Den där mattan

– tillverkad 1937 till en kostnad av 790 kr, numer tvättad till betydligt blekare skick än innan, att inte tala om de vågiga kanterna, höll på att fälla maken i dag också, men jag lyckades hålla honom stående. Och på väg från altarrunden bestämde sig en man, som rörde sig obetydligt bättre än maken, att han skulle göra en insats och tog tag i makens vänstra hand – och det känner han ju inte alls – och höll med det på att trassla till det hela igen. Det är himla praktiskt om folk frågar innan dom ska hjälpa till. Typ.

Och sen gick vi över till serveringen av korv och semlor (lagom storlek f ö, specialbeställda bullar), och maken fick korv. Jag avstod. Under tiden som han åt korv hämtade jag kaffe och semla åt oss, och maken hann, när jag var på väg med kaffet, att hugga in på både semlorna. Han sa efteråt att det hade varit så knepigt, för en stund hade han sett fyra semlor och inte vetat hur han skulle göra. Mitt tips är då att han skulle kunna vrida på huvudet, så blicken klarnar, men så fungerar det inte. För all del, jag tog mig an den semla han tuggat minst på.

 

Planerna ändrades

Från början var tanken att värdinnan skulle åka till närbelägen ort och gå på bio med sin filmcirkel i går, men ena chauffören hade varit hos tandläkaren och blödde och hade ont, och andra chauffören var genomförkyld, så det blev en stilla hemmakväll med mig. Vi hade så trevligt, jag hade klarat en ensamkväll också, inget problem, men vi hade väldigt roligt när det nu blev så här.

Och vi vaknade till en strålande dag, god frukost och fina samtal, och sen åkte värdinnan buss för att träffa en f d kollega, och jag gick till bilen och stuvade in mina väskor och sen till andakt i kyrkan. Jag tände ett ljus i tacksamhet.

Och hemresan denna gång var i strålande solsken, fast när jag svängde av från stora vägen, så var det helt plötsligt snö runtom, och hemma hos oss var det ungefär en dm, lite oväntat. Och maken hade haft det så bra man kan förvänta. Det dyker ofta upp folk, som hälsar på någon annan, och som han också känner, inte så konstigt med hans stora kontaktnät.

Och svärmor hade förstås varit ute och pulsat i snön och fått ont i benet.

 

Nu sitter jag

på den vanliga stolen igen. Hemresan gick snabbt och smidigt, otroligt vackra färger nästan överallt. Så här års ser man verkligen att dom som planerat mittsträngen av E4:an har gjort ett fint jobb, omväxlande färger, rött, gult, blekgrönt – väldigt effektfullt. Sen hade jag en mil kvar och då öppnade sig himlen, ett skyfall av rejäla mått. Lite duggregn när jag gick in till makens boende, men när vi skulle gå ut till bilen, så kom det en skur, inte som skyfallet, men rejält blött ändå.

Och jag är, som alltid, så väldigt tacksam för mina två dygn. Värdinnan var uppe tidigt och vi åt frukost innan hon tog bussen till ett barnbarn, som fyller år på söndag. Och jag tog det lugnt, handlade lite ost och så hallongodis till hemfärden (en tradition, jag öppnar påsen innan jag startar, men jag äter ingenting den första halvtimmen). Sen gick jag till kyrkan och hann med att delta i en kort gemensam bön, hann rentav ge en god vän en snabb kram, och så vände jag mig om i dörren och såg ljuset jag tänt som lyste där framme.

Tranorna samlade ihop sig i dag också, en stor flock som betade mellan vägen och en sjö. Deras resa är lite mer farofylld än min.

 

Den där baddräkten

nötte jag på en gång till minsann, det var så skönt. Men annars har dagar och kvällar varit fyllda av kyrka, mat och sociala stunder. Maken har vilat mycket och i princip har allt gått ganska bra, han har tjatat en del, förstås, och jag tror att han har det lite tyngre, lite arbetsammare i år. När vi är hemma gör han ju sina vanliga saker och det går bra, men här får han utmana sig själv lite mer än vanligt.

