Syrenerna är obeskrivligt prunkande här, jag vet förstås inte om det alltid är så, eller om de har ett särskilt lyckat år. Och någon körde en stor gräsklippare här i morse, det ansågs säkert vara rimligt för gräsmattan, men lite trist att alla tusenskönorna rök också. I dag har vi inte cyklat, men vi tog en tur till en handelsträdgård, där jag köpte en robust rosmarin och en kruka timjan, så nu blir det ordnat på min uteplats också. Efter middagsbönen i kyrkan åkte vi till ett matställe med havsutsikt och väldigt god mat, en njutning på många plan. Här hemma har vi också ätit gott och inte minst den alldeles underbara glassen, som värdinnan förtänksamt köpte med sig från glassbutiken i går. Nu är den slut, underbart är kort, typ. Och så har vi varit i kvällsmässan med stor tacksamhet för min del. Under eftermiddagen ringde – oväntat nog – min mobil och det var en sjuksköterska som varit på makens avlastning. Det var bara en redovisning av vad läkaren och maken kommit överens om, det ska tas prover på honom i morgon och sen får vi en kallelse till vårdcentralen. Sjuksköterskan råkar jag känna sen många år, jag kände hennes föräldrar också, människor jag minns med stor tacksamhet. Så nu försöker jag att mentalt ladda om för nya utmaningar, i morgon och framöver. Det är fint att veta att det finns en krets vänner som kommer ihåg oss.

Alldeles underbart. Vi hade en stillsam morgon och förmiddag och så åkte vi till middagsbön i lilla kyrkan, också en stor tacksamhet att få be tillsammans med vänner. Sen åt vi en god lunch och så hade väninnan planerat en cykeltur, jag hade med mig cykelhjälmen, beredd på allt. Jag fick låna hennes alldeles underbart praktiska cykel, som hon – med visst blodvite – sänkte sadeln lite till mig och sen for vi iväg. Det var så där perfekt vackert, häckar med syrener och gullregn och buskar jag inte vet namnet på, men grönska med olika nyanser av grönt, och sen så småningom Slottsträdgården. I dag var det varmt och alldeles lagom att sitta ner i skuggan under träden och ta en god kopp kaffe och en mazarin, det kändes som att i sitta i bersån i barndomshemmet, fast där hade vi förstås inte observanta kajor, men ändå. Och så en stund på en gård med blommande näsduksträd och en damm med möjligen en koikarp, storlek större, vackert och fridfullt, och sen hemfärden utefter havet och ett litet glasstopp dessutom. Nyss en god varm macka, gott rödvin, lite tv. Först ett märkligt program om livet i havet, fascinerande förstås, men dessa underliga mekaniska hammarhajar och konstgjorda murenor med kameror, jag såg framför mig hur det tekniska teamet satt och pysslade ihop dessa fejkdjur med kameror på vinterhalvåret, lite besynnerligt det också. Sen ägnade vi oss åt ett originellt engelskt par som flyttat till en rätt öde del av Andalusien och hade alpackor, människor som ville göra något alldeles annorlunda med sina liv, och det lyckades de sannerligen med. Nå ja, allt passar inte alla, så är det. Jag var tacksam att vi kunde sitta på balkongen och se månens halva och så flygplanen på väg åt olika håll. En avspänd dag.

När jag för en vecka sen tittade på väderprognosen här för den här veckan, så utlovade den ca +9, men sen kom ju högtrycket och vällde in. Strålande sol och syrenerna blommar alldeles slösande. En aning svalt i vinden än så länge, men solen är varm. Vi har varit uppe ganska tidigt och åkte till morgonmässan, så väldigt tacksam att få be och sjunga tillsammans med denna församling, som betyder så mycket för mig. När vi sen kom hem såg jag att någon ringt från kommunen där hemma. Jag satte förstås på ljudet igen då, och en halvtimme senare ringde man igen. Det var en för mig rätt okänd person, som bara ville kolla vad jag hade för uppfattning om den förändrade medicinen för makens smärtupplevelse, och jag kan uppriktigt inte märka någon skillnad, dvs han har ont och det har han ju haft länge, så någon större skillnad var det inte. Hon var nöjd med det, jag kanske något mindre nöjd. Och min stressnivå steg förstås en del, jag har ju en skapande fantasi och hann föreställa mig både det ena och det andra. Men nu får jag försöka andas lugnt ett tag.

