Backlash

Med en liten spirande optimism satte jag mig och började kolla runt vad som ev kunde finnas till maken. Jag har inte hittat nånting. Ett tips som läkaren kom med och som jag kollade upp visade sig läggs ner årsskiftet 09/10. Det var kanske inte helt oväntat. Men jag bara undrar, detta är en sjukdom som drabbar många, många är betydligt äldre än maken och det betyder att dom också har betydligt äldre och bräckligare anhöriga. Och det är ett livslångt tillstånd. Att det då inte finns någon beredskap hur man hjälper på sikt i samhällets planering känns märkligt.
Jag ska förstås försöka gå vidare och leta, men det sorgligt att så mycket bygger på att man hela tiden ska ta egna initiativ. Maken kan ju inte alls, och jag kan knappt jag heller, och då sitter man där man sitter.
Vi hade en liten kort beröring av ämnet vid kvällstéet och maken tänker sig att han ska vara borta nån timme så där. Så jag får fortsätta plantera tanken, och då gäller det att ha ett alternativ som han kan se som positivt. Det kommer aldrig att finnas, känns det som. Just nu är jag delad i två, en person som fortsätter gå vår vanliga väg framåt, jag planerar en resa vi ska göra första helgen i december, och jag ägnar julen en förströdd tanke – men min andra halva tänker när jag sitter på uteplatsen ‘men det här går inte, jag klarar inte det här’ (inga positiva affirmationer här inte, jag är bara slut) och ändå vet jag att det är bara att resa sig upp och fortsätta. Och jag undrar bekymrat vilka biverkningar maken kommer att få av vaccinet.

 

Läkarbesök

Fick slita upp maken till lite tidigare lunch i dag, för det var hans tur att gå till läkaren. Han har bytt, så det var en ny kvast. Dvs ny och ny, för länge sen hade y sonen fått en hård syrlig karamell i halsen (hade inte fått den av mig) och denna läkare gav honom nåt att titta på som plötsligt duschade honom i ansiktet och då svalde sonen i pur häpenhet. Fast här blev det ingen dusch. Men jag har ju hunnit se rätt många läkare och denne man kvalade lätt in på topp fem. Väldigt bra, han såg allting. Jag förstår att alla tanter vill gå till honom. Och han talade med maken om behovet av att kanske ta sig nån längre träningsperiod nånstans. Icke specificerat, men jag ska ta upp det vidare och kolla lite runt.
Dessutom fick maken på studs två influensasprutor, en i axeln och en i låret.
Sen somnade jag på soffan. Faktum är att jag nästan började gråta över att han var så klarsynt.

 

Svarta plastsäckar

- förresten, dom är tröst i livet. När det blir riktigt rörigt, tänker jag på den mycket älskade vännen för många år sen, som hade jobbig flytt framför sig ‘inga problem’  sa han ‘man köpet bara svarta plastsäckar, och sen plockar man dom fulla’. En klok man. Så har jag gjort sen dess. Just nu är lagret svarta säckar slut, men det finns fler, ständigt fler i affären. Och så länge det är så, är det inte riktig panik. Man kan alltid göra sig av med eländet under vad som ser ut som ordnade former.
Allt är inte vad det verkar vara. Inte ens svarta plastsäckar, kamouflage för oordning och elände, som innehållet i skrivbordet framför mig.

 

Så fort det går

Alldeles nyss, som jag minns det, kom ett litet brunt kuvert med den allra yngstes metallid-bricka. Den ömma ordentliga modern (dvs jag) lade undan den. Någonstans där det skulle vara lätt att hitta den. Och nu är det plötsligt dags att hitta den. Gör jag det? Inte då. Ä sonen har fått sin för länge sen, Tvåan också. Äldstas ligger upphittad i en låda här, men YNGSTES??? Inte bra det här. Kan jag ha lagt den i makens skrivbord, det som jag numer har datorn på?
Mycket tveksamt, ännu mer tveksamt om jag i s f kommer att hitta den. Flyttgubbarna vände nämligen upp och ner på detta skrivbord. Jo, jag vet att det var två år sen, men detaljer, detaljer – jag har inte ordnat upp det än. Och nu måste jag tydligen göra det onsdag/fredag så där.
Att skriva upp på handelslistan – svarta plastsäckar.

 

Ny upplevelse

Lite kul var det, vi satt med våra datorer på mitt skrivbord och skrev och läste bloggar tillsammans i går – väninnan och jag. Fast vi bytte inte lösenord. Men det har varit en så bra helg, precis som jag trodde. Jag kunde lagt lite mer krut på matlagningen, men så är det. Och jag tror inte heller att maten var det viktigaste för vår gäst.
Nu är livet tillbaka i vanliga gängor, jag ska snart gå och slita utanför hemmet. Men jag har med mig minnet av allt roligt vi hade. Mitt i alla konstigheter som livet bjuder är det så bra att kunna ha och ge förtroenden. Och att kunna skratta.