Och trots en ganska kort sömn i natt, så skuttade jag upp och packade ihop alla sakerna vi använt i en vecka och så åt vi frukost och så kyrkan igen. Och när vi kom ut därifrån ville maken åka hem. Genast. Jag hade nog velat ha en mugg kaffe, men han ville verkligen inte det. Så jag startade och sannerligen – till hans lycka hände något som aldrig nånsin skett förut – det stod en man med röd flagga mitt i vägen och på den lilla smalspårsbanan så kom en rälsbuss glidande. Just när vi kom. Det var bra.

Efter en dryg timme stannade jag ändå och köpte var sin mjukglass, jag var då både trött och hungrig. Och nu är jag fortfarande trött och har en maskin tvätt på gång. Maken vilar.

 

Hemfärd i solsken

I går kväll stod jag efter mässan en stund utanför kyrkan, rosa och grå moln tornade upp sig, tranorna trumpetade, så vackert. Och så for vi tillbaka genom böljande åkrar och jag släppte av värdinnan vid porten och körde bort bilen till parkeringen. Och då bröt regnskuren igenom, iskall och stora droppar.

Sen hade en en vanlig rolig kväll, vi pratar både om sorg och glädje förstås, och i morse kravlade jag upp till strålande sol. Och jag bryggde kaffe och vi åt fil och banan och så gick jag och köpte den rejäla parmesanosten.

Och sen rullade jag iväg min väska och packade in den i bilen och gick bort till kyrkan och tände ljus och fick lyssna en kort stund på sångövning, mycket vackert.

Hemfärden gick raskt, inga problem och strålande vackert med den blå sjön till höger om vägen en lång stund. Och jag konstaterade att man tänker sig hur vägavspärrningen i vår närhet ska lösas på ett annat sätt än vad jag valde. Jag tror mitt sätt gick fortare.

Och maken hade haft det ungefär som vanligt. Han var påtagligt nöjd med den manliga undersköterskan från Afganistan.

 

Jag väcktes i morse

av en dröm. i drömmen ringde telefonen och när jag svarade sa en mycket välbekant, sällan förekommande, röst – ‘men hur mår du egentligen?’ och det blev jag så skrämd av att jag vaknade. Lika bra, jag kunde sätta mig i sängen, och så småningom läsa lite och ta en liten promenad utefter sjökanten. Jag stod att såg ut över vattenytan, en häger stod i närheten och så småningom lyfte den, på deras karaktäristiskt klumpiga sätt. Och svanar simmade elegant lite längre bort i vattnet.

Och sen åt vi långsam frukost och läste laudes tillsammans. Och jag köpte en väldigt rejäl bit ost och i en annan affär en liten adventskalender med glitter. Sen packade jag ihop mina prylar och kramade värdinnan och drog väskan till parkeringen. Jag bedömde att jag hade så pass gott om tid att det var läge att tända ett ljus till under valven.

Och sen for jag hem i kraftigt regn, men allt gick så bra. Jag stekte ett ägg och stoppade i mig innan jag hämtade maken. Han blev glad, och det är jag tacksam för förstås, och nu är vi hemma. Och jag kan bara konstatera att vid något tillfälle har han inte fått den extra smärtstillande, den där som jag skriver en extra lapp om, som klistras fast i medicinskåpet. Det hjälper inte 100 %, men det kanske vore ännu sämre annars. Vad vet jag?

 

Nu ska det plockas upp

ur väskorna. Första tvättmaskinen snurrar. Maken ville inte stanna och äta på vägen, så vi körde rakt hem och tog lite té och ett par mackor av brödet vi ätit av under veckan.

Precis när vi satte oss i bilen fick jag ett sms från Äldste. Maken morbror har fått permanent boende här i tätorten från 10 augusti. Stor lättnad för detta.

Och jag försöker tänka mig in i att dom som stannade kvar där vi nyss var, just nu sitter och äter middag. Jag ska ge mig ut och handla, så att vi också kan få något lite mer rejält.

