Tigerliljan's Weblog

jag fortsätter distanseringen, eller vad man nu säger. Men rätt urtråkigt är det. Folk åker hit och dit och träffar andra människor, jag ser den här stackars mannen som säger mitt namn när jag hämtar maten på tisdagskvällarna, och det känns som ett väldigt torftigt socialt liv. Äldste och svärdottern hade lite planer att vi skulle kunna ses under dessa distanserade former nån gång under midsommar, men nu verkar det bli regn just i våra trakter (normal midsommar visserligen) och då fungerar ju inte bord utomhus med avstånd. Väldigt trist.

Och på tv jublar man över det nya läkemedlet, som lär hjälpa dom allra sjukaste, och det är förstås väldigt bra. Absolut. Och i Peking har man fått snurr på ny smittspridning. Och kanske finns något vaccin i slutet av året, kanske. Och hur många det räcker till vet väl ingen. Och jag ser framför mig att snart är det november igen, och inte kommer vi ens att kunna fira Jul med familjen. Och inte kan vi gå i kyrkan heller. Och avlastning kan jag väl räkna bort det närmaste året, kan tänka. Ja, jag är lite sliten nu. Jag vet att det är fint att vara två i det här läget, men samtidigt är det här 24/7 ansvaret lite speciellt.

med promenaden i dag. Så många rosor som blommade i häckar utefter vägen, doften var ljuvlig. Och på ett ställe fanns det en schersminbuske också. Jag stannade lite diskret och drog in doften. Härligt.

Och sen har vi nu suttit och tittat på programmet om dom bortbytta barnen i Hjoggböle. Kära söta, så knepigt alltihop. Och så det där att man tydligen bytt bort fler barn, även om troligen dom flesta andra byttes rätt redan på BB av mödrarna själva. Och frågan – ‘vem är jag egentligen?’, så svårt. Och maken och jag tittade på varann och sa att det är förstås funderingar som många barn har nån gång i livet, men båda råkar vi nog vara ganska lika våra egna föräldrar, så bortbytta blev vi nog inte.

är samarbetsvilligt alltid, bevars. Jag hade tänkt skicka favoritchokladen till Yngste på hans födelsedag i slutet av nästa vecka, men man hade förlängd leveranstid förstås, så kanske v 26, kanske vecka 27, och då gav jag upp. För fundera vidare då. Sen tänkte jag skicka efter en sorts matrikel åt maken, svindyr förstås, men han skulle tycka det vore så roligt. Och där var man förstås tvungen att ha konto, och det trodde jag verkligen inte att jag hade, så jag skapade tappert ett av dessa vidriga lösenord med många bokstäver, versaler och gemena och siffror, och då upplyser sidan mig om att jag redan har ett konto. Tjo. Så när jag tittar på min förteckning över sånt, så jo då, visst hittar jag och kan äntligen beställa då.

Så nu vill jag bara komma på nånting till Yngste. En snygg ansiktsmask kanske?

mitt förhållande till symaskinen. Jag pratade med Äldsta i går, hon skulle laga lite grejor innan dom åker på semester. Fast jag har ju projektet svart linnejacka. Jag är inte säker, men jag tror att jag köpte tyget för ca tre år sen. Och notera då att jag tycker att en enkel svart linnejacka är världens mest användbara plagg. Axlarna är sydda och nu på förmiddagen ärmsömmarna också, så det går långsamt framåt. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera på hurdana fickor jag ska ha, och antagligen slutar det i en antiklimax med påsydda fyrkantiga. Men jag har sagt det innan och säger det igen – det är knepigt med svart tråd på svart tyg. Och så är undertråden på väg att ta slut och då fattar jag ju att den kommer att göra det mitt i en söm, och så ska det spolas och träs och joxas. Men lite på gång är jag. Jag fattar uppriktigt inte hur jag hann sy alla dessa olika kläder till barnen och mig själv. Hur sa? Det fanns inget nät då? Nej, det gjorde det förstås inte.

med mina mått mätt, så tacksam för det. Sen kände jag mig ganska utvilad, när jag tyckte det var läge att gå upp. Tvätta sig, klä på sig, kamma till sig. Och sen gick ut och tittade på min växtlighet, främst fikonträdet – det som nästan, nästan gav upp – och som nu har sex rejäla blad på gång. Dom växer så det nästan syns. Och jag tyckte livet var gott och stillsamt. Så skulle jag bara hugga tag i bönboken och råkar titta ut genom fönstret. Minsann, där var stillheten betydligt mindre. Det satt en man på marken och var alldeles blodig i ansiktet, bredvid honom låg nån sorts moped (? lätt motorcykel?) och det stod en röd bil ‘insatsledare’ och två ambulanser och precis då kom en polisbil också. Ingen hade tydligen använt sirener, men blåljusen flimrade. Och den stackars mannen satt där och efter ett tag så tvättade man av honom blodet iaf och det pratades. Möjligen fick han blåsa också, när poliserna klivit ur bilen. Så småningom ställde någon undan fordonet, ambulanserna åkte iväg och mannen fick åka i baksätet på polisbilen. Och vad som egentligen hade hänt har jag ingen aning om. Kvar på platsen ligger nån sorts grå filt, som tydligen ingen hade ansvar för. Så någon hade en betydligt mer dramatisk morgon än jag.