och ringde ett annat samtal, som jag skjutit upp länge, länge. Och det blev också ett intressant och givande samtal. Fast det genererade ett att samtal, som jag väl får ta i morgon. Fast morgondagen är fylld av diverse göromål förstås, det ska packas både till maken och mig och maken ska till avlastningen lite tidigare än vanligt, för jag ska ta ett tåg tidigare. Om nu det fungerar med betalandet, man har ju tydligen infört nya rutiner med betalning i olika sammanhang, inte minst med biljetter. Tekniken, tekniken. Och jag hade tänkt tanka bilen i går, men sen sköt jag upp det och nu är bensinen tydligen dyrare redan. Det känns ungefär som när oljekrisen dök upp 1974 eller så och affären omedelbart höjde priserna på dom befintliga blöjsnibbarna.

Annonser

med böckerna. Det låg ett paket i postfacket, så det var en lättnad. Och jag gick och köpte mitt mörkröda garn, så nu kommer jag att tjata om den koftan också. Jo, jag tänker den numer vanliga modellen, när jag nu har lärt mig den. Jag har ju inte så stort behov av omväxling. Jag tittar på folks mödor i en stickgrupp på fb, men det är långt ifrån min ambitionsnivå, komplicerade mönster med många färger, det är inte min grej. En rättviks-mössa stickade jag för många år sen, och insåg att det där att sitta och peta med många färger går bort.

Sen pratade jag med Tvåan. En bekant till mig skulle lämna en grej hos henne och det hade tydligen fungerat. Påsen stod på farstubron, men den lille blivande vakthunden (?) hade inte sagt pip.

hade jag gärna sovit en timme till, men jag insåg att det nog vore en dum idé. Jag tillät mig en kvart extra i sängen ändå. Det blåser inte lika mycket i dag, så det är en lättnad. Efter maten ska jag gå och köpa mig lite mörkrött garn att sticka en egen kofta av. Kanske blir det också ett presentkort på blommor till en god vän, som fyller många år på lördag.

Och min lätta telefonfobi har gjort att jag funderat flera dagar på ett samtal till en mycket avhållen väninna, så i dag slog jag till. Ett fint och ganska långt samtal blev det, vi kom överens om att eventuellt träffas och äta lunch om ett par veckor, det blir bra. Och nog är det bisarrt att man går och gruvar sig för att ringa, jag gör ju det, tror alltid att folk ska vara på väg till toa när just jag ringer.

Och maken bekymrar sig över att dom efterskickade böckerna inte kommit än, jag kan inte göra något åt det, och i nödfall får han väl ta med sig någon befintlig. Tidningen TÅG har kommit iaf för ett par dagar sen, och jag lade undan den, så den finns ju alldeles färsk.

ändå. Yngste ringde, flytten hade gått hyfsat bra och han var nöjd, så tacksam för det.

Och sen måste jag ju säga att den där trappan, som maken skulle ta sig nedför, det var riktigt jobbigt. Jag stod ju och höll upp dörren i den kraftiga blåsten och maken vägrade en stund att röra sig ur fläcken. Jag sa till slut till honom att han fick lov att hålla i min axel, annars skulle det inte gå. Men han tyckte det var extra jobbigt att min jacka gjorde att hans hand gled, och jag uppmanade honom att ta ett fastare grepp då. Då upptäckte han den stora stenen, som låg där och blev orolig att jag inte skulle klara att gå över den. Han blev så enormt nervös och stirrade upp sig väldigt, inte alls enkelt då, så när vi äntligen var nere på marken, så var han totalt slut. Men det gick. Fast där inne så hade det blivit lite kaos, oväntat nog, för han har ju varit inne i rummen på undervåningen förut, men när vi stod i det lilla kontorsrummet innanför det blivande stora köket, så ville han dra upp dörren – en skjutdörr – och jag hjälpte honom, men sa till att han inte kunde gå genom den, för det fanns plast på andra sidan. Men han stod där och tittade in i rummet och började plötsligt fråga efter den där klockbyrån, som jag skildrat tidigare. Han kunde inte förstå att den var borta, och det har den varit rätt länge nu. Han kunde inte förstå varför den inte kunnat stå kvar, och mitt argument att där ska kylen och frysen stå nu, ja det tyckte han bara var bisarrt. Men så kan det väl inte bli, tyckte han. Och jag trodde, enfaldigt nog, att det där var genomtröskat rätt rejält.

