Så där ja

Nu har jag legat på knä på golvet och slagit in våra fåtaliga julklappar. Rött papper med små vita hjärtan. Och högen som ska med på fredag plus Yngstes t-shirts, kalsonger och strumpor. Och jag kommer att ha med makens medicin. Säkert.
Men annars känner jag en svag huvudvärk, jag tänker på hur hösten har varit, så att jag slipper sen. Mycket av det som passerat hade jag kunnat vara utan. Sorg, andras feghet, vredesutbrott, dumhet – min egen och andras, trötthet – ont i hjärtat. Att så ofta upptäcka att jag går runt och håller andan. Den egna otåligheten. Den ständiga kampen mot spända muskler. Vilken katastrof kommer först? Att alltid ha det yttersta ansvaret är kanske en dröm för många, vad vet jag, men jag skulle gärna levt ett liv där jag haft någon att luta mig emot ibland. Att bli älskad förbehållslöst, kravlöst, helt och hållet. Höga krav på livet? Visst, för höga. En svag huvudvärk. Jo.

 

Drömmar

- andras – är tråkiga, så det här skriver jag för mig själv. Läses på egen risk. I går träffade jag en god vän från livet för länge sen, en oerhört rolig, begåvad, elak, charmerande man. Så roligt vi hade, då för länge sen. I natt drömde jag att jag var hemma hos honom och åt lunch ensam, sen skulle jag gå hem men då var plötsligt trädgården förvandlad till ett jätteutomhusparty, hur många människor som helst som jag inte kände. Trevliga trädgårdsmöbler, champagneglas överallt och blå blommor i knähöjd. Men jag skulle gå hem, den vanliga vägen var avgrävd för ett nytt vägbygge, så jag var tvungen att klättra nerför en ganska lång ostadig stege. Och när jag väl kommit ner, så var jag tillbaka i trädgården igen och fick klättra på stegen en gång till.
Drömtydning, någon?

 

Flexibel i dag

Sov länge i dag efter en vakenperiod vid fyra, alldeles på egen hand. Så då bestämde jag att det är bättre att gå till jobbet-utanför-hemmet på em. En lyx att kunna anpassa sig så. Om en stund ska jag ta mig ut och köpa de tre sista presenterna. Det kom mer snö i natt, så där att alla trädgrenar har ett vackert lager, som ett julkort. Blygrå himmel, vilans tid för natur och mig. Och man slipper skotta snö när man bor som vi. Å andra sidan får man gräva fram bilen, men det behöver jag inte i dag. Jag gillar att ha gångavstånd till det mesta. Och snökaoset i Uppsala i går hoppas jag har blivit bättre på fredag.

 

Hur man vänder sig

så har man ändan bak. Det går aldrig att göra alla lyckliga. Jag har en väninna, som med stor kärlek och stort tålamod tog sig an sin mycket krasslige man. Hon lyckades, med mycket ansträngning fixa två ‘lediga’ dygn, alltså en övernattning borta, då hennes man fick annan hjälp. Men inte var just hennes omgivning (delar av den i a f) nöjd med det, utan kunde inte förstå varför hon skulle göra så. Nä hä. Och mig är delar av min omgivning på för att jag inte gör det.
Så mycket enklare det skulle vara om folk bara kunde hjälpa till, på det sätt det är möjligt för dom, utan att ha synpunkter på vad som är lämpligt för den som står i en redan svår situation.
Lite som i en av söndagens texter – folk var inte nöjda med Johannes Döparen, för han varken åt eller drack, och Jesus både åt och drack, och då kunde man klaga på att han var en sån frossare.

 

Hundar

Appropå hjältar. Hundpatrullerna K9 Cops i St Paul. Otroliga hundar och förare. Enormt vältränade med specialområden, söka krut och vapen eller söka knark och alltid vara beredd att gå in först i okända miljöer. Ett samspel mellan hund och förare som är fantastiskt. Dessutom var det intressant att se att hundförarna, som på många sätt arbetar ensamma med hunden, när dom kommer till en brottsplats så är det omedelbart dom som tar befälet över gruppen  eftersom hunden är viktigast och kan göra saker som människor inte klarar.
Man fick också följa en förare, som en dag i månaden, på sin lediga dag, besökte en klinik med bl a svårt cancersjuka barn. Att se en liten kille med hela skallen full av sladdar sitta och lyckligt klappa den stora schäfern var så fint.

