Tigerliljan's Weblog

en extra gång, så här på kvällen. Både maken och jag är förstås tröttare när dagen går mot slutet. För hans del betyder det att dom ständigt repeterade vanorna försvinner ur medvetandet, t ex att man tar av sig kläderna innan man borstar tänderna, för sen är det läggdags. Det är helt borta, om jag inte står och stöttar hans minne, så glömmer han alldeles vart han är på väg. Och jag är så väldigt trött på att tjata om dessa ständigt upprepade detaljer. Nu har jag glömt hur många gånger man räknar med att man ska göra en sak innan den har blivit en vana, men i vilket fall har det ingen bäring alls på makens liv, hans minns helt enkelt inte saker som är vanor för oss andra, det vi gör automatiskt. Samtidigt är det inte helt sant, ett fåtal saker kan han komma ihåg, men det är väldigt oklart varför just dessa saker fastnar i någon sorts minne, så jag kan aldrig veta i förväg.

Och jag har ständigt dåligt samvete för att jag blir trött och ledsen och otålig. Jag känner att jag borde klara det här bättre, jag borde inte behöva tid för mig själv, jag borde inte utsätta honom för det här med avlastning. Samtidigt känner jag att dessa borden äter mig inifrån, och jag tänker också att också Herren själv behövde tid och ensamhet. Det är jag tacksam för.

igen. Skönt. Och vi har ätit ärtsoppa, i ugnen står den där sortens limpor som jäser länge, jag var uppe och blandade degen kvart i sju.

Och sen försökte jag ringa den lokala kyrkoförvaltningen där det finns släktgravar. Telefonnumret var samma som det varit evigheters evighet, så jag ringde, men jag hamnade förstås i en växel fem mil bort. Bisarrt, milt uttryckt. Men hon skulle koppla mig, men det svarade förstås inte utan jag fick en telefonsvarare i örat, en som dessutom talade om för mig att jag ringt ett helt annat nummer, sånt är väldigt fånigt. Hur som letade jag upp en mailadress då, och så småningom fick jag svar. Jag hade tänkt att jag, som jag gjort i ett antal år nu, först tillsammans med svärmor och sen på egen hand, skulle plantera och jag ville bara göra klart med förvaltningen. Men makens ena kusin hade förstås kontaktat dom och påpekat att dom skulle sköta från 2019-01-01 och det var vi liksom inte riktigt överens om. Jag försökte förklara för honom att pengarna räcker längre om jag sköter så länge jag orkar, och att vi därefter aktiverar. Nå ja, det gäller den ena graven. Dom andra får jag väl plantera på som vanligt.

ändå, att jag antecknar en del saker. Nu har jag t ex noterat att det inte kommit in någon ersättning från kommunen. Först tänkte jag att dom bara är lite sena, det händer, men sen tittade jag efter i mina egna anteckningar och jag har inte lämnat in timrapport för februari. Nä hä. Så nu har jag skrivit ett mail till den ansvariga och bett om ursäkt och ska kamma till mig och gå dit med pappret. Och på måndag lämnar jag in mars-lappen. Ordentligt. Det är förstås ingen ursäkt, även om det är förståeligt för mig själv, att det var lite mycket av olika slag där runt första mars. Jag har gott glömme iaf.