Laxbitarna ligger och tinar, det ska bli lök, svamp och zucchini och lite vitt vin i ugnen sen. Och maken är duschad, jag tog en promenad efteråt och kombinerade det med att köpa lite höstblommor till uteplatsen. Jag väntar lite med ljung.

Hon kom, stackars människan, i regnet. Men hon var energisk, med lätt tysk brytning, och hon medförde en ny toasits, lite förbättrad design, kanske lättare att rengöra. Vi får väl se. Och hon lyckades att fixera hjälpmedlet vid sängen, en sorts ställning som maken har hjälp av när han ska ta sig ur sängen. Och jag har beställt gummidoppskor till makens käpp på nätet, för det får man numer skaffa själv. Vi fick en ny förteckning över hjälpmedlen med telefonnummer och mailadress ordentligt angivna, så det var väl bra. Sen tänker jag att när hon säger – ‘finns det nåt annat ni skulle vilja ha eller behöva?’, ja hur i all världen ska jag veta det, jag vet ju inte vad som finns. Sen regnade det ännu mer, men till slut blev det lite sol. Maken kunde se dessa små regnbågar, som blir när solen passerar genom kristallkronan i sovrummet. Jag borde förstås tvätta den också. Sen tog jag tag i vaniljrutorna, som vi har till kaffet, så nu har vi ett litet förråd.

Lyckligtvis regnade det inte så mycket från början, mer lite duggande när jag gick ut, tredje dagen jag tar mig samman för promenad. Fast det blev mer regn innan jag hann hem. Innan jag klädde på mig ringde jag v-centralen för att få en tid för att mäta blodtrycket, man skulle ringa tillbaka 9.10. Så bra. Det hade varit ännu bättre om jag inte haft mobilen på mute. Jag tyckte det dröjde lite väl länge. Men jag ringde ett nytt inknappat samtal och bad så väldigt mycket om ursäkt, när vi väl fick kontakt. Hon ville ge mig en tid vid 13 i dag, men då kommer ju den kommunala arbetsterapeuten, så jag ville ha en annan tid. Mmm, sa hon lite tveksamt, kanske femte maj då? Och jag hojtade ‘femte MAJ?’ och hon upprepade – ‘ja, femte maj?’. Jag sa då att jag tror du menar oktober, fast du säger maj, och tyvärr ska jag till den där ekg-mätningen då. Oj då, jo visst var det oktober, men hon kunde hitta en tid nästa onsdag förmiddag, så vi kör på det. Dessutom, innan v-centralen hann ringa tillbaka, så ringde en bekant på den andra telefonen och vi började prata. Eller hon började iaf, men jag förklarade situationen och vi gjorde helt enkelt en paus när v-centralen hörde av sig. Det var ju så att den uppringande tydligt förklarade att hon har så många aktiviteter att det är svårt att hitta tiden att ringa till mig. Jo men, så kan det vara. I morgon t ex skulle hon på hörselkontroll – ‘du kanske har märkt att jag har problem med hörseln?’, och jag sa nåt neutralt. Men jo, jag har märkt det väldigt länge. När vi satt bredvid varandra i sammanträdessituationer och hon, med mycket tydlig artikulation och volym alltid sa – ‘vad säger han? Jag hör inte, han pratar så otydligt’. Det är självklart väldigt besvärligt, men att hela tiden tro att det är omgivningen som borde skärpa till sig hjälper inte. Sen är hon väldigt bitter över saker som hänt i ett tidigare gemensamt sammanhang, och jag är inte människa till att komma ihåg exakt vad som stod i olika rundskrivelser eller, för den delen, exakt vilka som var med på en resa till Tallin 2005.

På vår innergård gör man just nu en väldig insats, häromdagen beskar någon körsbärsträden, men nu håller man på med buskarna och kaprifolerna och allt möjligt och samlar ihop den enorma mängden ris och kvistar. Jag tänker att den kanske blir en ny vår.