 

Bästa grannen

är så bra. Jag brukar lovsjunga henne. I dag tittade hon på mig och sa – ‘hur är det nu egentligen, hur mycket ledigt har du haft från det här gemensamma vi ägnar oss åt? En vecka i somras och då ringde nån på din mobil. Nu talat du in på telefonsvararen att nästa vecka och veckan efter kollar du av svararen, men man kan inte besöka dig annat än efter överenskommelse’. Himla klok är hon, jag behöver ett litet brejk nu. Mitt i snön. Det är visserligen 1½ cm här än så länge, men jag ska ju norrut i helgen.
Jag känner ju att det är segare än normalt i övervåningen, och enda utvägen är nog att ta det lite lugnt. Det är intressant att fundera över om det annars bara kommer att gå långsammare och långsammare, eller om det slutar fungera totalt med ett tvärstopp. Jag är inte säker på att jag tänker testa. Bättre att kliva av berg- och dalbanan lite och komma igen sen. Och då är det lika bra att göra det när skadan blir minst.

 

Hjältar

Sus önskade sig hjältar. Och så klart att jag också önskar mer civilkurage åt både andra och mig själv, mod att göra det nödvändiga fast man är rädd. Men jag ser så många som alldeles i det tysta gör fantastiska insatser, och som knappt tycks notera det själva. Människor som tar ett steg utanför sig själva för nån annans skull. Att kunna göra något praktiskt, kanske, eller att uppmuntra någon. Att tänka efter själv och inte bara följa med vad ‘alla andra’ tycker.
Föräldrar som uppmuntrar och stöder sina barn i olika svårigheter, människor med fantasi i olika yrkesroller, att bry sig om också när man lika gärna hade kunnat säga ‘det får väl ändå nån annan göra’. Att vilja dela med sig av kärlek.
Jag är tacksam att jag möter så mycket som också förvånar mig på det sättet, det gör det lättare att undvika dom som inte vill väl. Alla vill inte väl, men godheten finns på oväntade ställen. Tack för den.

 

Stor i orden

Så tror jag att jag lärt mig nåt och sen blir jag galen när det stökar till sig. Och det gör det. Jag var borta på jobbet tre timmar, samma varje vecka, och maken hann ta sig en extra dos medicin (glömde att det redan var gjort), Ä dottern ringde om detaljer i helgen (inte nån idé att ta med ömme fadern), svärmor ringde om dukar som ska transporteras upp och ner (inte heller den organisationen bra att ta med maken) och så Yngste om sin tågbiljett. Gissa hur bra det var då? Men nu har han åtminstone sin biljettkod, ordentligt smsad av mig (och betald efter ett antal temperamentsfulla utbrott – ingen kan ana hur många fel jag kan få till det med SJ), svärmors dukar får vara så länge och Äldsta åt när jag försökte bringa reda i det kaoset. Frid kära vänner, frid!

 

Det går fort

Gästen berättade (samtidigt som han åt 5 fudgebitar) om två ganska nyligen avlidna bekanta. Den förste var en lite äldre man, fortfarande stilig och skarpskuren, alltid vänlig som avled efter ett par dagars sjukdom – så blev det dags för begravningen. Den andre mannen skulle gå dit. Hur det var så kom han aldrig och han hustru ringde upp en bekant han skulle gå med -’han kom aldrig’ sa bekanten. Dom gick in i lägenheten och där låg han i begravningskostymen, precis beredd att gå. Jag tänker som så, att det var väl att det inte dröjde en halvtimme.

 

Det nästan oväntade

När vi satt mitt i frukosten ringde det. Någon som ville komma upp med en blomma från en förening. Ville/kunde komma kl 13. Jag utgår från att det blir ett mycket kort besök, men det betyder i a f att maken fick lägga sig en halvtimme tidigare, för att vara uppe då, jag får skala potatis så att den står färdig att bara koka och jag röjer lite till. Oinslagna julklappar flyttas en våning upp t ex. Vad gör man inte.
Och sen minns jag ju, eftersom det var så nyss jag påmindes, elaka brev som denna person skrivit till maken. OK, länge sen, andas lugnt och fint nu, friden sänker sig – jag är en social och trevlig person. Jo.