senare i dag. Maken hade funderat och kommit fram till att han inte ville. För att det skulle fungerat hade vi behövt äta trekvart tidigare än vanligt, så jag kan alltså inte åka själv, eftersom maken vill ha mat i vanlig tid. Och det är inget att göra, vill han inte så får jag anpassa mig.

Och jag tycker det är tråkigt, men å andra sidan är jag inte förvånad, det finns väldigt mycket sociala aktiviteter som han bara tvärvägrar. Han trivs bäst under korkeken. Vi hade en god vän, en mycket bestämd dam, som en gång när vi var där kom den tonårige sonen och sa – ‘x har ringt och frågade om jag ville följa med och fiska nu’, men modern tittade bara på honom och sa med mycket lugn stämma – ‘men det vill du inte’, underförstått eftersom vi nu har gäster här, och maken och jag kände oss en aning obekväma som alltså var fiskehindret. Det har maken alltid tyckt varit sorgligt och komiskt på samma gång, men det är lätt hänt att halka dit.