För att vara jag då. Jag sade hej då till Yngste och skickade med honom en halv kryddlimpa också. Han hade sin stora gröna ryggsäck, en sån där blå mindre tygväska och så en ikea-kasse med medskickade julklappar till dotterdöttrarna från oss alla. Det var flera som klev på tåget, som hade en extra ikea-kasse i handen såg jag. Jag stod uppe i fönstret och tittade tills hans tåg gått. Jo, det känns i mammahjärtat.

Sen ringde min kära vän söderut, hon hade varit och besökt någon en bit bort och hade hunnit se vädervarningarna om underkylt regn och undrade nu hur vi skulle göra. Jag överlämnade beslutet i hennes kompetenta händer och nyss talades vi vid, då hade hon, än så länge utan besvär tagit sig några mil på hemväg. Jag åker ju inte förrän på eftermiddagen och hoppas att dom ganska trafikerade vägar jag ska fram, ska vara hyfsade. Jag tar det väldigt försiktigt och hoppas medtrafikanterna gör det samma. Jag har ju Nokian Hakkapelita, så jag har gjort så gott jag kan.