en extra gång, så här på kvällen. Både maken och jag är förstås tröttare när dagen går mot slutet. För hans del betyder det att dom ständigt repeterade vanorna försvinner ur medvetandet, t ex att man tar av sig kläderna innan man borstar tänderna, för sen är det läggdags. Det är helt borta, om jag inte står och stöttar hans minne, så glömmer han alldeles vart han är på väg. Och jag är så väldigt trött på att tjata om dessa ständigt upprepade detaljer. Nu har jag glömt hur många gånger man räknar med att man ska göra en sak innan den har blivit en vana, men i vilket fall har det ingen bäring alls på makens liv, hans minns helt enkelt inte saker som är vanor för oss andra, det vi gör automatiskt. Samtidigt är det inte helt sant, ett fåtal saker kan han komma ihåg, men det är väldigt oklart varför just dessa saker fastnar i någon sorts minne, så jag kan aldrig veta i förväg.

Och jag har ständigt dåligt samvete för att jag blir trött och ledsen och otålig. Jag känner att jag borde klara det här bättre, jag borde inte behöva tid för mig själv, jag borde inte utsätta honom för det här med avlastning. Samtidigt känner jag att dessa borden äter mig inifrån, och jag tänker också att också Herren själv behövde tid och ensamhet. Det är jag tacksam för.