken är sända. Sen väntar jag på den där toapapperhållaren, som jag inte fått bekräftelse på än. Maken är lätt häpen över mitt handlande. Och det är ju inte precis – sandalerna undantaget då – särskilt piffiga saker, men visst är det händigt att kunna sitta här hemma och få tag på saker, som annars varit rätt knepiga.

Och jag fryser, som alltid så här dags. Tyvärr har jag ofta vanan att hitta något gott och trevligt att stoppa i mig, men det får vara bra ändå i dag. Och i morgon går jag ut och köper säsongens sista semla, fettisdag som det är. Sen startar Fastan på onsdag och hemma hos oss har vi väl aldrig firat Valentin, så det får vara så detta år också.

Nästa sida »