– och jag tillåter mig att vara det. Man ska ju ha kontakt med sina känslor. Och den här hösten i allmänhet, dom senaste sju – åtta veckorna åtminstone, har varit rejält tröttande, och varenda gång makens hälsa på ena eller andra sättet hackar till, så blir jag trött. Dvs det slår till för mig när jag väl har fått nån sorts kläm på vad som pågår och fått till nån behandling dessutom, då slocknar jag som ett sämre salladsblad. Say no more.

Och strax innan vi skulle äta lunch hörde min kommunale kontaktman av sig om avlastningen. Det blir tisdag – torsdag nästa vecka, jag hade önskat må – ons, men å andra sidan får maken komma till ett ställe med egen toa och det är tacksamt för honom. När han var där förra gången hade dom katt, vi får se hur det är nu. Och jag kan bara hoppas att det stämmer den här gången, jag frågade om för säkerhets skull, för vi har en gång kommit intraskande där och då visade det sig ju att vi skulle vara på den andra avdelningen, 16 km bort, som heter likadant.

Trött.

plockade jag med mig Elaine N Aron ‘Den högkänsliga människan’ men hur som har jag inte börjat på den förrän i dag. Den inleds med ett par sidor med korta citat av folk som berättar att den här boken har förändrat deras liv på det mest fantastiska sätt. Bra för dom. Och så småningom finns det ett litet test där man kan få fram om man tillhör gruppen, om man får mer än tolv så sitter man där. Jag fick nitton. Så jag ska ge den en chans, inte för att jag fattar hur nån kan få mindre än tolv, men det kanske visar hur annorlunda just jag är då. Eller också är det ett sätt att få läsaren att traska vidare. Jag vet inte än.

Undertiteln är ‘Konsten att må bra i en överväldigande värld’ och det vore något att hoppas på. Mindfulness är liksom inte min grej, det här kanske kan ge ett bättre tolkningsmönster.

i går kväll såg riktigt dyster ut. Det ska vara nollgradigt två morgnar och i dag skulle det vara hällregn hela tiden. Hur det blir sen vet jag förstås inte, men jag ska krafsa fram dom älskade sidenkalsongerna ändå. Men dagen började mycket bättre, solsken – faktiskt – på promenaden. Och nästan solsken när jag cyklade till kyrkan, jag har en kvart där mellan promenaden och cykelturen, när jag läser mina privata förböner och nämner en hel del av er som tittar in också, men precis när jag satte mig på cykeln kom det två olycksbådande droppar. Jag drog plastpåsen över sadeln när jag gick in i kapellet, en blöt cykelsadel är ganska trist, men det var uppehåll så långt. Fast när tét var färdigbryggt hemma och jag skulle hjälpa maken hade regnmolnen lagt sig tillrätta över vårt tak och nu vräker det ner.

Det blir kycklingminestronesoppa i dag, allt finns hemma, tror jag. Och sen får vi hälla i oss vårt kaffe och lilla kakan och vänta på damerna från snälla kommunen. Låter jag lite avvaktande? Yes.
Och innan dess har jag Gryning över Kalahari att pigga upp mig med. Och jag lånade en Leif GW också.