Jag somnade i fåtöljen på eftermiddagen. Den, för våra förhållanden, tidiga morgonen tog ut sin rätt s a s. Det tar minst en och en halv timme från det att jag kliver ur sängen tills maken är påklädd för dagen, och sen ska man ju transportera sig också. Jag var rädd att inte hinna, men det gick bra. Sen är det ju lite konstigt när man sitter där i undersökningen. Maken har tydligt för mycket vätska i kroppen, det såg hon, och det ser jag också. Sen undrade hon vad vi gör socialt eller så, och ja, vi gör inte så mycket. Vi gjorde inte så mycket före pandemin heller i ärlighetens namn, maken är rätt nöjd utan särskilt mycket socialt liv, och med pandemin försvann ju nästan allt. När vi satt där och väntade på ekg och provtagningen, så kändes det plötsligt så väldigt sorgligt alltihop, jag hade all möda i världen att hålla ihop mig. Hon frågade också hur vi har det med sjukgymnastik. Ja, kära nån, när maken alldeles i början av sitt strokeliv låg inne på rehab, så var det lyckligtvis en jättebra sjukgymnast, som jobbade mycket med honom. Han kunde ju inte gå från början, och hon var stenhård och tränade målmedvetet, tacksam för det. Sen när han kom hem fick vi nån sorts kommunal sjukgymnast, men det var tidsbegränsat. När det var slut fick vi veta att man kunde visst komma till lokalen och öva vidare, men man kunde inte boka tid. Så vi var där ett par gånger, men det var fullt när vi kom dit. Så visst, nog skulle maken behöva nån sorts träning, men det finns inte för den kategori, som inte blir jättemycket bättre eller som lever så pass länge som maken gjort. Det här gjorde mig också sorgsen. Hon frågade om vi haft kontakt med biståndshandläggare, och nej, inte på länge. Det finns inte så mycket man kan bidra med, faktiskt.

Helt kortfattat kan jag konstatera att vi kom iväg till v-centralen. Sen är det inte enkelt att ta sig in där, men det gick också, och jag betalade och sen satt vi och väntade i en dryg halvtimme. Sen fick maken långsamt ta sig till undersökningsrummet och vi fick prata om hur det är. Det är inte underlättande att maken hela tiden säger – ‘jo man det går så bra, jag är så tacksam att min fru hjälper mig’. Läkaren sa att det är bra att han är tacksam, men just här med henne är tanken att han ska berätta vad som inte är bra, klaga lite. Så vi diskuterade hans smärtstillande, som inte fungerar så värst, och så nätternas problem. Blodtrycket var utmärkt (bättre än mitt) och sen kom man in och tog ett EKG och en rask kvinna tog alla dessa blodprover, så får vi se vad dom visar och hur medicinen eventuellt kan ändras eller inte.

Och jag, som får se till att hålla tempot uppe så att allt fungerar, blir rätt trött efteråt. Räkor ligger och tinar och det ska bli lite ris och så en sötsur sås med svamp, paprika, salladslök och zucchini.

I dag skrev jag listan redan på eftermiddagen, så alldeles snart kastar jag mig ut i regnet. Det var kvällsmässa förut i kväll, så jag åkte dit när maken vilade, sen raskt hem och plocka fram té och så är det då dags för handlandet. Den stora frågan är förstås när katrinplommonodlarna ska komma loss, fast jag skulle väldigt gärna vilja veta var man har sorterat torkad svamp. Jag vet var den fanns före pandemin, men det hjälper inte eftersom affären är rätt ombyggd. Jag försökte förra gången tänka vad som skulle vara logiskt, men affärens och min logik är tydligen inte helt samkörda. Det behöver inte vara mitt fel. Sen är det alltid intressant om det finns mjölk kvar, det brukar vara rätt tomt. F ö berättade jag om coops skylt om rånrisken för Äldsta och hon sa – ‘mamma, jag tror kanske att du ska handla lite tidigare då’, och det kan det nog ligga en del i. Fast det hjälper inte coop, förstås.