Natten började med att maken ville till badrummet när jag på mitt tysta sätt smög in i sovrummet för att lägga mig. Det gör mig irriterad, det gör det tyvärr, jag ser framför mig att det här kommer att bli en trist natt, och det blev det väl också. Uppe fem gånger, typ. Och avlastningen börjar i dag, så det ska packas och fixas. Jag tog mig till polisen för att förnya pass också, maskinen var inte nöjd med första fotot (knappt jag heller med andra, men ok) och inte med mina pekfingrar heller första försöket. Och jag träffade på en avlägsen bekant där, han finns ofta ute i omgivningen, gladlynt och pratsam. Men innan dess hade jag blivit avhyvlad av grannen, som berättade att hon talat med hyresvärden och att man inte fick röka om det stör grannarna. Jag kan dels tycka att hon kunde pratat med mig först (och det sade jag också) och sen kan jag personligen tycka att man kanske inte behöver ha sin ytterdörr på vid gavel hela tiden, fast det sade jag inte. Ok, jag vet att rök stör den som inte röker, jag är inte dum så, men jag kedjeröker inte och – som sagt – själv har jag inte ytterdörren öppen, men jag får förstås anpassa mig. Nu är det dessutom så att de bara är i lägenheten varannan vecka, jag får väl hålla koll då, mer än vad jag brukar.

Den kom fort, kanske försvinner den lika raskt, men vackert är det. Vi kom i väg i tid till kyrkan och vännen sen många år ledde Mässan, tacksam för honom. Det är så obeskrivligt vackert nu, samtidigt tittar jag lite översiktligt på detaljer i kyrkan och tänker ‘det hade inte sett ut så här om den döde vaktmästaren varit bland oss’, en saknad på många plan. Men en dag i taget. Sen tittade jag på ett inslag från tv4, där man pratade med Britta Selander, mamma till Edvard Selander, den förste svensken som stupade i Ukraina. Jag minns förstås bilderna från hans begravning i S:t Lars i Uppsala, kransen med det blågula bandet med texten Psaltaren 30 på. Det händer att jag läser den samtidigt som jag varje dag läser Psaltaren 31, en bön i krigets skugga, som bes i Ukraina. Att aldrig ge upp. Jag vet inte vad jag skulle sagt om någon av mina söner kommit hem och sagt att han skulle åka. Äldste deltar i frivilligt försvar på hemmaplan, han bestämde sig där och då också, med motiveringen ‘om inte jag, vem ska då’. Men än så länge betyder det bara att han är borta några dagar ibland och lilla hunden blir så oändligt lycklig när han kommer tillbaka.

Varken natten som gick eller ens den som kommer, skulle jag gissa. Även om jag nog var uppe när det pågick förra natten, så föredrog jag att gå och lägga mig så fort som möjligt. Noga räknat har jag sett norrsken som barn, femtio mil längre norrut, så det får räcka. Tacksam att det än så länge inte slagit ut el eller elektronik här. Vi vaknade till en dimmiga morgon, men sen eftermiddag kom solen. Tyvärr har förstås regnandet betytt att fönstren nu är pollenstrimmiga igen, ja ja. Men jag har haft en bra och stillsam dag. Nästa vecka är det avlastning och det betyder förstås att jag inte bara kan åka iväg, det måste till lite planering, strumpor måste tvättas i dag och skjortor i morgon, så maken har med sig. Och jag passade på att baka grahamslimpor också, så jag har ett förråd, när jag kommer hem. På måndag ska jag handla lite inför nästa helg, men jag har också bokat tid för att förnya passet. Inte för att jag vet om jag kommer att använda det igen, men det är ändå bra att vara beredd, tänker jag. Nu blev det en hundralapp dyrare, men det går bra. Jag vill minnas att det går fort, så jag ska nog hinna det och att handla sen, jag har maten i frysen och sen gäller det att lyckas få maken till boendet med alla grejor.

Grönskan fortsätter att expandera, snart kommer nog syrenerna att slå ut, häggen har blommat ett par dagar. Natten här var ovanlig, vi var bara uppe en gång, så det är väldigt mycket bättre nu. Maken är både klippt och duschad och limpor står i ugnen. Vi är inte jätteroade av melodifestivalen, så vi satsade i går kväll på programmet ‘Sessan’ om prinsessan Birgittas liv. Så besynnerligt alltihop, noga räknat fick hon väl vara tacksam att farfar tackade nej till frieriet från shahen av Iran, det hade nog inte blivit så roligt för någon av parterna. Men visst var det obeskrivligt sorgligt med berättelsen om hur de unga prinsessorna levde som i en glasbur och hur man inte kunde/fick prata om pappa någonsin. Den korta filmsnutten av när hon höll på att somna på galamiddagen där hon satt bredvid thailändske (?) kungen var både komisk och rätt sorglig. Uppriktigt tror jag att både kungens barn och barnbarn har fått bättre familjeförhållanden. Annars tänker vi förstås på svärmor, i dag är det 103 år sedan hon föddes, göken gol, som hon alltid sade.

