Vacker sommarsöndag

Den kom fort, kanske försvinner den lika raskt, men vackert är det. Vi kom i väg i tid till kyrkan och vännen sen många år ledde Mässan, tacksam för honom. Det är så obeskrivligt vackert nu, samtidigt tittar jag lite översiktligt på detaljer i kyrkan och tänker ‘det hade inte sett ut så här om den döde vaktmästaren varit bland oss’, en saknad på många plan. Men en dag i taget. Sen tittade jag på ett inslag från tv4, där man pratade med Britta Selander, mamma till Edvard Selander, den förste svensken som stupade i Ukraina. Jag minns förstås bilderna från hans begravning i S:t Lars i Uppsala, kransen med det blågula bandet med texten Psaltaren 30 på. Det händer att jag läser den samtidigt som jag varje dag läser Psaltaren 31, en bön i krigets skugga, som bes i Ukraina. Att aldrig ge upp. Jag vet inte vad jag skulle sagt om någon av mina söner kommit hem och sagt att han skulle åka. Äldste deltar i frivilligt försvar på hemmaplan, han bestämde sig där och då också, med motiveringen ‘om inte jag, vem ska då’. Men än så länge betyder det bara att han är borta några dagar ibland och lilla hunden blir så oändligt lycklig när han kommer tillbaka.

 

Inget norrsken för mig

Varken natten som gick eller ens den som kommer, skulle jag gissa. Även om jag nog var uppe när det pågick förra natten, så föredrog jag att gå och lägga mig så fort som möjligt. Noga räknat har jag sett norrsken som barn, femtio mil längre norrut, så det får räcka. Tacksam att det än så länge inte slagit ut el eller elektronik här. Vi vaknade till en dimmiga morgon, men sen eftermiddag kom solen. Tyvärr har förstås regnandet betytt att fönstren nu är pollenstrimmiga igen, ja ja. Men jag har haft en bra och stillsam dag. Nästa vecka är det avlastning och det betyder förstås att jag inte bara kan åka iväg, det måste till lite planering, strumpor måste tvättas i dag och skjortor i morgon, så maken har med sig. Och jag passade på att baka grahamslimpor också, så jag har ett förråd, när jag kommer hem. På måndag ska jag handla lite inför nästa helg, men jag har också bokat tid för att förnya passet. Inte för att jag vet om jag kommer att använda det igen, men det är ändå bra att vara beredd, tänker jag. Nu blev det en hundralapp dyrare, men det går bra. Jag vill minnas att det går fort, så jag ska nog hinna det och att handla sen, jag har maten i frysen och sen gäller det att lyckas få maken till boendet med alla grejor.

 

Lätt duggregn igen

Grönskan fortsätter att expandera, snart kommer nog syrenerna att slå ut, häggen har blommat ett par dagar. Natten här var ovanlig, vi var bara uppe en gång, så det är väldigt mycket bättre nu. Maken är både klippt och duschad och limpor står i ugnen. Vi är inte jätteroade av melodifestivalen, så vi satsade i går kväll på programmet ‘Sessan’ om prinsessan Birgittas liv. Så besynnerligt alltihop, noga räknat fick hon väl vara tacksam att farfar tackade nej till frieriet från shahen av Iran, det hade nog inte blivit så roligt för någon av parterna. Men visst var det obeskrivligt sorgligt med berättelsen om hur de unga prinsessorna levde som i en glasbur och hur man inte kunde/fick prata om pappa någonsin. Den korta filmsnutten av när hon höll på att somna på galamiddagen där hon satt bredvid thailändske (?) kungen var både komisk och rätt sorglig. Uppriktigt tror jag att både kungens barn och barnbarn har fått bättre familjeförhållanden. Annars tänker vi förstås på svärmor, i dag är det 103 år sedan hon föddes, göken gol, som hon alltid sade.

 

Lite duggregn

Åtminstone syntes det på framrutan, när vi hade satt oss i bilen. Sen slutade det, men molnen har varit tunga. Grönskan fortsätter att explodera mer eller mindre, bokskogen är så vacker nu. Vi var i god tid till kyrkan efter en natt med relativt mycket sömn, jag kunde förstås inte somna efter sista promenaden till badrummet, men lyckligtvis somnade maken. Den där körsbärspajen jag bakade i går var riktigt god, iaf för mig som inte vet hur den ‘ska’ smaka. Mandelmjölet gjorde att det blev lite mandelmassekänsla och det är sällan fel. Men så småningom lade jag mig på blommiga soffan och sov en lång stund. Svårigheten är bara att sen ska man vakna och det tar ett tag innan jag tycker att det är riktigt bra igen. Men jag kan inte göra på annat sätt. I morgon ska maken duschas och jag tänker nog klippa honom också, limpor ska bakas också förstås. Jag vacklar lite, ett tag tänkte jag göra biskvier i långpanna, men jag tror kanske att det blir en annan gång.

