Jag ogillar spindlar. Rätt mycket faktiskt. Skulle aldrig mata dom med bananflugor. Aldrig. Härommorgonen när jag stod och läste psaltarpsalmer såg jag i ögonvrån att det dök upp en JÄTTESTOR vid golvlisten. Försökte hålla koll samtidigt som jag läste och det var förstås versen ‘både människor och djur hjälper du Herre’ och då kändes det lite taffligt att avbryta för att slå ihjäl spindeln. Kung David och spindeln, tänkte jag, fortfarande med spindeln i ögonvrån, men när djuret fortsatte framåt och skulle krypa in i min Bibel fick det väl ändå var nån måtta. Den såg ungefär ut som bilden fru Kaos lagt upp. Långa ben. Väldigt snabb. Jag knackade i golvet bredvid den, och blixten stod stilla, kan jag säga. Men den försvann. Kan den ha tagit sig ut själv, tro? Nästa gång dör den, lovar, den eller jag, känns det som. Och då väljer jag.
Maken jagade en gång i barndomen på cykel en tjej runt halva Tureberg med knuten näve skrikandes ‘jag har en spindel, en spindel’ – det hade han inte alls, men hon nästan dog.