Åtminstone syntes det på framrutan, när vi hade satt oss i bilen. Sen slutade det, men molnen har varit tunga. Grönskan fortsätter att explodera mer eller mindre, bokskogen är så vacker nu. Vi var i god tid till kyrkan efter en natt med relativt mycket sömn, jag kunde förstås inte somna efter sista promenaden till badrummet, men lyckligtvis somnade maken. Den där körsbärspajen jag bakade i går var riktigt god, iaf för mig som inte vet hur den ‘ska’ smaka. Mandelmjölet gjorde att det blev lite mandelmassekänsla och det är sällan fel. Men så småningom lade jag mig på blommiga soffan och sov en lång stund. Svårigheten är bara att sen ska man vakna och det tar ett tag innan jag tycker att det är riktigt bra igen. Men jag kan inte göra på annat sätt. I morgon ska maken duschas och jag tänker nog klippa honom också, limpor ska bakas också förstås. Jag vacklar lite, ett tag tänkte jag göra biskvier i långpanna, men jag tror kanske att det blir en annan gång.

Bara uppe tre gånger. Jag lagade en god middag (om jag får säga det själv) – lax med spenat, skållade tomater och en liten sås, och sen siktade jag på att komma igång vid tre med en paj, som förhoppningsvis ska ätas i goda vänners lag nästa vecka. Det är förstås beroende på om avlastningen fungerar, och det känns f n lite skakigt, men hoppet lever. Nu står den helt klar på diskbänken och som vanligt funderade jag på perspektiv. När jag bodde i det stora huset och hade hela familjen i min närhet och dessutom andra människor, som skulle bjudas på något att tugga på, så hände det att jag tittade på köksbänkarna och tyckte att det var stökigt. Sen tog det en kvart att röja upp. Numer, när jag tittar på diskbänken och tycker det är kaos, så tar det fem minuter. Det är ju tur att det har gått åt det hållet. F ö ringde Äldsta och var lite besviken på vädret, det var +3 och stora regndroppar. Vi hade sol och +12 och mitt citronträd knoppas. Fast jag såg i de där minnena, som fb överöser oss med, att det minsann hänt att det kommit snöslask så här dags i maj också. Lyckligtvis glömmer man sånt. Någon vän hade vid ett sådant klagotillfälle påpekat för mig att det är livet. Och jag hade svarat, med svag irritation, att jag vet att livet har svårigheter och jag vädrar ytterst sällan det jag tycker är riktigt besvärligt på fb. Att klaga på kylan tycker jag är rätt oskyldigt.

Sen pratade jag en lång stund med en avhållen vän, det var uppiggande även om inte allt var muntert där heller. Han har en yngre bror, som är riktigt dålig på en konstant nivå, och nu ska flytta till hustruns hemland. Min vän ska åka till sin bror på måndag, och han konstaterade att de nog inte kommer att träffas mer.

Fortfarande förstår jag ingenting, våra vanliga rutiner fortsatte. Men i natt blev det väldigt mycket mindre sömn, maken var uppe fem gånger. Och jag förstår visst att det är väldigt besvärligt för honom, absolut, men jag är så trött. Det är både fysiskt och psykiskt, inte blir jag särskilt gladlynt och trevlig heller. Jag orkar inte med mig själv. Ännu mindre orkar jag just nu att starta med det jag hade planerat, men det kanske ordnar sig längre fram på dagen. Och jag tycker fortfarande att den där bedömningen att maken skulle vara ‘relativt stabil’, jag förstår verkligen inte. Eller också är det att jag inte är tillräckligt ‘stabil’, eller också är det någon sorts stabilitet att vara konstant trött och håglös. Jag försöker ständigt balansera det här att jag faktiskt blir äldre och att jag de senaste fyra åren inte fått rimlig andel sömn på nätterna, och jag undrar hela tiden hur jag skulle levt utan den här extra pressen. Och jo, jag vet hela tiden att jag själv inte (än) drabbats av svårare sjukdom, att vi har en varm bostad, att vi har mat varenda dag, att jag har en älskad familj och vänliga människor i min omgivning, men det är ett konstigt liv. Jag känner mig alldeles osynlig, under covidisoleringen kom folk fortfarande ihåg att man existerade, nu känner jag att vårt tillbakadragna liv gör att vi helt enkelt försvunnit.