Att hjälpa

Jag har en väninna (ja, jag har fler!)  – men just denna speciella har, precis som jag, inte alltid hamnat mitt i livets räkmacka. Folk är elaka och tanklösa bortom all rimlighet, ser inte det som för mig är uppenbart – här har vi en kämpande människa som är varm och känslig och inte ska behöva ta skit i en svår situation. Och vi har så roligt, kan skratta åt samma saker, hetsa upp oss över alla idioter vi oavbrutet snavar över och vara tacksamma över godheten som också finns.
För det är en ständig anledning till förundran hos mig. Mitt ibland alla negativa, sura, okänsliga medvandrare finns alla dom som bär ett inre ljus och som kan dela med sig. Inte alls det hurtiga lyckopresterandet, utan det varma milda som kanske inte behöver stora gester, som ser och förstår. Nog är det ett mirakel. Det är inte girigheten och självgodheten som är störst i världen. Alla här som ger mig hopp och en trygghet. Tack.

 

Inte vet jag

om jag är klokare i dag. Men trött har jag varit. Och lyckades i a f jobba mig igenom komplicerade grejor på jobbet-utanför-hemmet. Då känns det bra, trots allt. Det tråkiga är att bästa grannen åker till Afrika i morgon natt, två veckor. Mycket jobb för henne där, hon är engagerad i skolprojekt, men lite tid att sitta vid pool eller strand, 20-25 grader ute, och en liten drink. Det är henne väl unt.
Jag är så tacksam att jag ska sitta hemma i kväll, egentligen skulle jag gått ut på lite kvällsjox, men jag bestämde mig för att ta det så lugnt det bara går. Ibland ska man pressa sig lite, så blir det bättre, men ibland är det faktiskt en riktigt dålig idé. Just nu är det lagom ansträngning att fylla diskmaskinen, så det ska jag göra.
Återkommer.

 

Eftersom

nu livet är som det är, så var jag beredd. Jag är alldeles tom just nu. Gick och handlade i den mörka modden och tänkte. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att maken när han var frisk var den allra mest medvetne dela-lika-mannen, men vi hade ett liv tillsammans. Han bytte blöjor och gick upp på natten med barnen, han lagade sällan mat, han bytte däck på bilen, han betalade räkningarna, han tömde dom äckliga råttfällorna, då och då handlade han eller var med och bar när det var tungt, han köpte blommor på fredagarna, han köpte vackra örhängen till mig, han var min man.
Nu är jag både ensam och bär samtidigt ansvaret för oss båda. Spillrorna runt omkring mig och inuti mig. Jag blir aldrig en hel människa mer i detta liv. Men det är bara att fortsätta gå, ett steg i taget, så länge vägen räcker.
Och, om nån tänker så, jag har inget behov att definiera mig genom en man, jag är mig själv, men jag saknar oändligt någon att dela livets detaljer med, någon som håller om mig, någon som långsamt kliar mig på ryggen, någon som kan säga – ‘men det där behöver du inte göra – jag fixar det’. Någon som förstår att lita på mig. Det är tomt i dag.
I morgon kanske jag är klokare.

 

Istappar

Jag bor i lägenhet med loftgång – skottar inte snö, får inte istappar i huvudet. Kan man tro. När jag kom hem hade det plötsligt blivit stora istappar utanför köksfönstret, och en massa is har ramlat ner i krukorna med ljung och liksom vridit sig runt och blivit liggande isskulpturer. Jag misstänker att det är nåt allvarligt fel på avrinningen från den insynsskyddade balkongen, har larmat bostadsbolaget, men just nu är det inte så mycket att göra åt det. Jag gillar fortfarande inte vintern.

Syns jag i fönstret?

Jag vill ha penséer i stället.

 

Så besynnerligt

det är att få bära den här helgen i hjärtat. Många tankar. Makens hoppas att jag nu är totalt utvilad. Så enkelt är det inte, men det var viktigt för mig. Första natten sov jag djupt, men drömde innan jag vaknade en komplicerad dröm om ansvar och ouppfyllda förpliktelser – ingenting som hade med maken att göra, utan andra delar av livet, där jag hade glömt och försummat det som skulle göras. Och efter det en lugn och god dag, som slutade med att värdfolket och jag bad aftonbön och den gemensamma bönen för alla som står vårt hjärta nära, med en brasa brinnande i den öppna spisen, värme och vedens stillsamma knäppande, underbart. Öppna hjärtan.
Och nu – kväll här hemma, Äldste hade bakat limpor och vi drack kvällsté innan de åkte. Deras tankar om hur det varit vet jag inte mycket om, vi får väl ta det lite senare.
Sen hade jag också fått en bunt bilder från Äldsta som fotat Yngste bror vid vaktavlösningen vid slottet. Det var bara att titta efter det mörkaste håret och de mest markerade ögonbrynen för att se sonen. Vita damasker, gevär och bajonetter. En annan värld.