Och jag tänker på den goda vännen, som själv är fostrad av en far som var militär i grannlandet och deltog i vinterkriget och alla tänkbara krig i trakten. Han hade sagt att själva striderna var en sak, det som är svårast är att vara i ständig beredskap att snart kommer det. När som helst faller fienden mig i flanken. Ungefär så. Så det är tillåtet och förståeligt att vara trött när man har beredskap.

 

De två nya skjortorna

snurrar i tvättmaskinen. Hemresan gick bra. Värdinnan och jag gick i bön mitt på dagen i kyrkan och sen åt vi tidig lunch, i mitt fall bruna bönor.

Sen lyckades maken komma in i lägenheten precis innan regnet började forsa ner och åskknallarna dånade. Han har haft det ganska bra, egen toalett har mycket pluspoäng. Och personalen var bra tydligen, självklart kände han flera. Han sociala sida förnekar sig inte.

På väg ner till kyrkan stannade vi till vid den magnifika rabatten med djuplila tulpaner, som vi beundrade förut, men nu var den helt enfärgad. Vid noggrann inspektion kunde vi se att någon tagit bort den enda klarröda, inte ens i tulpanrabatten ska någon sticka ut. För mig förhöjde den skönheten och den fanns kvar i går eftermiddag, men tydligen hade någons estetiska sinne störts. Vi är olika, men det händer att vi inte får vara det.

Och telefonen är installerad här hemma liksom klockan som lyser i taket.

 

Kinesiska mammor

lär inte lägga upp mat åt sig själva utan äta upp det barnen lämnar. Hos oss är det snarare tvärtom när vi är borta. Jag tar nästan dubbel mat på en tallrik till mig och maken och sen delar jag upp det när jag kommer till bordet, men på något underligt sätt blir det alltid en ganska pytteportion till mig, dålig framförhållning där. Så jag var ganska hungrig när jag kom hem alldeles nyss. Men nu, två knäckemackor senare börjar livet återvända.

Så otroligt vackert det var överallt. Innan vi begav oss hemåt åkte jag till mina föräldrars grav för att kolla gravstenen, som det varit trassel med, och det var mycket bra ordnat och snyggt planterat, jag var tacksam. Och begravningsplatsen ligger i en sluttning ner mot sjön, strålande utsikt och vitsippsmattor. Fast ett steg framåt och ett tillbaka, farmors och farfars gravsten lutade betänkligt och man sökte med en skylt bredvid den släktingar för att ordna upp det hela. Jag gissar, att trots mina 40 mil, så är jag närmast. Det finns minst en kusin på orten – vi har ingen kontakt – och jag gissar att hon inte ens minns farfar och farmor var död innan hon föddes, så det hamnar väl på mig. Jag får ringa förvaltningen på tisdag, jag älskade båda mycket, och det hänger inte på gravstenen, alls icke, men när jag nu sett det så kan jag inte låta det vara.

 

Värmen slog emot mig

när jag steg ur bilen hemma. Och resan var så vacker hem också och allt fungerade bra. Maken hade klarat sig, han satt och drack té när jag kom. I går hade det varit vårmarknad här och uskorna hade köpt mängder av munkar med glasyr och strössel, inte makens favoritföda, kan man säga. Och naturligtvis hade det varit potatisbullar i går, fast den här gången med lingon och utan potatismos. Mathållningen på boendena är märklig, tycker jag allt, men det kan jag knappast påverka.

Och maken var trött och har lagt sig för att vila lite tidigare än vanligt, jag ska åka till kvällsmässan som råkar vara flyttad till torsdagen den här veckan också. Och jag ska passa på att titta in på boendet på vägen, för någon hade försnillat den lilla kudde maken har under vänster knä när han sover. Annars tror jag allt var med hem. Svärmor hade svept in som en liten tornado också, antingen i går eller i förmiddags, och pratat energisk om hur sönerna ska ordna flyttprojektet för Yngste och maken kände kanske att dom ordnar det bäst på egen hand.

Men nu ska jag ffg ta vårjackan, den röda vinterrocken känns lite passé.