Kläder och sånt

I går diskuterade Hosanna och jag kläder. Jag har ett par numer rätt sladdriga bruna byxor som är det självklara valet när jag rasslar runt hemma och dom är nog inte det mest klädsamma man kan hitta. Men det blir så. Och när jag passerar spegeln i hallen är det inte precis så att jag utbrister i ett glatt ‘tjo ho’. Något borde göras. För visst är det så att det höjer självkänsla och humör om man inte suckar så fort man ser sig?
Så nu har jag – igen – provat igenom lagret och resultatet blev tre svarta, ett annat par bruna och så mina mörkblå jeans. Det är inte nödvändigt att gå genom livet med dom sladdriga m a o.
Fast på det hela taget kan jag fortfarande konstatera att jag är något av ett renoveringsobjekt, ungefär som dom där förfallna husen man ser på åttan, engelska landsbygden, där man behöver både pengar och entusiasm för att komma nånstans. Här saknas i princip bådadera. Samtidigt vill jag inte vara en plåga för omgivningen. Visuellt alltså, och det vore bra om jag vore snäll också.

 

En fråga till er som vet

Det händer att jag kollar vad som hamnar i skräpposten – och den här gången råkade det vara flera uppskattande kommentarer på engelska. Hur hanterar man det? Är det alltid skräp? Eller vad gör man?
Och om någon läser via översättningsprogram kan det väl bli hur konstigt som helst, själv kollar jag ibland på norska varianter, och fnissar lika gott alltid.

Really I’ve no idea if anyone with skills to read but not to write Swedish is out there reading – but if so – your comments don’t show normally.

 

Vaknat igen

och klockan är 19.16 i skrivande stund. Och visst, jag klev upp för bortåt tolv timmar sen men efter kyrka och mat däckade jag totalt. Vaknade till en gång och hann tänka – ‘nu skulle maken egentligen ha  medicin’, men jag kunde bara inte kravla upp från soffan. Det tog en halvtimme till och jag var inte så rask då heller, men medicin blev det. Jag antar / hoppas att om något viktigt skulle hända, så skulle jag kunna kliva upp, men jag sover så tungt så där på eftermiddagen.
Det var gott med efterrätt f ö, men jag tror inte det var därför jag slocknade.
Ganska nyss skrev jag att jag är en ältande typ, och så kan det nog vara. Men samtidigt lämnar jag en hel del bakom mig, tack och lov. Jag funderade på det i går kväll, då när jag såg spåren efter den idogt i-padläsande, jag återvände själv till några av alla dessa dagar. Och jag minns, och samtidigt så är det mycket av det som pågick då som jag lagt i lådan ‘things I’ll never do’. Samtidigt kan man säga att lådan ‘things I’ve never could have imagined’ har blivit större. Men jag försöker hålla locket på där. Se framåt lite käckt. Tillförsikt och förtröstan. Varför det skulle fungera den här gången vet jag inte, men ingenting är omöjligt. Eller?
Och den svarta dunvästen kom till användning på em igen.

 

Lite konstigt blir det

När man väl har tryckt på ‘publicera’ som kommer WP med små tips att man ska göra si eller så ‘för att få mer trafik’. Nu är det inte mitt största intresse, det är så bra som det är med det. Faktum är att ‘mer trafik’ inte alltid känns prioriterat. Det är inte alls ett mål att hamna i Malous soffa, för att säga det med ironi.
Jag skulle gärna ha mer dialog med er som läser, det tror jag åtminstone, för jag tror att de flesta är godhjärtade personer som vill mig väl. Men jag blir förvånad över att någon kan sitta med en i-pad länge, länge och läsa om mitt egendomliga liv och bl a ägna tiden april – maj 2010 så intensivt intresse. Varför i all världen?
Men snart är det en nya dag, och om bilen startar – min vinterfasa, hittills har den gjort det – åker svärmor med maken och mig till kyrkan där hennes syster vilar på kyrkogården. Systerns födelsedag alldeles nu och den första när dom inte talas vid.
Och jag behärskade mig och bakade inga skorpor, men efterrätt till i morgon finns i frysen. Det måste vara hundra år sen, ungefär. Jag undrar varifrån detta uppdämda bak- och pysseltvång kommer?

 

Det ordnar sig ibland

I garderoben i hallen hängde en liten svart dunväst, som räddade livet på mig under mörkret och kylan efter stormen Gudrun. Alla värmande plagg var slutsålda, men det fanns en ynka svart dunväst kvar till halva priset och den blev min. Jag misstänkte att den var för liten, men det gick att knäppa den fortfarande.
Och sen lagade jag lunch, köttfärssås med senap, dragon, lök, cr fraiche och en gnutta konjak. Till kaffet morotsmuffins. Så livet känns bättre.
Och jag funderade på att göra saffransskorpor, men sen tänkte jag att nu får jag väl ge mig lite ändå. Kanske skulle jag sova en liten stund, i natt drömde jag om korpar och det är inte lugnande djur att ha i drömmen, kan jag säga. Mycket större än man tror, mycket svarta, enorma näbbar.

