det är dagen jag putsar fönster. Det går ju så fort här och inte går det åt särskilt mycket fönsterputsmedel heller och man kan stå inne på det stadiga golvet och slipper stå i fönsterkarmen och titta långt ner på marken. Så i morgon om det inte regnar.

I dag är det halvmulet men ljust, och kanske cyklar jag till cykeldäcksbyte.

Sen funderar jag fortfarande, fast nu mer flyktigt, just när jag läst det var jag så irriterad att det snurrade under nattens vakna timmar, men det var det kanske inte riktigt värt. Alltså, en krönika som handlade om hur irriterad den skrivande var på paret Adelsohn. Och det kan man säkert vara av olika skäl, vad vet jag. Men först startade det med att den skrivande tyckte att det var ett löjligt och märkvärdigt sätt att stava efternamnet på. Jo. När man har förfäder som bott i ett annat land, ett land man fick ge sig i väg från för att inte bli dödad, då kanske inte ens stavning ser jättesvensk ut. Den kanske inte ens behöver göra det för att underlätta för andra med lättare ‘svenska’ namn. Och sen var det ju det där att paret A blivit äldre och att äldre människor per definition är sura och tänker med liktornarna. För egen del har jag inte haft liktornar sen jag var 21, men det var ju förfärligt roligt förstås. Och den skrivande avslutade, för att visa sin totala fördomsfrihet, med att vederbörande minsann hade vänner som var över 40. Och det var jag väl inte så imponerad av. Och sen tycker folk, som jag annars uppfattar som tänkande, att det var så roligt. Jag förstår fortfarande inte varför åldersdiskriminering är roligare än annan. Om livet lunkar på, så blir dom flesta äldre. En och annan hinner lära sig lite utefter vägen också, alla har inte haft turen att nå en kunskapsmässig och känslomässig peak vid 23 och sen vidmakthållit samma höga nivå i femton år, eller var man nu tror att brytpunkten ligger på. Det är ungefär lika dumt som när en på den tiden mycket vältalig skådespelerska förklarade att när hon blev gammal, då skulle hon minsann ha snygga högklackade skor och fortsätta vara häftig. För bekväma skor är ju oerhört larvigt, det är fånigt att vilja kunna gå utan alltför mycket smärta förstås.

Nu ska jag ta ett äpple och lugna ner mig.

med dansk poesi, den har verkligen förstört dagen här. Maken kan inte släppa den och inte fick han tag på den avlägset ingifta släktingen heller. Och han har tjatat igenom både lunch och kvällsté om den. Och dessemellan också. Och jag som inte vet alls, ger upp. Fast på något sätt är det ändå mitt fel, det fattar jag. Och det är nästan tre månader sedan, så jag kan tycka att hon borde larmat lite tidigare.

Sen är det en annan sak att maken har en något överdriven tanke om nätets välsignelser, så han trodde att det skulle vara hur lätt som helst att hitta boken där. Nej, inte alls. Författaren är inte känd på nätet, kan man säga. Och så vitt jag förstår kan man inte klandra nätet för det.

Och maken kan tjata, och jag tappar tålamodet efter att ha svarat på exakt samma sak tre gånger, sen tycker jag att vi kan problematiken.

kan vara väldigt okul för någon annan. Jag läste en skoj kommentar på fb om att när man läser vad folk skriver så förstår man att det måste finnas skor med kardborrknäppning för vuxna. Jomenvisst. Och för mig som varenda dag kämpar med makens skor och olika kardborreknäppningssystem till skor och fotortos, så var det inte så himla roligt. Men man ska ju tåla lite skämt, väl? Jo visst. Och jag fattar också att dom som inte sitter här med en säng som måste förhöjas och skor som måste specialfixas, dom har aldrig tänkt på att man kan hamna i såna här situationer. Det tänkte inte jag heller, kan jag väl säga. Annat vet jag mindre om.

Fast Äldste och jag talades vid om andra saker och så kom vi förstås in på katastrofer av olika slag. Och alla dessa krisgrupper, som säkert gör ett bra jobb på marken, men när dom nödvändigtvis ska intervjuas i tv, så får jag utslag. Alla dessa välvilliga, som säger att man ‘får finnas där och hålla om’. Jo då. Säkert. Och kanske ändå i stället som vad-han-nu-heters-mamma lärde honom var lösningen – ‘vill du ha något varmt att dricka?’, det kan nog vara minst lika bra som att bli hållen om. För det där att hålla om är inte alltid så enkelt. Och jag minns självklart vid ett tillfälle för några år sen, när något ganska katastrofalt hade hänt mig (inte blod och sån sorts olycka iaf) och jag kom ut i luften med känslan av att nu gick jag sönder, nu finns inte världen som jag känt den mer – det var alldeles obegripligt alltihop, och någon som jag annars inte är så väldigt närstående, gick fram till mig och höll om mig en stund, kanske fem minuter, vad vet jag, och långsamt kunde jag samla ihop mig igen. Hjälpligt ändå. Och det utan att vi växlade några ord alls. Jag är tacksam till livets slut. Men han gjorde det bara för att han såg just där och just då.

