gör man väl hela tiden, förhoppningsvis, men i denna underliga tid måste åtminstone jag påminna mig om att det är viktigt att andas lugnt och djupt då och då. Jag läste nånstans uttrycket corona fatigue, och visst finns det. Någon som påpekade att vi visst klarar akuta problemsituationer, men att det blir tungt i längden, och just nu är det ganska mycket längd. Samtidigt tänker jag att jag har levt i ett konstigt läge i sexton och ett halvt år nu. Någon kanske tror att man=jag vänjer sig, och visst, till en del gör man=jag det. Samtidigt är det varenda dag detaljer som hakar sig. Och i dag satt jag mig och bläddrade i album och diverse kuvert med bilder maken fått i olika sammanhang. Och jag tittar på honom, han är frisk och solbränd, full fart framåt. Enstaka bilder på mig själv också, jag ser glad ut. En del situationer är fastetsade i minnet förstås, annat passerade nog bara förbi. Hur blir det till sommaren? För sommaren kommer förstås, jordaxeln lutar på som vanligt, men blir det som 2020 att vi kommer fortsätta sitta inne här, någon enstaka bilutflykt av kortare slag, hur går det med vännerna och barn och barnbarn? Finns jag själv kvar som någon som åtminstone liknar mig själv? Och jag sitter här med makens elva mediciner, som fördelas på sexton tabletter, som ska tas vid fem olika tillfällen, det är en del av rutinerna.

Och självklart är jag tacksam mot vänliga människor i livet, som uppmuntrar och stöttar, men rent krasst är det rätt mycket som måste ligga just på mitt ansvar. Hela tiden. Allt ska passa ihop, jag ska t ex beställa tid för service på bilen, men jag vågar inte göra det än, tänk om vi skulle få en vaccinationstid just då? Så mycket hänger ihop.