Jag försökte igen

och minsann! Den här gången svarade en man i växeln omedelbart. Kvinnan jag sökte satt i samtal, men jag lade mig i kö. Ganska snart fanns hon tillgänglig och jag förklarade mitt ärende. Hon hade redan lyssnat av mitt meddelande och lagt formuläret i ett kuvert till oss. Hon råkar ha två systrar och en mor, som allihop ser likadana ut, nästan lite komiskt, och så vitt jag förstår är dom lika effektiva allihop. Hon gör säkert ett mycket bra jobb där hon är, men jag tänker att hon borde befordrats uppåt i hierarkin, det hade hjälpt upp effektiviteten på andra håll.

 

Nu har vi mat

för veckan som kommer, tänker jag. Kylskåpet ser fullt ut igen. Och jag passade på att ta med parkeringstillståndet från bilen. Jag har tänkt ringa kommunen i morgon. Förra gången det skulle förnyas hade jag totalt glömt det, så den gången var jag ett par månader för sent ute, men den effektiva kvinnan på den kommunala avdelningen fixade det väldigt snabbt. Så nu har jag det uppskrivet i almanackan för säkerhets skull.

Och Äldste lyckades hämta ut böckerna och rentav få ut klockorna också. Och jag fick tillbaka det överskjutande portot också. Sen skulle han hämta ett eget paket 15 km norrut, överdrag till hundbädden. Lilla hon rispar dom med klorna, så det behöver bytas då och då. Sen skulle båda flickorna öva fiol. Har man en man en farfars farmors far som var riksspelman, så har man, och nu är det dags för lilla minsta att testa. Jag hoppas så att jag kan komma på deras avslutning till våren.

 

Lasagnen

är klar. Det betyder, förutom den härliga doften, att vi både äter den till middag i dag och sen fryser jag in till två middagar senare. Väldigt bra.

Och häromkvällen såg jag en engelsk kock, som åkte motorcykel (vilket tycks vara favorittransportmedlet för kockar, märkligt) och var i Napa Valley. Han stod entusiastiskt bredvid ett fikonträd och konstaterade att han har ett hemma, som ger två fikon, men där i Napa var det dignande. Och jag tittar på mina tre. Jominsann. Fast dom ser inte särskilt mogna ut och blir det troligen inte heller, men jag är belåten över att i stället för dom två bladen som fanns ett tag har det numer blivit 26.

Och maken tittade på en tågfilm från Malmö till Köpenhamn och var fortfarande alldeles lycklig över vad man kan få se med teknikens hjälp.

 

Det lyckades

i kväll. Halv nio kastade jag mig ut i kvällen och det var verkligen inte särskilt fullt på Willys. Fast jag har ju inte varit inne i en mataffär sen 22 mars, så lite bisarrt var det. Och man hade dom här berömda remsorna hur man skulle stå vid kassan, så det gjorde jag. Nu har jag svarta vinbär till en sats marmelad till och så stod jag och velade framför parmesanosten och sen tog jag två. Och en påse riven ost också eftersom jag ska göra lasagne på lördag och då är det smidigt. Min avhållna fazer blå fanns ju inte på maxi senast, så jag högg två kakor av den också. Hej och hå. Men sen åkte jag hem. Och jag hoppas verkligen att jag inte drabbas av den där kaosalgoritmen, som man just nu pratar om på nyheterna.

 

Hemma igen

och det är en lättnad. Vi var i god tid och maken var, som jag trodde, rätt slut när vi kom fram till rätt dörr. Men vi satt och väntade. Och sen kom ortopedteknikern ut, en rätt storväxt man med lätt tysk brytning. Och jag visade ortosen och han sa bara – ‘men den är ju sönder’ och så gick han och hämtade en ny. Bara så där. Och jag tänkte att den där damen jag haft oturen att tala med, hon påminner mig om barndomens postkassörskor, damer som visste allt, som hade makten, som kunde alla paragrafer och verkligen inte tänkte släppa någon över bron i onödan. Ortopedteknikern däremot visste att det var han som bestämde, så han hade inget påtagligt behov att demonstrera det, han var lösningsorienterad. Och nya sandaler beställdes med nån sorts ny genialisk snörningskonstruktion, så man slipper kardborrebanden. Han påstod att detta fungerade bättre.

Och sen tog sig maken tappert tillbaka till huvudingången. Där var det förstås lite kaos, jag var tvungen att gå och hämta bilen, som fanns lite längre bort, och utanför porten stod en stor handikappbuss, en vanlig taxi och en sån där vit byggarbil. Och där fick jag lämna maken, inte helt tryggt, men jag tog mig fram bland alla fordon och kunde hjälpa honom in i bilen. Sen svängde jag in på närmaste parkeringsficka, så han kunde få sin eftermiddagsmedicin. Jag hade förstås med en burk äppeljuice, så han kunde få ner tabletterna. Det var nog dessutom väldigt bra för honom att få något att dricka efter sin ansträngning. Så det är en lättnad att vara hemma.