i morse, gemensamt kan man nog säga. Solen sken och jag kastade mig med cykeln till maxi och det gick strålande, tyckte jag. Och hem och plocka in alltihop och börja koka gröt, gröten är nästan klar och jag går upp och hämtar maken, som alla morgnar. Men då är han väldigt stressad – ‘vem ringde?’ – ja, inte vet jag, ingen har ringt när jag var hemma. -‘Var du inte hemma, var var du då???’. Ja, som vanligt onsdagsmorgnar före frukost, jag handlade. Och jag tittade på telefonen, det var Äldste som ringt ganska exakt fyra minuter innan jag öppnade dörren här, så för säkerhets skull ringde jag upp honom, men det var inget särskilt, det kunde vänta tills maken var äten och påklädd. Men vid det laget var både maken och jag lite uppsnurrade, han för att han inte kan svara när det ringer och jag för att hela situationen blev för mycket. Och jag försökte förklara att han har telefonen på sin högra sida varenda natt för att han i nödfall (om jag skulle dö under natten, man vet inte alls när det kan hända, och jag hade en liten panikångestattack om just det för ett par år sen, och då flyttade jag telefonen på natten, så han ska ha en teoretisk chans) ska kunna ringa, men det hade han ju aldrig hört förr. En del saker halkar bort, s a s. Kanske lika bra, så han slipper oroa sig över mitt kommande frånfälle, det räcker möjligen att jag gör det.

Och sen pratade jag lite med Äldste, och när jag lade på luren ringde Äldsta och berättade om deras liv, det uppbrutna halltaket och äldsta dotterdottern som ska på körläger och hennes egna studier och så. Och när jag slutar prata ser jag att jag har två meddelanden på svararen, så jag lyssnar av. Det är svärmor, som nästan bara stönar, man kunde tro sig vara mitt i en hjärtinfarkt, men det är så att hon inte hör att svararen går på, så hon är bara irriterad över att inte få svar.

Eftermiddagen har hittills varit lugnare.

i morse, men det regnade inte. Fast innan jag gick ut tittade jag i lokaltidningen. Där konstaterar man att kommunen har bestämt sig för att stänga en avdelning på ett äldreboende för att kunna härbärgera ensamkommande flyktingbarn där i stället. Man säger också att man redan har en kö på 16 äldre som är beviljade boende, men man vet inte riktigt hur man ska hantera äldreboende i fortsättningen, så man väljer att göra så här. Och jag undrar bara vilket underlag man har för att anta att dom äldre här i kommunen ska bli färre framöver, jag har inte sett något sådant. Och jag tycker fortfarande inte att det är så fiffigt att personal ska befinna sig på vägarna i så stor utsträckning för att ta sig ut bland granarna.

Och att någon enda tanke hos någon skulle räcka till för min kategori, nej, det finns väl inte på kartan. Jag drar slutsatsen att det inte blir nån mer avlastning för oss.

Jag försöker just nu vänja mig vid den definitiva tanken och det är inte helt lätt. Och jag tycker det är rätt beklagligt att ställa utsatta grupper mot varandra så här, men jag får väl tänka på att här gäller det att öppna hjärtat. Ja, jag är lite bitter och uppgiven nu.

– typ. Jag förstås. Jo, dom ringde om receptförnyelse. Och jag var beredd, hade skrivit upp ordentligt, hostade upp makens personnummer och alltihop och så säger hon i andra änden – ‘ja han fick ju citodon i juli’ och jag blev alldeles galen, jag försökte låta relativt lugn, man jag kanske inte lyckades helt och sa – ‘ja, han äter tre om dagen och har ständiga smärtor så dom ÄR slut nu och det kanske inte är konstigt’ och sen uppgav jag också den andra han skulle ha, och hon frågade vilken läkare vi ‘brukar’ ha. Ursäkta mig, vi har en provkarta på alla vårdcentralens läkare på hans recept, självklart. Jag vill ha medicin utskriven på receptet, vilken läkare som gör det är fullständigt ointressant för mig. Och hon påpekade att det tar en vecka vanligen. Jo, tack, det vet jag. Och ibland tar det längre.

Men jag förstår att hon kanske bara mumlade för sig själv, typ, för att förvissa sig om att det var så det var, jag vet inte. Men jag är så van vid att man måste kämpa inom vården, hela tiden. Jag gissar att jag inte är helt stabil. Om man ser det hela utifrån. Inte ens inifrån.

