lilla minsta blev så lycklig över sin gyllene klänning, hon bytte omedelbart, och kombinationen mörkt guld och hennes lockiga röda hår gav mig associationer till Rembrandt. Och hon jobbade sen med ett komplicerat lego, som hon fick av mormor och morfar. Dom är himla trevliga f ö. Vi blev kvar på kvällsmat, som var väldigt god. Och sen åkte vi hem igenom julkortet, inga djur såg vi heller.

Och efter att ha diskuterat saken med Äldste, så gjorde jag ett nytt försök med mikron, ett glas vatten var testmateria. Det visade sig att tallriken inte snurrade och att det luktade bränt. Så nu har jag gjort en liten marknadskoll. Jag funderar till i morgon.

Annonser

inte nog med att det faktiskt har kommit tre cm snö, vilket betyder att man måste skrapa bilrutor, det ser ut att komma mer dessutom. Och vi som ska ut i skogen till Äldste i eftermiddag. Ah ja, det klarar sig säkert.

Men värre – jag satte in middagsmaten i mikron och den surrade tjänstvilligt på. En kort stund. Sen dog den. Och jag befarar att det är slut på allvar, förmodligen får jag ge mig ut på köpstråt i morgon. Den är iofs tio år gammal, så det kanske inte är så förvånande. När vi flyttade hit, till förra lägenheten, köpte jag en billig, men den hade egenheten att få propparna att gå, så jag investerade i en bättre. Men nu var det tydligen slut. Allt har sin tid.

man alldeles tydligt inte har, men som kan ramla över en. Förut satt jag plötsligt framför kunskapskanalen och fick lära mig om en begravningsplats i York för gladiatorer. Rätt förfärande alltihop. Åttio skelett, prydligt begravda, hälften halshuggna, men allihop starka vältränade unga män, med många läkta skador runt om skelettet. Och dom kom från alla möjliga delar av den romerska imperiet, en av dom absolut största hade smidda metallringar runt fotlederna, förmodligen som en sorts handikapp inför striderna, någon hade dödats av lejon, det kunde man avgöra. Och detta tyckte folk var skoj att titta på. På den tiden.

Något senare påannonserade en annan kanal programmet ‘Gladiatorerna’, det kändes lite sjukt, faktiskt.

stämde det inte alls. Fb påpekade för mig där i morse att jag skulle vara beredd på snö. Nej, jag är aldrig beredd på snö. Och det kom ingen heller, åtminstone inte än. Just nu är det blekt solsken, den finns där iaf, solen.

Men när jag skulle åka och hämta den där färska skinkan – det tar ungefär en halvtimme – så hällregnade det större delen av vägen. Och när jag kom in i affären tog det en stund innan jag lyckades påkalla uppmärksamhet hos någon person bakom charkdisken och sen tog det ännu längre tid innan man hittade min stackars lilla skinka. Men nu så ska den tas om hand.

På vägen dit lyssnade jag dessutom på Spanarna, Göran Everdal som var rätt ironisk inför att nästa år ska Ingmar Bergman uppmärksammas särskilt – ‘det är ju precis vad vi behöver’, tyckte han alldeles tydligt inte.  Men jag fick veta att det är pepparkakans dag, så maken och jag lyxade till det med två pepparkakor var till kaffet.

hade jag velat vara 48 mil härifrån nu. Men jag beslöt oss för att hösten varit lite hektisk för oss båda, på lite olika vis förstås. Jag har varit i Italien och England och dessutom åkte maken och jag bil lite längre än dom 48 milen i slutet av oktober, och det får nog vara bra så.

Det hindrar inte alls att jag alldeles tydligt ser framför mig hur det ser ut när man kommer fram, hur man går in i hallen och får sätta sig i den välkomnande salongen, utsikten åt båda håll, en kopp kaffe kanske. Avhållna människor runtomkring, kapellet med glasmålningarna, det vackra broderiet som en skicklig man gjorde för länge sen, kransen med adventsljus, stillheten.

Och sen kommer jag förstås att sakna dom fantastiska gröna bönorna, som brukar dukas fram till en av middagarna. Jag får väl göra min annorlunda variant till vår söndagmiddag.

‘rätten att bära ljusgrön syntetkostym upphör när den träffar mitt öga’ – åtminstone tror jag det var så det var, från Annie Leibovitz, kom osökt för mig när jag kom ut på uteplatsen och såg att grannen längst bort nu städat undan sina halloweenpumpor och ersatt dom med en blinkande mångfärgad slinga runt räcket. Det borde inte vara tillåtet på ett utrymme som andra ser. Vad folk gör med och i sina garderober lägger jag mig inte i, jag är relativt tolerant, men såna där mångfärgade förfärligheter borde man=jag förskonas från. Tycker jag.

Och jo, jag behöver verkligen inte ta ett steg framåt när jag står ute, och då slipper jag se eländet, men om jag ska gå nerför trappan och slänga skräp eller hämta posten, så ser jag.

Och jag minns en synnerligen smakfull bekant, ett hem som faktiskt hela tiden såg ut som om det var stylat för mäklarannons, och utanför deras fönster blinkade just en motsvarande, eftersom lägenheten var belägen över vad som då var en affär för teknikprylar.

i dag, dvs inte sol, men mindre tjocka moln. Bra så. Och maken är duschad, fast det är fredag. Vi har hamnat lite i otakt, men i morgon förmiddag ska jag ju åka och hämta den färska skinkan, ett litet projekt i sig. Och jag förvånas fortfarande över det där när en påståsam personal envisades med att duscha maken där och sen inte alls brydde sig om att hans tår behöver särskild omvårdnad, byte av de tryckavlastande omslagen blev ju inte gjort. Ja ja, jag hoppas vi slipper detta nästa vecka, jag behåller lappen om att han duschar hemma.

Fast jag drömde om Vasa-prinsessornas klänningar i natt. Författaren, Karin Tengenborg Falkdalen, hade en liten efterskrift om att dagens prinsessor också har krav på sig, smala, snygga, barnafödande och så. Och jag såg nån missnöjd rubrik i går om att Madeleine ‘ställer in’ nobelmiddagen i år, med hänvisning till sin graviditet. Och tänk, jag har all förståelse för det. Den stackars människan väntar sitt tredje barn ganska tätt med dom två första, och att då sitta på en mycket lång middag kan vara rätt förödande. Jag utgår från att hennes bäcken är konstruerat ungefär som andra kvinnors.