här över att allt gått så bra, så får jag ändå konstatera, att rätt trött är jag. Dom nätter när jag får ta mig upp två gånger, dom är bra sega. Fast just i natt blev det bara en vända innan jag skulle upp ändå. Och vi hade tur med regnskurarna i dag också, men jag medför regnjacka och paraply, inte för att det – paraplyet iaf – hjälper så värst om man har oturen att vara ute när det kommer en sån skur, som vräkte ner nyss. Men maken satt mycket förnöjd på den inglasade balkongen och hörde vattnet forsa i stuprännorna.

Och vi åkte till kyrkan vid sjön och träffade på nån vi inte sett på länge, han och syskonen hade samlats för att fira sin mammas hundraårsdag, som råkade vara just i dag. Jag minns henne väl, även om det är rätt länge sen hon dog. Jag fick en krukväxt med stora fläckiga blad och rosa hängande blommor av henne, den överlevde rätt länge.

Och jag ska baka kolakakor sen, vi får middagsgäst i morgon och en enkel kaka till kaffet efter maten piggar alltid upp. Dom jag bakade 22 maj har tagit slut nu, men då gjorde jag tre sorter å andra sidan. Jag kan ta tag i det i veckan som kommer.

har nog rätt många år på nacken, och t ex är ugnsluckan lite speciell i gångjärnen, men själva funktionen är det inget fel på. Ugnen fungerar utmärkt, tycker jag. Den betydligt nyare i förra lägenheten hade lite problem med att grädda betydligt varmare i högra innersta hörnet, men här blev limporna jämngräddade.

Och häromdagen använde jag lite citronskal i en laxpasta och då stod jag där med en citron, så jag slog till och gjorde en dryg halvsats lemoncurd. Det går inte att komma ifrån att den hemgjorda är överlägsen. Fast det stänkte väldigt mycket där i början av allt vispandet, jag får ta större kastrull nästa gång.

Och jag är fortfarande så lättad över allt runt omkring mig, att det har blivit så bra. Nu tjatar jag lika mycket om det, som jag gjorde om min ängslan innan, jag märker det. Men det var verkligen inte självklart att det skulle bli så bra.

så jag köpte bådadera. Det fanns blåbär också, men jag drog gränsen nånstans. Sen kom jag hem och har satt in limporna i ugnen. Det var lite lurigt, för den översta plåten var alldeles spotless här, men den undre såg verkligen ut att ha diskats väldigt sällan mellan pizzavärmandet, typ, och nu har jag försökt med jif och lödande stålull, lite bättre – faktiskt rätt mycket bättre, men inte bra. Ah ja, jag använder bakplåtspapper iaf, men dock. Nu är det lite intressant att se hur ugnen sköter sig med limporna, jag hoppas på det bästa.

Och maken tittar häpnadsväckande nog på fälttävlan, ett exempel på att man kan förändras. När han var frisk tittade han lite osunt mycket på tennis från alla möjliga hörn i världen, vi hade vi så många satellitkanaler att det alltid pågick tennis nånstans, men numer har han svårt med linjerna och avståndsbedömningen, så då är det möjligen enklare med stora hästar som river stora pinnar. Vad vet jag.

i dom rutiner, som vi brukar ha. Just nu är maken duschad och tvätten snurrar. Det är en varm dag, lite grå. Jag ska nog baka limpor på eftermiddagen och ta en cykeltur till maxi, det kan finnas dom sista jordgubbarna eller hallon kanske. Och mer än halva augusti har runnit i väg. Jag försöker att bara lite översiktligt tänka på det som blir höstens aktiviteter. Jag förstår att jag bör skicka ett kompletterande mail om det här med makens avlastning pga av mina beställda resor. Som helhet ser jag väldigt mycket fram emot det jag ska göra, men jag vet att det är en påfrestning för maken. Han vill absolut helst vara hemma.

tog jag på mig dom nyaste skorna och gick ut en liten, mycket liten, promenad. Och det kändes bra, faktiskt, som om vi kommer att få ett bra liv tillsammans. Sen var det en annan sak att precis när jag gick ut genom porten, så såg jag på avstånd en mycket obehaglig person, som jag verkligen undviker. Det finns folk man inte vill möta i en mörk gränd, om man säger så, också i en liten ort som vår. Och vederbörande har allt sitt genetiska material väldigt lokalt förankrat här. Så försiktigheten gäller på många plan.