 

Man ska ju inte

Jag vet det. Men jag vet förfärande mycket som jag aldrig bryr mig om. Man ska inte älta, det är ett jättefult ord, fulare än det mesta man kan kläcka ur sig. Om någon säger – ‘sluta älta nu’ så är tanken att den tilltalade ska riktigt förstå vilken usel person man är. Visst. Men sån här är jag, trampar vidare i mina egna fotspår.
Och jag tar ut katastrofer före, under tiden och efter. Sån är jag. Och just nu ser jag på väderprognosen att det ska bli hemskanes kallt nästa lördag. Jag lider i förväg, och jag fryser redan nu. Och jag föreställer mig att bilen kommer att vägra starta nästa söndag. Och jag fryser som sagt redan. Maken gick och vilade innan jag insåg att jag frös så förtvivlat, så jag kan knappast gå in i sovrummet och hämta ut något värmande.
Och ändå tänkte jag för en stund sen på den första bit väg som var min, den första vägen utanför husen där jag bodde, första medvetna vägen jag gick på egna knubbiga ben.  För länge länge sen hade den varit riksväg, mellan värdshus som låg glest, men redan när jag var liten gick den riktiga vägen ett par hundra meter bort. Nu hade min väg gräs i mitten och blommande kanter. Farfar röjde sly. Smultron växte mot den låga stenmuren, gulmåran blommade, på andra sidan vägen nyponbusken. Och smedjan, som då fortfarande stod upp, fanns där. Inpräglad i mitt minne. Ingen annan minns den. Om det finns en hembygdsförening där kanske dom ritar en karta, vad vet jag. Men doften och känslan i fötterna är bara min.

 

Det är besynnerligt

Inte kan jag räkna ut i förväg när den slår till. Men slår till gör den.  Övertygelsen att just jag är mest till besvär, också för dom som jag annars skulle räkna som nära och kära. Den totala känslan av att jag inte har något att bidra med, någonstans, någonsin. Inte störa andra. Och jag sitter stilla, andas, och vet att jag måste fortsätta.
Ingen väg framåt finns det. Ingen som jag kan se i a f. Jag förutsätter förstås att jag vaknar som vanligt i morgon bitti och fortsätter med alla vanliga rutiner, jag är bra på rutiner. Och jag skriver inte för att någon ska känna någonting, jag skriver för att förklara för mig själv, för att få mig själv att se.
Jag kan tänka mig att utifrån kan vårt liv förefalla mycket fridsamt, makens vänliga leende, hans uppskattning av mat och allmän omtanke. Men för mig är det fortfarande mycket sorg och kaos, ängslan över det oförutsägbara mitt i vardagen. Dumt och irrationellt av mig, saker händer förstås oavsett om jag bekymrar mig eller inte.
Jag vill ha filmer och böcker med lyckliga slut.

 

Så blev det

i dag.

Morotsmuffins med glasyr.
Ett ständigt bakande här. Dofterna sprider sig. Och nu har jag philadelphia cheese kvar, så jag måste väl köpa mer morötter då. Det ena leder till det andra. Denna plötsligt påkomna huslighet. Annars har lugnet härskat.
Och jo, jag har inte bytt duk på bordet, enda spåret efter Julen. Den ska tvättas nästa vecka, av torktekniska skäl har jag skjutit på det, och sen återkommer tulpanduken. Varför ändra i onödan? Jag är för fasta rutiner. Och det är väl tur.
Och jo – det blev två till, men dom har maken och jag ätit upp.

 

En ny vana kanske

Att gå och handla före frukost. En riktigt bra idé för mig. Och sen kan jag gå hem, plocka upp, läsa laudes, koka gröt och väcka maken. Ingen stress.
Sen gick jag visserligen ut en vända till, det tog en kvart att handla på systemet och ta ut pengar. Det har sina förtjänster att bo centralt i en liten ort. Och det är gråkallt med svaga solstrimmor och fläckvis halka. Sen upptäckte jag förstås att det hade ramlat in fakturor med dålig framförhållning på det stackars kontot, oj så snabbt pengarna försvann. Suck. Men det var sista betalningen på kamremsbytet. Det gäller att se the silver lining på molnet. Och jag har ju kläder att ta på mig, så det ordnar sig. På sikt. Om inget särskilt händer. Att försöka stå stabilt mitt i gyttjan.

 

Framåt kvällen

gjorde jag mig beredd att skrapa bilen i evigheters evighet innan jag skulle åka till lilla kyrkan i skogen. Bilen har ju stått stilla sen i söndags. Men till min stora förvåning var det bara i princip att sopa bort den lätta snö som fallit de senaste tjugo minuterna, mycket lätta flingor, och så var det klart. Sen åkte jag med nymånens tunna skära framför mig och världens nyheter och elände på radion.
Och som alltid, en stund med påminnelse om en annan verklighet, här och nu övergår i där och då och sedan. Den stora skaran av alla som gått före mig och alla som på annan plats firar den stora festen, enkelt bröd och vin, Herren själv mycket nära.
Och så sätter jag mig i bilen igen. Hemvägen är det alltid kulturradio, ofta är det så kulturellt att jag ger upp, men i dag lyssnade jag på en kvinna som var hängiven butoh-dansare. Det var inte lätt, så mycket fattade jag. Man har kontakt med jorden genom fotsulorna och fotsulorna består av många, många små delar som alla ska ha kontakt. Och man övar i rum utan speglar, läraren korrigerar med sin egen kropp, och man pratar om olika kroppsmaterial, och kroppen ska transformeras till en butoh-kropp (och när jag har sett på bilder sen tycks det inte direkt ligga bra till för mig, om man säger så), men idealet går inte att uppnå, man har en vision som man arbetar mot. Och där kände jag plötsligt igen mig, så är det ju för mig också, fast jag inte strävar efter den perfekta butoh-kroppen då, jag jobbar med den stackars själen i stället. Att förvandlas till Herrens likhet, den totala kärleken, visionen vi arbetar mot. Ingen spegel, närkontakten i Mässan. Då ska vi se ansikte mot ansikte.