 

Lysande

så här långt. Vinleveransen anlände nyss. Grannen, som beställt från ett annat företag fick också sin leverans, så vi traskade ner till porten tillsammans och tog sen hissen upp. Jag hade fyra flaskor i en praktisk papplåda med handtag, men han hade satsat lite mer, så hans sex flaskor kom i en mer opraktisk – och tyngre förstås – låda, så vi tog hissen upp sen. Mycket trevlig och servicesinnad ung man på speditionsbolaget dessutom.

Och så har jag beställt två böcker till maken. Med hemleverans där också, även om det blev en dyrare frakt. Ah ja, alla dessa extrakostnader som karantänen medför. Jag börjar rentav fundera på att skicka efter parmesan på nätet, man kan satsa på att beställa på måndag.

Och natten var, med dom förutsättningar vi har, rätt hyfsad. Vi var uppe två gånger och sista gången gick jag upp och duschade.

 

Den vanliga lättnaden

på onsdagskvällen, listan för nästa veckas mat är klar och inskickad. Planerat klart t o m 8 september är tanken. Sen får jag förstås anpassa mig till vad som inte kan levereras. Och jag funderar på om jag ska sätta mig i bilen vid nio i kväll och åka till Willys för att se om dom kanske har frysta svarta vinbär och så den ständigt efterfrågade stora parmesanen, jag får se. Jag tänker att det rimligen inte är särskilt många där efter nio, stor lokal f ö, och självklart tvättar jag händerna. Frenetiskt.

Och alldeles nu upptäckte jag att en av orkidéerna framför datorn blommar med en vacker blomma. Så jag vände på den, det kanske man inte ska, men jag vill gärna se den.

 

Barnen

är jag väldigt tacksam över. I går kväll, lite sent kanske men ändå, ringde Yngste och det är alltid roligt att prata lite med honom. Han berättade att sommaren har betytt mycket badande och det tycker han är rätt fantastiskt att Stockholm har så stora badmöjligheter. Han hade var it ute med några kompisar som hade båt och det hade varit så fint. Fast när dom hoppade i vattnet hade pomeranianhunden blivit lite stressad och tydligt signalerat att det här med man över bord, inte alla var bra. Fast, sa Yngste, inte förrän jag hoppade i så hoppade den efter. Han visste inte om han skulle uppfatta det en komplimang eller om hunden hade trott att han var mest i behov av att räddas. Hur som, en sån liten lurvboll ser lite fånig ut efter att ha badat. Och sen pratade han en rätt lång stund med maken.

Och på förmiddagen här ringde det på dörren och det var Äldste, som hade en liten paus i det dagliga slitandet för brödfödan. Han hade lämnat in mina klockor till batteribytarmannen, men han hade dessutom kommit på att hans egen klocka nog också behövde ett nytt batteri. Och då blev det problem, tre batteribyten, nej oj. Det gick inte så där på uppstuds, utan i morgon är dom nog färdiga. Ja, han brukar ta väldigt god tid på sig, batteribytarmannen.

 

Det är svalare nu

fast fortfarande sommarvarmt. Det blev mörkt och mulet på eftermiddagen, och det mullrade avlägset. Maken sa att han såg en blixt, men jag missade den, och inte kom det något regn, men kanske blir det lite svalare i natt. I går var jag så trött att jag nästan glömde vattna dom stackars växterna på kvällen. Petuniorna börjar se lite tråkiga ut, men övrig växtlighet prunkar. Fikonträdet har mer än tjugo blad nu och citronträdet ser kraftigt ut. Jag tog en bild precis när jag köpt det, annars hade jag nog inte förstått hur mycket det växt.

Och sommarprojektet ‘tvätta överkastet’ blev av i dag, så det hänger på tork bredvid mig. Och paketet jag skickade till äldsta dotterdottern kom fram redan i dag, bra av postnord. I morgon kommer makens kudde och så kommer det jag handlade på apotea antingen i morgon bitti eller på fredag. Bra.

 

Jag dricker lite extra

här. I vanliga fall dricker jag i princip bara till maten, men nu häller jag i mig utspädd äppeljuice. Annars känns det som om huvudvärken kommer att slå till, det är ganska tryckande, men jag tvivlar på att det blir åska. Ute +29 och inne +27 ungefär. Grannen passerade förut i dag, hon tyckte också att det var förfärligt varmt, men hon hade å andra sidan höghalsad polotröja och en fleecejacka på sig och jag blev nästan svettig bara av att titta på henne.

Och snart är det ändå dags att som vanligt dela veckans medicin, det finns ändå rutiner som måste följas.