Och det är en konstig känsla att vara färdig med något som pågått så länge, att komma tillbaka till en sorts vardag. Att inte ha planering hängande över axeln hela tiden. Sen pågår ju livet oavbrutet.

Jag tänkte förut på den där saknaden jag har, att det alltid är jag som ordnar och fixar och tar alla praktiska initiativ. Maken var kanske inte den mest millimeterjämställde, jag kunde känna mig irriterad över det som självklart hamnade på mig, men det här är så annorlunda. Han var en omtänksam person, som tyckte om att överraska mig, örhängen från Liberty’s, kläder (som passade) när han varit i Italien, blommor utan att det var något särskilt. Och nu är det också borta, det är inte sakerna i sig, det är omtanken som inte finns. Och jag tillåter mig att sörja det.

känns det som ute. Jag har hunnit vara på det överenskomna mötet på banken och dessutom lämnat in dom av maken underskrivna pappren. Och jag var väldigt tacksam att det gick att ordna så, eftersom det här gatugrävandet inte precis är mindre intensivt i dag. Det blir bra, när det blir färdigt, säger alla människor som ett tröstande mantra. Men det dröjer innan vi är där.

Och jag pratade lite med Tvåan, dom hade varit i Köpenhamn häromdagen, väldigt nöjda. Yngste sonen hade fått gå på jätteakvariet, fiskar är hans passion. När dom kom hem hade en av hans neontetror hoppat ur vattnet och låg på golvet och Tvåan och han var överens om att det väl inte var så mycket att göra, så dom släppte ner den i toan – och minsann, den lille stackarn började simma runt därnere. Yngste, som i vanliga fall är lite äckelmagad s a s, stack ner sin lilla hand och tog upp den och så fick den komma tillbaka till akvariet. Vi hoppas på ett långt och lyckligt liv där.

och ganska snart ska jag gå till badrummet och sen sängen. Hur nu natten blir. Det händer att jag önskar mig en hel natts sömn. Det händer iofs att jag får det också, kanske en i månaden, jag vet inte så noga. Och numer konstaterar jag att inte ens när jag sover ensam klarar jag av att sova en hel natt. För det mesta vaknar jag någon gång av mig själv och ligger och funderar. Och eftersom jag alltid måste vara beredd att lite raskt hjälpa maken till badrummet, så kan jag inte be om insomningstabletter eller nåt i den branschen. Det är bara att acceptera. När Yngste hade en period med störd sömn, så brukade jag ha en extramadrass bredvid hans säng, och sen låg jag där och tänkte på alla stackars människor i Sarajevo (det var under kriget där), och det hjälpte väl inte upp sömnen heller.

Och jag vet att jag är lyckligt lottad, som oftast inte har särskilt ont nånstans, inte mer än vanligt iaf. Och maken har ständigt ont, jag vet, och i kväll när jag gick ut från sovrummet sa han – ‘jag vet inte, men jag tror jag har strumporna på mig’. Det är klart du inte har, sa jag, lätt irriterad. Men han hävdade att han inte kunde veta, för det kändes inte. Nänä, men sannolikheten att jag skulle låta honom traska runt i bara strumporna och sen sova i dom tycker jag inte är så stor. Men det är jag. Vi hade också en diskussion om hans skjorta, det var en nyhet att jag tar hand om den varenda kväll och lägger den i tvättkorgen. Såna detaljer gör mig mentalt utmattad.

Men, som vanligt har jag ställt fram frukosttallrikarna på bordet, och jag tänker att i morgon är det en alldeles ny dag. Kanske har ett alldeles nytt tålamod spirat då.