I går kväll stod jag efter mässan en stund utanför kyrkan, rosa och grå moln tornade upp sig, tranorna trumpetade, så vackert. Och så for vi tillbaka genom böljande åkrar och jag släppte av värdinnan vid porten och körde bort bilen till parkeringen. Och då bröt regnskuren igenom, iskall och stora droppar.

Sen hade en en vanlig rolig kväll, vi pratar både om sorg och glädje förstås, och i morse kravlade jag upp till strålande sol. Och jag bryggde kaffe och vi åt fil och banan och så gick jag och köpte den rejäla parmesanosten.

Och sen rullade jag iväg min väska och packade in den i bilen och gick bort till kyrkan och tände ljus och fick lyssna en kort stund på sångövning, mycket vackert.

Hemfärden gick raskt, inga problem och strålande vackert med den blå sjön till höger om vägen en lång stund. Och jag konstaterade att man tänker sig hur vägavspärrningen i vår närhet ska lösas på ett annat sätt än vad jag valde. Jag tror mitt sätt gick fortare.

Och maken hade haft det ungefär som vanligt. Han var påtagligt nöjd med den manliga undersköterskan från Afganistan.