– en syssla där man bör vara lite uppmärksam – så ringde förstås handläggaren. Men man (!) är ju kvinna och multitaskar hela tiden, så det ordnade sig. Själva matlagandet alltså. Handläggaren vet jag knappt. Han bad om ursäkt att han inte hört av sig – många gånger – men det ändrade ju inte faktum att dom just den här gången hade tilldelat oss tisdag till torsdag. Och det går inte. Jag lyckades ju i det här limbotillståndet får tid för däckbyte tisdag em. Så gick det med det.

Just nu är Yngste och hälsar på Tvåans familj, men jag hoppas att han fortfarande kan tänka sig att hantera dessa två dygn med maken nästa vecka, för jag skulle behöva lite tanke- och promenadtid på egen hand. Men vi får väl se. Och mina andra frågor kunde han i princip inte svara på, men det fanns någon annan som kunde och ev skulle jag kunna få adress till den. Heja.

Och jo tack, den starka såsen med vitlök, curry, tomatpuré, soja, crème fraîche och räkor blev god, trots stressen när jag rörde.

– jag vet ju att det blir lite mer kaos än vanligt här hemma, när maken varit på avlastning. Jag vet. Och ändå gör det ont. Han är, mycket förståeligt, väldigt missnöjd med hur det har varit. Toapappret tog slut, maten var inte god, personalen pratar som till små barn, det är för långt att gå mellan rummet och det allmänna utrymmet, etc etc. Kan man verkligen inte få välja ställe? Återrapporterar man hur det har varit? Nej, man väljer inte. Nej, ingen undrar hur det varit.

Och för övrigt vet jag, vilket han glömmer, att han förvisso inte är nöjd med något av dom andra ställena heller. Och jag förstår att han inte är nöjd. Jag tycker också det är outsägligt jobbigt att veta hur han har det, men jag kan inte göra något åt det. Varenda gång har jag ångest innan och efter. Samtidigt är det så viktigt för mig att få andas dessa dygn, göra saker i min egen takt, slippa vara ständigt beredd. Och det är möjligt att det är själviskt. Men jag kan inte, orkar inte välja bort det här igen.

Och i morgon tvättar jag. Som alltid undrar jag om personalen verkligen inte själva byter kläder mellan måndag och onsdag, jag undrar varför dom tydligen inte alls kan förstå att han inte kan hålla reda på det själv, att han inte kan klara sitt tvättade och tandborstande på egen hand. Handfatet ser ut som kriget dragit fram när jag kommer. Jag tycker man har rätt att få hjälp med sånt, jag tycker att det ingår i ett värdigt liv att inte vara utlämnad till sin egen oförmåga. Det är liksom problemen med dolda handikapp, det är så tydligt att han har svårt att gå – även om det alltså inte innebär att han placeras på ställen där han inte behöver gå så långt heller – men hans bristande arbetsminne syns ju inte, så det kan man låtsas inte är ett problem. Men det är det.

där i baksätet när jag var inne och köpte en kaka att ha med till fikat hos Äldste. Och det bildade nåt konstigt tryck, hela bilen pulserade liksom när jag startade, så vi lyckades förmå henne att stänga igen. Fast nu är det nästan lika illa här i lägenheten, det är ju bevars fredag och jag har ingen aning om det är sista fredagen innan semestrarna för grannarna tar slut, eller om det bara beror på det varma vädret. Hur som dunkar musiken på rätt rejält och jag inser att halv tio kan man knappast säga nånting, och jag kan bara hoppas att dom drar ner volymen något den närmaste timmen tills maken ska lägga sig.

Jag inser också att folk ska få njuta på sitt eget sätt, problemet är bara att jag inte riktigt orkar sitta med de inre organen vibrerande av musik jag inte ens gillar.

– hoppas jag. Så nu väntar jag bara på att makens dagliga samtal med svärmor ska vara avklarat, så jag kan kasta mig in i det kaos som tele2 bjuder mig på. Vi ska förändra abonnemangsjoxet på telefonen maken använder mest, men då skickade man ett nytt telefonnummer på den, och det var verkligen inte tanken, vi har haft det där numret sen Hannibal började planera tåget över Alperna. Så jag ska reda ut det, har jag tänkt. Sen ska jag göra ett försök att reda ut felaktigheter som pågått sen 2007 eller så, fast jag inte förstått det förrän nu, en mycket lång och trasslig historia som jag inte orkar berätta alla detaljer om, men det startade när en telefonförsäljare fick tag på maken, som aldrig kan säga nej och plötsligt hade beställt tre mobiler utan att förstå det själv och jag returnerade, men räkningarna har tydligen droppat in (och betalats) utan att jag fattat vad det varit. Men nu måste det vara slut, tänker jag.

Vi får se vad dom tänker. Suck.