måndag, 6 december, 2021


Eftermiddagen blev väldigt fin, svärdottern och flickorna kom och hade dessutom med hennes väldigt goda kolakakor (mina blir aldrig så bra) och saffransbullar. Vi hade ju vaniljhornen, som väckte viss entusiasm i yngsta ledet. Så roligt. Och lilla minsta blev väldigt nöjd med sin present, ett sånt där set med magnetiska stavar man bygger till olika former. Sen pratade svärdottern och jag om det här med mannen med det dåliga lokalsinnet s a s. Vi – svärdottern och jag – pratades ju vid i fredags och då sade hon att hon skulle kontakta honom. Sen hade vi inte kontakt om det under helgen, hon hade liksom fullt upp med flickornas körövning och middagen i går med hennes föräldrar och ena brors familj, men hon hade alltså fått tag i honom i fredags och förklarat för honom att det var mig han skulle kontakta, och hon hade bett honom ringa mig och explicit givit honom mitt mobilnummer. Och detta låtsades han alltså inte alls om, när jag pratade med honom. Så extremt underligt. Jag tycker allt att det hela är obeskrivligt konstigt.

Yngste skickade en liten fråga – ‘blir det några vaniljhorn i år?’, och efter lite skriftligt diskuterande tänkte han att man kanske inte behöver göra så många? Det är hans favoritkaka så här års, kan jag tillägga. Men jag tänker att det är enklare att göra hel sats. Jag använder ett recept från signaturen Hirams kokbok och på den tiden hon skrev det, så fanns det väl knappt matberedare, men jag tänkte att jag kan väl testa ändå. Så efter maten tog jag fram matberedaren och öste i lite mindre mjöl än i receptet och körde på. Det såg smidigt ut, och jag började forma dom små hornen, åtta stycken hann jag med. Där slog tanken till – VANILJhorn, ja, det ska vara vaniljsocker i också. Tur att jag inte hunnit längre, tillbaka med degen i maskinen och så i med vaniljsockret. Nu är alla 48 gräddade och rullade i strösocker, så nu är det klart. Lite oväntat, men bra.

Den klassiska frågan om glaset är halvtomt eller halvfullt. För all del, natten var något bättre än natten innan, bra så långt. Innan jag tog mig upp låg jag och läste på fb, någon extremt självgod person, som jag hade en ytlig bekantskap med för ett par år sedan, hade skrivit något rätt irriterande om hur dumma alla andra är, och där började förstås dagen bli lite sämre. Sen stod jag i duschen, som märkligt nog var väldigt svår att få till bra temperatur. Jag vill helst inte bli kokt. Och sen bestämde jag mig för att ringa den där sociale mannen innan jag skulle läsa morgonbön, för jag vet hur det är – plötsligt har kommunala personer bara telefontid mellan 8 och 8.30. Jag fick tag på honom, och nu slog mina fördomar till. Vi har aldrig, vad jag vet, träffats, men jag fick en absolut bild av att han ser ut precis som den där stackarn i bensinreklamen, mannen med världens sämsta lokalsinne. Jag inledde med att lite artigt beklaga att han ringt maken förra veckan, och då sade han att eftersom maken inte har god man, så var det självklart att ringa honom. Jag härsknade lite då, men var artig en stund till och förklarade makens sjukdomsbild, men han stod på sig. Där drabbades jag av vad D L Sayers uttryckte ‘he drove me to the utter vulgarity of reminding him who I am’, så jag sa att det där kan jag möjligen en del om, jag har varit överförmyndare. Men jag framförde mitt ärende, att vi så länge avblåser det här med duschandet och frågade om det räckte att jag nu sade det, eller om han ville ha in det skriftligt, undertecknat av maken? Då sade han att han verkligen inte tog beslut, han bara verkställde, och att beslutet låg hos kvinnan som varit hemma hos oss. Så jag sade att om vi ska vara så noga, så har jag faktiskt inte sett något formellt beslut alls, men jag kan kontakta henne. Tack för i dag, typ. Men jag har inte orkat ta mig an det riktigt än.

Sen gick jag ut i snöfallet för att köpa en blomma till svärdottern och stickor till egna vantprojekt, och blomma blev det med garnaffären öppnade inte förrän elva, så det får vänta.