 

Hemma

Tillbaka hos maken igen. Men ändå hemma hela helgen. Mina vänner bor ganska nära Vadstena, som är en av de viktiga platserna i mitt liv. Väninnan och jag åkte in till V-a och gick och shoppade loss (jag)  – röd lammullsväst (halva priset), sommarlinnen (rea) olivgrönt och lila, och en jacka av nåt lite tunt tyg åt olivgrönt-grått med lite invävda mönster. Både jag och butiken var nöjda, s a s. Och sen kondis, lyxsemla, och dom kära rummen där så många liter kaffe runnit. Hemkänsla där också. Och viktigast – kyrkans valv som sjunger lovsång bara man stiger över tröskeln. Trygghet, förtröstan, glädje och en del sorg. Så stor del av mitt liv, den väg jag har gått och den som ligger framför.
Så viktigt för mig att påminnas på nytt och på nytt om perspektiven i livet. Vad är viktigt? Vem är jag? Hur tar jag emot människor i mitt liv?

 

Väntan, väntan

Det är inte så att jag bara sitter och äter praliner nu. Jag kom, efter viss kamp, upp i morse. Kroppen ville inte svara, jag låg kvar minst en halvtimme efter att jag vaknat. Dusch, frukost – där maken är mycket bekymrad över grejor typ ‘men jag vet ju inte var flingorna står, hur ska det här gå?’ eller ‘men mamma ska bjuda på middag, kommer jag att kunna åka i Äldstes bil, och var kommer han att ställa den i s f?’. Han är ängslig och jag blir galen.
Sen duschade jag honom och bytte lakan och tvättade eget hår, äntligen.
Och Yngste ringde om gårdagens begivenheter. Det hade varit kul att stå i slottets trapphall och gasta ‘Gud bevare Konungen’ och han sade ‘och Victorias parfym, när hon gick förbi, det var den mest fantastiskt goda doft jag nånsin känt’. Här har vi ansträngt oss förgäves, systrarna och jag, genom åren.

 

Tom kväll, tom eftermiddag

Så går det när man bara sitter och tittar rakt fram. Ingenting blir gjort. Jo, jag har tagit fram väskan till mig och täcken och kuddar till Äldste&hustrun, men inte har jag tvättat håret – jag satt mig t o m genom Antikrundan med maken.
Och inte kunde jag ta mig till kvällsmässan i lilla kyrkan heller. Vår parkeringsplats var inte framkomlig för mindre bil och mindre kvinna utan snöskyffel. Nu har man skrapat och forslat bort den mesta lössnön, så i morgon ska jag väl komma ut.
I morgon ja. Kommer det här att gå? Jag är rätt förlamad, faktiskt. Det är ju inte klokt, jag förstår det. Och samtidigt vet jag att tiden går så fort, så innan jag hinner fatta mig står jag i det egna badrummet igen på söndag kväll. Men just nu är det tryck över bröstkorgen. Och försiktigt tänker jag ‘men det ska bli roligt’ – men jag vågar inte riktigt tro att det blir av.

 

Platt näsa

igen. Och jag tänker på hur viktigt det är att nån gång säga nåt positivt till någon. I dag sade två kvinnor på jobbet-utanför-hemmet – ’så snyggt du har håret – hur gör du egentligen?’ – och det kan jag ju citera eftersom inte särskilt många här vet hur det ser ut. Det var dagens höjdpunkt för mig, allvarligt. Det är inte så hoppsan hejsan annars. Jag satt nyss ute och rökte och grät och maken ropade högt att telefonen pep, för låg laddning. Kanske hade det kunnat vänta tills jag kom in. Kanske. Urvriden disktrasa – någon? Fast snygg i håret bakifrån då. Saker som borde kunna göras på tio minuter blir inte gjorda i det här läget.
Men maken kunde muntligt vidarebefordra sms:et till svärmor att Yngste stått personlig vakt för statschefen och att kronprissan (som vi säger, skrivfel av mig en gång) passerat 30 cm förbi. Då blev farmor glad.

 

Nu så

har jag skrivit en liten PM och skickat till sonen, så får han kolla och se om det är mer dom vill veta. Allt om medicinering, när skor tas på etc och hur man sätter på diskmaskinen. Så jag är tacksam att jag fick ner det åtminstone.
Sen talade jag med nyaste grannen och det hade tagit en halvtimme för henne att få ut bilen i morse. Kul. Så jag kommer att försöka på fredag fm, och går det inte är reservplanen att ta tåget till bytesstationen och sen får söndagskvällen fixa sig på nåt annat sätt.
Snön är opraktisk. Bästa grannen pratade i telefon med nån bekant som tyckte det var så vackert med vitt och just hade varit ute och skottat. B G fräste – ‘gå ut och rulla dig i det då och trivs riktigt ordentligt’. Hon ska snart åka till Afrika.