 

Strålande avkoppling

En del människor har gåvan att sprida ljus omkring sig. Just sån är vår gäst. Vi fnissar ohämmat. Och i dag gjorde vi en utflykt och spridde glädjen vidare. Man ska inte vara självisk – här gäller det att dela med sig…Och det gör vi helt generöst. Allvarligt, så var det väl snarare så att vi fick ta emot – en god lunch efter en upplyftande Mässa och vänlig, stödjande samvaro. Livet har mycket gott att ge. Nu är det en sån dag med stor tacksamhet. Återkommer.

 

Nattsvart

är ordet – ute alltså. Här inne råder ljus och lugn. Och i morgon ska jag hämta en gäst som stannar över helgen. Möjligen blir det inte så väldigt mycket blogg då, man måste ju passa på att prata utanför tangentbordet.
Det ska bli så trevligt, lite promenader om vädret är bättre, nån liten utflykt, en del mat och vin och mycket prat. En helg kan inte bli bättre. En vän sa en gång om mig och en annan dam ‘ja ni är ju båda såna som raspar gommen med tungan’ och det kan ibland gälla här också. Det är så befriande, inget tjafs. Och samtidigt så mycket värme och kärlek. Man kan tala om förfärliga saker med en vän som visserligen kan bli förvånad över mänsklig dumhet, men som aldrig ger upp glädjen.
Det är stort. Och det får jag njuta av under helgen. Så – ute svart – men inne lever ljuset.

 

Men så bra

- att mitt liv inte är en tv-serie. Horisontellt framför ‘Who’s judging Amy?’ – Amy själv hade tydligen fått missfall och bröt med den snygge karln, mammans pojkvän syntes inte till – hon hittade i st en svinrik alkoholiserad skolkamrat som behövde en social uppgift och fick sitta och hålla i en hiv-smittad baby, som ‘behövde hudkontakt’ hur nu det gick till eftersom ungen hade mössa på sig och var så totalt inpackad i en filt att bara näsan stack fram, och den lycklige brodern var antagligen kvar med frun i köket. Andre brodern fick ihop den med en sagolikt vacker kvinna som just varit nykter i 30 dagar.
Mitt liv kändes plötsligt förutsägbart och rätt trivsamt. Tack för det.

 

Redan natt

- nästan i a f. Alla tänkbara lampor är tända och klockan är tjugo över fyra. Jag kommer att vara vaken åtta timmar till. Om jag räknar rätt är det 47 dagar till vintersolståndet. Sen blir det ljusare. Fast jag har ju lite svårt att tänka mig så långt fram. Och jag har efter jobbet sprungit runt som en liten bäver, apotek, system, maxi och hämta ut böcker åt maken. Nu ska han väl vara nöjd – 13 000 år f  Kr och framåt. Jag undrar mest var vi ska få plats med dom. Bokhyllorna är fyllda, kan man säga. Jag får väl slänga i smyg. När det gick upp för maken att jag slängt 15 m böcker när vi flyttade blev han lite blek. Jag önskar jag slängt mer när jag ändå var på G. Det är inte för sent, men det tar emot när dom står där, men det måste till. Nån dag när det är lite ljusare. Vilket betyder ett uppskov på två månader. Nästan äckligt så bra det går att hitta positiva saker i mörkret.

 

Olika

Maken (!) hade på nåt sätt fastnat framför Bonde söker fru och fast han var enormt generad över hur tafflig bonden var, kunde han liksom inte slita sig. Var och en får roa sig på sitt sätt här, så jag började skura badrummen i st. Nu skiner och glimmar det. Eller i alla fall lite åt det hållet, och jag passade på att tömma papperskorgar. Fem stycken.
Och det är fortfarande snölika flingor som klafsar ner. Marken är inte vit än, tack och lov. Men man lovar snö hela natten. Då är det bra att bara ha gångavstånd till det mesta, och i morgon em ska solen skina. Jo jo. Då blir det väl läge att städa lite till.
Nu är det så långt framme på säsongen att det börjar bli dags att tillämpa fruktsalladtekniken också. Att varje dag skära en fruktsallad av 1 banan, 1 äpple, 1 apelsin, 1 päron och låta stå i kylskåpet. En liten tallrik halv tolv, en halv sex och så dela resten med maken kvart i tio.