 

Lite raskare i dag

Bara uppe tre gånger. Jag lagade en god middag (om jag får säga det själv) – lax med spenat, skållade tomater och en liten sås, och sen siktade jag på att komma igång vid tre med en paj, som förhoppningsvis ska ätas i goda vänners lag nästa vecka. Det är förstås beroende på om avlastningen fungerar, och det känns f n lite skakigt, men hoppet lever. Nu står den helt klar på diskbänken och som vanligt funderade jag på perspektiv. När jag bodde i det stora huset och hade hela familjen i min närhet och dessutom andra människor, som skulle bjudas på något att tugga på, så hände det att jag tittade på köksbänkarna och tyckte att det var stökigt. Sen tog det en kvart att röja upp. Numer, när jag tittar på diskbänken och tycker det är kaos, så tar det fem minuter. Det är ju tur att det har gått åt det hållet. F ö ringde Äldsta och var lite besviken på vädret, det var +3 och stora regndroppar. Vi hade sol och +12 och mitt citronträd knoppas. Fast jag såg i de där minnena, som fb överöser oss med, att det minsann hänt att det kommit snöslask så här dags i maj också. Lyckligtvis glömmer man sånt. Någon vän hade vid ett sådant klagotillfälle påpekat för mig att det är livet. Och jag hade svarat, med svag irritation, att jag vet att livet har svårigheter och jag vädrar ytterst sällan det jag tycker är riktigt besvärligt på fb. Att klaga på kylan tycker jag är rätt oskyldigt.

Sen pratade jag en lång stund med en avhållen vän, det var uppiggande även om inte allt var muntert där heller. Han har en yngre bror, som är riktigt dålig på en konstant nivå, och nu ska flytta till hustruns hemland. Min vän ska åka till sin bror på måndag, och han konstaterade att de nog inte kommer att träffas mer.

 

Rutinerna

Fortfarande förstår jag ingenting, våra vanliga rutiner fortsatte. Men i natt blev det väldigt mycket mindre sömn, maken var uppe fem gånger. Och jag förstår visst att det är väldigt besvärligt för honom, absolut, men jag är så trött. Det är både fysiskt och psykiskt, inte blir jag särskilt gladlynt och trevlig heller. Jag orkar inte med mig själv. Ännu mindre orkar jag just nu att starta med det jag hade planerat, men det kanske ordnar sig längre fram på dagen. Och jag tycker fortfarande att den där bedömningen att maken skulle vara ‘relativt stabil’, jag förstår verkligen inte. Eller också är det att jag inte är tillräckligt ‘stabil’, eller också är det någon sorts stabilitet att vara konstant trött och håglös. Jag försöker ständigt balansera det här att jag faktiskt blir äldre och att jag de senaste fyra åren inte fått rimlig andel sömn på nätterna, och jag undrar hela tiden hur jag skulle levt utan den här extra pressen. Och jo, jag vet hela tiden att jag själv inte (än) drabbats av svårare sjukdom, att vi har en varm bostad, att vi har mat varenda dag, att jag har en älskad familj och vänliga människor i min omgivning, men det är ett konstigt liv. Jag känner mig alldeles osynlig, under covidisoleringen kom folk fortfarande ihåg att man existerade, nu känner jag att vårt tillbakadragna liv gör att vi helt enkelt försvunnit.

 

Regnig måndag

Iaf skurar då och då. Men det mirakulösa inträffade att vi sov hela natten, det minns jag inte ens när det hände. Och jag, som är så angelägen om rutiner, kan inte se att vi gjorde något alls annorlunda mot andra dagar och nätter, så jag kan inte göra om det. Det kom ett anslutande brev från makens läkare i dag, som behandlade den lätta medicinförändringen, som hon bestämt sig för att införa. Den startade alltså i morse, så det berodde inte på den att maken sov. Hon ansåg vidare efter kontakt med den medicinskt ansvariga på boendet att maken ‘stabiliserats’. Det är iofs inte riktigt min bild, men det får väl vara så. Och sen åkte jag som vanligt och handlade och på vägen kom jag ihåg att lämna in ett papper på bilfirman med diarienumret från polisanmälan, det är så mycket saker som ska ordnas. Och jag kom hem med en ask jordgubbar, hälften i dag och hälften i morgon, och så fyra kassar med diverse matvaror. Jag stod och tittade på en större vattenkanna, eftersom det brukar gå åt på uteplatsen sommartid, men sen tyckte jag – helt fånigt – att 79 kr för en ny kanna var lite mycket. När jag sen satt hemma och drack té insåg jag hur dumt det var, så klart ska jag köpa en funktionell vattenkanna.

