– och jag tillåter mig att vara det. Man ska ju ha kontakt med sina känslor. Och den här hösten i allmänhet, dom senaste sju – åtta veckorna åtminstone, har varit rejält tröttande, och varenda gång makens hälsa på ena eller andra sättet hackar till, så blir jag trött. Dvs det slår till för mig när jag väl har fått nån sorts kläm på vad som pågår och fått till nån behandling dessutom, då slocknar jag som ett sämre salladsblad. Say no more.

Och strax innan vi skulle äta lunch hörde min kommunale kontaktman av sig om avlastningen. Det blir tisdag – torsdag nästa vecka, jag hade önskat må – ons, men å andra sidan får maken komma till ett ställe med egen toa och det är tacksamt för honom. När han var där förra gången hade dom katt, vi får se hur det är nu. Och jag kan bara hoppas att det stämmer den här gången, jag frågade om för säkerhets skull, för vi har en gång kommit intraskande där och då visade det sig ju att vi skulle vara på den andra avdelningen, 16 km bort, som heter likadant.

Trött.