Men det medräknat, var det ändå en bra dag. Absolut. Och det var väldigt roligt att träffa sonens svärföräldrar och ena svåger, hans två barn var också med och dom har vi nog inte träffat sen Äldstes bröllop och det var tio år sen. Pojkkusinen var oerhört älskad av mina barnbarn, en numer lång och trevlig ung man, som varit på stipendium i Boston i sommar.

blev ordentligt firad för åttaåringen, och hon gillade sin kofta. Enormt luxuöst fika också, tårtor och cupcakes och det ena med det andra.

Sen åkte vi allihop till blivande hemmet och inspekterade den nya trappan, ännu inte riktigt klar, men det blir bra. Och det lilla tvättrummet på nedervåningen ser väldigt fräscht ut. Och maken kämpade på, det var inte helt lätt att ta sig ut, någon hade lagt en stor sten på sidan av yttertrappan och det bekymrade maken betydligt. Det blev inte heller bättre av att det blåste väldigt. Vi bestämde oss för att åka direkt hem och följde inte med tillbaka för kvällsmat, utan vi tog en enkel tekopp hemma. Det var inte helt enkelt att ta sig hem heller, för det hade blåst ner ett träd över vägen på ett ställe, men nån händig person hade sågat upp en glugg i grönskan, så vi tog oss förbi.

fast just nyss när vi åt, så sken solen, men snart är det dags igen, det ser jag. Och om en halvtimme ska vi åka till sondottern. Det blir trevligt, jag gillar svärdotterns föräldrar och en bror skulle tydligen komma också. Han är så trevlig, men han lever ett lite hektiskt liv, så om han är inbokad så ska det mycket till för att han ställer in. Svärdottern hoppas ju på att satsa på höns nästa sommar, och då är den här brodern en viktig expert.

När maken och jag åkte till kyrkan duggade det lite, och vid ett tillfälle, när jag tittade ut genom fönstren, så vräkte det ner. Och i kyrkan befann sig änkan till en man, som växte upp alldeles bredvid makens mormor. Vi pratade lite, maken och jag, om hur oerhört påvra förhållanden människor kunde ha så sent som i vår barndom. Den avlidne bodde med sina föräldrar och ett antal syskon i en stuga med två rum och man hade get. För mjölken. Och stugan var redan då så usel, man hade enfas ström, det har stugan fortfarande f ö. Numer ägs den av danska människor, som skulle sätta in elelement i det dragiga pörtet, men det komplicerades av att det inte gick att få fäste för skruvarna i väggen, det fanns liksom ingen ordentlig vägg bakom tretexskivan, så man borrade igenom och fäste skruvarna på utsidan av huset. Det betydde förstås att man hade hål rakt in och det underlättade ju inte uppvärmningen med enfasen ett enda dugg.

när jag tittar på olika youtube-filmer, inte enbart konstiga engelska grejer. I kväll blev jag sittande framför ett antal rottweiler-filmer. När maken var hos tandläkaren i torsdags och jag skulle hämta bilen, så var den parkerad bredvid veterinären och någon var ute och rastade sin vackra rottweiler. Därmed inget ont om hovawarten, som nu bor hos Tvåan, men det finns nästan inga valpar som är så betagande som rottisar. Och en vuxen rottis, med det stora huvudet och det vänliga leendet, den kraftiga halsen och skuldrorna, hela massiva kroppen, så vackert. Och Tvåans första, som ville sitta i knät sista gången vi träffades och jag satt på golvet, lilla hon, det är även med en tik ganska mycket hund att få i knät. Och han, som blev hund nummer två, så vänlig och så stor. Jag vet att jag berättade om hans sista sommar, lite trött var han när han var ute på promenad med svärsonen, och då dök det upp en pitbull, som smet när ägaren skull sätta in den i bilen, och svärsonen släppte kopplet och ganska raskt hade vår lille hjälte lagt ner honom. Han gick vidare med betydligt spänstigare steg.