Det är kanske ett fall framåt att jag ändå gick ut på en tjugominuterspromenad och vek makens skjortor när jag kom hem, i stället för att vika skjortorna och sen glömma promenaden. Och i stället för att ställa mig på uteplatsen med en halv cigarill, så har jag värmt en mugg pulverkaffe i mikron. Små förändringar kanske man kan behålla. Jag har ju inte druckit förmiddagskaffe sen jag jobbade med glas- och porslinsimport, då ingick det i vanorna. Och när jag passerade innergården så såg jag att det stod en energisk man och beskar körsbärsträden. Jag tror inte det hänt på dom fjorton år vi bott här. Sen var det lite roligt att titta in i folks blommande trädgårdar på promenaden. En bra förmiddag, så här långt.

Det där med medkunder är ju fortfarande inte min bästa gren, så jag gick iväg till coop här vid kvart i åtta. Man har dörr in både på framsidan och baksidan. Baksidan råkar vara närmast för mig, så jag gick förstås in där, men det fanns en skylt att pga av rån så stänger man den dörren åtta på kvällen. Det var rätt dystert tycker jag, och jag noterade att det var två personal vid kassan. Sen tittade jag efter torkade katrinplommon eftersom det inte fanns på maxi förra veckan, men det var tomt här också. En skylt på kanten där det stod att det var slut hos leverantören. Jag stod länge och mediterade över makens peristaltik (jag har en påse kvar, kanske hinner leverantören skörda och torka?) och så köpte jag en påse ekologiska fikon. Som reserv. Och på väg över torget slog mig förstås tanken att maken kommer att klaga över dom små kärnorna, men jag tar det då. Sen var jag så stressad över kolesterolen och jag – helt ologiskt – köpte mig lite choklad. Jag borde förstås köpt en zucchini att tugga på.

Båda breven var från hälsoföretaget här. Det ena innehöll tid för 48-timmars EKG. Mätningen kommer att infalla under nästa avlastning i princip, tid för installation (eller vad man ska kalla det) på måndagen och sen en läkartid på onsdagen. Jag orkar inte riktigt hålla på och boka om och jag vill ju få det gjort, men det är ändå trist. Vi får se hur det blir.

Det andra var resultatet av blodproverna på vårdcentralen. Alla värden låg inom normalspannet, ena kolesterolvärdet låg dock i övre kanten (6,1 där spannet är 3,9 till 7,8), så jag rekommenderas att eventuellt se över mina kostvanor. Lite trött blir jag, eller väldigt trött och ledsen snarast. Trots allt har jag de senaste nio månaderna gått ner tre kilo lite drygt. Jag orkar inte att fundera mer över mina kostvanor. Samtidigt så minns jag ju när maken fick veta hos företagsläkaren för länge sen att han borde ta tag i sitt kolesterolvärde och man kallade in mig för att jag skulle ordna det. Nå ja, jag gjorde det också, nästa gång och gången därpå hade han så förtjusande kolesterolvärden att man fullkomligt jublade. Och sen fick han sin stroke. Och jag ser runt omkring mig på gatorna folk som förmodligen har väldigt annorlunda kolesterolvärden och traskar runt i frid. Jag är ledsen.

Jag skulle ju bara vila kanske fem – sju minuter där på morgonen, men jag rullade ihop mig under det hyfsat varma täcket och vaknade en halvtimme senare. I går fick vi inget SvD, något fel på tryckeriet sa man på hemsidan. I dag kom två delar av tre. Hur ska jag nu veta vilka som dött och vad Berglins tycker om livet? När jag tittade på nätet, så verkade det som om Peter Stormare skulle berätta om sina mediala förmågor, och det kan jag nog avstå från betydligt lättare.

Det är en blek sol ute, +9 när jag tittade senast, tvättmaskinen snurrar och jag har lasagne från frysen till mat senare. Och kyrkovalet är över, tacksam för det. Dessutom tacksam över att partier som lagt enorma summor på sin marknadsföring gick tillbaka. Jag tycker inte alls att man behöver tycka lika eller vara sams hela tiden, men dumhet gör mig lite matt. Och självklart förstår jag vad som blir ‘bra tv’, men dom där representanterna som ställde upp till förtroendeposter och inte kunde evangelisterna, nej, det stör mig. I synnerhet som konvertiter till kristendomen förhörs av migrationsverket om sin kristendomskunskap och där ligger frågorna på ett betydligt högre plan, kan man inte svara utvisas man.