i morse, gemensamt kan man nog säga. Solen sken och jag kastade mig med cykeln till maxi och det gick strålande, tyckte jag. Och hem och plocka in alltihop och börja koka gröt, gröten är nästan klar och jag går upp och hämtar maken, som alla morgnar. Men då är han väldigt stressad – ‘vem ringde?’ – ja, inte vet jag, ingen har ringt när jag var hemma. -‘Var du inte hemma, var var du då???’. Ja, som vanligt onsdagsmorgnar före frukost, jag handlade. Och jag tittade på telefonen, det var Äldste som ringt ganska exakt fyra minuter innan jag öppnade dörren här, så för säkerhets skull ringde jag upp honom, men det var inget särskilt, det kunde vänta tills maken var äten och påklädd. Men vid det laget var både maken och jag lite uppsnurrade, han för att han inte kan svara när det ringer och jag för att hela situationen blev för mycket. Och jag försökte förklara att han har telefonen på sin högra sida varenda natt för att han i nödfall (om jag skulle dö under natten, man vet inte alls när det kan hända, och jag hade en liten panikångestattack om just det för ett par år sen, och då flyttade jag telefonen på natten, så han ska ha en teoretisk chans) ska kunna ringa, men det hade han ju aldrig hört förr. En del saker halkar bort, s a s. Kanske lika bra, så han slipper oroa sig över mitt kommande frånfälle, det räcker möjligen att jag gör det.

Och sen pratade jag lite med Äldste, och när jag lade på luren ringde Äldsta och berättade om deras liv, det uppbrutna halltaket och äldsta dotterdottern som ska på körläger och hennes egna studier och så. Och när jag slutar prata ser jag att jag har två meddelanden på svararen, så jag lyssnar av. Det är svärmor, som nästan bara stönar, man kunde tro sig vara mitt i en hjärtinfarkt, men det är så att hon inte hör att svararen går på, så hon är bara irriterad över att inte få svar.

Eftermiddagen har hittills varit lugnare.