 

Tät dimma

Iaf när jag steg upp, sen blev det lite bättre, men det kom en skur när maken skulle sätta sig i bilen. Regnet kom av sig sen och när vi åt middag var det nästan lite sol. Och grönskan, grönskan – man glömmer hur fort går och hur intensivt det är, så vackert.

Sen satt vi där i kyrkan och det var tre tacksägelser, två nittioåriga kvinnor, den ena kände jag inte alls, den andra visste jag vem det var och kände på olika sätt hennes tre barn. Ett barn var en rätt besvärlig person, om det var projekt på jobbet gick det bra, men annars var det mycket fel på arbetskamraterna. Ett barn har haft andra svårigheter, också lättstött kan man säga, sjöng i kyrkokören men då och då slog irritationen till och körledaren fick arga brev, första gången blev hon rätt ledsen förstås och vi andra fick trösta. Tredje barnet var gladlynt och trevlig, men hade råkat ut för en rätt svår bilolycka och använde rullstol framöver, men som sagt – positivast av syskonen. Sen var det tacksägelse för en kvinna, betydligt yngre än jag, men jag kände henne förstås för länge sen, mamma till en av Yngstes vänner, det var sorgligt. Sen påminde mig ena kyrkvärden om att den här yngre kvinnan har varit dålig rätt länge, jag kom på att jag hört det, ganska tidig alzheimer, livets brokiga väv sannerligen. När jag hjälpte maken in i bilen såg jag en ung man, som bar på en liten baby, han var lite rund men jag är rätt säker på att det var han som var vän med Yngste, jag har förstås inte sett honom sen de konfirmerades, och då har man ju ändrat sig en del. Och i kyrkan pratade jag med ett par, som inte heller ingår i det ständiga umgänget, men hon sade entusiastiskt att hon tycker Äldste är en så förträfflig person, och det gladde ju en mor alldeles obeskrivligt.

 

Lördag

Fortfarande varmt och vackert, grönskan är så vacker. Jag förberedde mig i går mentalt på att jag borde rensa i skåpet jag närmast skulle kalla skafferiet. Man kan visserligen inte gå in i det, som i farmors skafferi, det är förstås ett vanligt 60-skåp, men ändå. Nu gjorde jag en insats här under eftermiddagen, en sån där då man tänker ‘men inte ska barnen behöva rensa det här’, och det fanns en del varor med utgångsdatum passerat med marginal. Iofs var kanske en del fullt ätbart ändå, men jag tänker att om jag verkligen inte ätit upp det på flera år, så är det nog lika bra att göra sig av med det. Så nu är det gjort. Det känns som en lättnad förstås. Till min förvåning stod det en nästan full flaska cointreau en bit bakom annat. Ja ja, den kan kanske kan komma till pass vid tillfälle. Lite handtvätt har det också blivit. Det känns också som en lättnad. Jag ska plocka fram mina sommarbyxor också, även om det ska bli kallare nästa vecka, man pratar om snö i södra Norrland, men där är inte jag. Maken tittade nyss på ett program där folk åkte till Antarktis och samfällt sade att de uppfyllde sitt livs dröm. Sån tur att folk kan tycka olika. Tanken att först bli sjösjuk och sen hamna i landskapet med nästan bara is är inte lockande för mig.

 

Bra fredag

Så här långt iaf. Jag kanske inte kan påstå att jag joddlade när jag tog mig ur sängen, men jag kom upp. När jag hade hjälpt maken till badrummet och tillbaka, så draperade jag mig i en lagom mängd kläder och svalde ett halvt glas proviva och en halv knäckemacka, och sen åkte jag till en morgonmässa i vanligaste kyrkan. Tiden är så anpassad att jag hinner hem igen och kan göra frukost i vanlig tid, det är också bra. Det var så obeskrivligt vackert utefter vägen och inte körde jag på någonting heller, lyckat alltihop. Efter frukosten var det dags för makens dusch igen och den här gången gick det utmärkt, inga problem för min del, och det var en lättnad. Sen fick jag ihop en sån där modifierad Jansson i så pass god tid att man inte behövde bränna sig på tungan, och gott var det också. Kanske lägger jag mig på den blommiga soffan en liten stund, det kunde vara en god idé. Ingen vet hur nästa natt kommer att se ut.