sa kommentatorn i backhoppningen nyss, nån stackars deltagare som såg ut att väga max 42 kilo, dom är ju rätt minimala i den sporten. Så ‘tungt’ var inte ett ord jag skulle använt. Men vi tittade väldigt engagerat på damernas stafett och lutade oss framåt, så gott vi kunde. Ah ja, silver var också lysande.

Och i samband med ämnet ‘tungt’ ska jag snart baka två sorters kakor, såna som vi tar en av till kaffet. Kolakakor och torplyckor. Jag bakade senast i början av december och jag har ätit onödigt många, visst, men jag får väl tänka mig för lite nu.

Annonser

har nu nästan rasslat in. Strumporna jag skickade efter häromdagen kom i dag, bra, nu har jag strumpor ett tag framåt. Alltid svarta från gustextil, inget bekymmer med hopparande efter tvätt och så lös resår runt anklarna. I postfacket låg en avi om makens skjortor också, möjligen satsar jag på att hämta senare i dag.

Och det fanns en kallelse till mammografi också, dagen före morbroderns begravning. Jag kollade tågtider, för det går väldigt raskt med tåg dit och så slipper man tänka på parkering, så antagligen satsar jag på det. Och jag går alltid på mammografi, jag vet att jag slarvar med det här att känna igenom brösten, och jag vet förstås att det inte är hundraprocentigt, men jag går ändå. Det var tid mitt på förmiddagen, så om vi äter tidigare frukost, så fungerar det hyfsat.

nästa vecka. Besked kom i morse, först med besked om avdelningen en trappa upp, och maken suckade lite, men sen ändrades det till markplanet, som han gillar bättre. Så det ordnar sig. Tacksam för det. Och det ska bli sol, påstår prognosen.

Jag hämtade ut sommarskorna också, men det dröjer innan dom kan användas. Och jag gick bort till optikern och fick glasögonen tillfixade också, väldigt bra. Jag är ju löjligt nöjd med dessa, som jag haft i snart ett år.

Det hade kommit lite snö i natt och jag känner mig bara otålig, jag vill snart ha vår, men det är jag knappast ensam om.

Och det blev en hel natts sömn, tacksam för det också.

alls om ev avlastning nästa vecka, så jag utgår från att det inte blir. Men nog kunde jag få besked iaf, tycker jag med lätt irritation.

Å andra sidan kan det vara svårt att få besked i alla möjliga sammanhang. Vi beställde ju komplettering på svärföräldrarnas gravsten och rätt snart ringde en gladlynt man och hade tittat på det hela. Jag skulle få ett prisförslag skriftligt. Det är daterat 170628. Mmmm. Sen hände ingenting. Jag försökte ringa den gladlynte, men det var bara telefonsvarare. Sen skickade jag ett mail 171105 och frågade hur det gick. Inget svar. Sen skickade en ny fråga 180212 med en lätt antydan att det kanske inte blir något mellan oss, och si! nu fick jag svar i dag. Det kommer att ske under våren (vilket år stod dock inte) och jag ombads ringa mannen, den gladlynte, nästa vecka.

Och så kom det avisering om att mina sommarskor har kommit. I morgon hämtar jag dom. Det är inte precis nödvändigt än. Kanske lagom när gravstenen blir färdig.

titta på ett avsnitt av Veckans Brott också, jag har just sett Uppdrag Granskning om Knutby och då känns det som om man behöver en dos muttrande Leif efter det. Den där förfärliga blandningen av så många totalt tragiska händelser är väldigt magstark, faktiskt. Offer och förövare i total blandning, man höll sig inom sin slutna grupp och eldade på varandra i ledarskapet. Och det kan förvisso vara lättare än man vill tro att hamna där, inte specifikt i Knutby, men i situationer där andligt ledarskap förvrids till maktutövning. Där den som säger att kejsaren faktiskt borde ta på sig lite kläder, hamnar utanför i kylan, för det är enklare så. Och människors behov av bekräftelse är mycket stort.

eller det kändes så, så jag tog ett svep med dammtrasan. Åtminstone så att jag vet att jag gjort det. Och Äldste ringde. Som han sa, nu hade dom plötsligt mitt nummer, men annars känns det som att stå i kö och glassen är alltid slut när jag kommer fram. Jag förstår hur han menar. Det var åldrige morbrorns boende. Den övereffektiva kusinen hade ju sagt sig vara den som skulle röja ur rummet, och hon och den något mindre effektive kusinen hade talat med boendet som då utlovat två eller möjligen tre veckors marginal, men nu var det kaos. Och då ringer man förstås Äldste. Vi får se var det landar.

Och nu känns det att det var en tidig morgon, om man säger så. Jag sitter och väntar på att tvättmaskinen ska snurra klart också. Det är bra att vi är nöjda med ärtsoppa, maken och jag.

för mina förhållanden. Klockan sju stod jag i kyrkan och tittade ut genom fönstret mot sjön, tidig morgonmässa. Det är ändå en hyfsad tid för mig, maken sov vidare när jag gick upp, han hade varit uppe halv sex, så jag kände mig rätt trygg med att han kunde vila vidare.

När jag kom hem kände jag att jag hade velat ha en mugg kaffe, men samtidigt ville jag inte riskera att störa maken, så det blev inget kaffe. Men vi drack té till frukosten sen.

Sen sitter jag och väntar på besked om ev avlastning nästa vecka, jag börjar gissa att det inte blir av. Det blev inget v 4, som jag också önskat, så nu har jag inte varit borta sen v 50.